Tankar om skolor och politiska sandlådan

Det har varit många turer runt det här med internat. Jag läser just nu fem-gänget böckerna för min son. Visserligen handlar ingen av dem om skolan, men man läser mycket om hur bra man trivts där på terminerna. Och jag och min son är oförstående inför det. Hur kan man skicka bort barn under hela terminen? Det är svårt att förstå – och det påverkar väl lite synen jag har på det hela. För att inte tala om alla filmer som skildrar hur det går till på internat. Det blir lätt så att man förutsätter att det är så när man inte har egna erfarenheter.

Men Lundbergska handlar vad jag förstår om högstadie och gymnasium. Och jag tänker på en del av mina vänner som flyttat hemifrån lagom till gymnasiet. Visserligen har det varit de som haft problem – men kanske är det ok att bo på skolan? Jag tror att jag som barn/elev hade haft lättare för det än som förälder.

Nollning och pennalism är ett problem. Och när elever bränner andra elever med strykjärn så finns det ett enormt stort problem. Men är det stort nog att stänga skolan för?

Nej, jag tror ärligt talat inte det. Det jag tror är problemet när rektorn går ut och har mage att kalla det för ”olycka” och ”pojkstreck”. Där och då var det dödsdomen för skolan. Men nu har man sparkat rektorn och styrelsen har ställt sina platser till förfogande.

Räcker det? Eller handlar det om något större? Vill man få bort internat från Sverige? Jag ser gråtande ungdomar som mitt i skolgången får allting uppryckt. Jag kan inte riktigt känna att det är rätt väg. Å andra sidan tycker jag det är bra att ha tydliga markeringar. När man har en rektor som bortförklarar sadism med med ”olycka/pojkstreck” då har man ordentliga problem med värdegrunden. Och hur vet man vad nästa person kommer säga?

Men jag kan inte låta bli att tänka på en annan skola Rösmosseskolan. Tänker på när jag var ung tjej – och att läsa detta:

I stället tvingas de berätta för sin lärare och hela klassen att de har mens. Kränkande, menar den anonyma anmälaren.
Uppgiften stämmer.
– Men jag har inte märkt att någon blivit kränkt av detta, säger Abdul Rashid Mohamed. Inget barn har kommit till mig, till trygghetsgruppen, till skolsköterskan eller kuratorn.

Nej, jag skulle självklart vänt mig till Abdul när jag känt mig dödligt generad över detta. Självklart. Vet inte om det har ändrats, men hela den här ”värdegrunden” med kvinnor som orena under vissa tider…nja.

Ok, nu kan jag villigt erkänna att jag hellre talar om för hela skolan att jag har mens just nu än att bli bränd med strykjärn….men fortfarande.

Nu vet jag inte hur det ser ut idag. Hur mycket man har jobbat med den skolan. Kanske har man kommit tillrätta med kränkningarna på Römosseskolan. Eller, som jag misstänker, väljer att mörka problemen för att inte det ska påverka synen på islam? Kanske är man rädd att SD ökar?

Förövrigt så såg jag nyheten om sossen som ilsket nöp SD politikern i armen igår (youtube klipp). Tydligen är det i Falköping som Ingvor hade problem att behärska sig. Pinsamt nog fångades det på film vilket gör anklagelsen om lögnare passande i sandlådenivån ”den som sa’t den vare’t”

Men när det sen tas upp i Aftonbladet så chockas jag än mer av ordförande, centerpartisten Ulf Eriksson:

– Det är helt ofattbart att man över huvudtaget kan göra något så dumt som att polisanmäla en annan ledamot. Det här får stå för henne. Jag tyckte inte att det inträffade något sådant.
Tvivlar du på att blåmärkena kan komma från det här?
– Jag har inte sett någon bild på blåmärken. Det får polisen utreda.

Jag tänker återigen på skolan. På det här att man försöker lägga locket på. Man anmäler inte varandra utan håller folk om ryggen. Den som blir utsatt och informerar blir misstänkliggjord.

Och i det samhället har människan mage att klaga på någon gör att man polisanmäler en annan ledamot. Undrar om Ulf också är förbannad på KD-politikern som polisanmälde moderaten efter att han våldtagit henne. Eller om det också skulle hållits undan från pinsam publicitet. Hur ser han på poliser som anmäler andra poliser? Och, Lex Sara, när sjukvårdare anmäler andra sjukvårdare för missförhållande. Det måste väl vara höjden av skvallrighet i Ulfs värld.

Så, jag läste att Löfvén taktik var att attackera centern nuförtiden. Inte någon direkt nyhet för folk som följt med i svängarna. Däremot måste jag säga att personer som Ulf och andra centerpartistiska tomtar med månggifte mm på agendan måste vara god hjälp för att sänka centern. Sen vore det intressant att veta om Löfvén är så positiv till att gå runt och ge, inte bara verbala, tjuvnyp till sina sosse-kollegor eller om han kanske ber Ingvor ta en diskussion med närmaste förskolepedagog för att få tips på hur hon ska hantera dessa böjelser.

Debatter i Sverige och vad som styr politiken

Etiketter

antifeminism, jämställdister, mobbing, moderater, Pär Ström, politik, Reinfeldt

Det finns lite olika tankar som rör sig i mitt huvud nu och det är svårt att sammanfatta allting. Litegrann hänger det ihop kanske. Man har så länge pratat om klimathotet i världen, men nu känner jag att det finns ett annat klimat som är hotat. Debattklimatet i Sverige. Och med det demokratin.

Första grejen.Vi har en statsminister som på fullaste allvar går ut med att migrationsuppgörelsen med MP kom till för att straffa dem som haft mage att rösta på SD (eller ja, hur man nu väljer att tolka honom). Jag röstade varken på SD eller M men jag undrar lite hur de som röstade på M tänker idag. Jag läser en debattartikel från 2009 undertecknad av Tobias Billström, Elisabeth Svantesson och Ulf Kristersson. Detta är alltså vad man kom ut med innan valet i en utredning. Lite intressanta delar från denna artikel:

I Sverige gäller svensk lag. Däremot har vi gravt försummat uppgiften att snabbt, effektivt och respektfullt tradera svenska grundläggande spelregler till människor som flyttar hit.
Få vuxna i första generationens invandrare kommer helt till sin rätt när de lämnar sitt eget land och söker sig ett nytt, ofta långt borta och med helt andra vanor. Då räcker inte ytliga hyllningar till alla spännande kulturer vi får möta – i stadsdelar många aldrig ens besöker. I Sverige har vi trivialiserat det svåra, i stället för att erkänna att med allt det lockande och mänskliga följer problem som ett bra invandrarland måste våga se i vitögat.
/../
Asyl- och migrationspolitiken är en del av EU:s gemenskapsrätt. Men nu behövs ett europeiskt asylsystem som både kan ge flyktingar skydd och se till att Europas länder delar på ansvaret. Det är inte rimligt att några svenska kommuner under perioder tagit emot fler irakier än hela USA.
/../
En rättssäker asylprocess ska innehålla regler som gör att alla får sin sak prövad. Men den måste också våga stå upp för det kärvare budskapet, att den som får avslag ska lämna landet. Den som får ja ska få hjälp att komma in i Sverige och etablera sig, den som får nej ska få hjälp att återvända hem. Det ska inte vara möjligt att kringgå regelverket genom att som tillståndslös stanna kvar efter ett avslag. Migrationsverket bör ges uppdraget att löpande meddela Skatteverket om utfärdade, utgångna och återkallade arbetstillstånd.

Och så kommer då SD in i riksdagen och vips så blir det en överenskommelse med MP som säger

Ramöverenskommelsen mellan regeringen och Miljöpartiet den 3 mars 2011:

Frågan om att utvidga skyldigheten för landstingen att erbjuda subventionerad hälso- och sjukvård åt asylsökande, personer som håller sig undan verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning samt personer som befinner sig i Sverige utan att ha ansökt om nödvändiga tillstånd för att vistas i landet är föremål för utredning. Ambitionen är att rätten till subventionerad hälso- och sjukvård ska utvidgas för vissa grupper som idag saknar tillgång till subventionerad hälso- och sjukvård.

