Liten sammanfattning av personliga läget

Jag har inte skrivit så mycket på sista tiden, men jag tänkte väl ge en lite uppdatering till vad som händer på hemmafronten. Det är svårt att skriva då det inte riktigt går att sätta ord på känslorna för mig. Det var lättare från början på något sätt att kämpa. Motståndaren var döden. Och det fanns ingen möjlighet att döden skulle ta min man. Förra året på annandag jul var den enda gången jag verkligen tvivlade på att resultatet skulle bli lyckat. Då jag insåg att den enda fienden inte är döden.

Nu har det gått ännu ett år sen första tecknet på tumören kom. Vi har kommit in i vardagen och inser att det är nästa problem. Mannen vill bli frisk och börja jobba. Det är väl så för många att man vill tillbaka till arbetslivet. Få utmaningarna där, känna sig nyttig och allt sådant. Det gick bra från början med 10 timmar i veckan och i september så gick han upp till 50%. Detta visade sig inte fungera alls något bra. Han känner sig närmare attack, han blir stressad och tappar ord och är konstant trött. Det är svårt att veta hur man ska göra. Jag är själv en otålig person som känner att jag har svårt att vara det stöd jag skulle vilja vara. Det finns så mycket som pockar på min uppmärksamhet så även samtalen med mig blir säkert stressande för honom. Han hittar inte ord att uttrycka sina problem – och när han letar efter ord så inflikar barnen någonting. Höga ljud blir störande så det är svårt att ha barn på besök.

Saker som behövs göras måste jag tala om för honom, ibland ringa och påminna. Det är jag som måste organisera vad barnen ska göra och aktiviteter och ofta få dit dem. Min räddning har varit träningen och det kastar jag mig in i med hela min själ, så jag har blivit i det närmaste en träningsnarkoman. Vilket gör det att min stress inte är så farlig. Jag känner mig rätt ok, det är bara det att det är svårt att inse att den person jag lever med inte alls är samma person han var för några år sen. Och jag har börjat inse att han aldrig kommer bli densamma heller. Kanske kommer han kunna köra bil igen – men troligare inte. Men det är även de personliga delarna som kan vara svårt att inse att vi förlorat. Han är den som var min backup så fort jag har problem med IT så kan jag vända mig till honom. Idag är mitt skyddsnät borta.

Just nu är synen värre än vanligt, han har svårare att hitta ord. Och, vad värre är, han kan även ibland använda fel ord och tro att han säger rätt. Vilket kan leda till lite surrealistiska samtal. Som telefonsamtalet igår. Detta efter en natts sömn där han borde vara utsövd och ganska tidigt på morgonen:

Jag: ”Kom barnen iväg ordentligt i morse?”
Han: ”Ja, D drog iväg redan tio över fem”
Jag: ”Inte tio över fem väl?”
Han: ”Nej, tio över fem?”
Jag: ”?!”
JAg: ”Menar du fem över halv?” (ca 10 minuter innan han vanligtvis går)
Han, modstulen när han inser att han sagt fel:”Ja”

Han har nu gått ner tillbaka på jobbet tillbaka till 10 timmar i veckan – och han skulle heller inte komma tillbaka under juldagarna. De insåg väl att han behövde vila ut. Med tanke på problemen för vår kommunikation kan jag tänka mig att det är svårt på jobbet med.

Jag vet inte vad det är som ställer till det för honom. Men det har blivit sämre de senaste månaderna, synen, huvudvärk som han tidigare inte lidit av, och så den enorma tröttheten.

Egentligen vill han inte åka till min syster på julen då han har lite dåliga minnen därifrån från förra året – men det känns som jag för barnens skull vill ha en normal jul så vi kommer åka dit ändå men åka hem redan på juldagen.

I somras flaggade man från försäkringskassan att han skulle bli utskriven från sjukförsäkringen därifrån i juli nästa år. Jag såg väl inte det som något problem – då. Det kändes naturligt att han skulle trappa upp. Idag vet jag inte hur det kommer gå. Och det känns lite konsigt att faktiskt hamna i dessa diskussioner. Jag funderar på vilket jobb man förväntar sig att han ska kunna klara av i dagsläget. Och kommer det vara ok till sommaren? Plötsligt är jag inte längre lika säker på detta.

Annonser

Lite allmänna personliga funderingar kring dating

I lördags träffade jag lite från tjejgänget och bland annat den rätt nyskilda väninnan. Hon hade anmält sig till en datingsite. Nu hade det då dykt upp någon igen som hon var intresserad av att träffa. Tidigare hade hon träffat någon annan som hon inte var så speciellt intresserad av enligt egen utsago, men blivit väldigt sårad över att han heller inte varit så intresserad. Han hade väl i ett samtal kommit fram till att 1) Det hade inte sagt klick direkt och 2) Men de kunde väl träffas ändå. Hon hade gått med på en ny träff – men efter att ha diskuterat med en annan väninna så hade hon då sms:at att hon tyvärr inte hade tid.

Så nu hade hon då en annan som hon kunde tänkas träffas. Hon tittade på bilderna och tyckte väl att ok, han var väl inte skitsnygg – men, hon konstaterade att hon själv heller inte skulle vinna några priser. Han verkade intressant på profilen då de hade ungefär samma intressen (dans, gå på bio, restaurangbesök och mysiga hemmakvällar). Det som var mest intressant hos mannen var det faktum att han hade tagit kontakt med henne. Han var intresserad av henne. Denna kontakt hade tagits innan hon lade in bild eller uppdaterade sin profil med intresse och sådant. Så vad karln hade att gå på var ort och ålder. Och eventuellt namn då (vet inte hur det ser ut med sådant på dating siter).

