Tankar kring utseende och ideal

Mycket snack om samhället nu så jag tänkte ge mig på ett lite mer ytligt inlägg. Mina inlägg nuförtiden blir än mer spretig än tidigare då jag har en plan och börjar skriva på om det, och sedan blir det så mycket annat som plötsligt dyker up i huvudet. Det är lite kaos i huvudet helt enkelt som jag inte riktigt kan organisera. Att det kan vara svårt att hitta röda tråden beror alltså på att den blandas med många olika röda trådar som hamnar i samma gryta.

Jag tycker det är lite roligt hur man i Sverige som feminist tydligen importerar saker från USA rakt av. Manspreading (män som tar plats på tunnelbanan) trodde jag personligen var något som kommit till i Sverige, men tydligen så var det också något som kommit from over there om det nu inte kom från Sverige till USA och back again men nu med en cool titel, vem vet) och nu senast handlar det tydligen om ”Dad bod”. Vilket tydligen handlar om att den nya pappa kroppen ses som ideal för mannen. Hittade detta via Genusdebatten och från kommentarerna en svensks kommentar om det hela (tydligen är det patriarkatet som ser till att kvinnor blir attraherad av vissa typer om jag förstår det rätt). Jag blev lite förvirrad när jag läste att Jason Segel och Leo DiCaprio sågs som representanter för ”Dad bod” då jag tycker de saknar en för mig extremt viktig sak för att kunna kategoriseras som ”dad” ? Ingen av dem har mig (eller IMDB) veterligen några barn.  Men varför bekymra sig om fakta?

Sen kan jag väl säga att Jason Segals body aldrig har fått mig att känna ”wow” om man nu ska vara sådan. Däremot så tycker jag han framstår som sympatisk och humoristisk vilket är värt en hel del i min bok.

Om man nu ska snacka ”Dad bod” så ger jag min röst till denna man alla gånger.

(Hmm, om du läser detta, länk för dig 🙂 )

Den andra saken som skedde var att jag läste en nedsättande kommentar av en kvinna om om en annan kvinna som hon inte gillade och använde argumenten om hur ful människa var på Facebook. Det positiva i det hela är att jag ser flera (både män och kvinnor) som tydligt markerar att detta inte är ok. Men oj så många mer som håller med och skrattar glatt.

Det är så lätt att klanka ner på andra människor. Framförallt om de sticker ut på något sätt.

Kommentera sneda tänder, övervikt, magerhet, längd. You name it. Men jag blir lika illa berörd varje gång jag ser det. Komplex för utseendet är det många som dragits mer och även dras med i vuxen ålder. Om man sticker ut på något sätt är det lätt att tänka att det blir fel och fult. Fast sanningen är att det många gånger kan vara precis tvärtom. Jag kommer ihåg tjejen på högstadiet som tydligen hade något problem så hennes ansikte var tydligen något förlamat på ena sidan. Det gjorde att leendet blev lite snett och säreget. Hon hade väldiga komplex för detta. Jag tyckte hon var en av de vackraste människor jag sett. Jag minns tjejen som hade en albinofläck i håret vilket ledde till en ”Polgara-slinga” i vitt(eftersom detta var innan böckerna kom/blev populära så var det inte något hon hade nytta av). Det kändes väldigt trist när hon följde den trend som var väldigt poppis och färgade håret hennafärgat så att slingan försvann. Liksom alla de andra tjejerna i samma årskull såg de plötsligt likadana ut. Ingen stack ut.

Varje gång jag ser en sådan kommentar om människor utseende och ”hehe” så förstår jag plötsligt varför folk försöker få bort det som sticker ut. Varför man strävar efter någon sorts omöjlig perfektion. För det är jobbigt att bli hånad för sitt utseende. Men kommentarerna kommer ju också till de runt om. De får mig att rannsaka mig själv. Vad skulle personen säga om mig? Men det blir även en syning av personen själv. Tycker de människor som gör sig lustiga på andras utseende bekostnad att de själv representerar guds gåva till världen vad gäller utseendet?

