Tankar kring integration och diskussion om detta

Etiketter

integration, Invandring, twitter

Jag var för någon vecka sedan involverad i en diskussion om just integration. En person som jag i vanliga fall tycker har bra idéer hade problem med integration. Jag tycker det kan vara aningen svårt att diskutera på twitter och få fram mina poänger på ett visst antal tecken. Och det kändes lite efteråt som det missas en del. Men detta är i alla fall dialogen. Det jag vill ha sagt är väl att vi alla är fostradei våra traditioner och kultur och det som är ”normalt” och ”självklart” för mig är inte det för en person som är uppväxt på något annat ställe. Man kan hur mycket man vill hylla mångfald och mångkultur – men någonstans måste man inse att det kan krocka. Och i dessa fall måste det vara självklart att man har Sveriges rikes lag som trumfar allt

Ärligt? Är det så få som ser detta som viktigast? Är det verkligen att de ska äta kroppkakor och svensk husmanskost samt ikläda sig svenska folkdräkte man tänker på när det pratas ”integration”. Faktiskt nyfiken på detta.

 

Men efter att ha släppt denna diskussion (kände att det blev lite väl flummigt att köra grupper på det viset, så det var bara att lägga ner innan nivån blev än sämre). Men nu har jag läst lite mer då som jag tycker kan vara tänkvärt.

Till exempel kan vi ta denna artikel som Per Kornhall skrivit. Det handlar inte om integrationen som sådan, utan hur kommunen hanterar kritik mm. Rekommenderar starkt att läsa hela, men just denna del säger mycket om integrationspolitiken.

Man hade till exempel lagt ner förberedelseklasserna, så att det nu fanns skolor med barn där ingen personal på skolan kunde det nyanlända barnets språk. Den kommunala skola som tar hand om lejonparten av de nyanlända fick förra läsåret ta emot 18 helt nyanlända bara i årskurs nio, helt utan förberedelseklass eller språkintroduktion. Det är en omöjlig situation.

Alltså, det pratas så mycket om att det är SD som är problemet och att de är rasistiska. Men inser inte folk att det är en omöjlig sits för människor att komma till ett land där man inte behärsar språket och sedan inte få någon chans till att lära sig språket innan man börjar i skolan. Det är inte deras fel. Det är inte något problem med varken ras, kultur eller ens religion. Hade jag hamnat i en skolklass där man pratade arabiska så hade jag inte förstått en suck av det.

Samtidigt så handlar det om pengar – och det måste folk inse. Lyckad integration kostar pengar. Kanske är det bättre med färre som får en verklig chans en fler som hamnar i utanförskap och få kämpa i uppförsbacke hela tiden. Det är det som är frågan.

Det släpps en intressant bok som tar upp det här med Somalier och Sverige och naturliga kulturkrockar som uppstår här. Det är Per Brinkemo som skrivit debattartikel kring detta med.

Från de nyanländas sida finns det naturligtvis stora individuella skillnader på hur man klarar att ställa om till det svenska samhället. Oftast beroende på utbildningsnivå. Men det finns ändå generella drag bland olika grupper som det officiella Sverige hade haft nytt av att känna till. Men från det svenska samhället finns en rädsla att kategorisera individer som delar av en grupp med likartad kultur och erfarenheter. Det leder till att vi möter människor som om de vore tömda på kulturell bakgrund och historia. Vi är förskräckande okunniga om både om oss själva och vilken typ av samhällen människor kommer ifrån. Genom okunskap har vi avhänt oss möjligheten att se mönster hos olika asylsökande grupper och därmed sätta in rätt insatser.

Och det var när jag läste detta som jag tänkte på den här rädslan – kanske till och med fobi mot ordet integration.

Vi har haft problem med integrationen sedan jag gick på gymnasiet och började intressera mig för omvärlden. Jag har pratat med svenskar som kommit hit som ungdomar och problemen de mött och insett att det har varit olika typer av problem. Men vi har aldrig lyckats komma till rätta med det hela. Och istället för att försöka bena upp problemen så väljer man att attackera ordet. Problemet är ordet integration. Detta är idag negativt laddat. Och det är klart. När något har varit problematiskt i över 20 år på olika sätt så får ordet en negativ klang. Men jag vidhåller fortfarande att lösningen inte är att hitta på ett nytt ord. Det blir samma tomma gest som när man försökte döpa om ”städare” till ”lokalvårdare” och sedermera ”hygientekniker” eller något åt det vägen. Ett nytt ord skulle liksom öka upp statuset – men för att citera Shakespeare: ”What’s in a name? that which we call a rose by any other name would smell as sweet” – eller kanske ”bad” i detta fall…

Det här med att sticka ut huvudet i invandringsfrågan…

Etiketter

Brott och straff, Invandring, Martin Melin

På 90-talet så gick jag på gymnasiet. Vi hade en lärare som jag var mindre förtjust i. Många i klassen gillade att dividera om saker och ting. Jag minns framförallt att det handlade om invandrarpolitiken. Att det fanns problem med detta i Sverige då. Detta var under samma tid som Ny Demokrati vann röster. Själv hade jag inte så mycket erfarenheter av hur det fungerade i praktiken. Jag vet att det fanns många som ej talade svenska på bussen som jag var övertygad pratade om mig. Å andra sidan så hade det nog mer med min egen osäkerhet att göra än något som de sa eller gjorde. När man är van att vara utstött så tolkas alla blickar som råkar passera som hån. Men jag upplevde i alla fall att jag kände mig ”tryggare” när det var ett par som satt där än bara yngre män. Och jag reflekterade lite över att det tycktes vara en övervikt av män som kom in i landet och tyckte väl att det var lite synd. Just för den här otryggheten som man som ung tjej ändå kunde känna.

Nåväl, men det som jag framförallt reagerade på var väl då vår grannfamilj. De som kommit till Sverige från Libanon. De hade en bedårande söt bebis född i Sverige, och den något år äldre systern som var född i en källare under tiden när bomberna rasade utanför. De hade tagit sig till Sverige och sedan hade de väl befunnit sig här – men inte fått jobba. För de måste få uppehållstillstånd innan de kunde börja jobba. Men han ville ju inte annat än komma ut i samhället och göra nytta – så varför så omöjligt?

Men han blev utslussad till ett hus på vår gata, in the middle of nowhere typ, så han spenderade dagarna med att bygga till detta – så mycket att hyresvärden plötsligt såg en större möjlighet att hyra ut den för lite mer pengar och familjen fick flytta. I samma veva så flyttade mannens mamma in – och plötsligt så blev det annorlunda för dem. Barnen fick inte längre prata svenska hemma – något som tidigare uppmuntrats. När vi hälsade på dem lite senare så kunde de knappt prata svenska längre. De hade heller inte kommit in i grannsamhället alls – jag vet inte varför. Men jag märkte stor skillnad på frun från före och efter svärmor kom in i bilden. Så kanske var det inte lika uppmuntrat att bjuda in folk heller när matriarkatet styrde? Eller var det en så stor skillnad på grannbyars mentalitet? Jag var väl runt 14 år när vi umgicks, och jag hade spenderat mycket tid med de äldre barnen. De var visserligen mycket yngre än mig – men då jag tyckte det var lite spännande att hälsa på hos dem och jag inte hade så många egna vänner så fungerade det väldigt bra. Något år senare flyttade de helt bort från Hälsingland – och jag har inte träffat dem sen dess. Men jag mindes dem väl när jag var på gymnasiet. Och känslan över att det funnits så stor chans för dem – men att samhället svikit dem.

Varför fick han inte möjlighet att arbeta? Han pratade flytande svenska redan när han kom och bodde vid oss. Hur kunde det vara så enkelt att bara omplacera en familj som rotat sig? Och hur kommer det sig att ingen reagerade på barnens språkförändring?

Så jag var med och diskuterade detta med de andra på gymnasiet. Detta var något jag brann för. Jag kommer inte ihåg vad de andra hade för argument – men jag upplevde att även de hade problem med systemet. Det som kastade in folk och sedan inte gav dem en riktig chans att komma in. Ett problem som jag inte noterat i vår bygd, men såg på andra ställen var att alla människor hamnade koncentrerat vilket ledde till att de inte i första hand sökte sig till svenskarna runtom, utan att de höll sig för sig själva. Dessutom ses en grupp på 10 stycken främlingar mer som ett hot än 1. Dessutom så fanns det konflikter mellan grupper. När två länder, eller folkslag, krigar och båda flyr till ett tredje land så är det lätt att konflikterna tas med.