Jag sa inte så mycket. Jag tänkte desto mer. Mest kändes det sorgligt. Denna ensamhet och, ja desperation, som lyste igenom. Samma sak när vi sedan var ute så handlade mycket om bekräftelse från män. Så även om hon klagade att vissa var närgångna och hela tiden dansade med oss så bara ”råkade” vi hamna i närheten av dem hela tiden. Även jag fick min beskärda del av uppmärksamheten men jag parerade snabbt alla försök när någon försökte dansa med mig. Budskapet gick faktiskt hem och någon kommenterade att jag inte ville dansa med någon.

Så blev det måndag igen och jag var ute på ett sjukhusfik. En man (något äldre än mig) gick förbi och säger ”Vad du var söt då”. Wtf? Men jag är en artig person och har lärt mig att tacka för komplimanger så jag sa tack i alla fall. Han satte sig ner och började prata. Det blev lite allmänt hållen diskussion i några minuter medan jag fikade klart. Men så tar han upp ett papper och skriver sitt nummer ”om jag skulle vilja ringa”. Eh, ursäkta?

Och ja, när jag då läste den här twitter så var jag böjd att hålla med:

Är så trött på att bli kontaktad av okända män i det offentliga rummet. Kommentarer och kallsnack. Kan man inte få läsa en bok ifred?

— svensktoppen (@svensktoppen) September 9, 2013

Detta är visserligen den första gången det hänt mig, så jag kan inte säga att det var något jag ”blir trött på”. Och han var inte otrevlig eller för mycket på något sätt. Det var väl bara det här att jag är allmänt reserverad mot folk och vet inte riktigt hur jag ska bete mig i vissa situationer som jag blir obekväm i. Och ja, jag blir jäkligt obekväm när någon försöker ragga på mig.

Men så tänkte jag på vilket mod mannen visade. Att man vågar gå fram till en främmande person och försöka ta kontakt. Tänk om jag varit min väninna – hur hade hon upplevt detta? Tänk om jag var en ensam människa som sökte någon, hur ska man egentligen ta kontakt för att möta Den Rätte?

Ja visst kan man som man köra dating siter med som man. Å andra sidan har jag hört en annan vän, man då, som försöker sig på detta. Hans kommentar är att det finns alldeles för många karlar där, så kvinnorna kan välja och vraka. Och hur ska man kunna presentera sig? Skriver man för långt blir det tradigt, och kort så är det lite för allmänt hållen. Och det enda man har att presentera är bilden. Och hur ska den se ut? Hur många har inte fnittrat lite åt fåniga bilder där man ser att någon anstränger sig?

Jag var 18 år (nästan..) när jag träffade min man. Innan dess hade jag inte så många relationer varken allvarliga eller inte så allvarliga. Inte ens på dagis eller lågstadiet när man började träna på det här med att ”fråga chans” på någon annan var jag med. Jag var inte intressant för killarna – och jag alldeles för blyg och livrädd för att bli avvisad för att testa själv. Men jag bjöd upp mannen – och sedan dess har min ovana av att träffa någon partner inte varit aktuell. Skulle han lämna mig så har jag svårt att se att jag någonsin skulle träffa någon annan. Lite väl svårt när jag är obekväm med att någon tar kontakt – och själv är för blyg för att ta första steget.

Det känns mardrömslikt att följa vissa människors kamp för tvåsamheten. Jag har en man som accepterar mig för den jag är. Precis som jag accepterar honom. visst finns det saker i mitt sätt jag förändrat för honom – precis som han har ändrat för mig. Men vi har haft år att växa ihop oss på. Hur skulle någon annan tänka om mig? Vad skulle de vilja förändra? Och hur lätt är det för mig att förändra och anpassa mig idag, kontra för 10-20 år sedan?

Japp vi lever….

Dåligt med uppdateringar här med inspirationen är lika med noll. Eller ja, jag kommer så långt att jag börjar formulera mig men sen tappar jag helt geisten.

Annandagen var en av de värsta – om inte den värsta – dagen i mitt liv. Det kändes så fruktansvärt hopplöst den dagen och jag hade ingen tilltro till att det skulle ordna sig. Jag kunde inte ens prata med min man för jag bara började gråta. Snacka om stöd. Själv har han inget minne av dagen så det var väl i alla fall en fördel. Kan väl inte riktigt vara det man behöver när man försöker kämpa sig tillbaka.

Men redan dagen efter så var han tillbaka igen. Visserligen med en förkylning och feber på köpet. Han hade svårt att prata igen den första veckan, ord som byttes ut mot något annat. Samma tendens som efter operationen. Men nu är det inte längre problem med det. Dosen har höjts från 1000 mg till 1500 per dag. Och vi får väl se vad som händer.

Man härdas. Jag vill inte att det ska komma en ”nästa gång” men jag vet att jag kommer hantera det bättre om så gör. Synen förbättras för honom med den nya medicinen men på en koll i veckan så saknades en del av synfältet. Kanske kommer den tillbaka. En uppföljande undersökning bokas om 4 månader. Om den inte kommer tillbaka – ja då är det körkortet för alltid. En tuff tanke för honom att stå inför. Å andra sidan är det nu 2 år till från den senaste anfallet som det är nu. Så kanske kan man lära sig leva utan att köra bil? Många som gör det trots allt. Kanske hade varit en fördel om frun klarat av att köra med släp så man kunde ta med skoter till fjällen – men det blir en senare fråga.

