Många människor skriver debattartiklar om allt och ingenting. Denna månad är fokuset väldigt stort på bröstcancer naturligtvis och en läkare har skrivit en tänkvärd artikel om att det finns stort hopp även om man fått diagnosen. Men ändå lyckas man i mitt tycke sabba hela krönikan med sin vinkling. En vinkling jag mer och mer känner att den står mig högt upp i halsen.
Men under detta samtal som handlar om liv och död, kirurgi och cytostatika, kommer ofta en fråga: ”Vad har jag gjort för fel? Jag har ju alltid skött mig, gått på mammografi-kontroller, ätit nyttigt och motionerat. Varför får jag cancer? Vad skulle jag ha gjort annorlunda?”
Svaret på de frågorna är: ”ingenting”. Det är inte ditt fel att du drabbas av cancer, du har inte gjort något för att få denna otäcka knöl i bröstet. Och: nej, det beror inte på att du varit deprimerad senaste året.I vår hälsomedvetna tid finns en föreställning om att ”man får skylla sig själv” om man får cancer, och med ”man” läs ”kvinnor”. Tidningarna är fulla av råd och förmaningar om hur vi ska leva ett hälsomässigt optimalt liv: Motionera, äta grönt, undvika rött kött, inte röka, dricka måttligt. Vi ska gå på våra kontroller, mammografi och cellprov, vi ska gå på hälsokontroller, vi ska uppmärksamma tecken på sjukdom tidigt för att skydda oss mot cancer.
Det är väldigt bra råd riktat till hela befolkningen. Men när det gäller den enskilda kvinnan, går det inte att säga vad cancern beror på./../
Man kan inte sköta sina sysslor, inte laga mat, inte hämta barnen på förskola, man är inte heller sugen på sex. Är det detta som formar dessa skuldkänslor? Att kvinnor har en plikt att vara friska, ta hand om andra och ha en intakt kropp, helst fertil. Att kvinnor är en funktion av sina handlingar och kropp, inte av sin själ och eller sitt intellekt.
Men det viktiga för alla kvinnor som drabbats av cancer att komma ihåg är att det aldrig är ens eget fel och att prognosen inte påverkas av hur mycket du ”kämpar”.
Alltså ärligt talat vad är detta? Om man nu ska lägga könsperspektiv på det hela (vilket man inte ska!) så undrar jag hur en man som ska ”vara stark och försörja och skydda sin familj” känner av att drabbas av cancer? Tror de verkligen att män med prostatacancer känner yes! nu är det dags att få löka lite hemma? Nej självklart inte. Alla som drabbas av cancer, oavsett sort, män, kvinnor i alla åldrar kommer brottas med många olika känslor och många kommer att drabbas av ”varför”, ”vad kunde jag gjort annorlunda”.
Detta handlar heller inte bara om när du fått cancer utan varje gång du drabbas av någon sorts tragedi. En bilolycka. En sjukdom. Ett brutet ben. Vad kunde jag gjort annorlunda är en väldigt primär känsla. Lite senare kommer andra känslor för de flesta. En slags känsla av acceptans samt att dra lärdomar av det skedda för framtiden. Kanske inte hur du ska leva i framtiden utan hur du tar tillvara din tid och leva i nuet och vad som är viktigast för dig. När döden har kommit så nära så kommer det för alltid förändra hur du ser på saker och ting.
Men att försöka göra de första känslorna man får av beskedet att du drabbats av cancer till något som handlar om kvinnors förtryck av samhällets normer – det är så svenskt. Och så förbannat tröttsamt.
Trollan's Tankar om stort och smått 
Ja, det är verkligen tröttsamt. Ärligt talat blir jag rent förbannad på tramset. Det är så ensidigt och rent ut sagt korkat. Jag misstänker att de flesta män är som jag i det avseendet att jag inte har något alls emot att man satsar en massa pengar på att bekämpa bröstcancer, mycket mer än på prostatacancer, trots att det är fler som dör i prostatacancer än bröstcancer. Jag är trots allt ett stort fan av kvinnobröst. Jag är inte alls lika förtjust i prostator.
Jag kan leva med att man prioriterar kvinnor och sätter dem i första rummet, men jag pallar inte med hyckleriet med att kvinnorna alltid i alla lägen är så mycket värre utsatta och att det (uttalat eller underförstått) är männens fel och att männen har det så mycket bättre.