Men att diskutera detta med vår samhällslärare var lönlöst. Hon kunde inte argumentera emot så hon var alldeles gråtfärdig för att det var en bunt rasister i klassen. Och jag hörde att hon spred bland lärarna att vi var rasistiska. Och det kändes så orättvist? Jag blev rädd att diskutera i den miljön. Kunde mina betyg påverkas av att jag ställde frågor? Jag hade lärt mig att vara kritiskt tänkande – men lyssna på alla sidors argument för att förstå dem. Och argument kan jag köpa, jag kan förstå hur folk tänker när de ger svar. Men om de inte har annat svar än ”du är rasist” då är det svårt att ta till sig det som argument. Jag hade inget emot några av invandrarna – utan jag störde mig på politiken som var för jäkligt. För mig kändes det ungefär som jag skulle säga att när man klagar på storleken på barngrupper i kommunen att det är fel på barnen?

20 år senare så märker jag att diskussionen är densamma. Kritik mot politiken som förs är fortfarande rasistisk. För på något sätt räcker det bara att öppna upp dörrarna och släppa in alla. Några ID kort behövs inte och man kan själv bestämma vilken ålder man är och ju yngre desto bättre förmåner.

Men folk som kritiserar – de är rasister.

Och fortfarande blir det samma reaktion mot folk, idag Martin Melin,  som pekade på problemen vi har. Att det stora problemet inte är kränkta invandrare – utan skitnödiga svenskar som är rädda för att inte vara politiskt korrekta:

Det finns inga iranier, somalier eller Syrianer som tar illa upp för att vi går i kyrkan på skolavslutningen, eller att vi har en pepparkaksgubbe luciatåget eller att vi hissar flaggan på flaggdagarna.
Det är vi själva, eller den skitnödiga delen av befolkningen, som tror så. Och de tror det bara för att de vill inte göra fel, de vill inte framstå som ”rasister”.

Och jag tänker på den muslimske fadern som fick låna pappas tomtedräkt och vår tomtesäck för att ge sina barn en svensk julafton….På att de välkomnade Jehovas vittne in när de kom på besök.

Och Martin sammanfattar sina tankar på detta sätt:

Sammanfattning:

Sluta dalta med ”det svenska” – sluta tro att flyktingarna tar illa upp.

Minska brottsligheten – de väljer själva. Två brott och man får återvända till tortyr och svält. (Eget val).

Krav på svenskakunskaper för att få uppehållstillstånd.

Barn som kommer hit skall till dagis och skola.

Acceptera de svenska värderingarna.

Vi skall forfarande vara en frizon för de som flyr – vi skall vara ett land som hjälper.

Och vad är reaktionerna? Tja… Media drabbades av frenesi och igår så kunde man på twitter läsa en hel del åsikten om den nye fullblodsrasisten som plötsligt visade sig.

Och självklart gör Martin det enda han kan i sammanhanget. Han backar till 100% för att han nu inser att han hade fel. Precis som jag gjorde på skolan. Och man saknar fortfarande motargumenten. Är det helt ok att folk får stjäla? Ska vi acceptera att det är så för att ”man behöver det”? Varför kan Amnesty rädda folk från utvisning efter grova brott (nu pratar vi inte snatterie) för att de riskerar tortyr då detta är straffet för samma brott i det landet? Varför släpper vi ut en sådan män igen – så de kan begå samma brott igen? Varför inser man inte vilken utsatthet övriga befolkningen känner när vi inser att dessa människor skyddas av myndigheter? Jag förstår tanken på ett sätt som Amnesty säger:

– Oavsett vad man har begått för gärningar finns det ett absolut förbud mot att skicka tillbaka en person till ett land där han skulle komma att riskera tortyr, menade Amnestys chefsjurist Madeleine Seidlitz.

Men då får det väl ta mig tusan finnas möjligheter att hålla dem borta från resterande medborgare? Det känns för jäkligt att det är de framtida brottsoffer som kommer få lida över den ”godhet” som vi i Sverige visar. Det känns inte rätt på något sätt för mig. Men jag vet ju skälet, jag är rasist.

Men även det här med värderingar. Jag uppfostrar mina barn. På något sätt kan man väl säga att man i det tvingar på dem mina värderingar. Till exempel skillnaden mellan ditt och mitt. Att förstå andras människors känslor. Alla människors lika värde. Oavsett kön, sexuella preferenser eller färg. Att man ska respektera människor – men man behöver inte gilla alla. Att man inte ska slåss.

Vissa värderingar har stöd i lagen. Och dessa måste faktiskt tvingas på folk som inte är uppväxt här. Jag såg en liten karta på vilka länder som inte tillåter barnaga. Det var inte så många insåg jag. Många människor anser att aga är en del av en lyckad barnuppfostran. Har man läst Kulla Gulla inser man att det även var så i Sverige förr i tiden. Kanske är man fullständigt övertygad om att det skadar barnen om de inte får stryk (finns även svenskar med den attityden…) så kan det nog kännas konstigt att ta till sig denna värdering. Och jo, det är en del av demokratin att respektera lagarna. Och någonstans så underlättar väl förståelsen av varför lagar tillkommit – om man förstår värderingarna bakom?

Så nej, jag tycker inte att det ska vara ett tvång att äta julskinka. Själv klarar jag mig utmärkt bra utan det. Men när man tar bort den i ett julbord som ska serveras till folk från alla ursprung då respekterar man inte de som faktiskt älskar julen och allt som de har sammanknippat den med. Och vilka är det som drabbas av irritationen och frustrationen som folk då känner av? Bingo – man har från ledningshåll skapat främlingsfientlighet. ”Ska dom komma här och bestämma?”. Nej. Troligen inte någon av ”dom” som ens skulle komma på tanken tidigare. Det är ofta en ledning som tävlat i politisk korrekthet. Varför kan man bara spekulera i. Genuin dumhet? Önskan att skapa konflikt? Gynna SD?

 

Tankar om identitet och tillhörighet

Etiketter

bönrop, landskap, mångkultur

Jag läste ett mycket bra inlägg på Facebook från en muslim som var emot bönrop. Det var fantastiskt skrivet – och hade jag hittat det nu så hade jag tagit med lite fina citat. MEN det fanns även en del som jag inte var helt enig med som jag tänkte lite mer på. För i all ödmjukhet så handlade det lite om att man som gäst inte ska sätta krav. Och frågan är hur länge man är gäst. Och är det bara gäster som ska vara tacksamma? Personen i fråga var nämligen född i Sverige och var tacksam för vad han fått.

Men själv känner jag också att det finns saker i Sverige jag kan vara tacksam för. Även om jag kanske inte är lika tacksam idag som när jag var yngre så finns det saker jag kan vara tacksam för. Den fria sjukvården. Även om vi kanske inte är bäst i världen så är det faktiskt inte så att man inte har råd att bli sjuk. Vi har rätt att vara hemma med barnen. Något som folk utomlands kan chockas över. Det är också något vi betalar för. Men vi kan sedan vid behov använda det. Jag är tacksam att leva som kvinna här – och inte i ett land där jag ses som andra klassens medborgare. Men när blir man en del av Sverige och ser sig som svensk? Jag har aldrig migrerat – så jag vet inte. Men jag tror nog det är olika på olika människor hur bra man rotar sig. Men jag kan ändå dra lite jämförelser med mig själv.

Min mamma är från norra Sverige – min pappa från västkusten. De möttes på halva vägen och slog sig ner i Hälsingland. Jag var ett par år då och mindes inget annat hemma än där. Men ändå så kom jag aldrig in där. Jag var en utböling. Det märktes väl dels på min dialekt som jag framförallt tog från min mamma. Men det var utblandat så det var egentligen ingen som kändes vid mig – ”var är du ifrån?” var det många som frågade. Eftersom jag inte riktigt kände mig hemma heller där så kändes det positivt. Jag ville inte vara en av dem.

På sommaren var jag nere på västkusten hela sommarlovet. Där kände jag mig mer hemma – även om jag stolt kände mig som en ”badjävel”. Det var ju det jag var. Tankar fanns väl att flytta ner dit så småningom. Jag följde med i debatten om var E6 skulle vara och retade mig på att folk som – liksom mig – bara spenderade sommarveckorna där nere skulle vara med och födröja bygget för att deras sommarställe kunde bli drabbat. Varför skulle folk som inte bodde där vara med och tycka till? Sen när det då visade sig att det blir en motorväg i närheten av mitt sommarhus så känns det väl kymigt. Men fortfarande – ska verkligen mina veckors besök där få styra för folk som bor där året om?