Visst kan jag förstå att man ibland sitter framför TV eller på caféet och det är roligt att klanka ner på andra människor. Och det är lätt att falla in i kritik om utseendet. Men risken att personen ska passera och råka höra dessa kommentarer är väl inte så stor. Men när du skriver detta på sociala medier så är det lätt för andra att läsa. Och varför är det så viktigt att såra människor på det viset? Om du inte gillar vad personen säger eller skriver. Fine. Kritisera det. Men så fort du klankar ner på utseendet så har du förlorat direkt. Om inte annat min respekt.

Debattekniken på twitter upphör aldrig att fascinera

I dag har jag lite roligt åt denna….

När jag läser Pelle Blomknopps diskussion känns det som argumentationsteknik vore en bra idé att ha på skolor. Älskar Johnnys sätt att försöka visa varför det är problematiskt med sådana här krav. Det de flesta inser är att om vi sätter samma lagkrav på svenskar i Sverige, så finns risken att andra länder sätter samma krav på Sverige. Så tänker vi verkligen skicka tillbaka en person som döms till döden för att vara homosexuell om det är förbjudet i det landet h*n kommer ifrån?

Sen vete katten hur man plötsligt gick från sexköp till att det är barn som köps. Vilket förövrigt inte är tillåtet i Thailand (vilket är landet jag mest förknippar med detta) så varför det togs upp förutom för att visa hur onda alla människor är vete katten.

Nåväl.

Efter att ha sett dialogen med juristen (se Toklandets blogg) som inte ville diskutera och tydligen inte visste hur man kan vara tyst (vilket är lite roligt när samma människa retweetade att karlar skulle lära sig ”hålla keften”) och därför talade om att M_I_T var ”dum”. Åldersmässigt känns det inte som jag kan ursäkta Anders Pettersson på samma sätt som jag faktiskt kan Pelle Blomknopp. Och om man skriver ”Men jag vill tydligt markera att det finns tungt vetenskapligt stöd för att jämställdism och rasism är DUM!” då finns det egentligen inte så mycket mer man kan säga. Det enda är väl om du funderar på att bli jurist, undvik Umeås universitet. Jag har lite svårt att se hur man kan vara advokat när man har problem med ”dumma” människor om jag ska vara ärlig. Det finns risk att man råkar träffa på – och förväntas försvara – människor som kanske gjort något dumt. Och hur kan man med denna argumentation hantera det? Jag menar, det kan faktiskt finnas risk att personen har gjort något värre än att kasta sand på Lisa i sandlådan – och frågan är om Andreas Pettersson kan hantera konflikter utanför sagda sandlåda.

Långt svar på kommentar

Ibland blir jag lite ställd när var jag får andras reflektioner på det jag skriver. Det kan tolkas på ett sätt jag personligen aldrig skulle tolka det. Och frågan är vad som är rätt eller fel? Min slutsats är väl att det finns inget fel, utan bara hur man själv känner det. Och man måste utgå från sig själv och hur jag känner i situationen, inte vad man ”borde” känna.

Diskussionen handlar då om hur jag inte reagerar nämnvärt när någon vänskapligt lägger armen om midjan på mig eller om axeln. Jag tolkar det som en invit. En invit som jag då alltid visar att jag är ointresserad av genom att dansa mig ur den halva omfamningen.

Frågan blir ju helt enkelt varför du ska ställa upp som en försöksperson på någons inviter. varför kan inte dessa göras verbalt? Varför är din kropp inte din utan någon annans tillgång? Bara för att det finns dem som är ok med kroppsliga inviter så ska inte alla behöva uttstå detta taffs.

Jag är en person som är, kanske än mer tidigare, väldigt reserverad och backar ofta om någon kommer för nära. Jag kommer ihåg när det var en tjej som berättade om en konstig killkompis hon haft som var på samma sätt och talade om hur han hade hoppat en halvmeter när hon la sin hand på hans lår bara så här ändå. Så visade hon på mig och får samma reaktion. Jag har också pratat med en killkompis som omedvetet stod närmare än jag klarade av (inte onormalt nära men för nära för min trivsel) där jag plötsligt insåg att vi förflyttat oss ganska långt under samtalet jag backade och han följde efter. Så ja, jag förstår obehaget av att folk rör vid en. Men trots detta så har jag inte något problem med någon som gör en invit på det sättet på dansgolvet. Faktum är att jag faktiskt någon gång blivit intresserad av en kille som bara fattat tag om min hand och tagit ut mig till dans utan en fråga om jag var intresserad eller inte.