Jag vill tacka alla er som kommit med fina kommentarer och tänkt på oss under denna tid. För mig är det en stor hjälp att kunna ventilera mina tankar här på bloggen och sedan få det stödet. Tyvärr har jag inte orkat/klarat av att uttrycka min tacksamhet för detta. Det är så svårt att uttrycka det i ord hur mycket det hjälper. Så därför har jag bara tagit till mig det – men inte varit så bra att ge tillbaka.

Själv har jag efter att ha hållit mig frisk hela året åkt på magsjuka denna vecka. Efter att ha varit sänkt i två dagar så har jag nu vaknat upp igen och känner mig (någorlunda) redo för världen igen.

Personligt om 2012 för mig

Etiketter

årssammanställning, behandling, hjärntumör

Idag är det snart ett år sedan vårt liv ställdes på ända.Jag har egentligen väldigt bra minna för detaljer – men jag kan erkänna att detta år flutit ihop rent allmänt. Ibland när man kör bil på vägar man känner igen så kan jag få en känsla av blackout – att man har gått på autopilot och missat en del av vägen. Har jag redan kommit så långt? Har jag passerat den skylten redan? I år känns det som jag har gått på autopilot ganska mycket. Dagar har passerat utan att egentligen registreras.

Men efter sommaren märker jag att jag har blivit mer mig själv. Jag börjar få tillbaka mitt fantastiska minne igen. Nackdelen för mig är väl att jag hanterat stressen med träning. Jag har varit på gymmet och kört en hel del löpning under våren och sommaren. När maken opererades spenderade jag dessa timmar på löpband och styrketräning. Men när han blivit bättre så droppar min motivation – eller prioritering att spendera tid på gymmet. Och som ett brev på posten kom sötsuget som jag har under stress tillbaka. Men hur har året då varit för mig. Tänkte jag skulle sammanfatta läget lite.

Det var den 12 december som jag kom hem och han hade ramlat ihop. Så här i efterhand så kan jag tycka det var naivt av mig att inte förstå att det kunde vara något värre än att ha gått in i väggen.Vissa saker minns jag bättre. Som när han blev väldigt förvirrad och tappade ord när han försökte prata. När det inte fanns någon tråd för honom. Den kvällen var jag riktigt orolig. Men dagen efter var han ok igen – så jag tänkte det bara var stressen.

Julen spenderades väl som vanligt. Den enda skillnaden var väl att det var jag som fick köra ner till mina föräldrar då han inte fick köra efter anfallet. Och för att vi skulle slippa köra upp till svärföräldrarna i trettondagshelgen så kom de istället till oss då. Och tur var väl det.

På torsdagen hade han varit på någon sorts sömntest så han hade varit vaken under natten innan. Någon stans där hade väl jag svärmor och barnen varit på Disney on Ice, men det står still när det kan ha varit. Torsdagen? Vi skulle på ett maskeradparty på lördagen hos en väninna som fyllde 40 så vi var och köpte lite kläder att ha då också. Jag vill minnas att mannen var med – men kommer inte ihåg om han tog tåget hem eller hur det var. Detta är en av de dagar som är vaga för mig.

Men på fredagen så var han dålig, så i slutändan så ringde jag och sa att vi inte kunde komma dagen efter. Och sen så föll han ihop på natten. Trots att det var en helg med minimalt med personal och sådant så såg man till att boka in en magnetröntgen under helgen. Denna hade redan blivit bokad från förra svängen på sjukhuset, men man ville inte vänta de tre månaderna när attacker kom så tvärt. Så på söndagen fick vi beskedet. Hjärntumör.

Det var svärmor som var där när de fick veta det så hon kom hem och berättade för mig. Eller ja, hon hann väl inte så långt, hon talade om att de hittat något och plötsligt ramlade poletten ner.

Hur kommer det sig att jag överhuvudtaget inte sett denna möjlighet? Men ändå fattade det så fort? Så hon försökte trösta mig men det är lite svårt att hanter mig när jag är ledsen. För jag vill själv bearbeta, det. Så jag tog upp katten i knät och började maniskt stryka henne över pälsen. Något hon var mindre tacksam för när det började rinna en massa tårar på henne.

Så jag åkte in på sjukhuset och spenderade natten där med en olycklig sambo. Och det var svårt att veta vad man ska säga till varandra i ett sådant läge.
När vi väl fått beskedet och medicin, tegretol, så var det bara att vänta och fundera över framtiden. Det var många funderingar kring cancer och vad detta kunde innebära. Men trots att jag skrev om cancer en gång så har jag sällan tänkt att han har cancer. Han hade en tumör. Vet inte om det är skillnad för mig. Det fanns tidigt en oro för försäkringskassan, men jag måste säga att det har gått bättre än man kunnat tro, även om jag långt senare flaggade för detta igen.

9 februari. Detta är senaste tillfället som mannen fick ett anfall. Jag noterar att jag inte ens skrivit om detta. Jag undrar varför? Men det är en dag som jag minns mycket starkt (även om jag har ändrat om och i mitt huvud har det som 12 februari – ett av de tecken på mitt minne som varit sämre). Det var en speciell dag då man hade marknadsdag i äldste sonens skola. Han var inplanerad att stå och sälja. Mannen gick dit och var med honom – och jag hämtade lillebror på dagiset längre bort.