Åren gick och jag flyttade hemifrån till Uppsala. Och plötsligt märker jag hur min tillhörighet till Hälsingland blev större. Inte för att jag på något sätt vill flytta dit, men jag ser mig stolt som en Hälsingebo. Så när jag träffar någon annan utflyttad så känns det kul att jämföra. Vi har något gemensamt. Man kan se vissa saker som vi hälsingebor tar med oss. Hälsingebocken till exempel. Sen när någon kommer och pratar om ostkaka så handlar det för mig självklart inte om en småländsk variant – hälsingeostkaka ska det vara.

Så nu är jag på sätt och vis en lokalpatriot. Men samtidigt känner jag mig hemma där jag bor nu. Där vill jag vara med och påverka. När något ska förändras så känns det relevant att tycka till då det påverkar min vardag. Det här är där jag bor. Jag är inte gäst här – även om jag inte har flera generationer som bott här. Eftersom det är många som flyttat hit så är det väl ungefär samma för de andra. Det är varken bättre eller sämre att vara urbefolkning här. Idag bor vi alla på samma avgränsade yta och vi skapar tillsammans en identitet vad det innebär att bo här. Och just det här att vi och barnen har kommit in snabbt gör att jag hoppas att mina barn kommer växa upp med en känsla av tillhörighet, att de känner sig rotade här det som jag själv saknat.

Så som flyttande inom Sverige – är det ok att ta med alla sina traditioner då? Ett exempel som jag genast kommer på är väl Surströmming. Något jag personligen inte gillar. Däremot gillar min äldste son (!) och föräldrar det. Så de har surströmmingsskiva ibland. Och visst kan man ha det hemma hos sig när man bor i eget hus med grannar en bit bort. Men att köra det i hus med x antal lägenheter? Nja, det känns inte ok för mig. Isåfall ska det först kollas med alla som bor där. Annars finns det vissa risker…

Vad jag tycker är väl att man som boende i ett land, oavsett var, ska ha tolerans och respekt för andra. Skulle någon komma till mig och säga att jag skulle ta bort min hälsingebock så skulle jag bli förbannad. Liksom en fd dalmas som gärna har någon dalahäst någonstans, en jämte som kör flaggan republiken av Jämtland, Gotlänningen som kör sin flagga med ett får på. Dessa små signaler tycker jag bara är positivt. Det är saker man kan ha för att visa jag är jag och detta är min kultur. Sen att jag kanske inte är representativ som hälsingebo så spelar det ingen roll. Det är en stor del av min historia.

Sverige är ett stort land och det finns många skillnader mellan olika delarna. Både dialektalt, musikaliskt och konstmässigt. Men när politiker pratar om Sverige så blir det som en sorts likriktad klump. Och det är klart att utifrån det kan man som vissa politiker helt såga den svenska kulturen utan att se charmen på de mindre ställen och vad som gör alla dessa platser unika, men fortfarande svenska.

Men folk som kommer in till Sverige ska självklart vara med och påverka det nya Sverige. Men det måste ske med respekt för andra även från deras sida. Och vissa saker hör faktiskt inte hemma i ett samhälle där man vill kunna trivas tillsammans. Jag tror ärligt talat att de flesta som kommer hit inser och håller med om detta. För de flesta vill faktiskt leva i harmoni.

Tankar kring religioner

Etiketter

religioner

Jag har på senaste tiden funderat en hel del på det här med religion. Dels diskussionerna kring böneutrop som jag deltagit i här och på Cattas blogg. Jag har dessutom fastnad lite för Pat Condell som pratar en del om sin syn på religion på podcast. Pat Condell pratar en del om islam vilket har föranlett att han presenterats på Avpixlat. Men ganska snart inser man att han är emot all typ av religion som man försöker pådyvla andra. Han är själv uppväxt i katolskt hem vilket har färgat honom.

Men jag funderar lite på mina egna erfarenheter av relgioner. Jag är till exempelt döpt och konfirmerad. Men ärligt talat var det mer av tradition än någon sorts brinnande tro. Jag har även gått i söndagsskolan och tycker att det finns en del vackra historier i Bibeln. Varje år har jag också sett, och gråtit till, filmen Jesus från Nazareth. Så jag kan väl säga att jag är uppväxt i ”den kristna andan”. Mina barn är båda döpt i kyrkan, men när jag gifte mig så blev det borgeligt. Och jag har väl inte riktigt haft en känsla av att vi ”levt i synd” i alla år. Barnen känns äkta och inte oäkta som man såg på det tidigare. Min son diskuterade igår sin tro med mig. Han trodde på Jesus, men såg Jesus som en vanligt barn. Däremot trodde han inte på Gud och att Gud skulle ha skapat världen. För, säger han triumferande, vem skapade i så fall Gud?

Första negativa jag egentligen upplevt eller fått med mig med religion var väl mammas morbror som var Jehovas. Mannen hade en gång hävdat att jorden skulle gå under några år framåt i tiden. Mamma hade många diskussioner med honom om detta och frågat vad han skulle säga om nu inte jorden gick under. Men han var så bestämd att hon började känna en viss oro. Sen kom då datumet och jorden bestod. Nästa gång de träffades så frågade mamma lite skämtsamt om det och då svarade han helt oförstående ”det har jag aldrig sagt”. Och efter det dog väl mors respekt för Jehovas. Och det har väl speglats ner till oss barn som är uppväxta med berättelsen.

Min syster hade senare en Jehovas vittne i sin klass på högstadiet. Denna tjej kom med en fånig lögn om min syster som ledde till att hon blev retad ett tag. Detta bättrade väl inte på åsikten om Jehovas för mig. Nu flera år senare har jag träffat en man som är vettig, trevlig och inte påträngande med sin tro – men gärna svarar på frågor utifrån sina egna tankar. Enligt honom så var Jehovas räddningen för hans barn när de hamnat i dåligt sällskap. Jehovas gav helt enkelt trygghet att stå emot droger och sådant. Och det är väl det man inte ska glömma – tryggheten som många känner i tron. Gemenskapen. Och när det fungerar så är det väl gott och väl. Problemet är väl när folk slutar tro. När man vill lämna och hamnar utanför denna gemenskap.

Nästa möte med religion var väl våra muslimska grannar från Libanon. De var mycket trevliga och rara. Jag lekte en hel del med barnen (som förvisso var mycket yngre än mig) och vi tittade på filmer med arabisk text där. Mitt största minne var väl att de investerade i Bibeln likväl som Koranen, och frun (som då inte pratade så mycket svenska/engelska) artigt släppte in Jehovas när jag var på besök och köpte deras skrifter. För mig kändes det som de var mycket toleranta och respekterades andras tro.

Det gick några år och sen blev min syster tillsammans med en fransman. En katolik. Det visade sig att han var homosexuell så förhållandet var väl dödsdömt. Och det blev väl inte trevligt uppbrott på slutet så kontakten bröts väl helt. Men min syster träffade hans familj som accepterade och välkomnade henne – men synen på homosexuella var väl inte så positiv. Och grejen var väl att killen delade synen. Så han försökte kämpa mot sin natur – en natur han såg som sjuklig. Vad gör det med en människa att leva under en sådan press? Att inte kunna vara ärlig mot sin familj, att leva en lögn?

Jag har diskuterat religion med olika människor.En del ser ner på andra som inte delar deras religion. En del vill få mig att förstå att deras tro är sanning. Många ser sin tro som privat – att de väljer att leva efter sina regler, men har inget emot andra som lever på sitt sätt. De dömer ingen. Och det är väl så jag vill att religion ska vara.

I den här diskussionen om böneutrop så läser jag en hel del som skriver att man ska ta seden dit man kommer. Det känns som ett argument jag inte är helt för. Måste man till exempel dricka sig redlös på midsommar för att seden är sådan i Sverige? Måste man äta julskinka på julen? Nej, man ska acceptera seden, men man behöver inte följa alla konventioner. Men en grundläggande sak är att man inte får göra åtskillnad mellan könen i Sverige. Om man därför i Islams namn vägrar ta i hand i en kvinna så får man välja. Antingen tar man inte i hand med någon – eller också alla.

Det finns väldigt mycket olika religioner i Sverige, men jag tycker mig bara höra om islam. Och krav från den sidan. Jag läser en hel del om Scientologer, men det är mer i USA och om John Travolta och Tom Cruise. Det var en chock när jag hörde en kollega som berättade om sin tid i sekten i Sverige som ung. Nu var det många år sedan – men ändå. Finns det kvar??

I Sverige är stat och kyrka uppdelad, vilket jag tycker är bra. Däremot så anser jag väl att kyrkor är viktiga som kulturarv. Och därför är jag fortfarande medlem där. Jag tycker nog att kyrkor ska kunna användas som lokaler i andra sammanhang – till exempel vid skolavslutningar. Men vid dessa tillfällen anser jag inte att det ska vara någon predikan utan det är i skolans regi.