Så – jag undrar lite hur de som röstade på M kände för detta? Känns det möjligtvis som att de blir bestraffade för att folk har röstat på SD? Till att börja med – hur kan man bestraffa folk för hur de röstar? Allvarligt talat, när flyttade vi ner i sandlådan på riktigt? Och sen när man då går emot vad man själv har utrett till och lägger fram förslag bara för detta. Jag saknar ord.

Bortsett från det faktum att det är skrämmande att en statsminister i ett demokratiskt land kan välja politik utifrån att vilja vara tvärtemot vad ett annat partis politik är – så är det också bisarrt. Men jag inser att det ligger egentligen i linje med det han sa tidigare. Att folk som är SD kan räkna med att bli misshandlade för sina åsikter. Vilket för mig vidare till nästa fråga.

Pär Ström kastar in handduken i genusdebatten. Han är trött på att det är ok att komma med kränkningar emot honom. Att det är ok att han används som stående skämt som ”vita kränkta män”. Och alla dessa kvinnor som tycker det är synd om kvinnorna som hotas för deras ståndpunkt råskrattar åt honom. Att han känner sig hotad. Gud vad patetiskt…Vad då hot med korsfästning eller skära av k*k*n. Det ska väl en riktig man tåla. Eller ja, man skriver inte så men nog märker man att det ses som löjligt. Lite som Reifeldts åsikt är. Går man emot det som alla anser att det är rätt så får man räkna med att bli förlöjligad. Och man jämför då nätkommentarer och det hat och hån som Pär Ström utsätts för. Och jag förstår hur man tänker. Att få meddelande som säger att man förtjänar att bli uppsprättad och sönderknullad. Jag kan hålla med om att det är för jäkligt. Men det finns ännu en aspekt som jag inte har sett Pär Ström eller någon annan ta upp som jag tänkte på.

Det ses som ok att hans namn associeras som det lägsta av det lägsta. Att det är ok med en Facebook sida med en karikatyr på honom som ska göra narr av honom. Och den personen som ligger bakom detta får bre ut sig i TV och fortsätta hånet. Och jag läser att Pär Ström är familjefar. Och då tänker jag på barnen. Hur mår barn som har en förälder som det är ok att håna i TV och tidningar? Eller rent allmänt – hur skulle mina barn reagera över att det är ok att lägga upp Facebook sidor med hån mot personer? Var det inte något man ville förändra – jag vill inte att barn ska ha detta beteende, men hur ska jag förvänta mig att de ska uppföra sig på ett sätt när TV, tidningar och statsministern på alla sätt visar att det är accepterat med ett sådant beteende. Så länge de är på ”den rätta sidan”.

Det finns många som reagerar både över statsministern och det faktum att Pär Ström lägger ner. Och jag håller med om allt det de skriver, så det finns inte så mycket att tillägga för mig. Det är sorgligt att leva i ett land där folk hurrar när en debattör lämnar efter hot och trakasserier.  Kanske hade hon rätt ändå Enström. Kanske ska man inte ha etiketter som ”demokrati” och ”diktatur”. Kanske är det flytande någonstans mittemellan. Och jag undrar vart Sverige är på väg.

Merit Wager: ”Effekten av SD var att vi fick en politik i motsatt riktning”, sade Reinfeldt och Det är bra att svenska folket får veta hur statsministern tänker. Åsikts- och yttrandefrihet finns kanske snart bara på papperet
Anybody: Bigott… och Vi-känsla och ekonomisk ordning??
Aktivarum
Pelle Billing
Daddy

Uppdaterat 15:30:

Smålandsposten – Elitmobbarna firar en skalp

Uppdaterat 10/11 om Pärs avslut:

Sagor från Livbåten
Ann-Mari’s Blogg
Zac’s åsikter
Och det kan vara intressant att veta vad Genusdebatten kommer leda till. Citatet “Låt oss få dom som firar idag att sätta kaffet i halsen” av Ninni känns intressant 🙂

Spretiga tankar kring mobbing

Etiketter

mobbing

Det började med att jag läste hos Hannah om det här med att köpa rosa kläder till sina pojkar vilket fick i gång en massa tankar. Till att börja med så är jag så emot att inte ge något till en kille med argumentet att det är tjejigt eller för flickor. Det är ett big no-no. Däremot är det inte sagt att jag skulle köpa allt mina barn vill ha heller och kläder av väldigt tjejaktig karaktär går bort (jag har dock haft byxor med texten ”girl” i som varit neutrala – så det ska vara väldigt ”tjej” innan jag reagerar). Varför? Jag vill inte att de ska sticka ut på ett sätt som kan vara svårt att hantera. Jag är helt enkelt rädd för att de ska bli mobbade.

Och det fick mig att tänka mer på det här med mobbing – och vad göra. Jag är rätt pessimistisk när det gäller mobbingplaner. På något sätt känner jag aldrig att de kan hjälpa. Det finns så mycket mekanismer bakom det här med mobbing, och man kan aldrig lägga skulden på mobbingoffret. Men just den där delen är det jag funderar på själv. För mig finns det lite olika typer av mobbing. Mobbing av en person för dess beteende – och mobbing för utseendet. Jag har hört folk komma med nedsättande kommentarer om folks utseende och det gör mig väldigt illa berörd. Jag har också stått upp för folk som retats för det. Men när det gäller beteende så är det svårare. Om en person beter sig på ett dumt sätt, är det då alltid mobbing att reagera? Tänker på Juholt nu som vissa hävdar börjar vara mobbing. Hur ska man reagera på beteende? När folk beter sig huvudlöst – eller i alla fall tanklöst – är det mobbing att peka på det?

Tänker lite på det Helena skrev för ett tag sedan att man skulle våga ge kritik till folk. Och problemet är väl att man inte ger sådan kritik på ett bra sätt – utan mer elakt. Så istället för att försiktigt säga till någon att de har en fläck på kläderna så påkallar man uppmärksamheten till det när det är en folksamling.På samma sätt så blir kritiken mot Juholt mer och mer massiv då han inte lyssnar på den från början eller verka ta till sig det hela. Och då blir det värre.

Jag vet att jag blev mobbad (eller kanske mer utstött) på grund av mitt eget beteende när jag var liten. Till viss del så är jag väl nöjd över vissa saker – till exempel att jag inte gick på och mobbade andra för att imponera på de populära. Men jag kunde också ha tonat ner mitt eget ”jag är så bra på det här” och min odräglighet. Jag kunde ha lyssnat in andra och följt mer av de oskrivna reglerna. Men från början var jag mest intresserad av att vara för mig själv och inte intresserad av de andra – och när jag väl ville vara en del av flocken var det sedan länge försent. Jag vet inte om jag haft en möjlighet att vara med heller – och hur det kan blivit men det finns vissa lärdomar jag har dragit.

Men just det här med att sticka ut kan leda till att man blir mobbad. Det kan göra dig stark. Vi läser om många som lyckats i efterhand. Som tagit revanch. Men hur är självbilden? Kommer man alltid ur det här mobbade barnets känslor? Tänker lite på Björn Ranelid där. Han syns överallt nu, men varje gång jag hör honom så tänker jag på det här barnet. Det är en svår balansgång det där. Man vill inte vara som alla andra – men man vill inte sticka ut för mycket. Det som inte knäcker dig gör dig starkare. Det mantrat har jag rabblat för mig själv som liten. Men jag vill inte att mina barn ska stärkas på det sättet. Jag vill att de ska stärkas på ett positivt sätt, med vänner, med trygghet i familjen, med att lyckas. Inte att de överlever skolan. Och då kan jag bara ge egna tips och erfarenheter.

Just det här med beteendet finns det även ett annat problem med som jag har märkt i vuxen ålder. Jag hade en gång en chef. Jag tyckte att han var lite dålig på vissa saker – men jag var ändå rätt ung och vågade inte ifrågasätta. Istället retade jag mig på det. Mer och mer. Och plötsligt så var det inte bara den saken jag retade mig på, utan det fanns andra saker. Vad han än sa så gjorde jag grimaser inom mig åt honom. Men jag sa inget utan log välvilligt. Jag sa upp mig från jobbet när jag fått ett annat jobb sen. Och då lärde jag mig att säga ifrån. Eftersom jag inte kunde ta ut min irritation på min chef så vändes den inåt till bitterhet och allmänt jobbtrötthet.Vissa av sakerna jag irriterade mig på fanns det fog för – men inte resten.