När jag ringde och sa att jag var på väg så bad han att jag skulle skynda mig då han inte mådde så bra. Och när jag väl kom så hade han fått sitt tredje anfall. Jag såg direkt en samling människor och på något sätt visste jag. Så jag rusade dit och höll om honom. Han hade vaknat till men var förvirrad. Bredvid honom satt en för mig okänd kvinna. Det visade sig att hon var mamma till en tjej i sonens klass. Hon berättade att någon hade tagit med min olycklige son till läraren. Jag hade ingen koll på vem som tog hand om min fyraåring. Denna människa var ett stort stöd för mig – men på något sätt så har min hjärna helt raderat henne. Jag har sedan träffat henne ett par gånger och jag känner aldrig igen henne. Att jag har svårt att placera folk är inte ovanligt – men jag känner alltså inte ens igen henne. Kan det vara hjärnan som stänger av saker som har med stressiga situationer att göra?

Ambulansen kom och det var en svår stund för mig. Vem behövde mig mest? Visserligen hade någon lovat ta hand om mina söner, en annan klasskompis som bodde på samma gata. Men ingen jag kände. Tack och lov så dök en granne upp, och jag bad henne lokalisera och ta hand om mina barn.

Väl på sjukhuset så började förvirringen för mannen att ge sig. På vägen dit hade han varit lite osäker på datum och var han bodde – men väl där så klarnade det. Däremot så märkte vi att han inte kunde läsa högt på en pärm. Kommer inte ihåg vad det stod där nu, men när han läste det var det helt fel bokstäver.

Det var en lång väntan och till slut åkte jag hem då jag ville hem till barnen snabbt när det akuta för mannen var över. Den yngste hade somnat. De var imponerad av hans trygghet. Att han kunde somna själv efter saga hos någon som han aldrig varit hos. De hade försökt ligga kvar och vara beredd med tröst men då hade han lugnt frågat: ”Varför är ni kvar?”. Så jag fick hem barnen och få dem i säng. Och redan en timme senare var mannen tillbaka. Så äldste sonen blev lite lugnare av detta. Att sen mannen ramlat på en sten och såg ut som han fått världens blåöga var en annan femma…

Så dosen tegretol höjdes igen. Och det blev faktiskt ingen mer attack – men oron finns där fortfarande.

I slutet av april så kom äntligen operationen. Det var en lång sträcka mellan besked och operation. Och sen när operationen väl var avklarad – now what?
I juni passade vi på att gifta oss. Det blev drop in bröllop på Skansen 9 juni. Det var totalt oannonserat. Vi var inte säker på hur hans ork skulle vara i det läget. Vi hade då precis fått veta att det skulle bli strålning av den del av tumören som var kvar. Och detta skulle vara veckan efter midsommar och sex veckor framåt. Men det blev inget anfall vid vigseln – och så var det juridiska klart. Jag hade en gång lovat en jurist att jag skulle gifta mig om jag fick barn – vilket var lätt att lova när jag inte planerade några. Men på senare år har jag väl mer och mer funderat på det hela – och i och med detta så kändes det som det var rätt. Dessutom var jag nöjd att ha ett eget stillsamt bröllop utan någon annans förväntningar. Jag tror familjerna skulle haft svårare att acceptera detta om vi inte varit i denna situationen – men för mig så blev det rätt. Det var bara vi fyra.

Nåväl efter midsommar så började då strålningen. I slutet av tiden konstaterades att han tappade en hel del hår, dels på vänster sida vid örat och i pannnan. Vi hade förvarnat att det kunde vara så att det inte kom tillbaka beroende på styrkan. Men nu har håret kommit tillbaka helt så nu ser man nästan inget spår varken av ärret eller hårbortfallet.

I juli skrev jag lite om mina funderingarna kring relationen efter sjukdom.
I september började mannen jobba igen. Han försökte med två dagar i veckan på plats och 4 timmar per dag. Det visade sig att det inte alls fungerade för honom då han blev helt slut efteråt. Han var dessutom väldigt förvirrad många gånger. I slutet på september så kom det väl till sin spets när han pratade med en från försäkringskassan. Men efter ett tag började han fundera om inte tegretolen ställde till en massa skada. Dels så kände han sig mycket bättre de dagar han glömt medicinen – och sedan totalt seg när han tagit den igen. Dessutom har han problem med synen. Detta har varit rätt svårt för mig att greppa då det tycks handla om 3 problem.

1. Han ser suddigt – vilket kan bero på åldern.
2. Ögonen kan tidvis ha svårt att synka sig så att bilden från ena ögat kan ligga aningen högre än från det andra ögat. Detta tycks vara beroende lite av hur han håller huvudet.
3. Synfältet på höger sida är begränsat, och detta kan variera lite från olika tider på dagen så det känns inte som det borde vara en nerv som är skadad då det borde ge konstant samma problem.

Vi pratade med en läkare från onkologen som trodde att problemet kunde ligga i problem efter strålningen. Själva hade vi sett att det fanns kända problem med synen med tegretol så vi var väl inne på att kolla hur vi kunde ställa in den dosen. Efter ett samtal med en från neurologen så bestämdes det att tegretol skulle bytas ut mot Keppra. Så de senaste veckorna har det varit avtrappning av tegretolen och upptrappning av keppra. Mannen är lite (eller ja, mycket) skärrad över det faktum att man har börjat på lägsta dosen. Så nu oroar han sig över ett nytt anfall. Å andra sidan vet vi inte om det är så att han fortfarande ligger i farozonen. Kanske är det så att epilepsin försvann med tumören? Eller är det en förändring kvar?

Själv har jag då läst biverkningar av keppra. Doktorn talade om att denna medicin var så mycket bättre en tegretol. Så varför hade man inte skrivit ut den från början?

