Lite mer reflektioner om rasism och fördomar

Jag läser om Niklas Derouches upplevelse och lider med honom. Men ska vi vända på det? Ska vi döma alla svenskar efter en del idioter?

I så fall tar jag min historia. Jag har skrivit om det en gång tidigare. Om att min pappa tog upp liftare ofta på sina turer. Ofta tog han med dem hem till oss. Vi har haft folk från Australien, Finland, Tyskland och andra länder som bott över och bjudits på middag. Tills han fick tag i en man från Tunisien. Mycket trevlig man och berättade om sitt land på kvällen. Men han var lite för översvallande så mamma var mycket tydlig att pappa skulle ta med honom hemifrån på morgonen. Vilket han gjorde. Men det dröjde inte länge förrän han kom tillbaka.

Han kom in till mig när jag klädde på mig. Jag minns fortfarande den här känslan av skam då jag fått en korsett och stod och provade den och speglade mig. Det var mycket obehagligt att då få en man som stod och tittade på mig då. Min mor lyckades i alla fall fösa iväg honom från vårt hem. Det var inte förrän efteråt vi fick veta att han stått och onanerat framför min 6-åriga lillasysters säng.

Jag erkänner att denna händelse har satt sina spår i en viss reservation att vara ensam med folk jag inte känner från andra kulturer. Å andra sidan har jag aldrig sett detta som något typiskt för tunisier – utan såg denna sjuka individ som representant för sig själv. Min äldre syster har inte haft samma rädsla. Så hon umgicks med en kille för länge sedan som vi träffade vid ett besök i Stockholm. De brevväxlade och nästa gång så spenderade hon dagen med honom. Vänskapen dog väl ut när han bad henne gifta sig med honom när han var på väg att utvisas. Vet inte vad som hände med honom senare.

Ibland blev jag frustrerad över min systers tilltro till folk. Killen var trevlig och det hände ingenting när de umgicks utan allt gick mycket kyskt till. Lite värre var det väl för syster när hon var i Frankrike på en fest. Hon gick ut för att få luft och pratade en del med en killkompis av arabiskt ursprung. Trots att syster var tillsammans med en kompis med honom så tyckte han att det var en bra idé med sex. Syster var inte med på noterna, så han försökte då med våld. Hon klarade sig ifrån detta med blotta förskräckelsen. Och det dröjde många år innan hon berättade det för sin nojjiga lillasyster förövrigt. Men nästa gång så var hon mer försiktig hon med.

I början av 90-talet kom det många invandrare till vår bygd och jag minns hur många försökte vara trevliga och prata med oss svenskar. Men jag är en försiktig person och kan tycka det är obehagligt när främmande människor är för ”på”. Och det är rätt obehagligt när folk säger något till en och sedan ler mot varandra och säger något på ett språk du inte förstår och skrattar. Man kan känna sig väldigt utsatt av detta,

Niklas Derouche pratade om Hitler porträtten som fanns i svenska folkhemmen – och det är för mig väldigt främmande – inte någon beskrivning jag känner igen från min släkt. Men kanske var det för att det inte var så politiskt färgade?

Om vi nu ska titta på olika partiers historia så är det väl även detta, så det vore väl här intressant att veta i vilka kretsar Niklas farfar rörde sig i.

1940 Sveriges Kommunistiska Parti stöder Nazitysklands ockupation av Norge och Danmark. (Hitler och Stalin är ännu allierade.) Dagen efter Tysklands invasion av Norge och Danmark skriver partiorganet Ny Dag: ”Det är de små staternas beskyddare England och Frankrike, som med sin flagranta kränkning av Norges suveränitet framkallar detta läge.”

Men bortsett från enstaka händelser jag varit med om eller sett så har jag sett mer nysvenska människor som är som vem som helst. Jag såg kvinnan i en slöja som likt mig väntade på någon annan förstrött petande på sin smart phone medan hennes barn – liksom mina – jämförde Skylander figurer på en affisch och diskuterade vem som var coolast. Uppväxta i två kulturer men ändå så lika.

Jag kommer ihåg när jag bodde i en invandrartät förort. Temporärt var det tänkt, men det blev närmare 10 år. Förutom grannen mittemot och vårt var inget namn svenskt. Mannen mittemot hälsade aldrig på oss. Sällsynt otrevlig människa. I övrigt så var folk väldigt trevliga. Tills man kom till tvättstugan. Och efter att ha varit med om en gemensam tvättstuga så kan jag nästan förstå att det finns viss rasism. Snacka om kulturchock några gånger. Å andra sidan så var det även i tvättstugan vi mest pratade med vår somaliske granne. Halvdöv och amputerat ben efter att ha gått på en mina. Mycket trevlig människa. Tyvärr ledde hans dövhet till att han hade TV på hög volym vilket inte alltid gillades så någon (jag hade mina misstankar) klagade lite då och då på detta till hyresvärden. Och mannen kom ner och bad om ursäkt.

Under dessa 10 år så såg jag en del barn växa upp. Blonda och svarthåriga som lekte tillsammans. Tyvärr var det även under denna tid jag hörde om balkongflickor och mäns som misshandlade sina hustrur. Vi hörde om busschaufförer som misshandlades. Om rån mitt på ljusa dagen när äldre tagit ut pengar i bankomaten.

Om kvinnan som rånades när hon var ute och gick med sitt barn i barnvagn. Vi såg aldrig något – så det var surrealistiskt att läsa om vad som händer i tidningen. Så när vi kommit fram till att vi ville ha barn så flyttade vi därifrån. Det var inte en miljö jag ville ha mina barn växa upp i.

Förutom invandrare så fanns det även sociala lägenheter så det var de sk vita som hade det svårt som bodde där. Det kunde vara missbrukare, folk som var fattiga av olika anledningar, folk som helt enkelt inte klarar sig utan stöd. Området var delat på olika ställen – vi bodde i det ”bra” området där det inte var så mycket problem. I de ”sämre” lekte inte de vita och nysvenskarna tillsammans på samma sätt.

Det var när jag bodde där jag träffade och pratade med en skinhead. Det kändes så märkligt att prata med honom. Han var rätt ung kring 20 och var trevlig och vältalig. Och för honom var det normalt att vissa helger så sprang hans gäng och jagade invandrarna med batonger – och andra helger så var det invandrarna som jagade. Och ibland så kom polisen som ingen gillade. Och jag fick en känsla av att jag levde i West Side Story plötsligt.

Det var bara den enda gången jag träffade killen – och jag undrar lite vad som hände med honom. Det finns så många människor som passerat i revy genom livet som påverkat en.

Men även bland svenskar fanns och finns det utsatta människor. Kommer ihåg ”socialfallet” i hembygden. Paret som hade 10 barn. Mamman jobbade som städerska. Barnen blev en del i ett kollektiv. Man visste ju hur familjen var. Pappan var den enda som bråkade på vår libanesiske granne för att han ”kom och snyltade på hederliga svenskars pengar”.