Risken är att man irriterar sig på vissa saker hos en person men inte vågar diskutera dessa, utan använda något. Och där kan det bli mobbing av personer. Kan tänka mig att det är vanligt på arbetsplatser. Kanske skulle det vara lättare om vi vågade vara ärliga från början. Och ibland faktiskt acceptera att vi inte kan gilla alla. Men så länge vi accepterar dem – och har vi problem göra det klart vad problemet är, och varför det är ett problem.

Såg även en film igår som fick mig att fundera redan då på mobbing. Den heter Remember me och är lysande om man vill gråta (storgrät i början, slutet, lite i mitten och sen småsnyftade jag däremellan). I filmen så fanns det då en tjej som blev mobbad. Anledningen var helt klart att hon var ett geni att rita. Som 9-åring så ritade hon perfekta porträtt – inte konstigt att andra blev avundsjuka. Så var hon då bjuden på pyjamasparty och tvingades till av den välvilliga familjen. Och väl där så utlämnades hon åt utstuderade jämnåriga klasskompisar som fixade varandras hår. Mamman i familjen som bjudit in ville säkert väl. Klart att alla i klassen ska få komma. Så ringer dottern gråtande hem. Då har de klippt av henne håret. Och vad gör man? Vad kan man som förälder (eller i det här fallet storebror) göra? Det spelar ingen roll för vad man har för mobbningsplaner – offret för elakhet är redan skadad.

Så vad jag kan göra är att försöka hjälpa mina barn. Hoppas på att de ska kunna bli trygga och lugna. Om det blir problem så vill jag höra det – och jag skulle utan tvekan flytta dem om det inte fungerar i skolan. Jag kan förklara för dem att det är fel att reta folk. Och att de ska ställa upp för andra – men jag kommer även att förklara för dem att vissa saker kan reta andra personer. Och ja, jag kommer troligen förklara vad som kan skapa avundsjuka och att det kan yttra sig på ett sådant sätt.

 

Mobbing – texter från en utsatt del 2

Etiketter

mobbing, skola

Jag lånar vidare en text jag tycker är väldigt bra och tänkvärd från samma person som jag skrev om tidigare:

Mobbning. Smaka på ordet. Det ligget inte helt rätt i svenska munnar, eftersom det är en försvenskning av engelskans ”mob”, ett negativt laddat ord med betydelsen folkmassa. Det var en ”mob” som dödade Axel von Fersen, det var en ”mob” som stormade Bastiljen. Detta kanske inte verkar vara ett lämpligt ord att ta in, för att ge den betydelse som ”mobbning” har, men om man stannar upp och tänker efter är det mycket lämpligt.
 
Mobbning är när en eller flera ledarpersoner fysiskt eller psykiskt attackerar någon som har en svaghet som går att utnyttja, där ledarna är stödda av ett hov av supportrar, och där den tysta massan inte säger nej.
 
Man kan klassificera mobbning i två huvudkategorier: ”Tjejmobbning” och ”Killmobbning”. Det tål att påpekas att det inte automatiskt är tjejmobbning för att förövarna är flickor, eller killmobbning för att förövarna är pojkar; det är mer typexempel.
 
Killmobbning är den som är lättast att upptäcka och peka på, eftersom den är direkt. Den är oftast fysisk; med sparkar, knuffar eller slag, och även den verbala delen är tydlig: ”Djävla hora.” ”Åk hem, svartskalle.” Här ryms även sexuella trakasserier, där den utsatte får stå ut med att någon tar henne på brösten eller bakdelen.
 
Tjejmobbning är mer infam, mer subtil, mer dold. Den är oftast verbal, och väldigt sällan tydlig. Nej, små, små nålstick är vanligast. Kommentarer som för en utomstående ses som oskyldig, men med en elak innebörd, där ”Har du klippt dig?” har betydelsen att man borde tänkt efter innan man klippte sig, eftersom man ser ännu värre ut nu, eller ”Var har du köpt den där tröjan?” har efterledet ”den ser ut som något du hittat på en soptipp.” Ledaren här är den okrönte drottning, med ett hov av lismande beundrare som fnissar åt allt ledaren säger, kanske för att de själv inte vill bli utsatta för nålsticken.

Delen som handlar om tjejmobbingen kunde ha varit skriven av mig. Det var den jag själv var utsatt för. Ingenting som ger synliga ärr – men leder till att man letar dubbla meningar i allt som sägs. Till och med idag. Och den mobbingen är mycket svår att se, för vissa behärskar den till fullo. Och vad ska man säga till den vuxna? Hon sa att jag hade en fin tröja? Hur ska man förklara hur mycket fnisset i gruppen, himlandet av ögonen känns? Hur kan man inte ses som överkänslig?

Tjejen fortsätter då med lite råd för den som ska hjälpa.

Nolltolerans. Lyssna på dem som känner sig illa berörda, ta upp till diskussion. Även om personen är överkänslig och borde ”ignorera” det som sägs är det viktigt att denne tas på allvar. Det är inte lätt att vara utsatt och från vuxet håll få höra att man är överkänslig, att pojken som tafsar än på brösten bara ”tycker om en”, eller att man ska ignorera vad folk gör, eftersom man ju ”vet hur pojkar är”. Trenden är att om det är tjejer som blir mobbade av killar så ses det med mildare ögon, just eftersom man vet hur pojkar är. Och om det är den så kallade ”tjejmobbningen” är det ännu värre, eftersom den kan verka så oskyldig för en utomstående.

Hur går det för den som mobbar? oftast hör vi om revancher från de som mobbas. Det kan vara hur de lyckas i framtiden på olika sätt. Det kan vara hur de stämmer kommunen. Eller, tragiskt nog, hur vissa tar sitt liv redan under skoltiden. Men hur går det för den som mobbar?

Lite om en av de värsta plågoanderna för denna tjej:

Det fanns en pojke i min klass, redan från lågstadiet ett problembarn. Han bröt sönder mina kritor i ettan, och på den vägen gick det. När han ett år för sent gick ut högstadiet och började Individuella programmet på gymnasiet gjordes ett test, och det visade sig att han var särskolemässig. Hade det här testet gjorts i lågstadiet, i mellanstadiet, i högstadiet, så hade det nog varit bättre både för honom och för hans omgivning. Varför inget gjordes? Tja, brist på resurser är en orsak. Med fler lärare som kan hålla ett öga på eleverna kan problemen lösas litet lättare, oavsett om det är barn som behöver extra resursers för att de är så kallade ”bokstavsbarn”, eller om det är barn som har problem med andra elever av en eller annan orsak.
/../
Vi har inte råd att ge mer resurser till skolan, vi har inte råd att ha fler speciallärare. Men, har vi råd med resultatet? Har vi råd att betala för de brott dessa ”mobbare” utför senare? Har vi råd med vård, med avvänjning av droger, med psykologisk hjälp? Kanske. Kanske inte.

Hur jag kan påstå att mobbning är ett så stort problem? Vad grundar jag detta att mobbare senare utför brott på? Ledaren för mobbningen mot mig sitter i fängelse för misshandel, har åkt in och ut för allt ifrån väskryckning, till inbrott, till misshandel. Av hans hantlangare har två åkt in och ut från fängelset, men den tredje har tagit sig själv i nackskinnet, och är nu en laglydig medborgare med fast jobb. Jag erkänner, jag kan ha haft otur. Kanske är det så att majoriteten av de som utsätter sina skolkamrater för rara små busstreck som att klappa dem på brösten, stjäla deras skolböcker och spola ner i toaletten, sparka upp skåpen för dem, och så vidare, kommer att sköta sig exemplariskt i framtiden, men kanske, kanske kan det vara en antydan att något behöver göras, och är det då inte bättre att detta något görs i skolan innan personen i fråga hamnar i fängelset, och innan hans fosterförälder hamnar på sjukhuset efter hans misshandel?

Mobbing – texter från en utsatt

Etiketter

mobbing

Hittade lite texter på nätet från en tjej som blivit utsatt för mobbing. Väljer att klistra in det här då jag tycker det var tänkvärt. Själv känner jag inte helt igen mig. Utom i gymnasiepresentationer. Gick också förbi där. Men jag märker att det är skillnad på språkbruket i skolan. När jag gick i skolan så hörde jag aldrig hora. Jag har heller aldrig utsatts för tafsande – trots att jag var välutvecklad. Men jag kan mycket väl tänka mig skammen och känslan att bli utsatt för det. Framförallt i den åldern på mellanstadiet då det är nytt. Då brösten mest är skämmiga.

