Jag blev alldeles kall när jag läste artikeln på Expressen om mordet på Jian. Advokaten, försvarsadvokaten, sa då
Nu när hon är död känner han ingen ånger.
– Han är snarast nöjd
Jag har klagat en hel massa på Silberskys sätt att utan tvekan trampa på offren när han ska skydda sina klienter. Men jag kan inte se att detta uttalande på något sätt ska vara till fördel för klienten. Såvida man då inte tänker åberopa sinnesförvirring. Funderar lite hur hedern ser ut vad gäller detta. Är det värre att ha en ”lösaktig” dotter än att anses som knäpp? Eller bryr man sig inte om vad svenska domstolar kommer fram till ändå så att det inte påverkar ens status?
Det finns många frågetecken. Var han ensam? Eller var det många involverade? Bröderna tar avstånd från honom och händelsen, men förnekar att hon var hårt hållen, vilket andra påstod. Jian var lycklig i äktenskapet -står det. Men efter en påstådd affär så tvingas hon skilja sig. Funderar lite hur lyckligt ett äktenskap kan vara. För mig är förtroende en viktig del i ett förhållande.
Döda för sin heders skull. Det är så ofattbart. Det är svårt att som svensk fri kvinna sätta sig in i den situationen som finns i dessa kulturer. Våra tokfeminister vill gärna få det till att vara ett brott som har att göra med ”det gamla vanliga” partnervåldet. Män som misshandlar kvinnor.
En kvinna som föds in i denna kultur har inget val. De ska hålla på sig. Annars är de värdelösa. Eller inte ens det, de är en belastning som man inte kan göra något annat än att döda. Mordet sker ofta av fäder, bröder, eller farbröder. Personer som ska skydda en.
Det är för många kvinnor en livstidsdom från det att de föds. Hela deras uppväxt präglas av synen på kvinnan. Många gånger gifts de sedan bort med någon som familjen valt. Har kvinnan tur så uppstår tycke, har hon otur så kan det bli illa. Och om hon är stark och tar sig ur detta så riskerar hon en dödsdom.
Och detta vill feminister förminska till att handla om mäns våld mot kvinnor. Hur ska man då göra för att lösa det hela?
Ja, ett svar är väl att se till att sharialagar och sådant inte kommer in i Sverige. Vi ska inte tillåta segretion. Vi ska inte backa på att män och kvinnor har samma rättigheter. Vi ska inte ha speciella badtider för kvinnor som inte kan visa sin hud. Kan de inte visa sin hud för män – tough luck, då får de göra något annat. Argumentet är då att man stänger in kvinnorna, och låter dem inte komma in i samhället. Och det är vårt fel? Tänker på de fina hundarna som smugglas in som folk köper. Det är ju så synd om dem, alltså så köper man dem för att rädda dem, vilket leder till att det finns en marknad. På samma sätt hjälper vi dem att upprätthålla kulturen att kvinnor ska hållas undan från män – annars kommer det värsta inträffa. Och det värsta är då – gud förbjude – att de faktiskt har sex. Med en man de inte är gift med! Och så kommer dödsdomen, och vi i Sverige står där chockade. Igen.
Jag vill inte ha förbud att ha burka – men det ska heller inte vara en rättighet. Vill man täcka hela kroppen, visst. Men vissa jobb kommer då att vara stängda. Jag måste själv få välja personerna jag jobbar med, och tänka på hur situationen ser ut.
Vi måste lyssna på tjejerna. Som Fadime, ”Anna” och Kerstin. De som har erfarenhet av kulturerna. Det är de som kan hjälpa oss att förstå mekanismerna och kanske tillsammans med oss se en lösning. Sen kan man ju välja att se det som att det var skvallrets fel. På något sätt rättfärdigar det felaktiga rykte mordet. I alla fall uppfattar jag Roza Khalid så. Och visst är skvaller farligt och kan få konsekvenser. Folk som utsätts för det kan välja att ta självmord. Så nog kan man vara försiktig med vad man sprider.