Jag undrar hur det gått för denna familj. Hur stor chans hade de? De kan inte skylla på rasism, men de var dömda i förtid där de bodde. Deras enda chans var väl att komma därifrån. Å andra sidan – om de hela tiden får reda på att det är samhällets fel, att de tillhör en underklass och inte kan ta sig därifrån – vad finns det för incitament att kämpa? Och kanske var det ifrån den miljön skinheads killen kom? Dömd av alla – och med ett behov att hitta en fiende, någon att straffa för problemen man har?

Jag tänker på Niklas som berättar om sin far som får glåpord på tunnelbanan. Jag undrar om han tänker på glåporden som blir allt vanligare bland lärare. När elever kallar lärare hora, idiot mm. Även andra yrkesgrupper känner av detta. Det är ingenting som man ska behöva acceptera – men kan vi inse att det är idioter – inte några som representerar ”de svenska” – lika lite som invandrargäng som misshandlade

”Vad ska jag vara tacksam för?” undrar Niklas.

Kanske samma sak som jag är tacksam för. Att födas i ett land utan krig. Att födas i ett land med världens bästa föräldraförsäkring i mitt tycke. Att födas i ett land med gratis sjukvård. Att vi kan studera vidare utan att det är ekonomi som ställer till det för att man måste betala för den.

Det finns negativa saker med Sverige ja. Och kanske är sjukvården inte så fantastisk som jag trodde förr. Skolan är på fallrepet och behövs ryckas upp. Men det är ett land där många vill väl. Visst finns det idioter – men vi är människor. Det ligger i vår natur att vara på olika sätt. Men jag tycker inte det är fel att fundera på vad man kan vara tacksam för.

Men ett stort problem i Sverige som jag tycker är någonting som vi tyvärr har lyckats få många som kommer nya till Sverige är en känsla av att det är ”någon annans ansvar”. Man gömmer sig bakom beslut och utredningar och direktiv från offentliga sektorn – och nu är modeordet ”strukturer”. Och man matar folk med hur förfördelade de är i alla sammanhang.

Jag är tydligen förtryckt för att jag är kvinna. I helvete heller, säger jag. Men då läser jag om hur kvinnor som kritiserar feminism bara gör det för att få pluspoäng av männen – eller för att man är rädd att hamna i kylan. WTF?

Och invandrare som försöker protestera mot saker och ting, som försöker se positiva saker om Sverige, de är husnegrer, husslavar, husblattar. Vilka är det som försöker härska och förtrycka – egentligen? Varför är det så fel att försöka göra det bästa av situationen?

Så Jasenco försökte skriva att man ska försöka att inte se allting svart. Och jag håller med. Men det innebär inte att man ska glömma att det finns rasism. Men man kan försöka se rasismen som en mänsklig svaghet. Något som kan finnas hos alla – inte bara vita. Och ibland – så är det inte rasism.

Det kan vara en dålig dag. Ett missförstånd. Eller en rädsla från tidigare erfaranheter. Eller också är det en idiot. Och varför låta en idiot påverka dig och skapa dålig energi? Vill man verkligen tillföra dessa människor som kommer vara borta från en själv när de väl passerat det värdet?

Men om man nu vill att Lasermannen och Peter Mangs ska representera svenskarna – då måste det väl på samma sätt vara representativt för de som misshandlade mannen i Kortedala, eller kvinnan som dödades i Landskrona vid parkeringsbråket, eller de som gruppvåldtog kvinnan på asylboendet? Det vore rätt bra med ett rakt svar på detta.

Läs också: Anybody och kika på Rockis fynd.

Uppdaterat 15:40:

Hittade ett till inlägg på ämnet som jag var beredd att dissa rakt av – men samtidigt ligger det lite i det.

Men vem har de här stereotyperna? Är det SD? Skinnskallarna?Ja. Problemet är att det här inte är hela bilden. De här människorna är rasister. Men det är också du, jag, Jasenko och Jonas. Det är det här som Selimovic inte förstår. Vårt samhälle genomsyras av negativa stereotyper. Vi är alla rasister och sexister. /../

Till exempel så föreställer jag mig en man när jag tänker “läkare”, “filosof” och “geni” och en kvinna när jag föreställer mig “elallergiker”, “miljömupp” och “irrationell”. Jag måste aktivt anstränga mig för att mina sexistiska stereotyper inte ska påverka mitt beteende och mina åsikter. Jag lyckas ibland, men inte alltid. Att vara sexist är inte något jag har valt, det är något jag har lärt mig av att leva i en sexistisk värld.

Samtidigt – är det inte så att man riskerar att tro att alla är rasister och behandlar en på ett speciellt sätt också om man då förutsätter att samhället genomsyrar samhället? Skapar man inte nya stereotyper?

Jag har inga svar vad man ska göra åt detta. Men jag kan inte se att gräva ner sig i bitterhet och göra sig till ett offer i många sammanhang är det bästa för att bli lycklig. Men det är jag det. Kanske är det skönare ibland att hata.

Johan Westerholm skriver också om andra sorters diskriminering som finns i samhället förutom rasism. Tycker Henricos slutsats är lysande:

Nej, jag har haft dålig hörsel sedan jag var 6 år gammal och är faktiskt stolt över mig själv, har ett så pass gott självförtroende och självkänsla att jag blir inte kränkt för jag vet ju att jag inte bara duger utan är skitbra som person. 🙂
Jag önskar att alla som känner sig kränkta har eller får den styrkan för i grund och botten är vi människor och som människor har vi ett enormt värde i sig.

Uppdaterat 17:10
Funderat lite mer på det ”sexistiska” samhället. ”Mijömupp” för mig t ex är en man. Läkare är väl idag kvinna mer. Vi skapar stereotyper efter vad vi ser omkring oss och läser. Efter att erfarenheterna breddas kan även stereotyper ändras.

Uppdaterat 1/4

Missa inte Martins svar till Jonas heller. Mycket tänkvärt och bra funderingar på hur Jonas själv sprider fördomar.