---

Jag läser dagligen om hur tjejer utsätts för mobbing av alla dess slag, och hur skolan och kommunen bara rycker på axlarna och låter den starkes rätt råda. Det skrämmer mig att Djungelns Lag fortfarande styr skolan och dess hållning, än mer än när jag var först en udda lågstadieelev, sedan en udda mellanstadieelev, en udda högstadieelev och slutligen en udda gymnasieelev, även om jag vid det laget åtminstone hittat några likar. Många av mina plågoandar ansåg nog nästan att det var rätt att trakassera mig, jag var ett lätt byte eftersom jag var Annorlunda, ett grovt brott i skolans värld, och dessutom reagerade jag starkt på provokationer.

Jag minns en dag när jag stod vid skolan och dess busshållplats och väntade på bussen som min vän skulle med. Vi pratade helt lugnt med varandra, när plötsligt stenar for genom luften och bombarderade oss. Det var visserligen bara småstenar, och varken jag eller min vän blev skadade, vilket ledde till vuxenvärldens reaktion:

“Han tycker säkert bara om dig!”

En annan vän var mycket välutvecklad i mellanstadiet, med både rejält tilltagen byst, breda höfter och en rejäl bakdel. Pojkarna i hennes skola fann det ytterst roande att nypa henne i baken, bilda en ring runt henne för att kunna tafsa ordentligt på hennes bröst, dra henne i den blonda flätan, eller komma bakifrån för att kunna knäppa upp hennes BH-band. Gråtande protesterade hon hos sin klasslärare, men det enda svaret hon fick var:

“Han tycker säkert bara om dig!”

I mellanstadiet var jag först med att få mens. Jag var tvungen att gå hem, och blev då tvungen att berätta för en av flickorna i min klass. Hon spred ut det över skolan, och jag fick dagen efter höra kommentaren: “Du kanske inte är så liten, eftersom du har fått mens. Vill du hänga med och knulla?”. Då gick jag till min klasslärare, som skrattade och sade:

“Han tycker säkert bara om dig!”

En dag i högstadiet gick jag genom korridoren med min vän (hon som jag blev stenad tillsammans med), när en pojke i min klass kom upp bakom mig och sparkade mig på svanskotan. Jag reagerade häftigt genom att vända mig om, springa efter honom, och en gång utropa “Jävla bögjävel”, innan jag föll ihop av smärta. Så letade jag upp min mor (hon arbetade som lärare på skolan) och berättade gråtande för henne vad som hänt. Hon blev självfallet upprörd, och letade upp skolans rektor. Hennes kommentar?

“Han tycker säkert bara om henne!”

Nåja, vi kallades till ett möte, med pojken, rektorn, pojkens far, fritidsledaren, jag och min vän. Vart mina föräldrar var? Far var fortfarande på sitt arbete och mor hade fått tillsägelse att ta en lång promenad, för att “lugna ner sig”. I mötet hamnade jag i fokus, eftersom jag hade protesterat med de fula orden. Det var min svanskota som värkte (och som fortfarande värker), jag som blivit utsatt för hans systematiska mobbning i flera månader, jag som mådde illa, men han som blev offret. Vad jag insåg?

“Han tycker säkert bara om mig!”

På gymnasiet fanns det en korridor längst ner i byggnaden, när man skulle ta sig till matsalen för lunch, som jag och de flesta andra av mitt kön fruktade. Längs väggarna i den korridoren fanns flera bänkar, på vilka de (manliga) eleverna från främst Bygg- och Fordonsprogrammet satt. När man som “elev av kvinnligt kön” gick längs den korridoren hälsades man vanligtvis av busvisslingar, sexistiska kommentarer (“Du med brunhåret, har du smakat kuk?”) eller tvivelaktiga komplimanger (“Vilken häck, den skulle man inte ha något emot att klämma på!”). Detta problem påtalades aldrig, eftersom man visste vad man skulle få höra, och inte orkade höra det igen:

“Han tycker säkert bara om dig!”

Jag kanske målar upp en ganska dyster bild av samhället genom de här exemplen, men det skrämmande är att jag inte överdriver. Vi behöver ta hårdare tag mot mobbning, och framförallt inte försvara trakasserier med “Han tycker säkert bara om dig” eller “Du vet hur pojkar är” eller “Ignorera dem, då är det inte lika roligt längre”. Även om pojkar tycker att det är roligt att tafsa på välutvecklade flickor, ska verkligen flickor behöva stå ut med det? Hårdare tag, fastare planer, mer stöd till utsatta, mer uppföljning! Ingen ska behöva må dåligt fem, tio, femton år efter att de gått ut grundskolan eller gymnasiet. Det behövs även mer resurser så att vi får in fler vuxna, helst vuxna som inte har ett selektivt synfält, och som kan klara av att ta itu med problemen.

Tankar om kinapuffsgate med mera

Etiketter

Kinapuff, mobbing, negerboll, Patrik Lundberg, rasism

Vissa saker tycker jag är extremt fåniga att debattera och till det hör negerbollar och Kinapuffslogan. Kanske är det mina associationer det är fel på men när jag ser en liten chokladboll så tänker jag *mums*. Jag tänker inte ”he,he, det är föreställer en svart människa som är sämre än mig eftersom han är svart och nu käkar jag upp denna för att visa hur hatisk jag är”. På samma sätt så associerar jag inte Kinapuffar med kineser. Det är (var?) en liten gullig logo.

Men detta tyder alltså på att jag är en vardagsrasist. Jag har slutat kalla chokladbollar för negerbollar (delvis för att jag numer inte bakar dem och de stora är inte negerbollar – jag har lite svårare med att namnge de små…) och jag kommer väl lika ofta, eller sällan äta Kinapuffar. Däremot kommer jag nog le lite när jag äter den. Jag kommer att tänka på Patrik Lundberg som fått sina 15 minuter i rampljuset genom att tala om hur kränkande det var. På hur han kan se tillbaka och kunna tänka ”Jag gjorde skillnad. Jag åstadkom en ändring på loggan”. Jag kommer kanske också tänka på hans klagande i radio över att svenskor såg asiatiska män som asexuella och ha små – ja ni vet vad jag menar. Något jag tidigare inte reflekterat över, men på något sätt gissar jag att det nu har planterats hos mig.

Jag tycker synd om honom för att han retats när han var liten, och för att han tycks ha svårt att acceptera hur han ser ut på utsidan. För att han inte känner att han smälter in. Men vi har alla våra ärr. De flesta möter fördomar. När man är kraftig så känns det som om alla synar det man köper och äter. Man läser fördömande från alla.  Sanningen är väl att de flesta knappt noterar en. Även om jag i mitt universum är väldigt centralt så är det nog inte något som andra lägger märke till så mycket. Men de flesta har faktiskt mött fördomar på olika sätt. Har ni träffat en sådan här riktigt perfekt människa, så här riktig vacker? Har ni någon gång lite elakt tänkt att det inte kan finnas så mycket bakom det blonda perfekta rufset? Och hur deprimerande det är när man upptäcker att det är en skitsmart människa med hög utbildning, trespråkig och en fantastisk sångröst. Även en sådan kan ha mött mobbing och blivit utstött av olika anledningar. Vem är ”normal” och vad är en ”norm”? Så om folk fnissar för att han går runt med kamera? So what?? Själv tvekar jag inte att agera en riktigt lantisturist med kamera och videokamera runt halsen. Vill folk titta och skratta så får de väl göra det. Nog kan jag känna mig som en stereotypisk kvinna när jag inte hade en susning om vad det var för bensin som min lånade bil skulle ha en gång i tiden. Jag gissar att det gav lite skratt på macken sen. Men ibland får man väl ta det. Du väljer själv hur mycket du tar till dig.

Jag gissar att det mer handlar om att han mobbats. Det kan finnas hur många skäl som helst att bli mobbad. Ett av de skälen kan vara att man är adopterad från ett annat land. Men i vissa fall kan även den adopterade vara en del av mobbaren. Mobbing beror på många saker – men tro mig när jag säger att det inte handlar om rasism. Hudfärgen kan vara en ursäkt – men det är inte det som det handlar om skulle jag tro.