Det är ofta bättre akustik där till exempel. Eller också kan man göra som i min lilla kommun. Det får inte plats med alla föräldrar och så på sonens skola. Så det blir på baksidan man har avslutningen. Det har i alla fall inte regnat än så länge – men vid dåligt väder så ställer man in. Hur kul kan det vara för barnen som har tränat in en sång på våren? De som ska hålla tal? Nu tror jag inte att det skulle ha funnits en kyrka så det är inte frågan om antingen eller här – men det har väl fått mig att fundera en extra gång på det hela.

Men jag har mer och mer förstått att det finns olika delar av islam – liksom det finns av kristendomen. Jag vet att jag hört om shia-muslimer och sunni-muslimer (där tydligen talibanerna är en gren av) tidigare. Även om jag inte förstått skillnaden. Nu läser jag om wahabismen i Saudiarabien. Och att det är den man ska oroa sig för.

Och jag har länge efterfrågat muslimer i debatten med vettiga åsikter. De som kan tycka att muslimer som i islams namn bombar folk som smädar Muhammed. Men oftast läser jag en viss förståelse för känslan – om än inte accepterande av handlingen. Och lösningen ska då vara att man inte tillåter smädning för att inte reta upp någon.

Och det är väl där och då min rebelliska sida kommer upp. Och istället för att skapa förståelse för islam från min sida, så har man alienarat mig. De vill inte att jag ska förstå och respektera dem. De vill att jag ska hålla tyst och acceptera. Not gonna happen.

Men nu har jag mer och mer läst om muslimer som jag finner vettiga. Som på något sätt pekar tillbaka på de som jag mötte tidigare, mina grannar. Som försöker visa skillnader mellan muslimer, och framförallt varna för strömningar som leder till extremitet. Men tyvärr hör vi inte lika mycket i vanlig media om dem.

Jag fick frågan hos Catta varför jag var rädd för islamisering i Sverige. Trodde jag verkligen att det skulle kunna hända?

Och summa summarum är väl att jag tycker att det finns allt för många av de som är ledande i media och politiken idag som representerar allt som jag ogillar med islam. Synen på homosexualitet. Samröre mellan män och kvinnor som inte är gifta. Förespråkande av lagar som inte har stöd i Svensk grundlag.

Och tystandet av de som protesterar av muslimer bådar liksom inte gott. Vem säger att de kommer bli starkare?

Muslimer som då vågar ta upp och diskutera problem med islam:
Bahareh Andersson, finns så mycket bra av henne – Schyman fortsätter svika oss förortsfeminister och Privata aktörer borde inte sköta jämställdhetskurser för nyanlända
Omid Aghajari – Är Muhammed heligare än Jesus?
Mohammed Omar – Kloka muslimer vill inte införa hädelseförbud, Muslimer borde demonstrera mot Saudiarabien istället, De värsta islamofoberna är muslimer

Så personer som då skadar synen på islam?

Cherin Awad, hennes diskussioner om stening för otrohet känns inte så bra. Vem är då Cherin Awad? En programledare på public service när man försökte med Halal-TV. I övrigt så är hon jurist och brinner för användande av hijab. På hennes blogg finns många beskrivningar om hur kvinnor med hijab möter fördomar från svenskar. Jag kommer eventuellt skriva ett eget inlägg om mina funderingar kring detta senare.

Abdirisak Waberis – det är skrämmande att höra honom prata. Och detta är en riksdagsledamot. Enligt honom har islam bara en tolkning – vilket då inte Bahareh Andersson inte håller med. Men Reinfeldt väljer att inte svara henne på hennes frågor.

En person som jag ofta stört mig på är Nalin Pekgul men när jag försökte hitta någon artikel som visar på vad jag ogillar med det hon sagt, hittar jag istället detta som jag tycker i stort sett är riktigt bra. Och det faktum att hon blir totalsågad av Kitimbwa Sabuni gör mig väl även mer positiv instämd till henne.

Och sen har man synen på barnäktenskap då – som de flesta vet så var Muhammed gift med en 9-åring. Men att ha sex med barn ser tydligen inte Kurdo Baksi (Nalin Pekguls bror) som ett problem:

-Muhammed var ingen pedofil eftersom det var ett legitimt äktenskap. Pedofili är på en annan nivå, till exempel när man köper sex av barn.

Oooo-key.

Men jag läste något som jag tyckte var intressant hos Dispatch om debatten om hedersvåld där Schyman var med.

Och när Naser Khader berättade om hur glad han är för att hans gymnasiekompisar läste lusen av honom, när han under en lektion ondgjorde sig över homosexuella, tystnade Schyman fullständigt.
– De reagerade våldsamt på det jag sa och för det tackar jag dem i dag. Man gör invandrare en björntjänst om man inte konfronterar deras primitiva åsikter!

Och där säger Naser Khader något mycket sant. Varje gång vi accepterar något horribelt från någon på grund av deras kultur, deras uppfostran, eller bakgrund så ger vi ett tyst medgivande. Utan följdfrågor så behöver de själv inte fundera på vad det är de säger – och vad det har för konsekvenser. Därför måste journalister som intervjuar dessa vara tuffare på följdfrågor. Att fråga varför. Och varje gång man hänvisar till att det står i Bibeln eller Koranen så kan man hänvisa till andra ställen i dessa böcker där det är helt vansinniga saker som sägs. Så vad är det som säger att man ska förkasta/acceptera just detta p g a att det står där? Tänker nu på barnäktenskap och homosexualitet, men det finns säkert andra saker.

Mina tankar kring böneutrop i Sverige

Etiketter

Böneutrop, islam, mångkultur

Ja, det finns mycket man kan tänka kring detta. En gång i veckan ser jag personligen inte som ett problem. Jag vet inte vad man kommer ropa under böneutropet. Så hade det varit att jag trott att det skulle räcka med det så skulle jag  faktiskt inte vara emot.

Tyvärr är jag inte längre så naiv att jag tror att det skulle räcka med det. Jag tror att om man ger lillfingret så kommer det snart vara hela handen. Idag handlar det bara om en moské en gång om veckan. Men på frågan om att det egentligen borde vara 5 ggr om dagen så skymtar man lite av framtiden av Ismail Okur, (min fetstil).

– Det hade varit för mycket att börja med det. Om förslaget går igenom handlar det om en gång i veckan, kanske 1-2 minuter. Det är faktiskt inte mycket.

Nummer två som yttrar sig är, återigen, Helena Benaouda. Hon som är ordförande i Sveriges muslimska råd och varit så säker på att det inte finns några terrorister i församlingen. Förutom hennes svärson då… Så att hon talar om att det inte kommer vara så stor efterfrågan litar jag inte så mycket på. Hennes trovärdighet, och muslimska rådet med henne då, är minst sagt solkig.

Och grejen är att jag tror att det kommer vara fler som kommer kräva samma sak. Vad man än säger om det nu. Tydligen finns det redan tankar i Göteborg om man läser imamen Abdul Rashid Mohammed,

Till en början vill han ha böneutrop i samband med fredagsbönen och islams viktigaste högtider, fastemånaden och vallfärden.

– Det är klart att detta måste ske i samråd med våra grannar men utropen når inte längre än kyrkklockorna och varför ska vi särbehandlas? Vi har respekt för att Sverige har en kristen tradition och vi hoppas att folket är moget nog att förstå oss nu i det moderna pluralistiska samhälle vi lever i.

I framtiden är förhoppningen att böneutropen kan komma tätare.

– Fem gånger om dagen är normalt för muslimer och det sker i alla moskéer i hela världen, bortsett från de flesta länder i Europa, men eftersom vi bor i stad kan vi börja med fredagarna och våra viktigaste högtider, säger han.

Så jag säger med bestämdhet nej till detta. För jag vet att det inte kommer räcka med en gång i veckan. Oavsett vad som sägs från officiella håll idag.

Jag är för religionsfrihet. Men jag är lika mycket för frihet från religioner. Och böneutrop inkräktar på denna min frihet. Är det då inskränkande av muslimers religionsfrihet att inte tillåta det? Nej, eftersom jag inte är emot att de har sin bönestund utan de får be bäst de vill för min del. Såvida de inte arbetar med någonting som påverkar någon annan när de bestämmer sig för att istället ägna sig åt sin religion.

Jag är för övrigt lite nyfiken på vad man kan vänta sig från det Muslimska rådet när man läser vad Benaouda säger:

Samtidigt poängterar hon att rätten till böneutrop inte är någon stor fråga för Sveriges muslimska råd.
– Vi har knappt diskuterat detta överhuvudtaget. Det är absolut ingen stridsfråga för oss, säger Helena Benaouda.