När du skriver ”en person som skjuter elva svarthåriga män på sju månader utan att polisen ingriper”, inser du då att du med en liten bisats har fått det att framstå som att polisen är så rasistisk att den sitter och rullar tummarna medan människor skjuts, bara för att de skjutna var lite mörkare? Tror du att det gick till så?
/../
Jag kan inte byta skinn med dig, Jonas, och jag kommer aldrig att kunna dela dina erfarenheter av att ha blivit utsatt för rasism av polisen, av samhället, av någon. Men jag kan försöka förstå. Och jag skulle vilja att du försökte förstå. Låt mig dela med mig av erfarenheter som du inte har. Som erfarenheten av att välja ett hårt och dåligt betalt yrke i princip enbart för att man vill hjälpa människor, och mötas av hot, hån och hat. Eller att åka till en tunnelbanestation för att försöka rädda livet på en självmordskandidat, och då man kommer upp till bilen igen så är den sönderslagen för att den stod parkerad på fel torg. Att gå och bära på ett litet bortsprunget barn som man har hittat och på väg tillbaka till dess oroliga föräldrar höra hur glåporden haglar och se spottloskorna komma. Att en del barn vägrar hälsa på en, att andra barn skriker ”fuck aina” då du är i närheten. Att regelbundet bli kastad sten på när man åker in i vissa områden, att ibland bli träffad. Att veta att en del larm i dessa områden är rena bakhåll. Att höra att samma kollega blivit attackerad igen, träffad igen, att förstå hur utsatt hennes situation måste ha varit då stenarna haglade. Att inse att de kollegor som satt i bilen en sen natt och väntade på låssmed för att ta sig in i en lägenhet där en person befarades vara död hade kunnat invalidiseras av den stora gatsten som plötsligt kastades på deras bil ifrån hög höjd. Att inse att risken är stor att någon faktiskt dör snart i de här bakhållen och attackerna.

Och även Joakim LaMotte skriver bra om hur pratet om rasism i alla sammanhang är kontraproduktivt.

Bästa Internet och mina vänner bloggläsare

Etiketter

Jasenko Selimovic, rasism, twitter

För ett tag sedan så blev hashtaggen #BästaBeatrice populär efter att Jonas Hassen Khemiri skrivit. Och de upplevelser som han beskrivit. Vilket känns som en väldigt jobbig uppväxt. Jag blev lite illa berörd när jag läser hans ensidiga upplevelser av allting som var riktat mot honom. Jag tänker på vår libanesiske granne som körde för fort och stoppades av polisen. Som pratade snabbt på arabiska och fick sina barn och fru att göra samma sak och som då viftades vidare. Faktum var att han pratade utmärkt svenska.

Jag kommer ihåg hur det var att växa upp. Jag kände mig fet och ful. När en kille i klassen kallade mig benrangel så blev jag smickrad – inte förolämpad. Det var inte förrän många år senare jag insåg att jag faktiskt var smal som liten. Jag var bara inte pinnsmal. Men då jag hade den bilden tolkade jag mycket utifrån min självbild. Det som räddade mig från ett svart hål var väl det faktum att jag faktiskt hade en viss självironi och självdistans.

Det pratas mycket om folk som stoppas i tullen på grund av sitt utseende. Men jag tänker då på min kusin som ofta blev stoppad. Min enormt vackra kusin med det långa blonda håret och de stora blå ögonen. ”Du ser ut som en Lucia” sa en kvinna en gång till henne. Hon blev stoppad många gånger och kroppsvisiterad i Israel. Varför vet jag inte. Det var när hon var ung – under 16 år.

Jag tänker på mitt besök i Egypten då vi åkte en liten buss och stoppades av polisen. Och polisen kollade papper på alla personer i turbaner i bilen. Då blev jag illa berörd faktiskt. Och jag förstår därför folks reaktion mot utseende profilering. Men jag har också något emot att man anser att det är ok att stanna i Sverige år ut och år in utan att ha tillräckliga med skäl.

Så som sagt, jag förstår att Jonas har upplevelser från sin ungdom. Samtidigt så läser jag vissa saker och förvånas över hur vi har så olika erfarenheter:

”Att vara elva och läsa seriealbum där orientaler är mystiskt exotiska, vackert brunögda, sensuella (men samtidigt svekfulla).”

Och jag tänker på hur gärna jag ville se ut som mina favorit personer. Den mörka i Det var en gång. Tigerlilja ifrån Peter Pan.

Och ärligt talat – vem kunde förstå att Ivanhoe valde Rowena över Rebecca?

Och visst, exotiska, vackra och brunögda – men svekfulla? För mig var det mer  de ryskbrytande blonda galningar jag såg framför mig som de onda. Jean Claude Van Damme bland annat.

Nåväl, liksom den tidiga #blatteriot, så kommer de en massa egna upplevelser på samma stuk med taggen #BästaBeatrice.

I dag har då Jasenko Selimovic skrivit ett svar till Jonas. En mycket tänkvärd text där jag känner att han sätter ord på de tankar jag haft.

Vissa av de här, min vän, var mer förtryckta, diskriminerade, vissa mindre. Men alla kände att de, just de, var mest utsatta, mest missgynnade. Mångas pappor hade sagt att de måste jobba tre, fyra, tio gånger mer än andra. Många av dem försöker, precis som du, se ”stöldobenägna ut” i en affär. Fråga romer, hemlösa, arbetarklassen, äldre, svarta, ungdomar, kvinnor med burkor, blyga, överviktiga.

Vems diskriminering är större, viktigare? Vilken grupp kan vi förneka rätten att känna så?
/../
Missförstå mig inte, min vän. Jag säger inte att diskriminering och diskriminerade inte finns. Men när jag försöker byta kropp med dig, ser jag ett land uppdelat i grupper, och på andra sidan ett Sverige fullt av rasister, kvinnoförtryckare, islamofober, antisemiter, homofober, folk som föraktar äldre, afrikaner, invandare, arbetsklassen, konstnärer, jag såg elaka, själviska människor som hade endast kränktheten gemensamt. Ingen vacker syn. Är vi verkligen sådana?
/../

Plötsligt kom det, från sista bänken.
– Vår enda chans i livet är att vara inkvoterade, som du.
Jag försökte le.
– Det är klart att det är så. Du kan inte ens prata svenska.
Jag stannade upp. Han har rätt. Om vi lever i ett så pass rasistiskt land, som du beskriver, då är du och jag, min vän, bara ett alibi som tjänar för att gömma den existerande rasismen. Tidigare såg jag oss som två som har förtjänat sin position. Men nu, i din kropp, insåg jag att det är omöjligt. Du var plötsligt en medelmåttig författare som kompenserar genom att skriva om ”invandrarämnen”. Och jag var en nolla. Nichts. Folkpartiets invandraralibi. Om rasism är överallt, min vän, då måste också vi två vara del av den.
/../
Då, när jag lämnade dig, började jag misstänka att du, Sveland, och många andra väljer att tolka världen så att den bekräftar er världsbild. För sanningen är att när polisen var brutal mot dig, som du beskriver i artikeln, kan det ha haft många orsaker. Vi vet sällan varför folk beter sig som idioter. Han kanske bråkade med sin chef hela dagen, fick utskällning som du skulle betala för, han kanske var en allmänt jobbig typ som klipper till allt och alla. Eller så var han rasist.

Det finns miljontals möjliga svar. Vi vet inte vilket är det sanna. Men du //väljer// att tolka det som rasism. På samma sätt som Sveland //väljer// att tolka att Josefssons syfte är att ”få utlopp för sina aggressioner”. Kanske. Men //vi vet inte//. Vi //väljer// och ofta väljer vi det som bekräftar den sanning vi vill se. På samma sätt som Avpixlat, som skapar den sanning de vill se.

