Juridiska snirkelgångar

Etiketter

rättegångar

Läser i DN idag en krönika av Mårten Schultz om det här med rättegångar av idag. Hur människor kan krossas i media genom den information som man släpper ut från åklagarsidan. Försvarssidan får yppande förbud vilket gör att vi bara presenteras med den ena bilden. Exemplet han tar upp är styckmordet. Det klassiska. Där rättegången skedde genom opinion som vägrade låta sig tystas och som i slutändan krossade människors liv- trots att de frikändes. Fortfarande kämpar de för rättvisa – men trots att juridiska myndigheter bidrog till att förstöra deras liv så känns intresset för upprättelse och skadestånd inte vara något man är intresserad av så man vet inte vad som kommer att hända.

Men jag känner mig lite tudelad angående detta. Ska försvaret få presentera sin sida? Eftersom jag då tänker på den kära Silberskys uttalande i olika sammanhanget så skulle jag väl spontant säga nej. Hans försvar har då gått ut på att förminska lidandet som hans klienter åsamkat. Visst var det han som vållade kvinnans död – men det kan ju hände vem som helst som inte tvekar att misshandla en åldring som är otrevlig mot en. Eller hur han nu uttryckte det. Och han som närmast dödat sin flickvän som bara räddades av sin far som hade koll på henne efter hans hot – han lyckades ju inte döda tack vare det, så det måste väl ses som förmildrande orsaker? *Rys*

Men då tänker man tillbaka på Styckmordet. Tänk om försvaret hade fått peka ut felaktigheterna? Å andra sidan, var media intresserad av trycka det OM det nu var så att de hade påpekat det? De följde själva rättegången och tolkade det hela själv – därav opinionen. Hade det spelat någon roll vad man sagt – eller hade allting tolkats som att man från försvarets sida, liksom Silbersky, bara försökte förmildra deras brott?

Det finns inga enkla svar när det kommer till juridik. Det är lätt att ha åsikter (och det har jag i massor) men hur man konkret skulle kunna rätta till det hela är en annan femma.

Men Mårtens artikel slutar i alla fall tänkvärt.

/../åklagaren kan ha fel. De tidigare intrycken kan vara fel. Det händer. Och i sådana fall kan ensidig information vara förödande för omgivningens bild. Fru Justitia ritas med en bindel för ögonen. Blind för parternas egenskaper. Men ibland tar hon av bindeln. Och binder den över ena partens mun.

Men det finns även andra juridiska frågeställningar som kommit upp nu i dagarna. Kan någon förklara för mig varför vi har en regel att man inte ska sitta av straffet utan sätter det som 2/3 eller 1/2 ibland? Varför har man ett tidsbestämt straff där strafftiden ändå inte är aktuell? Varför har vi att folk ska betala skadestånd när det sedan inte tycks som de behöver betala detta, utan det ligger på brottsoffret att kräva ut det? Jag förstår allvarligt talat inte det.

Jag blir så förbannad över den utsläppte livstidsdömde mördaren som våldtagit en 12-åring – och fick det lägsta strafffet. Jag förstår inte straffsatsen (även om Oisin hävdar att det är vad som ligger i linje med hur lagen är skriven) och jag förstår inte varför han ens befann sig på fri fot så han kunde begå detta brott. Och det är inte första gången man hör om sådana saker.  Det är så onödigt. Och jag undrar hur de som skriver under papperena tänker nu? Tänk om det varit deras barn som han attackerat? Har den tanken försvävat dem? Kommer detta göra  skillnad i framtiden? På något sätt så känns det nedslående.

Tänk om Twitter funnits 1988….

Etiketter

bloggosfären, Styckmordet, twitter

Tidigare så var vi väldigt styrda av media. Den bild som presenterades där var den sanna. Visserligen så visste man att vissa var borgerliga och vissa var socialistiska och sen läste man den man gillade mest. Det var väl en smaksak. Själv uppväxt med Expressen samt den lokala tidningen. SVD och DN var okända begrepp. Det var sådant som 08 läste.

Så när tidningarna hade ett scoop – då läste man det. Jag  antar att många som mig trodde att det i stort sett var sanning, även om det naturligtvis fanns överdrifter. Det var den källkritik som fanns.