Det här uttrycket att ”min kropp är någon annans tillgång”. Det kan för mig vara relevant när man pratat om sexutnyttjande eller övergrepp. När jag läser om 38 män som våldtar tjejer i Indien då ser jag tjejernas kroppar som någon anser sig ha rätt till. Att röra vid mig på ett inte sexuellt sätt kommer aldrig, för mig, vara att ta sig rättigheter med min kropp. Framförallt som de flesta ställen de rör mig vid är täckt med kläder. Skulle någon smeka mig över halsen eller något sätt, sure, då skulle jag reagera på något sätt. Hur vete katten, den enda gången någon smekte mig över baken blev jag bara ställd.

Eftersom jag aldrig har varit fasthållen eller känt att någon försöker utnyttja sin större storlek mot mig så är jag inte rädd för detta. Jag har dock vid tillfällen varit orolig när någon visat intresse. Typ på Finlandsfärjan. Kommer ihåg den närmare 2 meter långa muskulöse mannen som kom fram och pratade med mig när syster var iväg. Han rörde inte vid mig, men jag kände mig väldigt stressad bara av att han kom fram och försökte verbalt bjuda mig på drink. Det var ganska klart att hela jag signalerade ”jag är i panik mode, stick!” då han sa till mig något i stil med ”I’m not planning to rape you”. så han gav väl upp ganska snabbt på mig, och jag kände mig rätt så dum.

Nog kan man tycka att verbala inviter kan vara att föredra. Problemet är att verbala inviter kräver ofta ett verbalt svar och det kan vara svårt ibland för mig.

1. Jag kanske inte hör dem, hög musik ute gör att jag hör 10% av vad folk säger så jag har ingen aning om de bjuder upp mig, försöker bjuda mig på drink, frågar om jag vill ha vilt sex med dem – eller vad klockan är. Och det är då svårt att ge något bra svar helt enkelt.

2. Jag är rädd att såra. Efter att ha blivit förödmjukande nekad av någon som jag var intresserad av tidigare så vill jag faktiskt inte utsätta någon annan för det.

3. Rädsla för repressalier om jag då tackar nej, som i fallet jag beskrev. Jag vet inte riktigt hur min bild är att bara för att jag säger nej till en dans så kommer de genast kasta sig över mig. Det har aldrig varit något problem, men vem vet..

Så. Verbala inviter till mig kan det också vara förenat med lite problem. Alltså kan jag tycka det är ok med löst intresse där jag lätt kan signalera ointresse och det respekteras. Det har hänt att jag har flyttat runt på dansgolvet för att komma ifrån en person som inte riktigt respekterar detta och det kan vara lite enerverande, det kan jag erkänna. Jag tror att dessa fall oftast har varit relaterat till ett stort överintag av alkohol från personen ifråga. Det har också många gånger lett till lite leenden i samförstånd med någon som ser trevlig ut på dansgolvet med (även om jag har haft en pojkvän sen jag var 18 så tycker jag att det är roligt att flörta lite på avstånd – och även jag tycker om att få beundrande blickar ibland. Inte för att jag är intresserad av något mer, men när jag väl är ute så är det kul att känna sig attraktiv. Det händer inte alltid – så när det gör det så är det en del av höjdpunkter när man ser tillbaka på kvällen).

Jag har faktiskt inte fått frågan om jag är lesbisk när jag har visat mig ointresserad (även om någon efter att jag signalerat mitt ointresse dansade tätt med storasyster drog denna slutsats – och jag såg inget problem med det) men skulle någon fråga det så skulle jag nog svara med ”Bara inte desperat”. Eller kanske inte, eftersom jag sällan hittar svar direkt när jag blir ställd. Känns väldigt trist att komma med det dräpande svaret någon timme senare.