Jag läste detta och blev alldeles andäktig. Jag ville dela denna upplevelse så snabbt delade jag den – men jag ser att andra har fattat det på annat sätt. Framförallt folk som jag har börjat sammanknippa med media.

Hur kan människor förstå det så olika? Välja att tolka så olika? Jag förstår inte. Jag försökte svara vissa, ifrågasätta deras analys. Men det ledde till att jag blev blockad av @ehsanfadaker. Utan svar. Våga vägra debatten. Tysta oliktänkande. Osynliggöra.

Undrar hur jag ska välja tolka det. Ska jag tolka det som att @ehsanfadaker inte gillar kvinnor? Att han har fördomar mot mig för mitt kön? Eller är det mitt handikapp som etnisk svensk och därmed en rasist? Eller ska jag tolka det som att han inte har svar? Att han inte klarar av att få kritik? Det är den tolkning jag väljer att lägga på det. Det finns så många i hans kretsar som klappar på ryggen och tycker att han skriver så bra – så varför ska han bry sig om någon som påtalar att det kan vara bra att *läsa* texten man kritiserar och inte bara fokusera på att det ett är en lång text (varför tror man inte att svenskar kan läsa texter som är mer än fem rader, är det vad problemen i skolan lett till?) och dels att det inte står att han är folkpartist och statssekreterare i ingressen (att det står i texten är tydligen oväsentligt – det var som sagt för långt att läsa!).

Förövrigt har jag även hört kritik mot Jasenko Selimovic från ”andra sidan” då han ska förneka ”svensk identitet”. Detta då baserad på detta tal och denna krönika. Själv var jag positiv till båda – men lägger in lite citat som jag gillade från talet för andra att komma med sina tankar runt det:

Vi och de är nämligen varandras ömsesidiga förutsättningar
/../
Vad detta samhällskitt än må vara, hur litet det kan än vara och vad än det grundar sig på – så måste de flesta människor i ett land omfatta en grundläggande överenskommelse om att detta land bör existera.
/../
I ett mångkulturellt samhälle bör man inte hävda att det är en kultur, en etnicitet eller religion som ska hålla ihop landet. Vi har för många kulturer, etniciteter, religioner etc. för att en sådan homogenisering skulle vara möjlig att genomföra.
/../
Helt enkelt kan man säga att den konstitutionella solidariteten hävdar att vi inte är tillsammans för att vi är etniskt lika, utan för att vi handlar lika. Vi som bor i detta land lovar genom medborgarskapet att handla i enlighet med de normer som finns nedlagda i grundlagen och opinionsbilda på ett demokratiskt sätt i de fall vi inte gillar dessa normer. Vi hör därför ihop för att vi tror på samma politiska grundidé (demokrati) och de normer som kan destilleras fram från våra grundlagar.

Uppdaterat 15:00: Jasenko Selimovic artikel fortsätter få ris och ros. En av de mest hyllade tweeten höll på att få mig att gå i taket.

Rosa, min vän. Sätt dig ner i bussen. Att prata om svarta o vita minskar bara gemenskapen. Vi skall ändå leva tillsammans.

— Lena Sundström (@LenaSundstrom) March 27, 2013

Och för den som faktiskt är intresserad av historia så var väl grejen att hon inte stod upp. Hon vägrade ge upp sin plats. Så om man nu tänkte hänvisa till Rosa Park i detta sammanhang, så kanske man kan ha åtminstone den kollen. Eller?

Parks moved, but toward the window seat; she did not get up to move to the redesignated colored section. Blake said, ”Why don’t you stand up?” Parks responded, ”I don’t think I should have to stand up.”

Det var skönt att direkt efter jag läste detta läste Sanna Raymans balanserade inlägg.

Förvirrande om hudfärg…

Etiketter

hudfärg, My Vingren

Häromdagen så läste jag när @Myvingren twittrade och kunde inte låta bli att svara. Jag fick dock inget svar förrän alldeles nu då av @Myvingren. Det var först @Fredriklindholm som ifrågasatte om Evin verkligen inte var ”vit”.

 

Som jag redan har varit inne på så har jag lite svårt att förstå hur det här begreppet ”vit” definieras. Eftersom Evin Rubar är av kurdisk härstamning enligt Wikipedia så trodde jag att det var klart att hon var icke-vit. Vad jag förstått har Soran Ismail samma bakgrund, och jag har inte hört att han betecknas som ”vit” av några. Men tittar jag på bilder så kan jag väl tycka att de båda har ungefär samma hudfärg.

Definition nummer två brukar vara ett icke svenskt efternamn – och även där trodde jag att jag var ”home safe” att anta att Evin Rubar skulle kunna vara en av de missgynnade grupperna som man pratar om när man diskuterar rasismen i samhället. Men tydligen har jag fel…

Det var väl när jag hörde om eventet när man faktiskt uteslöt vita i inbjudan som jag insåg hur viktigt det är att man verkligen håller reda på sin tillhörighet. Och enligt My Vingren så hade inte Evin Rubar fått vara med på detta heller då hon var vit – medan det faktum att en av anordnarna Sissela Nordling Blanco de facto tycks ha en hudfärg som gör henne vitare en mig inte fanns någon diskussion om att hon var icke-vit.

Så vad handlar det om? Vad gör dig vit? Någon som verkligen satt vitheten i fokus är väl Kawa Zolfagary – men är han verkligen icke-vit?

Kan vi börja förvänta oss att nästa gång Kawa Zolfagary eller Soran Ismail diskuterar emot något att My m fl suckar och säger: ”Typiskt vita kränkta män…” eller vad? Handlar färgen om inställningen?

Ja, jag känner mig lite lättad faktiskt att jag aldrig försöker dela in folk i hudfärg och bedöma dem efter raser. Jag inser ju nu när jag försöker svara på samma sätt i debatten till experterna på det vilken novis jag är. Jag har uppenbarligen inte förstått något alls.

Funderingar fram och tillbaka kring rasism

Etiketter

rasism, vardagsrasism

Det är svårt att vara en god människa i Sverige. Jag har enormt svårt med det här att använda invektiv om folk – så jag skulle aldrig säga neger, svartskalle, blatte eller svarting om någon. Lika lite som jag skulle säga fetto, tjockis, hora f*tt* eller andra otrevliga saker som rör utseende, sexuell läggning eller ras. Jag kan nog sträcka mig till att diskutera personers mentala förmåga när jag är riktigt irriterad – typ hissen inte går ända upp eller idiot. Jag är helt enkelt rätt mesig när jag blir riktigt förbannad. Å andra sidan tvekar jag inte på att tala om vad exakt det är jag reagerar på i det man säger – och tala om hur jag tolkar det.