Jag känner en tjej adopterad från Indonesien. Hon kom en gång hem gråtande då hon blivit kallad svartskalle. Mamman blev rasande och tog med sin 7-åring för att läsa lusen av rasisten. Det blev lite pinsamt när killen ifråga också var adopterad. Från ett afrikanskt land.

Jag hade gärna varit adopterad när jag var liten. Fram till jag började i högstadiet så var de få adopterade som jag såg alltid exotiska och framförallt vackra. Skönhet  var något jag skattade högt som liten. Jag drömde så mycket om att vara vacker. Och tydligen var alla från de varmare länderna vackra. Bruna ögon och brun hy jämfört med mina tråkblå ögon, råttfärgade hår och bleka fräkniga ansikte. På högstadiet så träffade jag en annan asiatisk tjej. Blyg och försynt med glasögon. Då insåg jag att det faktiskt inte med automatik innebär att man är extremt vacker som adopterad heller. Men om man då tänker på diskussionen att västerländska kvinnor inte ska vara intresserad av asiater så kan jag väl dementera det direkt. Jag har varit mycket intresserad av ett flertal under uppväxten.

Tillbaka till Kinapuffar och stereotyper. Har ni märkt hur svenskor porträtteras på film och i berättelser? Blonda och yppiga. Själv har jag aldrig varit blond. Ska jag känna mig påhoppad de gånger folk tvivlat på att jag varit svensk? Och kvinnor överlag ska alltid visas upp med yppiga behag och kjolar. Om man är som en strykbräda och vågar vägra kjolar, innebär det en kritik mot mig?

Jag vet inte jag – ibland känns det som fok letar kränkningar. Själv måste jag vara enormt dålig på det. För jag kan inte säga att jag känt mig kränkt så många gånger. Och om jag ska känna mig påhoppad någon gång så ska det nog riktas mot mig personligen, mer än del i en grupp som kvinna, svensk eller mamma eller datatekniker. Och att någon kommer och försöker tilltala honom på kinesiska? Men snälla är det ett så stort problem? Jag har blivit tagen för tysk, österrikare och irländska. Sällan någon chansar på svensk ska jag säga. ÄR det något jag ska bli upprörd över? Ibland kan väl vissa svepande beskrivningar kännas igen – och då kan jag väl le lite generat. Ibland är det helt uppåt väggarna ”alla kvinnor köper en massa skor och väskor, det ligger i generna” då kan jag le överseende. Ibland kan det vara saker som gör mig förbannad över generaliseringen. Men då tycker jag fortfarande det säger mer om personen än om någonting annat.

Uppdaterat 21:50: Så här i efterhand så bestämmer jag mig för att läsa på lite av vad Patrik skriver annars. Hur är han som person? Kanske kunde jag hitta några fördomar från hans sida? Jag inser ganska snart att det handlar om en människa med en massa trauma bakom sig. Som rest sig mot alla odds och fullföljt sin dröm. Men det han skriver gör mig lite ledsen och jag blir än mer övertygad om att det inte är vardagsrasismen som är hans största problem.

28 mars 2011

Vad strävar jag mot? Varför lovar jag allt, men uppfyller inget? Och varför har jag fått intressen jag en gång har föraktat?
För 18 år sedan var jag tio. Pappa hade lämnat familjen och kvar var min mamma, min syster och en halvtidslön. Det var då jag lovade mig själv att göra en klassresa, att vägra sälla mig till trashankarna i parken.
/../
Samtidigt levde jag med tacksamhet inför det faktum att jag inte blev kvar och svalt ihjäl på barnhemmet i Sydkorea. Är det därför jag tvingade mig själv att vara alla till lags för att inte riskera att bli övergiven igen?
Kanske var det sviterna av att växa upp som enda pojke i familjen? Att leta manliga förebilder i omklädningsrummet, att kalla andra för bög för jag trodde att det skulle frigöra mig från anklagelser om detsamma.
Forskarna kallar det för intersektionalitet – när olika former av diskriminerande maktordningar samverkar.
Om hur klass-, köns- och rasförtryck tillsammans trycker ihop en androgyn och diasporaskadad arbetarpojke till ett litet kvalster, men som i stället förvandlade mig till en maskin utan känslor som lyckades med allt för att inte ge plågoandarna rätt.
/../
Jag föraktar mig själv. Jag hatar den jag har blivit. Jag fick allt jag drömde om, men jag vet inte längre vem jag är.

10 maj 2011

Det var i april för tre år sedan. Jag och min vän, en 23-årig tjej, satt och drömde oss in i framtiden. Om en dryg månad skulle vi ta våra kandidatexamina. Hon skulle bli regissör, jag skulle bli journalist och hylla hennes filmer.

Jag minns att vi satt i min lägenhet i Malmö och pratade om Siste april-firandet i Lund. Jag ville hellre stanna i Malmö. Hon åkte till Lund med våra gemensamma vänner.
Då hade jag ingen aning om att vi aldrig mer skulle ses.

Hon gick från Stadsparken för att köpa sig en falafel. I höjd med Katedralskolan kom två stupfulla killar springande. Den ene knuffade den andre, som i sin tur flög in i min vän. Hon föll handlöst ut på gatan, mitt framför en buss.
Min vän avled direkt. Och drömmarna dog.

22 november 2010

Jag har märkt hur jag gång på gång censurerar mig själv och tonar ner min klassresa för att inte framstå som den medelklasskille jag lyckats bli.

Varför? Jag vill inte bli vuxenmobbad av de självutnämnt västerintellektuella studenterna på universitetet. De målar upp en bild av ekonomisk stabilitet som något man ska skämmas över.
De raljerar över folk som vill höja sin levnadsstandard. De hyllar någon slags arbetarromantik de aldrig har varit i närheten av.
Till dem har jag en uppmaning: sug kuk och dö.

Hur gärna jag än vill kan jag inte se det fulländade i att dyka i soptunnor efter mat,ockupera slätter där det ska byggas bostäder eller snatta pesto på Ica Malmborgs.
Kanske är det för att jag inte har ett villkorslöst fallskärmsavtal med mina päron?
För bara den som inte har sett sin mamma gråta vid köksbordet över sina hungriga barn, obetalda räkningar och övertrakasserade konton kan se det vackra i att vara fattig.

3 september 2010

Mitt tips till dig, kära barn, är trots allt varken att radera ditt förflutna eller att sluta stalka dina nya kursare. Det är att göra som Michael Jackson (R.I.P). Det handlar om att titta dig själv i spegeln och fråga vem du vill vara. För den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp och carpe diem och in vino veritas, som din gamla bff brukar skriva i sin statusrad.

Och så slutligen – krönikan han skrev efteråt.

 Två veckor tidigare. Uppkrupen i soffan hastar jag iväg en krönika. I brist på ämnen skriver jag om en sak som grämer mig: att somliga tar sig friheten att håna mig för mitt asiatiska utseende.
/../
Alla medier norr om Antarktis hör av sig. De vill prata om kinapuffarna. Jag säger att jag struntar i godiset, att jag vill prata om vardagsrasism. Ingen lyssnar. Hatmejlen väller in och trollen framställer mig som en PK-fundamentalist.

Kvällstidningarna påstår att jag tycker godispåsen är rasistisk. TV4 hetsar mig att rasa mot Fazer. De misslyckas, men vinklar inslaget så illa de bara kan.

”Agenda” i SVT tar taktpinnen. De raljerar över mina känslor och jämför godispåsen med Tintin i Kongo. Många kommer till tals – men inte jag.

Så – kanske jag inte kommer att tänka på Patrik ändå när det gäller Fazer. Jag tror/tycker fortfarande inte alltid att det handlar om rasism. Det kan vara bra att påtala saker som man reagerar emot – men ibland känns det som det blir förenklat bara det kommer in på ras och hudfärg. Det finns så många faktorer. Som någon skrev som kommentar till en artikel. En tvättäkta norrlänning möter en massa förutfattade meningar när de kommer till Stockholm. Å andra sidan så har jag alltid haft klart mig hur Stockholmare är med. Det handlar om folk som avviker. Avviker från vad svarade någon annan. Avviker från den miljön. Stockholmaren i Norrland är en hackkyckling – men en lantis i stan är lika illa den.

Sanningen ligger i betraktarens öga?