Varje gång cancerfrågan kommer upp blir jag lika förvånad över att jag (i motsats till vad jag tror) faktiskt aldrig skrivit något riktigt inlägg om det, för jag tror alltid att jag gjort det. Däremot skrev jag en gång en länge kommentar där jag jämförde cancerstatistik (och det är väl den som jag på något vis minns som ”inlägg”. Tycker det finns en del matnyttigt där.
Har svårt att säga att man ska prioritera en grupp över någon annan. Varje dödsfall kan vara enormt tragiskt och skapa ringar på vatten på hur de påverkar de anhöriga runtomkring. Jag kanske kan tycka att en yngre kvinna svårt sjuk i cancer med småbarn känns värre än en äldre man med prostata. Samtidigt tycker jag att en ung man med barn sjuk i cancer också känns värre för mig än en 70+ kvinna med bröstcancer. När det gäller prostatacancer har jag förstått att det är få under 50 som får det. However, det finns en massa andra cancer varianter som inte är så selektiva på könet, eller ens ålder. Typ hjärntumör och bukspottskörtel som då jag är anhörig till.
Så jag har inget emot att man har ”awareness month”. Däremot så stör jag mig helt enkelt på detta sätt att tolka det som att det är en ”typisk kvinnlig” reaktion. Kanske är det helt enkelt så att hon inte är så van vid manliga cancerpatienters reaktioner just för att det är (mest) kvinnor som drabbas av just den sorten som hon är specialiserad på?
Nu hade jag inte läst artikeln, bara ditt inlägg, när jag kommenterade, så min kommentar var kanske lite av en malplacerad överreaktion i kontexten.
Men … jag ger mig väl ut på tunn is här, men jag har intryck av att det rent allmänt finns en förståelse hos män (även om det givetvis varierar väldigt mycket) för kvinnors problem, men att det hos kvinnor väldigt ofta och i väldigt hög grad (och alldeles speciellt de som uttalar sig offentligt) finns en skrämmande brist på förståelse för mäns sida av saken. (Som jag inte minst fick bekräftat inne hos LD-50 häromdagen i samband med diskussionen om Cissi Wallins text där hon uppmanade män att släppa guran och lära sig slicka. Jag är givetvis medveten om att de som hänger hos LD-50 inte på något vis är representativa för kvinnor generellt, men jag undrar om det verkligen finns några manliga motsvarigheter. Jag tillåter mig tvivla.)
Jag misstänker att läkaren missat det lätt observerbara och enkla faktumet att män och kvinnor är olika. Inte bara det uppenbart fysiska, men vi hanterar också saker olika och reagerar olika emotionellt.
Gjorde nu ett inlägg, Rosa bandet och cancern | Genusdebatten, runt min gamla kommentar.
Har där även med dessa två diagram sida vid sida som ger en väldigt tydlig bild av cancern jämfört på könen (och de bägge diagrammen är i samma skala, så man kan göra en direkt visuell jämförelse):
Det är först runt 45 som det börjar hända något, och då drabbas kvinnor värst allra först, men på en låg nivå, sen skjuter det fart, men övervikten på den manliga sidan går inte att ta miste på.
Jaha, min bild med de två diagrammen försvann visst. Men skrollar man ner en bit i mitt inlägg som jag länkade till så kan man inte missa det.
… fast jag skrev om hjärinfarkter i 70 % högre risk för kvinnor att dö.
Det blir lite patetiskt tramsigt också att göra ett problem av varje gång det är fler kvinnor som dör i något. Om befolkningen är ungefär jämt fördelad mellan könen (vilket den ju är i normala fall när man inte dummar sig och importerar en obalans så som vi gör i sverige) så måste ju kvinnorna drabbas värst av något. Det kan ju inte vara en majoritet av män som dör inom alla området. Eftersom alla dör i slutänden så måste ett överskott av män inom ett område vägas upp av ett överskott av kvinnor inom ett annat.
Man tycker att den uppenbara dissonansen ”kvinnor drabbas värst”–”kvinnor lever 4 år längre” borde sätta igång lite tankeverksamhet … men icke.
Sen gjorde jag en siffergranskning av det där med våldet mot kvinnor i Tur Metro tog upp dagen jag missade.
Är det inte konstigt så säg, att så fort man själv anstränger sig det minsta lilla så rasar hela mediabilden omedelbart i småbitar. Att folk sväljer skiten måste vara det yttersta beviset för att skolan aktivt motverkar kritiskt tänkande.