Vilka stridsfrågor är det man har månne?

Läs gärna  Ajours text om böneutrop på temat – what’s the fuss – det är ju inte så mycket att bråka om. Det kommer inte att bli prejudicerande eller så.  Men jo, även om alla kommuner är olika så kommer det faktiskt vara så att om en kommun tillåter så kommer det bli svårt för nästa att säga nej.

Mer funderingar kring invandring

Det är mycket prat om rasism och att det är svårt med integration. Så intervjuvas olika invandrare som får berätta deras syn på det hela. I dag läser jag i Uppsalatidningen om Soran Ismail. Jag läser om en ”beef” mellan Knivsta och grannorten Märsta.

I praktiken innebar det ett sorts krig mellan svenskarna i Knivsta och invandrarna 10 tågminuter söderut. Soran kunde inte förneka att han hade en del gemensamt med motståndarlaget. -Märstakidsen hoppade avtåget i Knivsta och hade med sig baseballträn. Det var ingen som dog eller så, men det var mycket bråk och tjafs. Jag kände mig kluven men gnällde inte, man ville ju vara med sina kompisar.

Jag letar igenom artikeln och får inte mer förklaring än så. Men jag undrar lite över ”kriget” här. Vad var grundproblemet? Hur i ligger förståelsen för invandrarna – vad är det han känner gemenskap med? Det hade inte varit helt fel med lite av utvecklandet av ”beefen” – och hans känslor. Jag undrar hur Knivsta ungdomar som inte var involverad i problemet från början uppfattar att det kommer ett gäng med baseballträn till orten för att mucka gräl. Själv skulle jag ha lite svårt att få fram lite sympati i det läget.

Media har ju nuförtiden valt att lägga locket på om det kommer något som inte är särdeles positiv för invandrare i Sverige, detta för att inte skapa motsättningar. Tyvärr tror jag att sådana händelser som Soran beskriver kommer leva kvar i minnet länge för Knivsta ungdomarna, och då spelar det liksom ingen roll att man pixlar och mörkar nyheterna i tidningen – det enda det skapar är mediaförakt. Men det har inte alltid varit så. Jag kommer ihåg första gången jag läste om gruppvåldtäkt. Det handlade då om Rissne. En ort jag sen dess alltid sammanknippar med denna händelse. På den tiden skrev man ut det hela: ”Nio pojkar, alla med utländsk bakgrund”.

Jag kommer faktiskt ihåg när jag läste artiken i DN 2000, sparad av Avpixlat senare.

-Det är alldeles för lätt att få en svensk hora…tjej, menar jag, säger Hamid och ler generat över sitt ordval.

På något sätt så tror jag denna intervju skulle kunna göras idag. Men idag hade man inte skrivit ut detta. Och det blir aldrig någon riktig debatt eller begrundan över attityden som kommer fram här. Utan det ses som en enstaka idiot som uttalar sig.

De ger för mycket, fortsätter Hamid. Det är billiga tjejer som har sex med killar innan de gifter sig. Jag skulle aldrig låta min syrra göra så. Det skulle bli rykten, hon skulle bli kallad hora och det vore en skam för familjen.

Och denna mening reagerade jag nog inte på 2000. Innan januari 2002 och Fadimes död så hade nog inte hederskulturen registrerat hos mig. Kanske log jag lite åt att en bror skulle bestämma över sin syster. Det känns mer som något en pappa skulle reagera över. Varför skulle någon ”tillåta” sin syster något? Idag känns det skrämmande att detta bara passerar utan att någon reagerat.

Men den ursympatiske Hamid fortsätter vidare utveckla sina tankar:

Många invandrarkillar är ju med svenska tjejer när de är tonåringar. Men när de ska gifta sig tar de en riktig kvinna från sin egen kultur som inte har varit med någon kille. Så ska jag göra. Jag har inte så mycket respekt för svenska tjejer. Man kan säga att de blir sönderknullade.

Detta är 12 år sedan. Om vi går framåt i tiden till 2006 då Petra Åkesson gör ett arbete om rånvågen.

 ”När vi är ute på stan och rånar så krigar vi, vi krigar mot svenskarna”, var ett återkommande argument.
– Pojkarna från en av skolorna berättade leende att ”det kommer en härlig känsla genom kroppen när vi rånar, man känner sig nöjd och glad, det känns som man har lyckats”.

Och varför? Jo, för att svenskarna hatar dem. Det fanns med ett exempel.

”När en svensk handlar i Pressbyrån får han pengar tillbaka i handen, damen bakom disken ser honom i ögonen och ler. När vi handlar lägger hon pengarna långt ifrån sig på disken och tittar åt sidan.”

Och så har vi den onda cirkeln igång. Man väljer att bevisa att de som misstror dem gör rätt. Och de som inte misstror dem ses som naiva, dumma och mesiga.

”Nej, när vi ser några svenskar som verkar rika eller har bra mobiler så rånar vi dom.”
/../”Svenskarna gör ingenting, det bara ger oss sakerna, de är så mesiga.”

Och hela tiden så koncentreras invandrare tillsammans – och det blir utanförskap i området. Medan de som flyttar ut därifrån många gånger kommer in i det nya samhället och växer upp i samhörighet. För tydligen hade Knivsta ungdomarna inget emot Soran. Kanske för att han inte valde att attackera dem för att de aldrig behövt fly för sitt liv? Jag undrar hur ungdomar i Knivsta som träffade på Märsta gänget med sina baseballträn tänkte om invandrarna. Om det fanns sådana i Hamid i gänget som ansåg att deras systrar och flickvänner var sönderknullade horor. Om de hör att det är ok att attackera och råna svenskar för att det är ett del i kriget man har.

Jag skulle kunna vara den här kvinnan på pressbyrån. Hon som har hört om random attacker. Oprovocerad våld när någon har retat upp en invandrare, på parkeringar eller ute. Som har hört för mycket om våldtäkter och är rädd att uppmuntra någon. Så istället viker man undfallande undan med blicken för att inte provocera – och plötsligt anses detta som anledning till att fortsätta med attacker. Och jag känner maktlöst att det finns inget sätt att gå vidare. Positionerna är låsta. Men det finns så många vettiga människor som kommer till Sverige. Som jobbar. Som är muslimer utan att skylta med sin religion på något sätt, utan ser det som något privat som de utan tvekan kan prata om vid diskussioner  – men som annars inte märks av. Som behärskar svenska. Som är en del av sin gamla kultur – och den nya. Men det kräver lite vilja från deras sida med. Att inte hålla fast vid det trygga, familjen och släkten. Utan flytta ut och våga möta svenskarna. Inte i ett gäng – utan en och en.

Att leva i ett mångkulturellt samhälle…

Häromdagen berättade en vän till mig om sin sommar. Hans dotter hade skadat sina tänder så han var tvungen att åka in akut till tandläkaren med henne. Ett skadat barn är alltid traumatiskt. Hur kommer detta påverka barnet i framtiden? Man har många frågor. Men han kommer då till mottagningen och träffar där tre stycken. Den ena indier/pakestanier som pratade bra engelska. En polack/vitryss som pratade stapplig svenska – och så en annan troligtvis rysk eller området däromkring som bara såg glad ut och inte sa något alls.

Så pappan kunde inte göra sig förstådd hos dem. Men de kunde heller inte göra sig förstådd med varandra. Han hade ingen aning om vad man kom fram till, utan han fick lämna ifrån sig sitt barn till människor som hon överhuvudtaget inte förstod. Undrar hur ett barn känner det där? Snacka om ny dimension av tandläkarskräck…

Ja, vi skrattade när han berättade detta. På hans fundering på vad exakt han hade gått med på att de skulle göra. Men vi visste alla att det hade varit en mardröm att sitta där och då med barnet. Hjälplösheten och maktlösheten man måste känna. Att lagningen sedan ramlade av ganska snart efter att de var hemma gjorde väl inte saken bättre.

En annan vän berättade då om sin frus upplevelse hos vårdcentralen. Hon hade pratat med en, vad hon förstod, doktor. Hon hade berättat sin historia. Det kom inga följdfrågor eller något sådan utan bara ”hm” ett antal gånger. Efter en stund hade ”doktorn” sagt att hon inte förstod så bra och behövde ha hjälp av handledaren. Så handledaren kom då in. Inte heller dessa verkade ha ett gemensamt språk, så doktorn som frun hade haft använde sig av en ordbok för att göra sig förstådd.