Vanliga: förekommer hos 1 till 10 av 100 användare

• anorexi (förlorad aptit)
• depression, fientlighet eller aggression, ångest, sömnlöshet, nervositet eller irritabilitet
• kramper, balansstörningar, yrsel (känsla av instabilitet), dvala, tremor (ofrivilligt skakande)
• vertigo (känsla av rotation)
• hosta
• buksmärta, diarré, dyspepsi (magbesvär), kräkningar, illamående
• utslag
• kraftlöshet/utmattning (trötthet)

Mindre vanliga: förekommer hos 1 till 10 av 1000 användare

• nedsatt antal blodplättar, nedsatt antal vita blodkroppar
• viktminskning, viktökning
• självmordsförsök, självmordstankar, mentala störningar, onormalt beteende, hallucinationer, ilska, förvirring, panikattack, känslomässig labilitet/humörsvängningar, upprördhet
• amnesi (minnesförlust), försämring av minnet (glömska), onormal koordination/ataxi (försämrad koordination av rörelserna), parestesi (stickningar), störning i uppmärksamheten (nedsatt koncentrationsförmåga)
• diplopi (dubbelseende), dimsyn
• onormalt leverfunktionstest
• håravfall, eksem, klåda
• muskelsvaghet, myalgi (muskelsmärta)
• skada

Jag vet inte – kändes lite oroväckande att läsa detta.
Men jag har väl märkt av att han är tröttare – men han känner sig i alla fall mer ”med” och mindre drogad. Han känner en större oro för anfall då han känner lite av förvarningar. Å andra sidan så känns det som en del av de ”vanliga” biverkningar skulle kunna ge denna känsla.

Han jobbar nu hemifrån ett par timmar om dagen och nöjer sig med en dag på jobbet för ett par timmar där för att vara social. Och det tycks som det fungerar bättre.

Let there be light….

Etiketter

lampor

Och nu över till något helt annat. Det mörknar mer och mer ute nu och det blir även mörkt hemma hos oss. Förr i tiden så löste vi detta mörker med en massa ljusstakar och levande ljus. Eftersom jag har en lite smyg pyroman hemma så blev det mycket ljusstakar som presenter till oss. Och det var bra förr om åren. Tills vi flyttade till vår nya lägenhet och då blev det plötsligt väldigt varmt. När det är 24 grader inne så tänker man till några gånger innan man tänder en eller tio värmeljus kan jag lova. Att sedan ha en kamikaze katt som gärna vill se hur nära man kan komma elden förbättrar inte situationen. Man kan väl tycka att första omgången med frizzy morrhår borde ha lärt henne – men nej.

Så nu när det börjar bli mörkt och levande ljus går bort så måste jag då hitta lite alternativ. För jag behöver mycket ljus. Faktum är att jag egentligen gärna alltid velat tända lampor när mannen har tänt sina ljus, jag vill till exempel gärna se vad jag äter. Men till och med jag inser att det inte är läge att tända alla gånger när det är uppdukat med levande ljus.

Tyvärr tycker jag att sen glödlamporna försvunnit ger våra alternativ hemma liksom inte tillräckligt med ljus för mig. Så lösningen har i de flesta rum varit några olika spottar halogen då.  Tyvärr så går oftast halogenlamporna som vi använder ofta – och innan de går sönder kan de lysa med lite olika sken. Så istället har jag nu hittat en sajt om ledlampor. Och jag rekommenderar att kolla in den om ni tittar på olika ljussättningar. Det är en stor vinst över tid i att köra led – vilket både plånboken och miljön gillar.

Jag hoppas också på att få bättre ljus hemma med dem. Jag har inte fått hem dem än, men jag hoppas att det kan bli lite mer lys för mig. Jag gillade också en del av lamp alternativen det fanns. Detta kan nog vara min framtida kökslampa – tror den kan passa in i vårt planerade kök (av någon anledning så har detta inte blivit gjort i som planerat i år….). Hittade också färgväxlande poollampor som jag var lite sugen på. Får bara se om jag kan få ihop en pool som de kan passa i. I och för sig har vi inte riktigt plats för någon pool – så det blir väl byte av boende först då. Känns som jag kan ge upp på dessa för en stund.

Gamla minnen…

Etiketter

musik, Up with people

För många år sen så såg jag på Up with people. Jag tror det var 90 eller 91 som de besökte vår ort. Två av de som var med på turneringen bodde hos oss och jag drömde om att vara med på turnén. Vad jag utan sångröst och dansförmåga skulle kunna bidra med vet jag inte – men jag ansökte i alla fall men hörde inget mer. Men vi köpte i alla fall skivan från föreställningen och jag älskade den enormt mycket. Texterna vann genklang i mig och jag kände så väl igen mig i många låtarna. Men skivan försvann spårlöst ganska snart och jag hade bara kvar bandet jag spelat in den på. Men sen så försvann alla bandspelare också och så tappade jag då skivan helt. Då och då har jag letat på Internet men inte funnit den. Men så i helgen så upptäckte jag att den numer finns på Spotify. Och jag kunde återigen njuta av låtarna. Och jag älskar fortfarande texterna. Så jag tänkte dela med mig av de bästa bitarna från låtarna det som fick mig att gilla dem så mycket.

Skivan heter to Up with people – Face to face och det är så många minnen som finns här

Stop it! – En raplåt som handlar om det meningslösa gängvåldet och krig.

One rag is blue, another is red
so you both kill each other, you both are dead
/../
Both side are mad – both side are right.
/../
Twelve little soldiers, six whit six green
Claiming they’re men – but they’re just thirteen
Got guns in their hand – ready and aimed
Playing for keeps and it’s not a game
A mother is crying she’s cut to the bone
Cause one of those soldiers won’t make it home
It’s the ultimate price – but what is it worth
In the name of God or for a pieace of the turf.
/../
We all fighting a war trying to survive
and the only way to win is side by side.
So stop it!