Men jag skulle ibland ha en paus innan jag valde ord då jag funderade hur jag bäst skulle beskriva någon och kanske är det färgad eller mörkhyad som jag skulle välja. Ingenting som jag själv skulle anse negativt men faktum är att man ibland behöver beskriva en människa – och jag vet inte längre vad som är tillåtet. Det finns faktiskt lägen där det är behövligt. T ex:

– Då kan du prata med den personen.
– Ok, vem är det?
Så, det står då ett flertal människor i en klunga, alla är klädda ungefär lika i färger. Visst, hade jag kunnat märken eller så kanske man hade kunnat skilja på jackorna. Å andra sidan skulle kanske personen jag pratat med vara lika dålig på detta som mig. Alltså blir det utseendet som beskriver. Och hur opolitiskt korrekt det än är så är hudfärgen ofta en bra riktlinje när det är blandat. Precis som hårfärg kan vara det. Men med tanke på att blont och brunt kan spänna över ganska många nyanser så kan även detta vara lite svårt tidvis. Och det blir mer och mer svarthåriga nu – lite som hennafärgat var populärt på 80-talet så ser man många svarthåriga etniska svenskar med så även hårfärg kan vara problematiskt.

Så, är det en lite överviktig person som står med ett gäng smala – så skulle jag nog beskriva som ”lite kraftigare”. Utan paus. Även en lång eller kort person skulle gå lätt. Och är det en mörkhyad – så tror jag att jag kan säga det med utan att det tar emot.  Men om det står lite folk som är blandade nyanser och jag skulle försöka förtydliga att det var den svarta så skulle det bli paus. Och sedan ”den svarta”.

Hur låter den där pausen? Kan man tolka den negativt? Tror andra att det är att jag egentligen tänker ”neger” först men väljer att inte säga det just i det här sammanhanget? Hur många skulle tolka pausen i att man funderar på om det i dagens Sverige ens är ok att säga ”svart” eller om det också kan tolkas negativt när det används om en människa?

Jag är inte rasist. Men? Vem bestämmer om jag är det eller inte?

Svarting sa Danny i en liten youtube film och det blir ramaskri. Jag undrar hur många som skulle ha sett filmen om inte någon basunerat ut att detta övertramp fanns med. Men nu fick han många tittare. Och jag kunde sitta och knäckas totalt över hur någon kunde svinga sig på det sättet som han gjorde. ”Som en liten apa” sa tjejen när han for runt. Och nu när jag inser att det finns idioter som gör gorilla tecken och kallar svara för apor så undrar jag hur folk skulle tolka det om han vore svart. Kanske skulle det ha setts som negativt då? Kanske hade ramaskriet då handlat om att någon liknar en svart person vid en apa?

Nåväl. Svarting sa även Bo Hansson. I en mer negativ mening om jag förstått saken rätt ”inte en svarting till” (Danny sa det mer som positiv ras skillnad – som att de är mer vältränade). Också då blev det totalt ramaskri. Han fick inte komma in på Råsunda igen. Och Mats Strandberg fick inte förlängt kontrakt. Jag känner att båda straffen var överdrivna. Därför så är jag inte för att man ska stoppa Danny från Melodifestivalen – men jag skulle vilja att man tänker lite mer på konsekvenser och sätter dem i proportion.

Men vad finns det för rasister i vårt land. Ja, det är mycket prat om Gina nu och hennes bildpublicering av en bok. Ok, kanske är det sant att det inte fanns någon baktanke. Kanske tänker hon att ”oj, den såg lite svårläst ut och det kan vara kul att visa att jag läser seriös litteratur”. Så nej, jag dömer inte henne efter det. Nu har hon tydligen varit i blåsväder tidigare om att vara antisemit – men jag vet inte. Men jag läser i alla fall hur hon är helt förtvivlad över bilden som målas upp av henne.

Där hon beskriver sin kamp för allas lika värde. Hon skulle aldrig behandla någon sämre på grund av deras ursprung eller sexuella läggning. Och jag tänker – är det inte så att hon säger det som alla säger?

Jag är inte rasist. Men?

Kommer ni ihåg diskussionen om Lilla Hjärtat? Den svarta figuren som orsakade ett ramaskri. Stina Wirsén skrev själv om tankar runt den:

I samband med att filmen ”Liten Skär och alla små brokiga” hade premiär i höstas har några reagerat negativt på karaktären Lilla Hjärtat och blivit illa berörda av hur hon ser ut.
Den diskussion som sedan har följt har visat att det finns olika sätt att tolka Lilla Hjärtat. De flesta har läst henne så som det var tänkt, som en positiv, stark och egensinnig figur – en förebild. Men det finns också personer som läst henne negativt. Hon har blivit tillskriven en rad egenskaper som har inneburit att hon – och jag – har blivit förknippad med åsikter och en människosyn som jag inte kan relatera till och definitivt inte vill associeras med.

Jag har tagit till mig av den konstruktiva kritik som förts fram, men även tagit illa vid mig av den bitvis hårda ton och de anklagelser som har riktats mot mig som författare och tecknare.

Jag har också kommit fram till att de negativa associationerna kring Lilla Hjärtat riskerar att skymma Brokigas budskap om mångfald. Så även om jag älskar Lilla Hjärtat lika innerligt som alla de andra brokiga, har jag beslutat mig för att inte teckna just henne mer, vilket känns sorgligt.

Att Lilla Hjärtat har upplevts som stötande och att det finns dem som känner sig sårade av hennes utseende är något jag beklagar. Det var det sista jag ville. Avsikten har hela tiden varit det motsatta, att skapa en stark förebild – en hjältinna. Jag har alltid hoppats att de brokiga skulle leda till samtal och diskussioner bland dem som läser böckerna. Diskussioner om att få vara olika och ändå lika, för vi är alla lika olika – oavsett ålder, kön och hudfärg. Ingen är sitt utseende.

Jag tycker det är mycket bra skrivet. Men jag tror inte dessa ord nådde lika stor publik som de som stämplade henne som rasistisk och hemsk. Så  oavsett vad hon gör och säger i framtiden så kommer hon minnas för detta. Folk som inte läser vad hon skriver. Folk som är så rabiata mot alla dessa rasister att det inte finns någon väg tillbaka om man nu har kommit ut som en sådan.

Jag är inte rasist. Säger du ja….

Jag är uppväxt i en miljö där färg aldrig diskuterades som något som särskilde folk. Jag har aldrig ens tänkt i banor att skilja mellan raser, det var inte förrän jag började se amerikanska TV-deckare när jag hör beskrivning ”Caucasian” som jag fattat vilken ”ras” jag var. Och på något sätt så känns det inte fel att diskutera detta när man försöker identifiera någon som är död. Är det inte bättre att snabbt kunna söka i databaser och kryssa i saker i databasen för att få snabbare svar? Å andra sidan, hur rasbestämmer man Jessica Alba? Hon känns som en person som har fått det bästa från många folkgrupper – men vad är hon?