Å andra sidan så ser jag inte riktigt att jag skulle bry mig så mycket om vad en som jag är ointresserad av har för åsikter om mig. Lite surt sa räven känsla om de nu skulle säga något. Och det skulle väl kanske ev göra mig lite smickrad att det tog så hårt. Vem vet.

Frågan jag nu ställer mig är om jag skulle vilja reagera hårdare. Skulle jag vilja känna att någon tar sig friheter med mig bara av att röra vid mig?

Svaret är nej. Jag trivs att se tillbaka med humor på folk jag träffat på. Jag tycker att det är roligt att vara ute och dansa, och jag kan uppskatta även intresse från killar med, återigen, så länge signaler respekteras.

Nu kan det väl också tilläggas att det är sällan jag går ut på det sättet, det måste vara med rätt person som gillar att dansa, och på bra ställe, så det blir kanske max 5 gånger på ett år. Jag kan se att man blir irriterad om man är ute varje helg och får dras med dessa typer.

Jag kan också tillägga att jag har varit ute med tjejkompisar som gärna klistrat sig fast vid olika killar för att de blir ”kramiga” så det här med att röra andra behöver inte vara könsrelaterat, utan mer alkoholrelaterat som jag ser det. Men jag är väl i dessa fall mer oroliga att tjejerna jag ser på det viset ska bli utnyttjade eller dåligt behandlade, men kanske inte oroar mig för risken att en kille som går runt och antastar någon kommer sluta kvällen med en blåtira eller värre när någon försvarar tjejerna som han gör sin uppvaktning.

För ganska många år sedan nu så var det en incident på en fakultet då en manlig professor gjorde en sak som jag personligen tolkade som väldigt grovt sexuellt mot en kvinnlig doktorand på en fest. Även andra tolkade det som detta och pressen fick veta detta. Den kvinnliga doktoranden däremot tolkade det inte så, och hon blev väldigt besvärad av all uppmärksamhet och att jagas av pressen. Uttalade feminister som studerade där var väl bidragande orsak till att det blev känt. Det som störde mig i slutändan var att de vände sig emot doktoranden för att hon inte reagerade rätt. Att hon inte tyckte att det var en stor grej blev liksom en större anledning till att hänga ut henne, och då inte riktigt som offer.

Jag förstår fortfarande inte riktigt hur hon inte kunde reagera starkt mot detta, det kan jag erkänna, men jag minns att jag reagerade än starkare mot att hennes upplevelse inte respekterades utan det blev andras tolkningar av det hela som blev den som skulle gälla.

Jag kommer fortsatt stödja och tycka synd om folk som blir utsatta för övergrepp där folk på något sätt inte respekterar nej. Och även de som har problem med folk som tafsar i tid och otid. Däremot så kommer jag själv inte ändra hur jag känner och reagerar. Min kropp har sexuella delar där jag kommer reagera starkare på om någon rör vid bara sådär ändå – och andra delar där jag inte reagerar nämnvärt.

Drömmer om resa

Har just nu en hel massa inlägg som ligger och gror i huvudet som jag skulle vilja få ur mig. Saker som jag läser och retar upp mig på. Men jag avvaktar en liten stund med detta då det känns som jag bara retar upp mig mer när jag försöker formulera mig om det. Istället funderar jag över vad för resor jag skulle vilja göra. Ibland inser man att folk räknar det som fattigdom om man inte är utomlands så mycket. Så då är mina barn fattiga. Liksom jag själv var fattig under uppväxten.

Visst skulle jag vilja åka på en massa resor, det ska jag inte sticka under stolen med, men på något sätt så kommer jag bara till planeringsstadiet. Ekonomin är självklart en faktor, men det är väl en prioriteringsfråga mer än något annat. Jag drömmer om att åka mer, men jag vill att barnen ska vara lite större då så de har nöje av att vara med. Sen är jag också en sådan som älskar om att drömma om hur det ska vara – och ibland så kan dessa förväntningar vara roligare än det faktiska är. Lex Egypten resan, och framförallt ”solnedgång i öknen”.