Hade detta varit en enskild debattartikel med vinklingen ”mer synd om kvinnor” hade man bara suckat lite och gått vidare. Nu är det så att vi matas med det om, och om och om igen. I alla sammanhang.
Visst kan jag hålla med att det är märkligt att det inte finns så många kvinnliga nobelpristagare. Men istället för att sucka över det om folk kunde ge exempel på någon som förtjänar det och även motiverar VARFÖR så hade det känts vettigare. Jag har ingen aning om vilka de som fått är (förutom Bob Dylan i litteratur nu då) och vet inte om de förtjänar det heller. Men jag hade föredragit en djuplodande artikel om viktiga kvinnor de senaste åren och vad de gjort inom alla de grenar som Nobel premierar. Men det får man inte. Utan det blir bara ”finns inga kvinnor”.
Samma människor som hävdar att det absolut viktigaste inom politiken idag är att det ska vara kvinnliga ledare verkar av någon underlig anledning inte lika positiv till att man i Frankrike har en särdeles stark kvinna för tillfälle högt upp inom politiken.
Nä, det är underligt hur blind man är för de dubbla måttstockarna. Men det är klart, dubbla måttstockar och selektiv blindhet är väl egentligen två sidor av samma sak.
Den första någonsin som lyckades får nobelpriset två gånger (tror det har varit fyra stycken totalt som har rott hem den bedriften) var en kvinna. Marie Curie. Men seriöst, Nobelpriset delas ut i traditionellt manliga områden. Hur många kvinnliga fysiker finns det?
Samma sak inom styrelser, det må vara 60% kvinnor på högskolorna idag, men de som sitter i styrelser är till övervägande del tekniker och ekonomer, de fortfarande i hög grad mansdominerade områdena (för att inte tala om hur det var på forntiden när de som sitter i styrelserna inledde de karriärer som så småningom landade dem i en styrelse).
Idag så finns det många inom de vetenskaper som får Nobelpris, men de som får pris idag verkade under en tidsera då det inte var vanligt med kvinnor inom de genrerna tex 70-talet.
Ligger mycket i det, och frågan är om man ska satsa på nya begåvningar eller någon som ägnat större delen av sitt liv och hittat något? Samtidigt så finns det kanske kvinnor där som faktiskt gjort en något makalöst. Det vore intressant med lite porträtt av dessa med beskrivning av vad de gjort istället för att gnälla ”inga kvinnor i år igen”. Jag erkänner att jag har dålig koll på de som får priset – vilka de är och vad de åstadkommit, men även där skulle det vara intressant med en artikel som är lättläst för gemene man med lite beskrivning av personerna. Kanske en vetenskaplig månadsartikel som beskriver lite olika vetenskapsmän och kvinnor, och sedan presenterar pristagarna lite mer när de blir officiella. Kanske man då en dag upptäcker att man känner till den som fått priset. Vore kul som omväxling 🙂
Gnölet är också kontraproduktivt. För tio år sedan hade jag inte reagerat på något särskilt vis om en kvinna fått nobelpris. Men idag blir jag automatiskt misstänksam och undrar om hon ”kvoterats”.
Så tack alla genusexperter för att ni skapar precis den typ av fördomar som ni säger er vilja motverka.
Har man väl en gång (under våldsamma protester och mot sin vilja) fått på sig genusglasögonen går det inte att ta av fanstyget. De sitter där för evigt.
Helt klart. Kände själv hur de skavde idag när jag såg två stycken reklamskyltar idag. En för Filmfestivalen där personen som visades var ”Gudfadern” (tror jag…) och en om bokens dag där man hade en bild på GW. Reaktionen var direkt att de vågat ha män som reklam där och tänkte efter vilka kvinnor som kunde varit där istället. Greta Garbo och Ingrid Bergman var självskrivna på första skylten, andra skylten (100 m längre bort) hann jag inte riktigt överväga alternativ innan jag började fundera på hur sjukt det var att det är så jag tänker. Hade det däremot varit en kvinna så hade jag tänkt ”ja, de vågar väl inget annat för att det skulle bli sådant liv”.
Förr om åren reflekterade jag inte över om det var kvinnor eller män utan tänkte att det är den personen och så hade jag egna tankar om den specifika personen. Könet spelade väl bara roll när jag såg någon kille som jag tyckte var ”het” då jag kunde objektifiera honom i tankarna 🙂
Hej.
Strikt sett så är cancer alltid ett ‘när’, inte ett ‘om’, eftersom det alltid vi all cellreplikation finns en infinitesimal risk.
