Många människor skriver debattartiklar om allt och ingenting. Denna månad är fokuset väldigt stort på bröstcancer naturligtvis och en läkare har skrivit en tänkvärd artikel om att det finns stort hopp även om man fått diagnosen. Men ändå lyckas man i mitt tycke sabba hela krönikan med sin vinkling. En vinkling jag mer och mer känner att den står mig högt upp i halsen.

Men under detta samtal som handlar om liv och död, kirurgi och cytostatika, kommer ofta en fråga: ”Vad har jag gjort för fel? Jag har ju alltid skött mig, gått på mammografi-kontroller, ätit nyttigt och motionerat. Varför får jag cancer? Vad skulle jag ha gjort annorlunda?”
Svaret på de frågorna är: ”ingenting”. Det är inte ditt fel att du drabbas av cancer, du har inte gjort något för att få denna otäcka knöl i bröstet. Och: nej, det beror inte på att du varit deprimerad senaste året.

I vår hälsomedvetna tid finns en föreställning om att ”man får skylla sig själv” om man får cancer, och med ”man” läs ”kvinnor”. Tidningarna är fulla av råd och förmaningar om hur vi ska leva ett hälsomässigt optimalt liv: Motionera, äta grönt, undvika rött kött, inte röka, dricka måttligt. Vi ska gå på våra kontroller, mammografi och cellprov, vi ska gå på hälsokontroller, vi ska uppmärksamma tecken på sjukdom tidigt för att skydda oss mot cancer.
Det är väldigt bra råd riktat till hela befolkningen. Men när det gäller den enskilda kvinnan, går det inte att säga vad cancern beror på.

/../

Man kan inte sköta sina sysslor, inte laga mat, inte hämta barnen på förskola, man är inte heller sugen på sex. Är det detta som formar dessa skuldkänslor? Att kvinnor har en plikt att vara friska, ta hand om andra och ha en intakt kropp, helst fertil. Att kvinnor är en funktion av sina handlingar och kropp, inte av sin själ och eller sitt intellekt.
Men det viktiga för alla kvinnor som drabbats av cancer att komma ihåg är att det aldrig är ens eget fel och att prognosen inte påverkas av hur mycket du ”kämpar”.

Alltså ärligt talat vad är detta? Om man nu ska lägga könsperspektiv på det hela (vilket man inte ska!) så undrar jag hur en man som ska ”vara stark och försörja och skydda sin familj” känner av att drabbas av cancer? Tror de verkligen att män med prostatacancer känner yes! nu är det dags att få löka lite hemma? Nej självklart inte. Alla som drabbas av cancer, oavsett sort, män, kvinnor i alla åldrar kommer brottas med många olika känslor och många kommer att drabbas av ”varför”, ”vad kunde jag gjort annorlunda”.

Detta handlar heller inte bara om när du fått cancer utan varje gång du drabbas av någon sorts tragedi. En bilolycka. En sjukdom. Ett brutet ben. Vad kunde jag gjort annorlunda är en väldigt primär känsla. Lite senare kommer andra känslor för de flesta. En slags känsla av acceptans samt att dra lärdomar av det skedda för framtiden. Kanske inte hur du ska leva i framtiden utan hur du tar tillvara din tid och leva i nuet och vad som är viktigast för dig. När döden har kommit så nära så kommer det för alltid förändra hur du ser på saker och ting.

Men att försöka göra de första känslorna man får av beskedet att du drabbats av cancer till något som handlar om kvinnors förtryck av samhällets normer – det är så svenskt. Och så förbannat tröttsamt.

Annonser