Jag har lite olika ställen jag skulle vilja besöka och just nu sitter jag och tittar och fantiserar lite kring en resa till Island när jag kollar hos Islandia. Jag är en fräknig person som blir kräftröd i solen. Och ju varmare det blir desto sämre humör blir jag på dessutom och jag letar bara efter svalka. Och därför när kollegan nu dragit på semester till Kanarieöarna så funderar jag på vad jag skulle vilja göra.

Och jag tänker då: Island. Det skulle vara perfekt för mig. Ridtur på islandshästar i det karga landskapet. Och vandring i området. Eftersom jag nu börjat med promenader tänk att få vara ute där och vandra? Och bada i lite varma källor emellanåt?

Ödsligt – jovisst, men även det är något som jag kan uppskatta. Fridfullheten att bara vara. Enda problemet är att jag ser inte riktigt att det skulle bli så väldigt fridfull vandring med barnen 6 och 9 år så det får nog bli några år. Kanske om mannen blir tillfrisknar så vore det en skön tur. Samtidigt så är det då tråkigt om man åker utan barnen då – och så är man tillbaka till velandet igen.

Ett annat av mina drömmål hittat jag också hos Islandia – Upptäck Kanada. Jag vill åka till Vancouver. Ett ställe jag drömt om sedan jag såg Äventyr i Bukten (Danger bay).

Att kommentera utseende

Det är många gånger folk känner sig manad att kommentera andra människors utseende. Det kan vara utifrån ett friskhetsperspektiv när man kommenterar midjemått (som Maria Abrahamsson gjorde, och utvecklade och bad om ursäkt för här).

Det kan också finnas varianter som dessa killar som diskuterar och retar upp en tjej.

Och jag kan förstå tjejen. Även om det blir lite humor när man läser vad hon själv skriver.

 

Precis som jag förstår folk som retar sig på Maria Abrahamssons kommentar. Och visst kan hon ha rätt i att det är en märklig skillnad i att det är ok kommentera frisyrer men inte midjemått (även om jag vill minnas att det varit mycket diskussioner kring fokuset på Elisabeth Höglunds frisyr med). Men så här tänker jag då.

Jag tror inte jag vill ha kläder där ”halva röven syns” eller vara medveten om att underkläder lyser igenom, och vad det gör för omgivningen. Jag tror heller inte att en ung vältränad kille med muskulös bringa skulle tycka det var så intressant att veta att någon som skulle kunna vara hans mor (och då inte ser ut som Demi Moore) tittar till på honom. I det fallet tror jag ”ignorance is a bliss”.

Vissa gånger föredrar jag att stoppa huvudet i sanden och inte få något bekräftat. Därför frågar jag aldrig någon ”ser jag tjock ut i det här”. Jag vill inte höra ”ja”. Jag vill inte höra att folk tänker att mitt midjemått är för stort. Men grejen är väl att stoppa folk från att säga saker högt (eller skriva det) kommer inte påverka vad de tänker så det är egentligen onödigt att reagera på strökommentarer av mer allmän karaktär. Däremot så tycker jag nog det är på sin plats att kritisera någon som pekar ut någon som osund. Både om det gäller för smal eller för kraftig. Du vet ingenting om historien för denna person. Det kan vara som min kompis med enormt hög ämnesomsättning som hade komplex för sin brist på bröst samt sina ”spindelben” (hennes ord, mina ord var mer långa slanka ben som verkade vara flera meter…)

Vikten är en väldigt känslig sak för många. Och det här med ”tänk på midjemåttet” kan låta enormt nedlåtande för någon som kämpar med detta. Jag har ett antal böcker om träning och diet. Och jag tränar enormt mycket, och det är olika saker MTB, promenader 3-11 km beroende på tid, Core, Styrka, spinning, yoga. Innan jag fick diskbråck så sprang jag 3-4 ggr i veckan med, men detta byttes då mot promenaderna och till viss del cyklingen. Träningen började för att jag skulle gå ner i vikt och bli hälsosam men blev sedan livlinan i stressen. Nu efter 2,5 år så har jag kommit ner till ett hälsosamt midjemått. Till träningen kör jag LCHF strikt till liberalt. Det har inte gått fort att tappa. Det har varit ca 7 kg per år. Men eftersom det handlar om livsstilsförändring och inte nå målet på vikten så har det bara varit att bita ihop och svära över min envisa kropp. Jag har ju trots allt mått bra hela tiden på kosten och träningen så att det inte fanns andra alternativ stod klart för mig. Men vissa dagar så blir man rätt störd ändå och tycker att kroppen skulle belöna en lite mer. Och då inte med försvårande saker som diskbråck som jag verkligen tycker var dåligt tajming på alla sätt och vis.