Etiketter

debatter, skolan, uddevalla

Jag föröker verkligen förstå de här turerna i Uddevalla om skolan. Det började med att jag hittade notisen i  SVD och sedan fortsatte historien i Bohuslänningen. Informationen är knapphändig – och inte får man mycket hjälp av kommentarerna heller.

Historien börjar då i Bohuslänningen

Föräldrarna kräver att lärare ska bytas ut

Från ”förälder”:

Detta har inget med lärarens åsikter att göra, det handlar om en lärare som troligtvis mår dåligt och detta påverkar eleverna och deras arbetssituation. Det handlar om föräldrar som har eller haft barn eller kompisar till barnen som gömmer och gråter på morgonen för att de inte vill gå till skolan, barn som inte vågar göra eller säga något på lektionerna då de inte vet när det ”exploderar” och barn som kommer hem med märken på kroppen… 2007 skulle mitt barn ha fått henne till klasslärare men vi protesterade och genomförde möten och då ändrades det… Då skrevs det också om elaka föräldrar som vill kontrollera men tyvärr är det tvärt om. En del av föräldrarna var själva lärare och hade svårt att ”vända sig emot” en kollega men satte barnens väl först. Situationen beror på att föräldrarna inte anmält tidigare. Man har pratat med läraren, man har pratat med rektorerna och man har pratat med varanda men man har inte velat ”sätta dit” läraren.

Från Eva:

Blir lite chockad av det kalla svaret från läraren…. Skulle själv bli väldigt ledsen av så allvarlig kritik och skulle rannsaka mig själv ordentligt. Sedan förstår jag inte hur någon tror att det kan fungera att jobba under sådana omständigheter nu när allt verkat gå så långt redan och hunnit bli så infekterat? Ledningen skulle lyssnat för länge sedan och tagit det på allvar, blir föräldrarna bemötta med respekt och lyssnade på så kan det ju finnas chans till en dialog, men då måste det ske på ett tidigt stadium men en tydlig ledning.

Jag kan hålla med henne om detta svar från läraren är lite knapphändig:

Läraren har tagit del av de skrivelser som skickats från gruppen av kritiska föräldrar. Hon tycker att det saknas konkreta anklagelser och vill därför inte bemöta dem. Hon påpekar att hon inte känner föräldrarna i den nya klassen med ett par undantag och att ingen av dem har kontaktat henne med frågor eller synpunkter. Hon tycker att det är tråkigt om eleverna inte kommer när terminen börjar.

Å andra sidan – vem vill uttala sig i media?

f.d Politiker kommenterar en del:

OM det finns substans så skall fakta in till skolledningen och dom, inte föräldrarna- tar sedan beslut. Det som hittills framförts till komunens skolledning har uppenbart inte varit av sådan vikt.
Om t. ex. eleverna fått stryk hade detta lett till omedelbara åtgärder, självfallet.Vad är då slutsatsen?
Är det verkligen meningsfullt att framställa fakta som att en erfaren och oprovocerad lärare gett sig på kunskapstörstande barn, som suttit som tända ljus?
Föräldrarna skall respektera skolplikten.

Pappa till två har en del poänger:

Mycket obehagligt agerande från föräldragruppens sida.

Dels är det otroligt egoistiskt:

”Denna lärare duger inte att undervisa V Å R A barn (men byts hon ut och därmed undervisar andra är vi nöjda)”

Dels hycklar man när man påstår att man inte är ute efter att ”sätta dit läraren”; Ett värre angrepp på en yrkesperson är svårt att tänka sig…

Om den aktuella läraren håller måttet eller ej är naturligtvis inte upp till föräldrarna att bedöma. Ansvaret faller på rektor och i förlängningen kommunens grundskoleledning.

Är Ni missnöjda med läraren – vänd Er till skolledningen

Är Ni missnöjda med skolledningen – anmäl till skolinspektionen.

Menar Ni (vilket antyds) att Era barn fysiskt misshandlas i skolan – polisanmäl.

Är Ni oroliga för hur era barn har det i skolan – närvara på lektionerna!

Att gruppvis bedriva offentlig klappjakt på en enskild person på det sätt som skett är ovärdigt och osmakligt!

Å andra sidan kan man läsa i GT och senare i Bohuslänningen:

Om skolan byter ut läraren så skickar ni barnen till skolan?
– Det är det som det handlar om. Vi kan inte ha henne som ensam klassföreståndare, för hon kan inte hantera situationen, hon blir nervös och flippar ur och skapar otrygghet. Hon fungerar som lärare, som pedagog, men inte ensam i en stor grupp där barn har så skiftande behov.

Och som Sara skriver:

Hade jag haft ett barn i den aktuella klassen, och varit orolig, så hade jag pratat med läraren själv även om det hade varit jobbigt. Förklarat: Jag är orolig eftersom jag hör de här ryktena om dig! Vad tänker du göra? Vad stämmer? Jag blir bestört när jag läser att INGEN av föräldrarna har kontaktat läraren! Är själv lärare och vet att rykten väldigt lätt kan spridas och blåsas upp, särskilt när det är starka känslor med, vilket är helt naturligt när det gäller det egna barnet. Kan ingen förälder på ett sansat sätt prata med läraren? Var rädda om varandra! Både om barnen och läraren! Antagligen kan mycket lösas med lite vanligt vett och gott bemötande! Gör ett försök åtminstone!

Eleverna hålls hemma även i dag

Åsikterna är blandade här. Vissa är emot föräldrarnas agerande, och att de vägrar ta enskilda samtal med skolledning. Som till exempel dubbelmobbing:

Varför vill inte föräldrarna träffa rektor och skolchef öga mot öga och framföra sina egna synpunkter?
Finns det ett grupptryck som man inte kan stå mot?
Om det finns flera klagomål på läraren som nonchaleras av rektor och skolchef, är dessa då inkompetenta och också behöver bytas ut?
Om föräldrar skall få välja lärare till sina barn, skall då lärare få tacka nej till vissa föräldrar och barn? Det finns ju problem på båda sidorna.
Agerandet tyder på stora brister på båda sidorna.
Respekt för varandra krävs.

Sen har vi de som säger sig känna till situationen:

Anna:

Jag blir riktigt upprörd när jag läser detta! Denna lärare är anmäld ett flertal gånger och MÅNGA föräldrar (en av dom jag själv) har varit i kontakt med olika rektorer under årens gång, detta är ju inget problem som uppkom nu… denna lärare har varit ett problem under många år och det är många barn som mått extremt dåligt under åren. Titta lite på historik, det är inte många år sedan som en annan klass precis som denna vägrade låta sina barn börja i skolan under denna lärarens ansvar. Trodde skolledning arbetade mot mobbing i skolans värld – det gäller väl alla som vistas i skolan? Vuxna som barn. Stå på er föräldrar !!

F.d elev:

Efter att ha haft läraren i fyra år så vet jag vad eleverna går igenom. Mina föräldrar ringde dåvarande rektorn som inte gjorde något. Läraren ska även ha blivit anmäld för misshandel efter att ha rivit och slagit en elev, så det är ingen lärare jag någonsin skulle vilja se på en skola.

Och f.d. elev får då svar från en fundersam mamma:

Du skriver att läraren ska ha blivit anmäld för misshandel-vet du det eller har du hört det?Just det är så farligt med mobbing att någon annan berätta och folk kring tror på det.Om det verkligen hade varit det fallet hade man nog undersökt det och jag tror inte att läraren hade tjänsten kvar,så man måste vara försiktigt med vad man säger om man inte vet riktigt.

Förälder: ”Mötet var tufft och känslosamt”

Enligt TT ska skolledningen under onsdagen konferera om den bekymmersamma situationen och föräldrarna hoppas på konkreta förslag.
 – Vi har inte sagt att hon inte ska kunna vara lärare, men om man inte är klassföreståndare så är det någon annan som har barnen 85-90 procent av tiden, säger föräldern.
 Ser ni en liten öppning där?
 – Ja.

Och här kommenterar då förälder:

Problemet är inte läraren, hon är en av kommunens mest kompetenta och engagerade lärare. Problemet är föräldrarna, någon/några har ett horn i sidan till henne eftersom det ställts krav på tidigare elever. Nu har ni föräldrar skämt ut er tillräckligt, alla barn har både rättighet och skyldighet att gå i skolan enligt internationella barn konventionen.
Vill ni fortsätta att protestera gör det genom att byta skola, straffa inte barnen med er dumhet.