För övrigt håller jag med dig – den könsaspekt som läggs till känns påklistrad och krystad: ungefär som när amerikanska mediaprodukter förr alltid var tvungna att ha ett stereotypt slut där ‘den onde’ straffades, ‘den gode’ belönades och rättfärdigades, samt ‘den syndiga’ ångrade sig och gjorde avbön.
Kvittar mig vilken åsiktsskola det är – det känns ändå lika trevligt som att använda ett begagnat plåster.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Livet varken är eller blir någonsin rättvist.
Nej, men vi kan försöka jämna ut oddsen. 🙂
Det låter bra i teorin – men hur är vi säker på att våra försök att ”jämna ut oddsen” inte leder till mer individuell orättvisa?
Sen är det väl så att livet delar ut olika kort till människor och redan där finns det olika orättvisor. En del människor tycks förföljd av något, kanske resultat av tidigare karma som en vän en gång spekulerade i. Vissa verkar ha väldigt tur genom livet och möter få motgångar. Dessa saker är definitivt svårt att jämna ut odds för att skapa rättvisa.
Klart att det inte är lätt, men vad är alternativet? Att ge upo? Att vi alla sitter på var sin gren och får klara oss själva bäst vi kan?
Tja då kan vi helt lägga ned det här med att betala skatt också och många hade stått med en sjukhusräkning som det ska betala resten av livet för att de hade otur att bli sjuka, eller helt enkelt bara dö därför att de inte hade råd att överleva.
Att människan som art har varit framgångsrik beror inte på som många tror på den starkaste överlever den svaga, utan våran förmåga till empati och samarbete. 🙂
Den som lär sig att hantera motgångar är den som klarar sig längst.
Det beror väl lite på vad vi exakt försöker skapa för rättvisa är väl min tanke. Alla ska ha rätt till samma grundläggande saker (sjukvård, skola, skydd mot busar etc) det tycker jag är en bra bas att stå på och är därför inte emot skattsystem. Men sen finns det orättvisor som är svårare att komma åt.
Varför kan vissa rita fantastiskt bra? Det är väl en sak som jag kan vara rätt avundsjuk på ibland. Det visade sig ganska snabbt i skolan vilka som hade denna egenskap. Visst kan jag med bildkunskap lära mig förstå saker och ting och har fått fram teckningar som jag är fantastiskt nöjd med. Detta har för mig krävt enormt mycket jobb. Min kompis på högstadiet kunde titta på något och sedan måla en fantastiskt teckning och måla av det. Djupt orättvist helt enkelt. Samtidigt så hade jag väldigt lätt för mig i skolan. Jag förstod utan problem de flesta saker (bild, idrott, musik var väl ämnen jag inte riktigt såg någon poäng med).
Det som stör mig när man pratar ”rättvisa” är att det oftast ses på kollektiv nivå och att satsa på samma saker för alla personer blir fel. Det blir lite som den här klockrena bilden när man har ett antal djur som ska bedömas där målet är att man ska klättra upp i ett träd.
”Det är orättvist!” säger barnen ofta. Det kan ofta handla om att storebror får göra något som lillebror inte får göra. Att storebror är 4 år äldre finns inte med i den yngres ekvation. Det som den äldre då fick göra kanske inte finns som alternativ när de nått samma ålder, och då är det klart att det finns en orättvisa som inte går att göra något åt.
Så visst kan man försöka jämna ut oddsen – men ibland får man fundera på vad orättvisan beror på och vad som händer om man ändrar förutsättningarna?
Jag är född med med vissa färdigheter inom vissa områden och saknar sånt i annat. Barn är en annan sak. De måste få ett nej emellanåt. Jag dömdes ut som barn och ansågs vara lat och obildbar men har ändå lyckats åstadkomma saker som ytterst få svenskar har gjort på egen hand. Människan måste lära sig sina egna begränsningar och inte göra samma misstag gång på gång. Att hålla tillbaka några inom ett område för att främja mindre begåvade är bara dumt och elakt. Är man inte bra på en sak kanske man är bra på något annat. Det är för mycket fokus på grupprättvisa men för lite på individnivå och då slutar samhället att utvecklas.
Och allt jag skrev var att vi kan och borde jämna ut oddsen, och så drogs det på stora växlar. 🙂
Har jag sagt att jag är liberal. 😉 🙂
Pingback: Rosa bandet och cancern | Genusdebatten
Inte fsn vet jag. De enda jag vet är att ni förtkänar cancern. Jävla sossar hahaha karma.