I dag så kan tidningar komma med olika scoop. Du kan reagera på dem – tycka till, och sedan få andra synvinklar. Folk är numer inte lika lätta att leda. Vi har möjlighet att kolla på andra ställen. Den som är avslöjad kan själv svara med sina ord, utan att tolkas av någon journalist som väljer den saftigaste vinkeln. Jag tänker på skandalen Littorin. Den som Aftonbladet försökte göra en stor grej av. Känns som opinionen var emot dem där. Det kan mycket väl vara att de hade rätt – men det sätt som man presenterade det var utan substans och de flesta protesterade detta och efterfrågade mer bevis.

Mer tur hade de då när de hade scoopet om Juholt. Här var det många som hängde på och tyckte och tänkte. Och många börjar nu sammanfatta det jag känner. Brottsligt eller inte – men moraliskt fel.

Det är en storm i sociala medier konstaterar man. Ja, det blir lätt så med frågor som berör.

Jag funderar nu hur resultatet av åtalet mot allmänläkaren och obducenten blivit om det sänts live. Tänk om människor kunde fått följa med i vad som sägs som i fallet barnläkaren. Tänk om vi fått varit med och värdera bevisen. Tänk om någon redan då kunnat poängtera ut att huvudvittnet var ett barn på 1,5 år som efter ett år börjar berätta om detta? Kanske någon hade kunnat poängtera ut att tiderna inte stämde? Hur hade livet blivet för dem då månntro? Att det var opinionen som fick deras liv förstörda tror jag de flesta inser idag. Men frågan är hur det hade blivit om vi, opinionen, fått varit med reflektera, fått mothugg, diskuterat och sedan kommit till slutsatser. Jag tror att det hade gått bättre än att styras av en feminist som Hanna Olsson som från sin position som journalist för DN skapade sin egen debatt. Bara tänk om vi fått varit med där med.

Styckmordstankar: När Sverige blev Kafka-land

Etiketter

allmänläkaren och obducenten, Catrine da Costa, Styckmordet

Jag läste en gång i tiden Kafka, Processen. Jag kan väl erkänna att jag inte var jätteimponerad då. Kanske skulle jag reagera annorlunda nu. Men ibland känns det som vi haft en liknande process här i Sverige. Och frågan är om inte verkligheten överträffar dikten där. Jag tänker då på mordet på Catrine Da Costa och rättegångarna som följde på detta.

Jag tyckte måttet var rågat när jag läst hur extremt knepig hela förundersökningen varit som visat att det varit omöjligt för de misstänkta att begå brottet. Men nu har jag läst en del av förhöret – och då får det absurda en ännu djupare dimension.

Förhörsledaren: Hade någon sett Catrine Da Costa den 10:e då hade du inte suttiet här TA, då hade du fortfarande gått i din vita rock och dina vita skor men jag tror att du kommer att få problem med det i framtiden med det ställningstagande du har.

Polisen hade kontrollerat de båda misstänkta, Catrines samt barnets förehavande för att få fram om det var tidsmässigt möjligt. Det visade sig att det enbart var den 9:e som detta hade kunnat vara möjligt. Men det finns tillräckligt många vittnesmål som visar att Catrine var vid livet så sent som den 15:e juni.

Senare ändrade då chefsåklagare Anders Helin att ändra datum för brottet till den 11 juni 1984. Om kartan inte stämmer med verkligheten så är det klart att man går efter kartan. Eller något sådant.

Jag läser mer i protokollet:

Förhörsledaren: Den som såg Da Costa levande sist det är du TA, din dotter då ett och ett halvt år gammal och din gode vän, din kompis som du kallar honon, dvs TH, så ligger det till, så mycket vet vi idag och misstangkarna är så starka så du lär aldrig TH komma ur det här även om tio domstolar frikänner dig så ska du veta om det.

Vad svarar man på det? Om du är oskyldig och någon kommer med dessa anklagelser på fullt allvar. Vad skulle du svara på det? Efter att nu ha haft barn i ett och ett halvt års ålder så känns det som jag skulle velat skratta människan rakt i ansiktet. Hur stor kunskap om barn har de?

TA svarar: Ja det är beklagligt.