Jag vet inte hur det gått i slutändan. Det jag vet är att patienten hade känt sig enormt otrygg i situationen.

FP har då och då kommit med kravet på svenska för invandrare och då blir det alltid diskussion om hur rasistiskt detta är. Men anser vi att alla människor som kommer utifrån kommer att förstå varandra? Vad är det för naiv tilltro vi har egentligen. Sen pratar man om hur lång tid det tar att få in folk i arbetslivet i Sverige. *Duh*. Självklart handar det bara om namnet. Det handlar inte om att Mats SVensson, Goran Radulavic, Georgou Papilou, Mohammed Ahmed m fl inte har gemensamt språk. Och det skulle bli dyrt att få in en tolk för varje språk som man får representerat på arbetsplatsen.

Jag undrar litegrann över de människor som drar upp rasist kortet när språkfrågan kommer upp – hur det ser ut i deras närmiljö. Har de suttit hjälplösa när de ska prata med läkaren? Har de lämnat iväg sina barn för någon sorts behandling de inte har någon aning om vad det handlar om? Har de känt sig som invandrare i sitt eget land?

Själv har jag inte råkat ut för dessa problem inom sjukvården. Visst, det har funnits personer som inte varit ”svenskar” från början. Men det har då aldrig varit problem med kommunikationen. Vissa grammatiska problem som man kanske reagerar på – men andemeningen har alltid varit klar. Vilket har varit väldigt skönt nu när maken varit sjuk. Men jag har haft en lärare som pratade danska en gång. Efter att ha suttit som en fågelholk första tiden och funderat vad man trodde jag skulle kunna lära mig under dessa lektioner – så ägnade jag resten av tiden åt att rita små fina bilder och drömma mig bort. Eftersom det var en utökad kurs som inte ingick på linjen med biologi tredje året (och jag gillade det inte ens de två första åren – så vad sjutton fick mig att välja ett extra år?!) så kunde han väl inte med att sänka min trea, så jag behöll betyget i alla fall. Men det var en lärdom för livet i alla fall. En erfarenhet som jag kan tycka är rätt bra att ha med sig. Insikten att när människor kommunicerar på olika språk – så kommer det bli problem. Det spelar ingen roll att han förstod svenska. Jag förstod inte hans svar eller det han gick igenom. Jag kunde inte ställa relevanta frågor för jag hade ingen aning om vad han gått igenom.

Kanske låter det extremt? Många människor tycker svenska och danska låter rätt lika. Inte för mig. Hade han skrivit texten så hade jag kanske kunnat hänga med mer, men när han talade så var jag totalt lost. Är jag en rasist tack vare det? Att jag inte kan tillgodogöra mig det min lärare förklarar? Så fort man sätter att läraren är en person från mellanöstern som talar obegriplig svenska (ungefär som om jag skulle ge mig på franska….förstår att läsa en del, men uttalet, *hu*) då är man rasistiskt och #blatteriot klagar över svenskar som inte anstränger sig. Men handlar det om en dansk – så får jag ett förstående skratt.

 

Lite spridda tankar sammanfattade

Jag sitter här och funderar på vad jag ska skriva. Det finns så mycket saker i samhället som jag tycker är åt skogen idag. Jag känner mig helt enkelt lite allmänt anti just nu.

Till att börja med. Jag blir så upprörd när jag läser om myndigheter som festar loss på det ”billigaste alternativet” vilket leder till nedskärningar sen. Och det blir ingen förändring. Jag jobbar inom privata näringslivet och där har det varit samma sak. Man festade loss, det var enorma kick-offer och sådant. Och på resa var det ”all inclusive”. Men skillnaden mellan det privata och det offentliga är att när det blir sämre tider så stramas regler till. Plötsligt nagelfars varje kvitto. Vaddå tvättning, kunde ni inte ha med tillräckligt bagage som någon HR person sa till en utbildare. Eftersom han var på resande fot i tremånader så tyckte han väl att det var lite mycket begärt. Men personen hade väl varit en av de som tidigare utnyttjat förmånerna så han kunde väl på något sätt förstå de nya reglerna.

Men när det kommer till myndigheter så finns verkligen inte någon känsla för att intäckterna är begränsade. Utan man fortsätter leva loppan. Det finns alltid andra ställen man kan spara in på. Skolan och vården till exempel. Och man sitter där gång på gång och funderar på varför. Vart är vi på väg? Vad tänker dessa människor egentligen innerst inne? Finns det någon skam? Vad tänker de när de sen läser om en person som kommit i kläm i Försäkringskassans sparnit? Finns det någon uns av dåligt samvete?

Andra saker som blinkar förbi i medie vimlet är allt detta sexuellt ofredande som kvinnor utsätts för. Och nu kommer naturligtvis jag bevisa att jag är en rasist – men grejen är att de grövsta fallen jag har sett har inte varit ljushylltade män som gjort (och jag VET att Hagamannen var vit, jag vet att mannen som dödade Engla var vit så att jag är fullt på det klara med att det finns rötägg överallt – är det en tillräckligt Brasklapp?). Jag tittade på filmen om kvinnan som gick genom Bryssel. Jag tittar på den och känner till viss del igen mig. Jag kommer ihåg Finlandsresan och när väninnan i gänget som förvisso hade en tillräckligt urringad blus och kort kjol för att göra oss andra osynliga. Alla män (och kvinnor för den delen) följde henne med blicken med lite olika ansiktsuttryck. Men de som var framme och klämde på brösten (allvarligt, ja, ett par gjorde det!) pratade mycket stapplig svenska och var mörkhyade. Jag läste också om tjejen från Bollnäs som utsattes för gruppvåldtäkt. Och då kommer en del godhjärtade människor och vill ha en manifestation mot rasismen just där och då eftersom fler reagerat över dessa siffror och överrepresentationen. Fortfarande inte ok att hota eller hänga ut unga tjejer (som det tydligen handlade om) men kanske vore det en idé att tänka efter före ibland. Vad skickar man egentligen för signaler i detta läge?

Kanske man isåfall skulle poängtera flera olika rasismer som det handlar om. Kanske lite om  den nya rasismen som kommit in i landet? Den rasism som handlar om att vita tjejer som inte täcker sig och umgås fritt men män som vänner är fair play? Och nej, det handlar inte om att alla muslimska män är sådana. Så kanske det vore bra om de en del muslimer pratade om det istället för att göra sig själva till offer för rasismen hela tiden. Men någonstans så vill jag ha muslimer som faktiskt säger att det är åt helvete och att de förstår upprördheten. Jag förstår att svenskar haft dåligt rykte när de var i Österrike och festade loss på 80-90 talet. Själv gjorde jag inte det – men jag hörde om resor och skräckhistorier om hur folk betedde sig. Och jag tyckte det var för jäkligt. Men det är naturligt att folk får fördomar bekräftade när det gång på gång kommer nya fall. Och svaret är inte att man tystar ner det. Kanske gick det tidigare – men den tiden är förbi med Internet.

Men som sagt alla muslimer är inte potentiella våldtäktsmän. Det kan vara bra att komma ihåg också. Min syster och jag träffade två tunisier i tunnelbanan way back. Den ena var superäcklig och kladdig. Han zoomade in på mig. Hans kompis verkade mer vettig och intresserade sig för min syster. Han fick hennes telefonnummer (tack syster, jag ville verkligen att den äcklige skulle ringa oss!!!) och nästa gång vi var i Stockholm så var hon ute med honom. Hon försvann på eftermiddagen och kom inte tillbaka förrän på småtimmarna. Hon var väl måttligt road att mötas av en topp tunnor rasande lillasyster som skällde ut henne efter noter för hennes oansvariga beteende. Inget av det jag föreställt mig hade dock skett. Hon hade träffat hans familj och allt var frid och fröjd. Vänskapen dog väl ut sen när han ringde och ville gifta sig med henne för att få stanna i Sverige. Gifta sig vid 18 var väl inte riktigt det hon tänkt sig.

Lite senare träffade hon en annan arab när hon var i Frankrike. Mycket trevlig kille tydligen, kompis till hennes dåvarande pojkvän. De hade varit ute och pratat en stund. Han ville ha sex, syster ville det inte, han ansåg inte att nej räckte och försökte slita av henne kläderna. Hon lyckades fly med blotta förskräckelsen. Av någon anledning så berättade hon inte detta för mig förrän många år senare. Det kan vara bra för ens egen säkerhet att idka lite försiktighet ibland. Det är aldrig ens eget fel när man våldtas – men på något sätt så misstänker jag att det är en klen tröst när man utsatts för det.