Men grejen är att för mig var det inte så stora frågor när jag var liten. Inte i Sverige. Det var i USA man hade rasmotsättningar. Inte här. Vi hade en tjej i klassen på lågstadiet  som var adopterad, kommer inte ihåg varifrån, misstänker att det var Indien eller så. Jag var rätt avundsjuk på henne, hon var så vacker. Klart att det var skillnad på henne och mig. Precis som det var mellan mig och alla de andra i klassen. Det fanns inget ”vi” och ”dom” mer ”jag” och ”dom”. I min värld så var det jag som inte passade in. Som var fel. Som inte var född med känsla för sociala koderna som gällde. Men koderna hade inget med utseendet att göra. Eller jo, jag trodde väl det. Var man snygg så var man alltid inne. Var man ful så var man ute. Jag vet dock inte vem som bestämde vem som var vacker eller ful heller. Jag hade väl min egen uppfattning om det baserat på någon sorts idealbild. Och jag kan väl erkänna att den som jag såg som ”fairest of them all” när jag ser tillbaka på bilderna från låg och mellanstadiet kanske inte riktigt var den skönhet hon var för mig. Men jag blir fortfarande chockad när jag läser om enormt vackra människor som blivit mobbade under sin uppväxt.

Men vissa ideal var jag trots allt medveten om. Det var bra att vara brun. Därför pressade sig folk i solarium och på stranden. Jag använde själv olja för att få den här härligt bruna färgen. Resultatet var dock mer kokt hummer. Varje gång. Men jag fortsatte länge – för att uppnå ett ideal jag med min likbleka (alabaster som min mer poetiska brunbrända syster uttryckte det) hy aldrig skulle kunna få. Du kan bli vad du vill hävdar man bestämt. Men nej, jag kan varken bli brun eller spela fotboll som Zlatan. Så vissa begränsningar får man acceptera – trots allt finns det väl fördelar att vara sig själv med. Men hur kan folk som vill bli som de andra förakta dem? Därav min uppfattning om att det inte fanns rasism. Sen har jag ingen aning om hur min klasskompis kände det. Eller andra adopterade eller invandrare (inte så många sådana under grundskolan). Men lika lite som jag vet hur det känns att vara färgad – så har heller inte de någon aning om hur det var att vara vit heller.

Det finns främlingsfientlighet i samhället. Hos alla ”raser”. Men kanske är det lite oftare så att det handlar om okunskap och rädsla. När man sitter och anser att det är rasism att man inte uttalar ett namn rät – eller hoppar över det – då förminskar man den rätta rasismen enligt mig. Ett franskt eller polskt namn kan för mig vara svårt att uttala – gör det mig till rasist? Mitt namn är inte så lätt att uttala för dem heller.

När man i samma andetag som Fatou pratar om ”negerbollar” och en tvååring som blir nersparkad för att hon är svart av en man – jag är ledsen, jag ser inte kopplingen. Det ena är rasism – det andra är det inte. Och att tro att man löser problemet genom att ta bort ordet negerbollar – då kommer man inte långt. Men visst. Jag säger inte det själv längre. Ni har vunnit den frågan. Men problemet kvarstår att när man letar rasism i varje hörn och hotar med hets mot folkgrupp så fort någon öppet säger ”blatte” eller ”babbe” så förminskas det verkliga problemet.

Gina Dirawi tweetar om problemet med att folk trodde hon var förtryckt när hon hade ont i magen. I själva verket var hon laktosintolerant. Vardagsrasism! Men samtidigt läser jag om hiskligt många tvångsgiften och unga tjejer som kontrolleras hemifrån. Vad kan man kalla att blunda för detta för att inte råka ha fel? Hur man än vänder sig har man ändan bak helt enkelt.

Att fråga någon var de kommer ifrån är ok om de har en dialekt. Då det är en annan del av Sverige. Om det är en invandrare så är det rasism att ställa frågan. För det antyder att man är någon annanstans ifrån. Så jag vet inte om jag ska fråga och få lite mer förståelse för en annans kultur och visa att jag är intresserad av att få mer kunskap om saker som jag inte har någon aning om hur det är, t ex att leva i krig, hur det känns att vara på flykt och vara rasistisk i min frågvishet – eller om jag ska vara tyst och på så sätt vara otrevlig, utestängande och rasistisk.

Jag blir ledsen när jag läser twitterdiskussioner som tidigare #blatteriot och nu #hurkännsdet

Fortsättning följer….

Men jag lägger tillsvidare in en låt som direkt slog an en sträng hos mig och de värderingar jag är uppväxt med, och som fortfarande finns kvar.

Och de rader som jag älskar mest är dessa:

Before you can read me you got to learn how to see me, I said
Free your mind and the rest will follow
Be color blind, don’t be so shallow.

/../

Oh now attitude, why even bother
I can’t change your mind, you can’t change my color

 

Funderingar om rapportering i media – och rasism

Idag såg jag filmen där man såg SDU ”krasha” en av pridefestens seminarium och bli avhysta därifrån på Avpixlat. Man kan ha lite olika åsikter om huruvida man ska ge sig in på ett ställe där man är exkluderad. Diskussionen kommer upp i många sammanhang – framförallt i Ladies Night. I det här sammanhanget var det då inte könet utan att man gick efter hudfärgen. Vita var inte välkomna i Queer People for Color (jag visste visserligen att vitt inte är en färg när man pratar om färgspektrum i fysiken, men nog trodde jag att det räknades med när det handlade om människor – men tydligen icke här då).

Att alla inte var välkomna var tydligen då en provokation för de (straighta?) SDU personerna som då ville vara med på detta seminarium. Men si det gick inte. De blev vänligt men bestämd avhysta då de hade fel hudfärg. Det handlade här inte alls något om deras politiska åsikt, men det gjordes klart för dem att folk kunde känna sig hotade av vita därinne. Och att höra argumenten gjorde mig illa till mods.

Jag har aldrig blivit utsatt för rasism på grund av min hudfärg (om man inte ska räkna alla välvilliga förslag på hur min extremt vita hy ska kunna få lite av den läckra brunbrända som vi svenskar gärna vill stoltsera med semestern, eller kommentaren om jag precis har anlänt efter en vecka i Egyptens sol…) så det är svårt för mig att sätta mig in i hur det känns. Men jag kan inte för mitt liv tycka att rasism på bästa sätt ska bekämpas med – rasism. Om jag har utsatts för kränkande behandling på grund av min hudfärg – hur skulle det kännas att sitta bredvid och höra någon annan utsättas för det? Om jag varit där och några pratar med en person och säger ”det handlar inte om varifrån man är, det handlar om  hudfärg” – hur skulle det få mig att kännas? Skulle det kännas som jag var på rätt ställe?

Som någon på Avpixlat skrev, om detta är ok, är det då ok i ett forum när man vill diskutera hur man skulle känna sig tryggare på gatorna att säga att svarta inte var välkomna där – för det skulle få de stackard medelklassvita att känna sig otrygga?