Och så låten Up with people – en mer glad poplåt. Men handlar lite om att se människorna runtomkring.

If more people were for people all people everywhere
there would be lot less people to worry about,
and a lot more peope who cared.
/../
It don’t help nobody up when you put somebody down.

Min absoluta favorit, den som jag främst letat efter då var balladen som jag kände igen mig i. Too much to ask for – en ballad om känslan i utanförskapet att inte passa in.

Never one of the crowd
They never wanted me around
It was too much to ask for I’m sure
But it would have been nice just the same
To be on top, number one, having fun
Not the last to be picked for the game
It was too much to ask for I’m sure
But I wish just for once I could be
In new disguise, one of those guys
Who really flies and never cries
The guy all the guys wanna be
Why couldn’t that guy have been me?
Well I guess, that that guy just wasn’t me

Denna låt följs då upp av Girl talk. Och där tas alla stereotyper på hur tjejer och killar kommunicerar med varandra – och vad de säger. Jag kan väl delvis känna igen mig som gymnasist…

Killarna sjunger:

When the girls get togather – it’s open season on the guys.
And if you’re the one they’re after your name is the game, and not a single rule applies

Tjejerna sjunger:

Assuming guys can talk – which is yet to be proven.
/../
We got to admit,they taken the spoken word to another dimension
/../
And if it happens to pass by
A miniskirt worn to high
It’s ”hey baby, you and I”
We just shake our heads and ask why

Och det är stor humor när de sedan ska kommunicera med varandra så blir det en klassiker:

Nice weather we’ve been having, huh?

Och min sista favorit sedan var låten Hole in the sky. På den tiden var det Ozonskiktet som alla pratade om. Och jag tror denna låt gjorde mer för mitt miljömedvetande än något tal av Mp…

In the back of the paper on page 25
A tiny little peace of a hole in the sky.
/../
We gotta do something – just don’t bother today
/../
There won’t be a problem with the shade of our skin
We’ll all be the same color when the sun shines in
/../
Now the hole gets deeper on page 33
Where there used to have a forest
We got only a treee
We can carry on clearing the forest away
And I wonder why it seems a little warmer today

Lite gamla minnen om Umeå med mera

Jag fick en länk och förfrågan att skriva en recension om en tjänst att boka hotell i Umeå. Jag kunde inte låta bli att gå dit för att se vad det handlade om. Jag har nämligen bott en termin i Umeå. Det var på den tiden jag skulle bli historielärare. Tyvärr fungerade inte riktig mina betyg för att komma in på gymnasielärarutbildningen. Men jag kom i alla fall in på historia A i Umeå vilket var ett steg i rätt riktning då (att det var platsgaranti underlättade då…). Drömmen var att gå i Uppsala och känna historiens vingslag eller något sådant. Men visst, Umeå blev det. Jag hade tidigt bestämt mig att jag skulle flytta söderut då jag inte gillade snö och kyla så det kändes väl lite retfullt att hamna än längre norrut.

Jag bodde tillsammans med två andra i en trea. Jag fick sova i vardagsrummet. Det botade mig från alla drömmar om studentrum och kollektiv. Jag är inte någon som klarar av det. Men nu när jag då tittade på tjänsten och bilden över Umeå så känner jag faktiskt ett litet vemod över denna korta tid. För jag gillade faktiskt Umeå som stad. Jag kommer ihåg en vandring hem efter någon studentfest, mitt i natten, men det var fortfarande ljust. Bredvid vägen kilade en liten igelkott. Jag tyckte om att läsa på universitetet och jag tyckte om kårhuset. Jag hade väl vaga tankar på att stanna där under tiden jag pluggade – och min pojkvän (numer man) började väl titta på jobb norrut efter att lumpen skulle vara avklarad.

Jag skulle inte vilja bo norrut, definitivt inte. Det är ljusare under längre tid norrut på sommarkvällarna – men det är också tidigare mörkare på kvällen på vinterhalvåret. Och det är kallare!

Men tjänsten som Hotell Umeå har tagit fram är bra. Självklart har man alla (antar jag) hotell listade, men man får också priser och hur långt det är från centrum.

Man har dessutom länkar för tips om vad man kan göra i Umeå, vilket är positivt om man då vill hitta på något spännande när man ändå är där. Så jag ger tjänsten väl godkänt.

Förövrigt, nästa termin så tog man bort platsgarantin och plötsligt fanns det inte plats för mig på fortsättningskursen. Men då kom jag istället in i Uppsala. Jippi, tänkte jag. Jag har aldrig riktigt kommit över hur mycket tråkigare det var att läsa historia i Uppsala jämfört med Umeå. Så kanske var det en av anledningarna till att jag gav upp efter B-kursen och sadlade om. Men då jag är nöjd med livet som jag har idag, och inte riktigt känner att läraryrket är det bästa i dagens läge – så är jag väl ändå nöjd med resultatet.

Flummiga tankar om träning

Etiketter

kondition, styrka, träning

Efter att suttit i ångest och till viss del förnekande ett tag och väntat på att livet skulle bli som vanligt igen ett par månader så insåg jag att det kanske inte var rätt taktik. Att döva känslor med socker kan fungera på kort sikt, men rent krasst. När barnen har en pappa som är väldigt sjuk och man inte vet riktigt när han kommer vara tillbaka så känns det lite oschysst med en mamma som får andnöd att ta sig till parkeringen och äta på sig diverse sjukdomar. Så jag tog mig i kragen och köpte ett årskort på ett gym. Sen började jag planera in träning. I vanlig ordning så kändes väl vikten som det primära när jag började – men hälsan var faktiskt för första gången mer aktivt med i bakhuvudet.