Förhörsledaren fortsätter: Ja inte för mig om du har den uppfattningen /../ Om någon hade sett Catrine Da Costa den 10 av hundra prostituerade kvinnor som vi hållit förhör med, av hundra prostituerade kvinnor som vi har hållit förhös med, inklusive hennes egen mamma, så har ingen sett henne, hade någon sett Catrine Da Costa den 10:e då hade du inte suttiet här TA, då hade du fortfarande gått i din vita rock och dina vita skor men jag tror att du kommer att få problem med det i framtiden med det ställningstagande du har. För misstanken kommer alltid att minnas mot dig Thomas, det ska du veta om. För ingen tror på dig längre och allra minst ditt eget barn. I den här situationen sitter du idag, kryper bakom varenda fråga med samma, samma, samma svar, oavsett vem som ställer frågan till dig och vad art av fråga i det här ärendet som vi ställer till dig så är det samma svar, jag vet inte, jag kan inte svara, jag kan inte förklara. Det stärker misstanken ännu  mera. Om du kunde förklara någon av dom här pingstdagarna vad du gjort, då skulle du göra det men du kan inte det för du döljer snningen TA så ligger det till.

Jag undrar mer och mer hur TA kan ha känt det där och då. Allting du säger vänds emot dig. Hur ska du förklara att din dotter säger att hon såg dig stycka någon? Vad svarar man? Hur förklarar man anklagelsen? Och sen, när åtalet plötsligt ändrade datum – vad tänkte man då? När man insåg att den här personen som satt där hade rätt. Att det inte spelar någon roll hur mycket domstolen frikänner en – misstanken räckte för att döma honom till livstid.

Jag läser och hör hur mycket pengar vi varje år – månad lägger ut på politiker. Oavsett om de gör något eller inte så kan de få snuskigt mycket pengar. Men två människor som har våldtagits av det svenska rättsystemet på ett sätt jag hoppas är utan motstycke har inte fått ett öre.

Jag kommer återkomma lite mer om skandalen när jag gått genom mer av materialet. Just nu känner jag bara för att skrika rakt ut. Det här är sådant som inte borde kunna hända – men det hände. Och även om de flesta numer inser hur förödande fel det hela var – så väger anseendet på de skyldiga, de som lät det hela sker de som bidrog till att förstöra två människors liv högre.

I Processen så fick aldrig offret veta vad han anklagades för. Jag undrar hur det känns att bli anklagad för saker på så tunna indicier och fällas? Ja, visst de frikändes ju, men alla visste ju att de var skyldiga. Annars hade ju inte styckanded funnits med i domskälen. Och deras legitimation dragits in. En stor eloge till de människor som jobbat ihärdig på detta.  Som har smulat sönder de ”bevis” man framfört. Framförallt då Anders Agell och Per Lindeberg, men även andra har skrivit om det hela.

Man blir mörkrädd

Etiketter

Catrin Da Costa, domslut, skadeståndsmålet

Vi är många som har reagerat med sorg – om än inte förvåning över Da Costa fallet. Jag läste då andras inlägg, bl a Mr Galahad och kommer till kommentarerna. Det känns fruktansvärt att man fortfarande efter allt som kommit fram tror att männen har styckat kroppen.

Bubba: men även om de är oskyldiga till mordet så har de ju styckat den stackars kvinnan. jag och många andra i sverige tycker det är rätt åt dem och bryr oss inte en sekund hur det går för de svinen.

Victor: För vad ska de få skadestånd för? Visst, efter paragrafrytteri frikändes de i brist på bevis men de styckade likt förbannat ett mordoffer. Har de kunnat lämna en godtagbar förklaring varför de har gjort det? Nehej… jag är glad för att sådana avarter till läkare får sina läkarleg indragna. Sorry, jag vill inte ens tänka på att bli behandlad av en läkare som av rent nöje styckar upp folk.

På något sätt så hoppas jag att det är samma person som har skrivit båda dessa kommentarer. Men jag har sett denna typ av inlägg på andra ställen, så det finns fler en än. T ex på gårdagens debattartikel från advokaterna.

—

Jag tycker mig ha läst vid ett otal tillfällen att både Obducenten och Allmänläkaren är bundna till styckningen av Da costas kropp.
Men man har aldrig kunnat bevisa att det var dom som släckte hennes liv.
Dessutom så trodde jag att dom var fällda endast för styckningen? Eller?

—

Aftonbladet skrev för längesen om sin mördade kollega, journalisten Arne Lemberg vars kranium återfanns i obducentens bokhylla!
Normal läkaretik?

Per Lindeberg är inget sanningsvittne, hans bok är synnerligen partisk.
Läs Lars Borgnäs som kontrollerat fakta!

—

Oskyldiga? I h-e heller!