Jag vet inte hur man bäst skulle hantera det från arrangörens sida, eftersom jag anser att själva upplägget är felaktigt. Jag hade väl tyckt det kanske vore bättre som arrangör att ha koll på dessa vita män och se vad de tar sig för istället för att gå på dem som man gjorde. Den sista person som de talade med vägrade tala om varför de blev avhysta – han hade läst inbjudan, men hade det inte ordagrant eller vad han tänkte. Min gissning är väl att han antingen förstod att han var inspelad och inte ville uttrycka genuin diskriminering i ordets rätta bemärkelse – eller faktiskt insåg att det handlade om specialbehandling på grund av hudfärg och inte ville ge uttryck för detta.

Jag hade aldrig kunnat göra det. Kanske är det för att jag har blivit imatad denna värdering från barnsben. Att utsidan bara är en färg. Inget man ska bedöma någon efter – eller göra skillnad på på grund av den. Och jag har alltid tyckt att det är rätt! Det är en värdering jag är stolt över att ha. Alla färger är lika värda. Det är delvis därför jag älskat vissa sånger som betonar detta. Black or White (I’m Not Going To Spend My Life Being A Color). People are people. Och en annan sång som sjöngs av en tjejgrupp som jag för mitt liv inte kommer på nu. Störande. Och jag undrar därför hur det känns att plötsligt säga till någon – du är inte välkommen på grund av din hudfärg.

Så som sagt – man kan ha många åsikter om tilltaget som sådant och huruvida alla alltid är välkomna överallt. Jag skulle själv aldrig vara intresserad av att gå på något ställe där jag inte är välkommen. Men visst kan jag förstå folk som känner sig provocerade när de exkluderas. Oftast handlar det väl om ”tjej”-grejer som jag läst om. Sällan något som bara är för män faktiskt. Eller också läser jag inte det då det oftast handlar om saker som är ointressant för mig och därför inte provocerande. Men jag tror också jag skulle reagara negativt om jag läst exkludering på grund av hudfärg. Just för att det känns så fel – så emot de grundläggande värderingarna. Kanske har det varit så i Sverige förr. Jag vet att rasbiologi var starkt här. Men det är få av de som lever idag som var drivande då kan jag tänka mig – och jag vet inte hur stor andel befolkning som var icke-vita som befann sig i Sverige då.

Men hade det bara handlat om detta så hade jag nog inte skrivit detta inlägg. Just för att jag inte vet vad jag tycker om tilltaget som sådant. När man är ute efter att provocera – då lyckas man ofta få det resultat man vill och jag vet inte om jag är så positiv till det heller. Så hade det slutat här så hade jag inte upplåtit något inlägg på ämnet.

Men så åker jag hem och hör på radion på vägen, och då kommer nästa chock. För plötsligt har vinklingen blivit en annan när radio rapporterar om det.

Ingenstans hör jag det nämnas att de inte var välkomna för att de var vita – utan nu handlade det om att det var lite otäckt med folk som var från SDU som var där. Många anonyma talar om att de känt sig hotade. Och detta rapporterar man då från SR som hot på Pridefestivalen. När man sedan läser så mildrar man texten lite. Det var nu  ”för personer som blir sedda som icke-vita och därför blir utsatta för rasism”. Wow. Det blev plötsligt väldigt tydligt att den rapportering vi får från media är filtrerad och censurerad. Man lyckas också få med att de störde ordningen. Och visst kan jag se att de störde ordningen när man måste få dit vakter för att de ska avhysas. Men att man kan rapportera att det stör ordningen genom att sitta och vara vit. Really?

Väl hemma så konstaterar jag att även Avpixlat och SD reagerat på inslaget och Kent Ekeroth ringer då till journalisten för att ställa henne till väggen. Det var rätt roande faktiskt att höra den stackars människan (som säkert hade någon annan som pratade i örat med och kanske inte helt hörde frågan – eller febrilt funderade hur hon skulle komma ur denna penibla situation...)

-Är det inte ert uppdrag att återspegla någon sorts verklighet?
-Neej.

Jag misstänker att SD kommer leva länge på den…Och det känns lite skrämmande att det är en person på Sveriges Radion som ger dem denna passning.

För övrigt. En reflektion jag har om Pride de senaste året, mycket tack vara Uppsala Pride är väl att rörelsen inte har något att göra med tolerans som jag trodde förut. Snarare är det mycket intolerans till oliktänkande (och bitvis tydligen också mot vita – men om man känner sig hotad av en person, är det den personens fel – eller är det något man får jobba med själv? Se gärna denna lilla snutt och fundera). Oavsett om de är homosexuella. Och jag vet inte om alla homosexuella verkligen känner sig särskilt stolta över att sammankopplas med det.

Uppdatering 21:15: Och efter att ha läst en SD-politikers senaste bravad så kan det väl vara bra att ha med det också apropå den tolerans som möter homosexuella med, för att visa att jag faktiskt är medveten om att det finns problem även i Sverige med synen på dem. Willy Kristiansson har tydligen konstaterat att bögar har ”avlopps-sex” och flator ”lapar vatten i en kloak eller i ett latrinkärl”. Ja, det finns viss poäng i vad han skriver om man vill vara sån. Å andra sidan så kan man väl beskriva avloppslang i latrinkärl med då om man vill vara på det humöret – men då heter det istället

Den absoluta klimaxen är när den kärleken sker i samförstånd och kanske då utmynnar i ett planerat havandeskap. Då skapas nya friska generationer, men du kan inte skapa det genom avloppssex.

Så den poäng som Kent Ekeroth gjorde med SR idag drunknar litegrann i de stolpskott som de har som representanter, jag har en känsla att folk kommer minnas avloppssex lite längre. Och jag, som faktiskt inte brukar fundera över folks sexvanor, undrar plötsligt om Willy och hans fru/flickvänner någonsin har testat oralsex då – med hans syn på sex.

Men jag tittar lite på anledningen till detta utbrott (som också handlade om att lobotomi mot homosexuella vore en bra idé om det inte vore för dyrt, vilket måste svida lite för de SD som varnar för muslimers syn på homosexulla – stening eller lobotomi? take your pick…) så känns det märkligt:

Hans attack mot homosexuella kom efter att en fjortonårig skolelev fick IG i biologi när hon hävdade att homosexualitet är onaturligt, vilket innebär att eleven sa emot läroplanen.

Kan man verkligen få IG på ett ämne enbart på grund av ett uttalande? Känns som det är fler saker som denna elev måste ha missat i biologi innan man ger IG. Men, detta är då plockat från Nyheter24 vilket jag noterat kanske inte alltid rapporterar helt sanningsenligt – så det kan finnas felaktigheter i citaten också. Den som berättar om detta är då samma person som utan tvekan kan tala om för en människa att han inte är välkommen – och det handlar bara om hudfärgen.

Uppdatering 3/8: Och här är då filmen från de som kastade ut ”nassarna” (deras ord). Jag blir inte mer sympatiskt inställd till aktionen att krascha ett inte öppet seminarium när jag ser dem. MEN jag anser fortfarande att det är fel att möta dem med intolerans. Jag tycker man kunde mildra inbjudan till ”i första hand”. Men man ska även kunna ha med människor som sköter sig och lyssnar och ta till sig deras berättelser. Jag anser inte att det är bra med intolerans, och rasism för att bekämpa intolerans och rasism.