Men säg att det inte varit skvaller – utan helt enkelt sanning? Det spelar ingen roll. Man har inte rätt att ta livet av en människa. Så att säga att ryktet bidrog så fortsätter man helt enkelt att legitimera detta ”straff” för kvinnor som inte sköter sig. Det är lika falskt och okonstruktivt som feministernas attityd att det bara handlar om ”men will be men”.
Kanske ska vi även lyssna på folk som har satt sig in i problemen. Som har förstått detta redan. Men Sverige är mer rädd att kränka folk från andra kulturer än att det ska bli nya offer. I alla andra fall så ser man kvinnor och barn som de man i första hand ska hjälpa. Men inte när det handlar om invandrare. Då är plötsligt inte kvinnorna eller flickorna värda en kamp. Att säga att alla män egentligen är djur är rumsrent. Att säga att vissa människor (även mödrar har väl samma attityd ibland misstänker jag) från vissa kulturer har en människosyn som är långt ifrån de värderingar som måste finnas i ett civiliserat samhälle är inte ok. Då är du ju rasist.
Kanske ska det finnas en hotline för folk som kan berätta om sådant här. Kanske både för pojkar som får veta att deras syster måste dö och för döttrar som hotas av familjens dom. Eller någon annan släkting som hör talas om detta. Något sätt för dem att nå ut och få hjälp. Innan det är försent. Problemet är att vi accepterar så mycket från andra kulturer – för att vi omfamnar mångfalden. Men om nu mångfalden har denna baksida, att kvinnor förtrycks, inte har eget val, kan misshandlas eller dödas om de opponerar sig emot sin kultur? Gillar vi då fortfarande olika? Nog tror jag att det finns kvinnor som tycker om sitt liv inom dessa ramar. Som förespråkar sitt liv. Vill man ha det så är det väl helt ok. Men om man inte vill ha det? Är det lika ok?
Uppdatering 25/11: Fattar verkligen inte att det inte blir någon mer debatt om det här med hedersmord. Fler personer har skrivit på Newsmill, men i övrigt är det tyst.
Sara Mohammad funderar lite om det är SD intåg i riksdagen som kan påverka. Vågar inte folk tala om det för att sammanknippas med SD? Tror det ligger lite i det. Men tystnaden har funnits tidigare. Vi känner till det, men vi vågar inte prata om det, för då blir man stämplad som rasist. Och det blir man då av vänsterpartisten Eva-Britt Svensson. Uttrycket hedersmord är rasistiskt.
Låt mig förklara vad jag menar. En man med svensk bakgrund mördar en närstående kvinna. Det kallas då för mord. Men när mördaren är från en minoritetsgrupp med ursprung i andra länder, då ska det plötsligt betecknas som ”hedersmord”. Jag anser att detta är fel.
När den ”vanlige svensken” slår ihjäl sin kvinnliga partner, är då inte det också ett hedersmord? Motiv som nämns i efterhand handlar ibland om svartsjuka. Men är då inte svartsjuka en hedersfråga? Eller är svartsjuka bara en hedersfråga när det är en man med annan bakgrund som mördar?
Känns det som hon har lärt något av Fadime? Har hon sovit genom den debatten som faktiskt fanns för ett tag sedan? På vilket sätt kan man hjälpa dessa tjejer genom hennes synsätt? Hon är inte rasistisk. Nice. Men jag undrar hur de tjejer som faktiskt utsätts för detta känner inför Eva-Britt. Dessa som lever med detta varje dag. De som faktiskt kan gå ut öppet och säga saker utan att vara rasistiska? Ett spontant svar har Kulusoy.
Eva-Britt får i alla fall mycket bra svar av Alice Teodorescu.
Är det någon skillnad på att misshandla en kvinna i största allmänhet och att göra det av ”hedersskäl”? Ansvarslösa människor, likt Svensson som är mer intresserade av att tänka rätt än att verka för rättvisa, kommer reflexmässigt att påstå att man genom att göra åtskillnad pekar ut vissa grupper som mer våldsbenägna och kvinnofortryckande än andra. Men de har fel.