—

Visst, efter paragrafrytteri frikändes de i brist på bevis men de styckade likt förbannat ett mordoffer. Har de kunnat lämna en godtagbar förklaring varför de har gjort det? Nehej… jag är glad för att sådana avarter till läkare får sina läkarleg indragna. Sorry, jag vill inte ens tänka på att bli behandlad av en läkare som av rent nöje styckar upp folk.

Majoriteten av kommentarerna har insett att det här är en rättskandal. Något vi i Sverige länge kommer få skämmas över. Ett sätt att be om ursäkt hade varit att ge läkarna upprättelse. Kanske fungerat som en näsknäpp för dessa människor ovan som fortfarande inte insett VARFÖR detta fall poppar upp igen och igen. Som inte inser sanningen. Som inte inser att man har ingenting att fälla läkarna för. Varken för styckning eller mord. Men det spelade ingen roll då. Och tydligen inte heller nu.

Förenkling: Man har dömt dem primärt på historien från barnet. Barnet som då var 17 månader. Ni som fortfarande tror att de är skyldiga, försök diskutera med en 3 åring vad hon/han gjorde vid 17 månaders ålder. Barnet som blivit utsatt för incest av sin pappa. Detta fanns det inget tecken på, så han frikändes. Däremot fälldes han på ”hennes” (dvs mammans) berättelse att han styckat en kvinna. Någonstans borde det ringa en alarmklocka här. Hur kommer det sig att ”barnet” (mamman) hade fel i sexuellt utnyttjande av henne, men hade rätt i att hon suttit och iakttagit rituella styckmord och kannibalism och whatever. Hur korkad var man på 80-talet som köpte denna berättelse? Borde inte hästarna ha kommit hem vid det här laget? Kan man inte inse hur illa detta har skadat dessa två personer? Och barnet, den unga kvinnan nu, hur har denna uppväxt skadat henne?

Hur svårt det än är att få rätt mot svenska staten så känns det verkligen som detta var läge. De om någon förtjänar upprättelse. Har man den minsta känsla för rätt och rättvisa så borde man ge dem rätt. Kanske man kunde sänka skadeståndet om man nu är så j-a snål, men man skulle ha gett dem rätt. Men nej. Inte i tingsrätten. Så istället för upprättelse så får de i stället en nota på drygt 310 000 kr för rättegångskostnader. Tack för den typ.

Själv är jag inte juridiskt utbildad. Jag förstår mig inte alls på alla domslut och hur man kommer fram till saker och ting i våra spelhallar domstolar men någon som är mer insatt är Anders Carlgren. Han har nu analyserat domen och förklarat varför man dömt som man har gjort. Inte för att det är en ursäkt – men det är intressant att se hur det fungerar i det rättslösa Sverige.

Asyyyyl!

En sorgens dag för rättsamhället

Etiketter

Catrine da Costa, domslut, Styckmordet

Nej. De fick inte rätt. Förstörda liv som ingen tar ansvar för. Det handlar ju inte bara om ”enskilt förorsakat” det handlar om en helt åt skogen skött utredning, åklagare som inte har koll, en rättsbducent med storhetsvansinne som såg sig som allmänrådande, och en mamma som exhibionistiskt säljer ut sitt barn för att få bort pappan ur sitt liv, en radikalfeminist som inte var intresserad av sanningen bara att sälja en historia, och media som slickat i sig allt skit som piskat upp en stämning som än idag delar svenska folket.

Priset fick läkarna betala, de har livet i behåll, men hur är livsvärdet? Hur mår de idag? Ingen har satt som personlig ansvarig för det som hänt. Tingsrätten i Attunda är enhällig. Fegt.

DN, SvD, ”Svårt få rätt mot staten”, Aftonbladet, Expressen

Bloggtips

Någon som är intresserad av styckmordsrättegången så har Rigmor skrivit ett mycket fint inlägg utan fördömande men med beskrivning om hur det hela rullades upp. Jag rekommenderar det starkt.

Sen en egen reflektion som jag aldrig kan få att gå ihop. Mamman påstod att barnet hade blivit utsatt för sexuella övergrepp från fadern. Något som han frikändes för. Alltså trodde man då inte på barnet (för att bevisen visade att det inte hänt). Men när samma barn ska ha berättat om något som skett med någon annan, styckning och äta ögon m m, då köper man det rakt av.

Man skakar på huvudet och funderar på hur många som kunde följa Hitler och inte ifrågasätta honom, och man undrar hur människor då var funtade. Nu funderar jag på hur människor var på 80-90 talet när hysterin grep tag i folk. Hur kunde det bli så fel?