Det finns även två sidor av samma mynt i artiklarna. Till exempel i GP:

Enligt de föräldrar TT talat med har läraren en historia av att tappa behärskningen i klassrummet och fara ut mot enskilda elever. Föräldrarna tycker att läraren är ”irrationell och hotfull” i sitt beteende.

Och svaret från rektorn:

Rektorn säger att skolan inte har några anmälningar mot läraren, utan bara rena påståenden.
 – Jag upplever att läraren tyvärr är utsatt för rent byskvaller. Läraren har i en del fall haft att göra med svåra elever, vilket kan ha spätt på ryktena. Men de klasser läraren ansvarat för har också haft goda studieresultat, säger rektorn.

Och i GT så svarar man på föräldrarnas kritik:

Dennis Reinhold, grundskole­chef i Uddevalla kommun, har tidigare uttalat sig i GT och berättat varför skolledningen inte går föräldrarna till mötes:
– Därför att vi har en annan uppfattning. Vi bedömer att läraren är lämplig och ska ha klassen.
 Han påpekar också att skoledningen ”ser allvarligt på om föräldrarna skulle bryta mot skolplikten”.

Och jag inser att  så här är det väl egentligen alltid när det gäller många debatter. Folk delar upp sig i läger i olika frågor och utmålar de andra som lögnare/rättshaverister/oempatiska/propedofiler etc, och så fort man beslutar sig för att tro på någon så visar man hur dum och lättlurad man är. Av den andra sidan alltså.

I det här fallet är jag böjd att hålla med föräldrarna. Jag har svårt att se att det kan komma något gott av situationen som det har blivit nu. Risken att barnen kommer straffas/ses som att bli straffade för föräldrarnas handlingar är lite väl stor. Kanske är det byskvaller – men å andra sidan så kan faktiskt byskvaller ha rätt ibland med.

Uppdatering 14:15:

Skolstrejken blir ett fall för skolinspektionen kan man nu läsa i Bohuslänningen, kanske har man läst om Skolinspektionens nya uppgift?

De föräldrar som krävt att barnens klassföreståndare ska bytas ut har vänt sig till Skolinspektionen och konstaterar i anmälan att kravet inte fått gehör. Skolinspektionen har kontaktat Uddevalla kommuns skolchef.

Och där finns nog den märkligaste kommentaren hittills. Jag vet inte om Man, 40 bast försöker vara ironisk eller så:

Läraren ifråga har aldrig blivit anmäld för något, aldrig varit föremål för disciplinära åtgärder. Minst sagt underligt att somliga (inte alla) föräldrar högljutt kräver att få byta ut denne lärare.
”Felet” med läraren är naturligtvis att det rör sig om en lärarinna. När manliga lärare rasande skäller ut elever så det hörs över hela skolan, ”tar tag” i elever och ruskar om dessa då anses han göra ett bra jobb vilket gillas av de vuxna. Detta sker varje dag i snart sagt varje skola utan att någon tycker det är fel.
När en kvinna beter sig på detta för en man godtagbara sätt bryter hon dock mot urgamla föreställningar om hur respektive kön ska uppträda. Tyvärr tycks föräldrarna till 14 barn i Uddevallatrakten inte ha förmågan, eller viljan, att se detta. Tragiskt!

Tankar runt mobbing

Etiketter

Barn, Casey, misshandel, mobbing

Jag har levt lite i en bubbla nu på senaste tiden, och det dröjer en stund innan jag ser vad som händer runt i bloggosfären. Nu har då jag till slut hört några gånger om mobbningsoffret som gav igen. Och olika tankar runt det. Och jag måste säga att jag håller fullständigt med Karin (Ketchupmamman) både i hennes debattartikel och i hennes senare inlägg.

Jag kan förstå Casey och kanske skulle jag själv velat kunna göra det i det läget. Men skulle jag vilja leva med mig själv om jag skulle ha skadat någon permanent i ryggen? Är det inte en av de sakerna som skiljer mig och mobbare? Empatin?

En gång i tiden så retade jag min kusin M. Jag försökte då reta upp honom på olika sätt. Av någon anledning så gjorde jag då narr av hans kompis J. J var inte där, och jag hade ingen åsikt om honom, vi hade väl träffats någon gång bara, jag träffade bara min kusin när jag var på landet på sommaren så vi umgicks väl inte så mycket. Men som sagt, jag sa något om hur korkad hans kompis var. Och plötsligt flög M på mig och tog strypgrepp. Jag vet inte vem av oss som blev mest chockad. Men en annan kusin till mig (också tjej som var med mig och retades lite) lyckades lugna ned honom. Det visade sig att J ständigt var mobbad på skolan – och M var en av de få som ställde upp på honom.

M är och var en genomsnäll person så till och med jag fattade att det var något som låg bakom på hans reaktion. Jag var också i efterhand glad för att han reagerade. Även om jag aldrig skulle ha retat J så gav det mig en behövlig tankeställare. Samtidigt vet jag att hans reaktion och attack på mig fick honom själv att må dåligt. Och hade jag på något sätt skadats då så hade han nog haft svårt att hantera det.

Min poäng?

Jag förstår och är glad för Casey skull att han reagerade, och att det gick ”bra” för mobbaren. Jag hoppas det löser sig för honom och att mardrömmen är över. Det känns bättre att han agerade utåt och stoppade plågoanden istället för att ta sitt liv – eller ta med en pistol och skjuta ner mobbaren alla som ser detta fortgå utan att agera. Egentligen tycker jag det är sorgligt att det behöver gå så långt. Att det ska krävas att man har den fysiska styrkan att göra upp med mobbaren.

Det passar bra att jubla och hylla honom nu. Men var fanns alla människor under tiden detta fortgick?

Pratade med en kille som blev mobbad i uppväxten igår. Han berättade att mobbingen började redan på dagis – både av personal och andra barn. Som barn till en utlänning på 50-60-talet så var man fair game. Men vem som blir mobbad är svårt att förutsäga. Men det som jag tycker är värst är att i många fall som man hör om mobbing så har även vuxenvärlden på något sätt varit med och svikit. Visat vägen. Blundat. Eller bara förminskat det hela.

Tittar på den lilla killen i filmen. Han påminner mig lite om S som mobbade min lillasyster. S vars mor troligen misshandlades av pappan. Som troligen själv blev misshandlad. Det hände ingenting i utredningarna. Lärare flaggade och så. Han satt i alla fall för ett par år sedan i fängelse. Jag vet inte vad han gör i dag. Jag tror inte han var lycklig på den tiden. Jag tror inte han är lyckligare idag. Det finns historia bakom mobbare också. De är också personer.

De är avundsjuka sa min mamma alltid om barnen som retades. I dag inser jag att det nog stämmer i många fall. Men kanske jag inte förstod vad de var avundsjuka på. I min värld så hade ju de allt. De hade popularitet. Vad hade jag?

Det här med mobbing och humor

Kan man vara kompisar med alla människor och förvänta sig att allt bara blir bra? Frågan har ju blivit lite aktuell i och med SDs inträde i riksdagen och den efterföljande debatten.

Kan en vänsterpartist med äran i behåll vara vän med en moderat? För mig är det personer jag gillar/ogillar. Det kan vara kemi, eller deras agerande. Till exempel har jag svårt för människor som pratar skit om andra. Som uppför på ett sätt när de har personen framför sig – och sedan på ett helt annat sätt när de är i närheten. Falskhet helt enkelt. Om någon har en knäpp åsikt gör det väl inte så mycket, det handlar om hur de agerar efter den åsikten. Om de gör det med knepiga uttalanden, eller uppmuntra andra till att göra något felaktigt.

Att någon inte håller med mig tycker jag kan vara väldigt spännande. Jag är lite velig av mig och har inte så ofta tvärsäkra åsikter. Till exempel så är jag lite tveksam till SD agerande att gå ut ur kyrkan. Jag kan förstå dem och hålla med om att biskopen gjorde övertramp. Men samtidigt så är det ett aningen omoget beteende. Fast å andra sidan verkar det inte vara de enda omogna i riksdagen i dag då. Men ok.