Nästa tanke då angående det här med invandringen. Jag säg en notering på Facebook idag från en kompis kompis. Personen hade läst en artiken av Merit Wager. Hennes kommentar var då denna: ”Och helt jävla dum i huvudet, född i farstun till en grotta är bara förnamnet för hur dum den här människan verkar vara. Makalöst att XXX tar in sådan goja i tidningen!! Skäms!!!!”

Och vad är det då som Merit skriver som visar hur korkad hon är? Ja, slutklämmen talar sitt tydliga språk:

Följ utlänningslagen, ta in dem som har asyl- eller skyddsskäl och se till att resten av de asylsökande, som inte uppfyller lagens kriterier för att få stanna här, lämnar landet så snabbt som möjligt.

Ge sedan god svenskundervisning och visa respekt för dem som fått uppehållstillstånd men framhåll också att i Sverige gäller svenska lagar och ett demokratiskt och fritt sätt att leva och att religion och andra kulturella yttringar främmande för det svenska samhället får utövas i privatlivet, inte i den svenska offentligheten.

Svårare än så skulle det inte behöva vara.

Personen funderar på att skriva ett syrligt svar. Jag vet inte om det kommer svara på Merits insändare – eller om det kommer att handla om att tidningen ska fundera på vad man tar in för ”goja”. Jag får väl se vad som dyker upp i fortsättningen.

Jag vet i alla fall att jag inte kommer kommentera något hos henne. Det känns inte riktigt lönt att ta en diskussion. Så jag är väl en del av den tysta massan som inte vågar ta tag i svåra frågorna som provocerar. Men jag kan skriva under på det som Merit själv skriver om sina ställningstagande.

Jag är
1) till 100 % FÖR migration (in- och utvandring)
2) givetvis FÖR skydd åt flyktingar m.fl.
3) helt EMOT asylbedrägerier

Men jag gör det i tysthet, som anonym bloggare. Så kanske är jag en del av det svenska problemet. Att man inte vågar stå upp för det man tänker. För att inte vara obekväm. Att bli utstött för att man inte tänker rätt.

Tankar om våld och sånt

Ibland känner jag mig så maktlös och arg över samhället vi lever i idag. Jag läste om dödsmisshandeln i Veberöd. En ung man, 23 år bara. Misshandlas till döds. Orsak? För att han ville stoppa en annan misshandel om en struntak. Jag minns att jag läste någonstans att just detta. Att han ville skydda andra kunde oroa hans pappa ibland.

Och jag förstår det. Jag blir också rädd när jag läser om sådana fall. Även i Uppsala, en grov misshandel. Där är det någon som reagerar mot vandalism (ett gäng som kastar restaurang stolar). Och resultatet är misshandel. Vi har bråket om en parkering i Landskrona vilket resulterade i en äldre kvinnas död. Det är så mycket våld som kan ske där jag inte förstår provokationerna. Och resultater blir en rädsla hos mig. Kommer jag våga säga ifrån? Reagera? Och jag kan säga att svaret mer och mer blir nej. Kommer jag våga uppfostra mina söner till att stå upp för sig och andra? Jag vet inte längre. Tidigare var svaret tveklöst ja – men nu kommer rädslan närmare.

Kanske är det inte alltid invandrare eller nysvenskar som begår dessa brott. Men nog känns det som de är i viss majoritet i dessa typ av brottsfall. Och frågan är varför. Är det att de är utanför i svenska samhället, eller finns det en annan förklaring? Och då läser jag en artikel på avpixlat som är väldigt intressant. Det handlar om en intervju av Nicolai Sennels.

Det är ganska bra att de börjar artikeln med en viss presentation:

Han undervisade de unga fångarna om medvetandehöjande meditation och utvecklade ett särskilt program för aggressionskontroll. Sennels utvecklade även en psykoterapeutisk metod med fokus på att lära kriminella med bristfällig förståelse för känslor och empati hur de kan ta ansvar för sina egna handlingar. 2008 röstade fångarna på Sønderbro fram institutionen som det bästa fängelset i Danmark.

Det kan vara bra att ha det i åtanke när man då läser det han skriver. Att det är fångarna som ser det som det bästa fängelset.

Västerlänningar uppfostras till att anse att ilska är ett tecken på svaghet, maktlöshet och brist på självkontroll. “Stora hundar behöver inte skälla”, som vi säger i Danmark. I den muslimska kulturen ses ilska som ett tecken på styrka. För muslimer är att vara aggressiv i sig själv ett argument och ett sätt att vinna respekt.

Och jag tänker på den enda gången under alla mina år som support tekniker på telefon där en person skrek åt mig. Nu frågade jag inte efter hans religion – men det var en stapplande svenska. Jag skyllde det då på en ilska beroende på att han kände sig frustrerad på grund av sina okunskaper med dator och språket. Men kanske handlade det om något annat?

I västerländsk kultur är självförtroende kopplat till förmågan att kunna ta kritik med bibehållet lugn och att bemöta den rationellt. Vi har lärt oss att betrakta människor som brusar upp så fort de blir kritiserade som osäkra och omogna. I den muslimska kulturen är det tvärtom; det är hedrande att reagera aggressivt och att ge sig in i handgemäng för att skrämma eller tvinga en kritiker att dra sig tillbaka, även om det resulterar i en fängelsedom eller till och med döden. De ser icke-aggressiva reaktioner på hot och våld av det här slaget som ett tecken på sårbarhet som kan utnyttjas. De tolkar inte en lugn reaktion som en inbjudan till dialog, diplomati, intellektuell debatt, kompromiss eller fredlig samexistens. /../

Deras ständiga användande av uttrycket inshallah (“med Allahs vilja”) i diskussioner om framtiden tillsammans med det faktum att det mesta i deras liv dikteras av yttre traditioner och överheter, lämnar väldigt lite utrymme för individuell frihet. Självständiga initiativ bestraffas ofta mycket hårt. Detta formar deras sätt att tänka och innebär att när något går fel, beror det alltid på någon annans tillkortakommanden eller på situationen./../ Vårt överbeskyddande välfärdssystem skärmar av invandrare så att de inte lägger märke till konsekvenserna av deras eget olämpliga uppträdande och därför inte heller lär sig av sina misstag eller motiveras att bättra sig.

Ja, vad ska man säga?

Muslimer å andra sidan, får inpräntat i sig att de är överlägsna och att alla andra är så usla att Allah kommer att kasta dem i helvetet när de dör. Medan de flesta västerlänningar finner nationalistiskt och etnocentriskt högmod generande, fungerar muslimernas glorifiering av den egna kulturen, deras omfattande inavel, påbudet att muslimer endast får gifta sig med muslimer och den ständigt närvarande sociala kontrollen, som skyddande mekanismer på kultur- och identitetsnivå.Allt som allt uppfostras västerlänningar till att vara vänliga, självmedvetna, ansvarsfulla och toleranta medan muslimer får lära sig att vara aggressiva, osäkra, oansvariga och intoleranta.

Självklart så är inte alla västerlänningar toleranta. Min systers erfarenhet av vissa Tennessebor och deras syn på svarta var en omskakande upplevelse för henne 89. Och det äcklade ljudet när Kevin Costner och Whitney Houston kysstes i biosalongen var ett bryskt uppvaknande. Och det är väl det som är felet ibland. Att vi ser fel som begåtts av västlänningar både nu och förr, och på något sätt ger det människor som kan ha råkat ut för dessa intoleranta beteenden fripass till att göra vad som helst.

För någonstans anser man fortfarande att den ”vita rasen” är speciell. Och numer är det att det bara är dessa som är kapabla till att vara rasistiska. Vilket återigen särskiljer ”oss”.

Nåväl Sennel pratar med om integration:

Integrering är avhängig motivation, frihet och intelligens. Med andra ord måste invandrare vilja integrera sig, ha tillåtelse till det från familj och vänner och vara mentalt kapabla till det.

Ja, med tanke på att både unga män och kvinnor riskerar råka ut för hedersrelaterat våld om de bryter mot normen så känns det väl som det kan vara lite svårt…

På de flesta arbetsplatser hos oss krävs det att anställda kan ta initiativ och vara kreativa och ansvarsfulla, personliga egenskaper som inte premieras bland människor som först och främst förväntas underkasta sig blint och som lever i miljöer där självständigt tänkande och agerande bestraffas, ibland rentav med döden.

Och så var det det här med brott då…

Först och främst lär de muslimska skrifterna ut att det är legitimt att attackera och råna icke-muslimer. Den muslimska kulturens nedsättande syn på icke-muslimer fungerar på samma sätt som krigspropaganda. Hos den som gång på gång får höra hur ond, avskyvärd och ovärdig fienden är, minskar empatin samtidigt som aggressiviteten stärks och tröskeln för att skada den upplevda fienden sänks.