För det första, misshandel handlar om kontroll. Och om förlusten av densamma. Därför finns likheter mellan ”vanligt” våld och hedersvåld. Men det finns också skillnader. Den kanske viktigaste ligger i det kollektiva, om inte direkta utövandet, så i vart fall subventionerandet. Av rättsfall framgår hur kvinnor som män aktivt eller genom underlåtenhet deltar i fysiska och psykiska trakasserier. Ofta inkluderas även släkten i det forna hemlandet vilket gör den hedersrelaterade brottsligheten till en gränsöverskridande angelägenhet. Även i samband med rättsutredningar skyddar förövarna varandra varför brotten blir svårutredda.
För det andra, problemen uppstår först när kvinnans livsval och anpassning till det nya landet tillåts bli en kollektiv angelägenhet, ett kitt som förenar de som inte vill se sig som delar av ett nytt sammanhang. I deras ögon är det hon som gör fel när hon inte vill leva som dem och när hon hellre vill vara som de andra.
Slutligen sker de ”traditionella” fallen av kvinnomisshandel i det fördolda, utan varken insyn eller medverkan från andra. Såväl offer som förövare döljer beteendet eftersom det uppfattas som skamligt. I fall av hedersrelaterat våld är inte våldet skambelagt. Skulden tillfaller istället den handling som ”gett upphov” till våldet. Våldet betraktas i dessa fall som en återupprättelse av en rämnad maktbalans. Balansen uppfattas dock inte som komplett så länge ”synderskan” lever. Därför kan hedersvåld sluta i överlagt hedersmord.
Uppdatering 14.30:
Lägger faktiskt in könsstympning i det här med heder. Något som förekommer i vissa kulturer. En distriktsköterska misstänker att detta kan ske när en flicka reser till sitt hemland. Nu visade det sig att det inte var hemlandet utan något annat land. Och det var ingen könsstympning. Så det hela handlade bara om sådan här diskriminering igen. Uppsala kommun fälls för sin anmälan. Helt rätt tycker DO. De skriver en självgod debattartikel om barnperspektivet i UNT. Där det enligt dem hade varit ett ytterligare övergrepp på flickan om det nu vore så att hon hade könsstympats att göra en undersökning.
Ett och ett halvt år efter sin utlandssemester hämtas flickan i skolan av polis tillsammans med en utsedd förmyndare. /../ Flickan gynundersöks och föräldrarna frias från misstanken.
/../
Det är tillräckligt allvarligt att socialtjänstens utgångspunkt är att föräldrarna är skyldiga. Den uppfattningen är visserligen uppbyggd utifrån en uppblåst anmälan.
/../
Varje förälder som blir oskyldigt anklagad för att ha begått övergrepp på sitt barn känner sig sannolikt kränkt. Att misstanken enbart bygger på ens nationalitet eller etniska tillhörighet gör det ännu svårare att hantera. I detta fall leder agerandet till att det som var ett misstänkt övergrepp från föräldrarnas sida blir ett övergrepp från samhället. Detta lägger till ytterligare en aspekt. I alla samhällsinstansers hantering av ärendet så saknas barnperspektivet. Fokus ligger på att bevisa föräldrarnas skuld. Var värnades den lilla flickan? Tänk om hon faktiskt blivit könsstympad. Ska samhället då komma ett och ett halvt år senare och tvinga henne att på nytt sära på benen?
Hur ska nu kommunen gå tillväge om de misstänker att något sker? Det kan bli för dyrt att göra något. Alltså är det bättre för barnen och föräldrarna att inte agera. Risken för kränkning överväger i vanlig ordning.
Jag hoppas att någon tjej i framtiden stämmer DO. Stämmer dem för att de förhindrat att kommuner gick in och skyddade henne.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Trollan's Tankar om stort och smått 