Har man humor och självdistans så kan man enligt mig överbrygga de mesta motsättningarna. Men det gäller att vara beredd att nå dit. Det är väldigt populärt att prata om ”i min värld” nuförtiden. Problemet är att min värld inte behöver vara samma värld som den någon annan har som referensramar. Vi har båda rätt till våra världar – men det intressanta för mig är vad man kan lära av varandra. Vad är det som ligger bakom en vänsterpartist tankar?

Ibland kanske man inte kan lära sig något. Om en person diskuterar och förminskar mig i en debatt med ”lilla vän” och kommer förlöjligande kommentarer så känns inte diskussionen värdefull. Då retar de bara upp mig och jag har svårt att formulera mig då det finns så extremt många tankar som kommer fram. Oftast blir jag då den omogna personen de försöker få mig till. Jag ser mig nästan stå och stampa med foten. Därför föredrar jag bloggdebatter. Oftast hinner jag hämta andan och fundera litegrann innan jag hamnar på en alltför låg nivå.

Humor är som sagt ett måste för mig. Kommer ihåg en MUF-tjej på gymnasiet som jag innerligt avskydde. Hon var som man sa då ”stroppig”. Advokatsdotter. En dag så kommenterade hon en annan tjej som hon då ogillade med orden ”Hon är ju till och med mer egoistisk än mig!”. Efter det så blev jag lite mer positivt stämd mot henne. Visserligen kan man väl tycka att om man ser sina egna fel så kunde man jobba lite på att få bort dem. Samtidigt tycker jag om när man ser sig själv med självdistans.

Jag har svårt för människor som har väldigt bestämda uppfattningar hur personer är utifrån en speciell parameter. En gång dividerade jag med en dam som hävdade att kvinnor ville vara hemma och ta hand om barnen och laga mat. Jag blev extremt upprörd. Jag anser helt klart att det finns kvinnor som faktiskt önskar det. Men det är inte alla. Och att påstå att alla kvinnor som jobbar gör det för att de tvingas ut kändes närmast kränkande för mig. Sådant kollektiviserande gör mig så förbannad. På samma sätt har jag svårt för folk som hävdar att alla invandrare är brottslingar och borde köras ut. Visst finns det personer som har misskött sig. Men poängen är att det är inte alla.

Den som mördade Nancy Tavsan till exempel. Ett extremt långt register som kulminerar i ett mord. Hur kunde det få gå så långt? Den person som nu är misstänkt för Elins mord har också ett register. Inte i Sverige visserligen men i USA. Har vi någon som helst koll på folk som kommer in? Bryr vi oss? Det finns folk som kommer in i Sverige som missköter sig. Men det är absolut inte majoriteten. Men att bara förlöjliga SD utan att titta och besvara de siffror de presenterar känns för mig rätt dumt som strategi. Det lyckades få in SD i riksdagen. Visst kan vi fortsätta släppa in alla i landet – men när det inte finns något för dem att göra här, när folk växer upp med utanförsskap är det inte effektivt eller konstruktivt. Vi måste börja fundera vad som händer sen. Varför röstade folk på SD?

När det gäller humor som riktar sig mot SD. Varför är det ok att driva med Åkesson för att han kommer in i en landskapsdräkt i riksdagen? Min svärmor och hennes släktingar har alltid landskapsdräkter vid högtider. Varför är det inte ok att ha det vid riksdagens öppnande? Tänker man tillåta landskapsdräkten att bli en rasistisk symbol genom att göra narr av den?

För mig är humor och göra narr eller förlöjliga någon olika saker. Man kan skratta med en person, eller skratta åt dem. Man kan skratta och förminska en persons uttalande. Men man bör vara säker på att man har det exakta uttalandet. Så det inte är ett felaktigt citat som någon tidning har gett personer (det inträffar…). Till exempel när man bestämt hävdar att Stockholmare är smarare än lantisar. En bra politiker som kommer tillbaka efter det måste ha ett jäkligt humoristiskt sätt att såga sig själv. Vet inte hur Anna har klarat detta, men det är bara att inse att det kommer ligga henne i fatet. Jag har aldrig fått klart för mig hur hon backade från detta med äran i behåll.

Om jag har förstått saken rätt så ska Åkesson någon gång ha skickat ut information till medlemmar att de inte ska ha SS uniformer till möten för att det kunde se illa ut. Vet inte om det stämmer, men om det verkligen är så, så kan jag väl kanske tycka att det vore att använda det som argument än att vägra sitta bredvid någon på grund av deras sjuka ideal. Förklara istället hur dessa ideal har manifesterats. Då kan vi andra småle med.

Visst jag tycker att det var lite lustigt att Åkesson ska ha uttryckt att han blivit kränkt av biskopen. Kränkt är väl något det har gått inflation i, och det är många som stört sig på hur kränkta människor blivit i olika sammanhang. SD anhängare har ofta retat sig på att det är många invandrare som konstant går omkring och känner sig kränkta. Alltså kan jag väl tycka att det ett ord de kanske själva inte skulle vilja använda.

Jag skrattade åt Beatrice Asks uttalanden när hon pratade gredelina kuvert. Jag står för att jag tycker hon är en olämplig person på sin post utifrån sina åsikter, och brist på kompetens inom sitt område. Däremot skulle jag inte gå ut ur ett rum om hon råkade befinna sig där.

Låt mig få höra Åkessons idéer och politik. Låt folk som kan det här med humor få analysera dem. I stället får vi skratta åt övriga riksdagen som slår knut på sig för att vara så politisk korrekta som det bara går och ta avstånd  på de mest pinsamma sätt. SD målar nu ut sig som martyrer skriker folk. Jag har inte sett så mycket av det de skrivit om mobbingen. Det jag har sett skrivits har varit människor som inte stöder SD politik (till exempel jag själv) men som ogillar mobbing i alla sammanhang.

Den enda gång jag hörde Åkesson debattera gjordes det med en gråtmild Nalin Pekgul som öste ut anklagelser och frågor över honom. Hon gav honom däremot aldrig chans att svara. Han själv satt och försökte låta henne prata till punkt. Många skrev att hon vann den debatten. Själv tyckte jag han framstod som en artig person som inte vill avbryta någon. Kanske inte ett politiker ämne alltså 🙂 Tänk om det varit en slipad debattör istället. Som låtit Åkesson komma fram med idéerna istället och sedan smula sönder dem? Tänker på Aktivarum och Oh the irony till exempel. Istället fortsatte man med taktiken att tysta honom. Resultatet kom som ett brev på posten. Och stödet har nog inte minskat som jag förstått det.

Hur tänker man nu?

Etiketter

Bjästa, Linnea, Oskar

Bjästa debatten fortsätter. Catta har skrivit mycket bra om det jag tänkte skriva, men jag kör väl mina egna tankar ändå.

Först och främst. Brodern och mamman till våldtäktsmannen har varit tvungna att flytta till annan ort på grund av hot. Jag förstår liksom inte meningen med detta, hoten alltså. På vilket sätt blir livet bättre för tjejerna för att man ringer och skriker på dem? Är man på den mentala nivån så kan jag ge mig sjutton på att man lika gärna kunnat skriva att tjejerna förtjänar att våldtas när de ljuger om våldtäkt på grund av att man har hört rykte om dem. Same, same typ.

Och vad blir effekten av alla dessa hot? De får martyrstämpel. Kommer de förstå varför folk är upprörda? På något sätt är jag tveksam. ”Du förtjänar att dö din förbannade hora” brukar liksom inte vara ett vinnande argument när man ska få folk att förstå (obs, vet inte vad hoten bestått i, så det är ett fiktivt hot).

Sen är det ju märkligt att man har vänt sig så totalt emot Bjästa. Det är i Bjästa allt skett. Men åtminstone en av moderatorerna i facebookgruppen är från Göteborg vad jag förstått.  Dvs allt som skrivits på nätet behöver inte varit folk som varit bosatt i Bjästa. Även andra aktörer som ville vara med och spy hat fick möjligheter.

Dessutom har nu ännu en person tvingats bort från bygden. Oscar Andersson har fått utstå en massa hot och arga samtal från folk som inte förstått att det handlat om fiktiva namn. Eftersom Bjästa nu ska ha varit så litet så att alla ska ha känt till vad som hänt så låter det inte rimligt att det är Bjästabor som ringer och hotar. Så finns det fler ”inavlade” orter kanske söderut man skulle bränna, eller vad då?

För övrigt hittade jag en bra artikel i Expressen (kors i taket!) med en massa bakgrund.