Jag hittade ett löpprogram på Internet som jag följer. 12 veckor för att kunna springa ca 30 minuter. Det började då med 5 min rask gång – 2 minuter jogga – 4 minuter rask gång – 2 min jogga – 1 minuter rask gång. Jag har då kört detta på gymmets löpband någon månad. I lördags så körde jag joggning i 14 minuter i sträck. Efter det gick jag på en konditions maskin där man ”cyklar” med armarna. Där körde jag ytterliggare 20 minuter, och eftersom jag ändå var på gymmet så körde jag ett crosstrainer pass ytterligare 20 minuter och varvade ner med 10 minuters cykling. Det känns så skönt efter det, och jag tror även det är bra för stressen för jag känner verkligen hur den minskar. Dessutom känner jag snabbt av abstinens. Jag vill träna mer. Det är så skönt efteråt. Och under tiden jag kör passet så har jag min egen musik i lurarna, och det blir bara fokus på musiken och rörelsen och pulsen. Under den tid man är där så finns ingen oro, det finns ingenting annat än ansträngningen att klara några minuter till – eller en sång till från början.

Förutom kondition så jobbar jag lite med styrka. Framförallt core, men även cirkelträning. Första veckorna jag var på ett core pass så kommer jag ihåg hur det kändes när man gjorde plankan. Självklart stod jag på knäna, och det var sjukt jobbigt. Nu kan jag stå på tå i nästan en minut. Yeay för mig 🙂

Men när jag kör styrketräning så kommer det mer tankar än under konditionen. En av dessa är då jämförelse med andra människor. Eftersom jag dessutom alltid kämpar med min vikt så har jag då glasögon på som är färgade av detta. Och en sak jag reflekterat över är hur vältränade vissa människor är som är än mer kraftiga än mig. Som personen som låg bredvid mig och kunde sätta sig upp i situpsen. Jag är inte där kan man säga. Not even close. Men när jag ser en sådan sak så blir jag lite smårädd. Eftersom en viktig sak för mig är att gå ner i vikt – hur roligt kan det vara att bli så stark om det ändå inte syns på personen? Även en pilates instruktör låg i viktklass över mig och är hur smidig som helst och har tydligen kört pass i flera år nu. Men tydligen så ligger det mer runt dessa enormt starka muskler så man faktiskt inte tänker på hur vältränad hon är. Jag pratade med detta med en kollega till mig som också tränar. För henne handlar det att hålla vikten inte att gå ner så mycket. Hon berättade att hon kanske inte reagerade på samma människor som mig, däremot så hade hon tittat på en liten späd människa som gjorde hur många dipps som helst. Eftersom människan var så mager så tyckte hon att det inte borde finnas så mycket muskler för att göra det. Jag insåg att jag själv absolut aldrig skulle reagera på detta. Ur mitt sätt att se det så måste det självklart vara så mycket enklare för den magra människan – det är ju ingen vikt att tala om.

Denna vecka kommer det bli lite jobbigare att få min dagliga dos av träning. Jag brukar köra ett pass på lunchen de flesta dagar. Men denna vecka så har lilleman blivit alldeles prickig. Efter att ha läst lappen ”fall av vattkoppor” på dagis så var väl diagnosen rätt lätt att ställa, även för mig. Jag var heller inte den första som ringde in i morse konstaterade man från avdelningen. så jag får försöka smita in ikväll, efter att barnen lagt sig för att köra järnet. Men innan dess tror jag att jag ska utmana lillen på cykel vs inlines nu när solen börjat lysa igen.

Lite allmänt pladder

Etiketter

sjukdom, släktforskning, Spelande

Det har varit några hektiska veckor med många tankar. Jag har försökt samla tankarna med läsa en massa, släktforska, spela på nätet och bara surfa.

Det här med poker insåg jag väl snabbt återigen inte var något för mig. Och att försöka ge sig på det när man inte ens klarar av att räkna ut den allra enklaste matematiken var väl dömt att misslyckas. Det är sambon som har tumör – men det är min hjärna som har fått kortslutning.

Men släktforskningen har varit lättare. Inte för att jag kan veta att jag 100% har rätt i det jag har fått fram – men det är enormt intressant faktiskt. När jag väl börjat kude andra släktforskare som också använder MyHeritage hjälpa mig vidare och det har varit en aha upplevelse som jag kommer skriva lite mer om så småningom. Men tillsvidare nöjer jag mig att ge lite livstecken så smått ifrån mig.

Några undersökningar har gjorts, och nu väntar vi på resultatet. Men det tycks vara en ”mild” tumör trots allt. Inte mycket aktivitet. Vi vet inte än om man tänker göra något eller inte åt den i nuläget. Man pratar om att han ska gå tillbaka till jobbet på 25% snart. Men innan han är redo att möta världen så behöver han lite planer. Lite struktur. Lite information om vad man kan vänta sig. Och samma sak behöver jag känner jag. Så nu är det den 10 som är datumet jag hänger upp mig på. Lite drygt en månad sen livet rasade samman som man räknar att vi ska träffa läkaren för att få domen.

Problematik på dagis

Etiketter

bråk, dagis, Förskola

Jag har en son på skola/fritids och en son på dagis just nu. Det är samma dagis som den äldsta gått på med så bra resultat. Men det känns inte alls lika positivt nu längre. Men det är svårt att sätta fingrarna på vad som är fel. Ett problem är att det är många barn. Det är 24 barn på 3 pedagoger. Det är då en storbarnsavdelning. På småbarnsavdelningarna är det 16 barn på lika många pedagoger och det är totalt 4 avdelningar med 82 barn – 12 pedagoger.