Jag minns att jag läste om detta med rån av icke-muslimer var ok när jag gick på gymnasiet. Jag minns att jag reagerade emot religionsläraren. Vad sa människan?? Och tanken fanns väl att han kanske var rasist. För det måste väl varit en missuppfattning. Eller?

Vi hade ju den urgulliga muslimska libanesiska familjen till grannar. Jag lekte med barnen (som var flera år yngre än mig då). De var toleranta och trevliga mot alla. De lärde sig bra svenska. Även fruns bröder kom dit lite senare och blev omtyckta. De umgicks väldigt mycket med de som ägde den lokala klädaffären och var där ofta. Tills de åkte fast för något inbrott och polisen hittade mycket stöldgods från den affären. Då funderade jag igen på det där. Hur kan man stjäla från sina vänner? Människor som tar emot dem med öppna armar? Kanske är det så enkelt med hjärntvätt från tidig ålder. Det är ok att stjäla från de otrogna.

Å andra sidan. Det är många butiker i Malmö som rapporterar om stöld och inbrott. Nu rapporteras det sällan om religions tillhörighet, men nog tycker jag det verkar som rån drabbar även muslimer i dessa fall.

Nåväl men hur ska vi då göra för att orsaka en förändring? Ja. Ett sätt kan ju vara det nya medlet att indoktrinera barn/ungdomar att våld mot politiker är ok. Gör ett spel där man får skjuta Jimmie Åkesson online, det är väl skoj? Och sen kör vi piñata med politiker så de kan lära sig svinga brännbollsträ eller liknande mot personer med fel åsikter.

Och för att verkligen få barnen att förstå vad fel åsikter innebär så kanske Simon Fors kan sammanställa några av sina odödliga twitter som de kan dra lärdom av med.

Så kanske vi kan mötas tillsammans någonstans där i våldsspiralen….

Blandad kompott

Etiketter

Försäkringskassan, Invandring, kvotering, politiker

Känner mig lite trött och håglös när jag försöker hänga med i alla debatter och vad som händer i vår värld. Det känns som det är så mycket som är fel överallt. Men jag har inga bra förslag på vad man kan göra för att fixa till det. En del människor skyller allt som är snett och fel på regeringen. Och att får vi bara tillbaka Sossarna så blir allt så mycket bättre igen. Samtidigt som jag då läser om ännu en sosse som lever som han lär. Pär Nuder. Han som oroade sig för det här köttberget av 40-talister som man måste försörja. Nu tillhör han själv detta jävla köttberg av politiker som använder kryphål så han får miljontals pengar – men eftersom det inte är lön så får han också pension. Och föraktet för politikerna ökar.

Jag läser om mannen som har utförsäkrats. Ett totalt oseriöst inlägg hävdar en Henrico hos Anybody’s – reglerna är klara. Kanske det. Å andra sidan så hävdar en del människor under kommentarerna till detta inlägg att hon själv var i samma situation – men det var hennes klarhet över reglerna och att hon gått till chefen som löste det hela. Men hur många orkar kämpa? Hur många orkar sätta sig in i reglerna? Jag tänker på min sambo – runt honom finns hela familjen att hjälpa till, samt en bra HR avdelning på jobbet. Men om han vore ensam – då hade han lätt kunnat hamna mellan stolarna och förlitat sig på vad en enskild person på FK säger.

Och hur ser det ut hos FK? Hur mår folk där? Kollar snabbt i Creeper hur det ser ut med surfandet hos FK. För tillfället är Vakanser i topp med 38 av 49 länkar. Så hur är omsättningen på folk? Hur lång tid tar det att lära sig sitt jobb? Och vad har de för förutsättningar egentligen?

Läser också en debattartikel av Centern. Hårdare tider väntar. Vi måste helt enkelt sänka välfärden för att ha råd. Sänka ambitionsnivån har jag hört tidigare. Och jag förstår detta. Jag förstår att det inte finns pengar. Men jag förstår inte att samma parti kan prata om 40 miljoner nybyggare i Sverige – och sedan prata om att vi måste ransonera välfärden. För de som hojtar av glädje över att Centern försöker skjuta sig själv bort från politiken kan man väl notera de sista raderna när det gäller presentationen av författaren av artikeln:

Hans Dahlgren, ordförande för Centerpartiets välfärdspolitiska grupp. Medlem i Centerpartiet sedan 2011. Dessförinnan politiskt aktiv i Socialdemokraterna. Bl a som chef för det sakpolitiska stödet i riksdagen under såväl Mona Sahlin som Göran Persson.

Någon som tror att det blir skillnad med S vid rodret?

Läser också hos Hannah om problemet med att det är män i Kansas som bestämmer över en kontroversiell (eller ja, rent ut sagt urbota dumt!) abortlag. Hade det varit bättre med mer kvinnor? Hon förtydligar senare att det inte handlar om någon önskan om kvotering – utan snarare mixade beslutsorgan med personer som ska kunna ha förståelse för den grupp som man lagstiftar om. Kan till viss del hålla med – men samtidigt inte helt. Men kanske jag börjar bli lite för direkt demokrati ibland. Jag känner inte att de politiker som ska representera mig och min vilja gör något vidare gott jobb allvarligt talat. Men när jag läser vissa människors kommentarer på nätet så vete katten om jag vill att dessa människor ska vara med och bestämma en massa heller….

Och tillbaka till det här med välfärden. Vi ska tydligen sänka ambitionen för skola och omsorg, och vi ska ransonera på vården (för de som inte har råd att betala) men ingenstans pratar man om det här med kostnaderna för illegala invandrare. Även när de är bevisat att de har ljugit så får de stanna – efter att ha kostat pengar i åratal. För att de har fått anknytning hit. Och det ligger ju i linje med det Annie Lööf önskar. Kreativa entreprenörer som kommer hit.

Några år senare så finns en stor del av dessa männisor i utanförskap. Kanske får de känna av den sänkta ambitionsnivån. Och jag blir så trött på den där debatten som har funnits sen jag gick på gymnasiet. Varför är vår invandringspolitik så skev? Varför försöker man skapa konflikt genom att påstå att folk som reagerar är rasister? Istället för att lyssna och diskutera. Det har varit en massa diskussioner om utvisning. Det stör mig att vi inte utvisar brottslingar (om de då inte råkar vara en sinnessjuk kvinna som mördar sina barn). Argumenten mot detta kan vara rätt bra, kan återigen föra fram Hannah.

Vad innebär det egentligen? Om vi tar ett hitte-på-exempel med en person som kommit till det här landet och våldtagit någon, och vi i straffet inkluderar utvisning, vad säger det? Att vi värnar om kvinnorna (eller männen för den delen, men ni vet, statistiken osv) i det här landet, men inte om de i ett annat land, där personen i fråga kan fortsätta med sina övergrepp, och förmodligen utan en (ändå förhållningsvis) okorrumperad rättsmakt? Eventuellt i ett land där det krävs åtta oberoende vittnen på att en kvinna blivit våldtagen innan en dom går igenom?

Om vi i hittepå exemplet säger att denna människa har en kvinnosyn som innebär täckt kvinna = proper kvinna = otäckt kvinna = slampa som vill ha sex med alla/förtjänar att bli våldtagen. Om man då utvisar denna person till landet där alla kvinnor tvingas/väljer att vara täckt så kommer skälet till att våldta kvinnor minska. För i det landet har kvinnorna lärt sig. MEN visst kommer han kanske se en kvinna som inte vill vara täckt, som hellre vill ha frihet. Då kan jag säga att denna kvinna/flicka som vill leva i ett samhälle som tillåter henne att ha en egen vilja är välkommen till mitt Sverige. För problemet är att deras situation kommer troligen inte vara någon skillnad om denna person är i Sverige eller sitt ursprungsland.

Men kanske, kanske kan man med utvisning skicka signaler. Signaler som visar att det är inte ett ok beteende. Kan ni inte följa de regler som finns i Sverige – så kanske inte Sverige är ett land för er? Kanske kan vi rädda en annan kvinna från att bli våldtagen här genom att visa att vi värderar människor (i det här fallet oftast kvinnor) högre här? Och det gäller faktiskt inte bara blonda blåögda svenskar. Kanske kan vi hjälpa unga kvinnor som vill bryta med sin kulturs värderingar med. Vi kanske kan förhindra att de mördas öppet – eller ”hoppar från balkonger” genom detta? Just nu är spiralen nedåtgående och vi får mer och mer frustration i landet och konflikter mellan grupper. Så kanske kan första steget vara att göra annorlunda?