Och även en av killarna Christoffer Dulny som har skrivit Newsmill artikel på ämnet. Märker på kommentarerna att det är fler som reagerat på media. Någon som uttrycker mina tankar lite mer kortfattat än vad jag lyckas med skriver.

Jag tycker inte det var det bästa agerandet vare sig från Christoffer eller Pride och hela historien kunde vara ganska ointressant, men spektaklet har istället blottlagt något mycket viktigare:

Media ljuger oss rakt i ansiktet. Det finns ingen sanning överhuvudtaget i vad de skriver och säger. Allt är ren lögn, och de skäms inte det minsta över detta.

Anders K

Vidare tankar om Kinapuffsgate

Etiketter

Patrik Lundberg, rasism, Tobias Hübinette

Jag fick en kommentar om Kinapuffsgate i min förra post vilket lett till att jag läst på lite mer om det hela.

Det sägs då att Patrik Lundberg är väldigt influerad av Tobias Hübinette. Jag vet inte om detta stämmer eller ej – men nog känns det lilla jag sett av ursprungs texten samt det faktum att den är illustrerad med kinapuffar som att denna artikel fanns i bakhuvet när krönikan skrevs även om det inte är ett plagiat.

Men nu tänkte jag då istället fokusera på Tobias Hübinette. Början på texten klipper jag rakt av från Solguru helt enkelt.

Jag står och väntar vid en busshållplats i Stockholms innerstad. En buss saktar in och stannar och fram- och bakdörrarna öppnas. Det är dock inte den buss jag väntade på. Plötsligt ser jag att en vit pojke i bakre änden av bussen tittar på mig, slår upphetsad med ena handen mot rutan och pekar mot mig, och jag hör honom ropa högt: ”Titta, titta en kines!” Pojken är i sällskap med ett flertal andra barn samt några vuxna, alla är vita. Det är antagligen en dagisgrupp med sina förskollärare. Barnen vänder sig om mot mig och börjar skratta, medan de vuxna också tittar på mig och sedan på barnen och ler sinsemellan, kanske förläget för min skull eller för att de tycker att pojken är gullig i sin naiva frispråkighet.

Plötsligt brister något inom mig, jag påminns om en hel uppväxt och ett pågående vuxenliv fyllt med liknande händelser; vita barn och ungdomar som pekar och skrattar och ropar ”tjing tjong”, ”japan”, ”Kines” eller ”guling” efter mig, och vita vuxna som ofta lätt påstrukna och gärna i grupp bugar sig överdrivet, gör kampsportshärmande rörelser i luften ackompanjerade med ”tjing tjong”-liknande läten och hjärtligt gapskratt. Jag rusar in genom bakdörren på bussen och tränger mig fram bland barnen och trycker upp pojken mot glasrutan så han börjar kvida och ropa ”nej, nej”. Innan förskollärarna eller de andra vuxna hinner reagera kastar jag mig ut ur bussen precis innan bakdörren stängs igen, och jag ser sedan bussen åka iväg med en gråtande pojke, en förvirrad skara barn och en upprörd samling vuxna som med oförstående och anklagande blickar tittar på mig genom fönstret.

Jag vet inte vilka som kan läsa denna text och nicka instämmande och förstående för stackars Tobias. Jag misstänker att de som gör detta inte är föräldrar till förskolebarn. Jag misstänker också att de inte har gått på en föreläsning hos någon som är född utan armar och ben och som föredrar barn för deras öppna ärlighet – att de kommenterar saker som vuxna inte vågar göra för att riskera anses ha fördomar. Ibland kan det vara roande – ibland kan det bli väldigt, väldigt pinsamt. ”Varför är han så brun?” när det kommer en svart man förbi. Hade barnet sagt neger – visst då hade jag blivit förfasad, men språket kommer inte bara hemifrån (isåfall skulle min son aldrig någonsin talat om att cirkusen var ”ägig” och att det ”rockar fett”) utan det är saker som kommer från omgivningen med. Om ett barn säger att någon är tjock, neger, guling eller något sådant så tar man en diskussion med barnet om varför man inte säger något sådant. Om de pekar och säger ”en kines”, så skulle jag väl ta diskussionen om att det är oartigt att peka och så. Men barn måste få vara barn – och den diskussionen vill jag nog ha lite senare. Jag vet inte om det är en sann berättelse eller inte – men en människa som reagerar som Tobias på just detta har jag svårt att finna någon som helst förståelse för. Det blir ungefär som Valerie Solanas och hennes S.C.U.M manifest (Society for Cutting up Men). Vad är det för människor som hyllar dessa människor? Vad har dessa människor för människosyn?

Om det nu är så att Patrik Lundberg identifierar sig med Tobias – så tycker jag verkligen synd om honom. Eller är det bara så att han läst den och vissa saker har fastnat som gjorde att han försökte återanvända den – men göra den mer rumsren?

Två veckor tidigare. Uppkrupen i soffan hastar jag iväg en krönika. I brist på ämnen skriver jag om en sak som grämer mig: att somliga tar sig friheten att håna mig för mitt asiatiska utseende.

Kanske hade han lite bråttom där när krönikan skulle skrivas? Jag vet inte, men jag måste säga att sympatin med dagens Patrik minskar i och med detta. Barnet Patrik och Tobias kan jag tycka synd om, men båda har nu växt upp. Och jag läser med stigande förfäran om Tobias.

Tobias Hübinette tycks rent allmänt ha vissa skruvar lösa. Vad det beror på vet jag inte. Kanske har han utsatts för mobbing? Vad vet jag. Ursäktar det hans beteende? Eftersom det finns vissa domar mot honom så känns han inte helt stabil – och en taskig barndom ursäktar liksom inte detta. Lite oroväckande är det väl att människan jobbar/jobbade som forskare och tidvis som lärare (Timlärare i pedagogik med interkulturell inriktning vid Institutionen för kultur och kommunikation, Södertörns högskola enligt CV – sorry, efter att ha läst om honom så känns det lite tragikomiskt att han försöker utbilda i kultur och kommunikation – vilken kommunikation förespråkade han? Egentligen?). Det blir också lite fascinerande att denna människa trots allt han gjort sig skyldig till får vara expert i media, å andra sidan så verkar man gärna återanvända lite olika folk – vill man bara synas i media kan man säkert få tycka till om både det ena och det andra – hej Guillou! Men någonstans känns det väl att man som licensbetalare kanske skulle kunna kräva att åtminstone SVT håller folk som åtminstone inte förespråkar våld och tydligen inte är främmande att utöva detta som expert på rasism? Vill man verkligen ha någon som förföljer de som de ser som ”rasister” och kommer med hot som representant för ett mångkulturellt samhälle? Är inte det på något sätt ett självmål?