Men förutsättningarna är väl i stort sett detsamma för barn nummer 1 och barn nummer 2. Nu har visserligen fröknarna byts ut genom åren – och jag har en fröken jag inte gillar, en som jag inte har några åsikter om alls, och en som är väldigt bra. Sonen har gått ifrån att i höstas (ungefär samtidigt som han gick från småbarn till storbarn) varit mycket bestämd med att han inte vill vara på dagis och allt är så tråkigt, till att bli den gamla vanliga killen som trivs på dagis och inte är några problem alls att lämna.

Men stämningen är sämre. Storebror hade ibland problem att han blev slagen på skolan. Det var då bästa kompisen som inte kunde med att sonen försökte leka med någon annan. Detta togs på allvar av fröknarna och man började försöka sära på dem så att kompisen kunde leka med andra ibland. I övrigt så var det inget problem. Och när min son väl ville leka med den andra så gick de mycket bra ihop. Så det är svårt att veta hur man ska hantera det hela.

Så har man då gruppen idag. Det är många som är yngre syskon här. Många har storasyskon som då gått i äldre sonens grupp. Och många, bland annat min lilleman, är lite buffliga. Tar för sig mer. Knuffas och bråkas mer. Och med tanke på att de ofta var med de äldre syskonon och blev nersprungna tidigare så är det väl rätt förståeligt att de är mer våldsamma. Men min son har kommit hem och tre gånger blivit biten av ett barn i samma grupp. Och fröknarna har aldrig sett vad som hänt. Han har blivit slagen oprovocerat av någon annan innan jag ens hinner lämna dagis. Han har blivit slagen med pinnar och retad av en av killarna. Och jag vet inte vad man ska göra. Så jag försökte en sväng prata med den närvarande pedagogen när han berättade det. Och då blev väl svaret att min son ju knuffat sina kompisar när de inte förstår spelet. Och jag känner lite att det hade väl varit bra att få reda på det då det händer så jag kan prata med honom om det då. Nu blev det väl mer attityden att det är ok om A slår B för att B slår C. Men A slår inte B för att B är dum mot C utan för något annat. Och man vet inte vad, för ingen pedagog ser något förrän ett barn gråter. Och frågar man min son så har han aldrig gjort något. Eftersom han aldrig gjort något när han står och hoppar på storebror så är det väl en sanning jag tar med ganska mycket salt. Men å andra sidan så känns det tröstlöst att veta att ingen någonsin ser något. Och att man dessutom tycker det är oväsentligt. Det är saker som händer. Självklart, med den storleken på barngrupp, kan jag tycka.

Så igår när jag lämnade sonen så kom en av killarna som jag insett är en av de som slår och retar honom cyklande. Han cyklade nästan på mig, jag trodde faktiskt han tänkte göra det, men han nöjde sig med att cykla tätt intill, boxa till mig på armen och säga gubbjävel till mig. Av någon anledning fanns det ingen pedagog där då heller. Och jag var inte helt säker på vem det var (barn i mössa och overaller har en förmåga att se rätt lika ut…) så när jag väl hittade pedagogerna till avdelningen inne för deras mötestid för utveckling eller vad de har så sa jag inget.

Men jag funderade lite på det här då med att kallas gubbjävel. Det kändes inte riktigt som barnet hade koll på vad det betyder. Jag kände mig inte träffad av ordet. Däremot störde det mig att han bara kom och slog till. För det var med viss kraft också. Men jag tänkte sen på hur jag reagerat om han istället sagt ”jävla hora” åt mig. Troligen hade jag då tagit åt mig mer personligt faktiskt.

Men just det här användande av ord och hur folk reagerar på det är rätt intressant. Bajs är ett rätt spännande ord när man är liten. Och killarna som är stökiga använder det gärna i alla sammanhang. Till exempelt Bajs-Namnet på något barn. Eller också, som när jag hämtade en annan dag, då de skulle äta bajs-banan eller annan frukt. Jag har förklarat för mina barn att man visst får använda ordet ”bajs”, till exempel: ”Jag har bajsat”. Men man ska bara använda det i sitt rätta sammanhang, annars är det inte ok. Så jag ser att min son tycker det är jättespännande att höra någon annan säga det, och han kan med skräckblandad förtjusning säga att personen sa ”Bajs-banan”, bara för att själv få smaka på ordet. Men han låter mindre glad när han säger att killen kallar honom bajs.

Nåväl, min sambo hämtade nu i veckan en gång sonen nu och retade sig då på ett barn som satt där och ropade bajs om allt. Och han retade sig än mer på pappan som satt där och tittade bara utan att säga någonting. Så varför sätter man inte upp gränser för barn? Är man rädd att vara för sträng? Verka för auktoritär? Samtidigt vad får omgivningen för bild av ungar som far omkring och säger jävlar och bajs till folk? Tycker man att det är charmiga 4-5 åringar? Jag kan ärligt säga att jag charmas inte. Jag tycker att ointresse för att sätta gränser och säga nej till barn signalerar ointresse för barnet. För om några år så kommer man inte se dessa som produkter av föräldrarna, utan man ser dem ute man ser dem som respektlösa utan att tänka på att ingen har lärt dem vad respekt innebär. De har lärt sig att de får uttrycka vad de vill – att de har ”yttrandefrihet” – men ingen har lärt dem att konsekvensen av vissa yttranden kan komma att skada dem. De får en stämpel och den stämpeln kan, framförallt på mindre orter, vara något som är väldigt svårt att tvätta bort.