Men i min kamp så har jag läst en massa böcker. Jag har kört program ”platt mage” och läst på hur jag bränner fett på magen. Och svaret är nedslående. Det går inte att punktförbränna. Dessutom är det genetiskt hur man lägger på sig. Min syster, som då inte har lika lätt att lägga på sig, har alltid varit smal men kan ibland se gravid ut då det som kommer lägger sig på magen. För mig som är mer jämntjock så blir det trots allt proportionerligt även om magen laddar på sig mer i slutändan (eftersom jag tidigare varit jojobantare har jag blivit rätt van vid hur min kropp lägger på sig). Men förutom genetiken så har man även det här med när man lagrar fett på magen. Och stress är en stor faktor för det. Om du är stressad så tycker kroppen att det är en lysande idé att lagra lite fett där. Och jag vet inte jag, men även om jag inte har mycket till övers för MP eller andra politiker så misstänker jag att det är stressande att vara politiker.

För att få tid med min träning med familj och sådant så är det ofta träning på lunchen (läs alltid) vilket innebär att jag äter lunchlåda ensam framför datorn sedan. Jag vet inte riktigt hur det är att vara politiker – men på något sätt misstänker jag att det kan vara svårt att krångla sig ur lunchmöten och annat. Dessutom kan det nog vara svårt med rutiner för saker och ting, vilket känns som en bra början.

Nu tycker jag ingen av de utpekade politikerna ser enormt runda ut och det är mycket möjligt att de kan planera in bra träning och sådant utifrån omständigheterna. Men jag vet att innan jag började träna skulle jag få dåligt samvete och må dåligt att läsa Marias tanklösa kommentar. Idag, men enormt mycket blod (nja, mer blåmärken), svett och tårar har kört stenhårt så vet jag att det är inte så enkelt att nå målet för sunt midjemått. Och att lite lättsamt ge råd om det som en ”smalis” kommer säkerligen inte hjälpa någon bättra sig.

Säkra sitt hem – Ashberg på krigsstigen

För ett tag sedan såg min son en musikvideo där någon mördades med en plastpåse och sen dess har han liten skräck att någon ska komma hem och mörda oss. Vilket kanske inte är så sannolikt. Det lustiga är att jag själv har en liknande noja. Varje gång jag öppnar dörren så far en tanke att det är någon beväpnad där. Och om det finns sånt här säkerhetshål så vågar jag sällan titta ut genom det då jag har sett allt för många filmer där man skjuter genom detta. Eller kommer med någon borr eller vad som helst.

Så min lösning är att lämna dörren öppen istället 🙂 I alla fall sommartid när det är varmt. Det är ett väldigt tryggt område vi bor i, och många runtomkring är hemma dagtid och så, så det är liksom inte så troligt att någon osett skulle komma fram till oss beväpnad.

Jag har inte sett Trolljägarna men har hört en del om detta och har förstått enligt Joakim LaMotte att en äldre dam hatare har konfronterats för den yttersta hatdemonstrationen att föreslå att Aschberg själv borde pensioneras. Kanske är det så att jag borde vara på min vakt mot människor beväpnade, inte med gevär utan med kamera i dagsläget? Vem vet om Expressen hittar någon kommentar från Avpixlat skriven av undertecknad någon gång där de vill  ställa mig till svars för detta. Kanske får de hjälp av researchgruppen med så kanske jag har min beväpnade mardröm klar med.

Men om man vill stoppa Ashberg m fl från sitt hem så kan man titta på det här med dörrar – eller galler för dem. Det kan även hjälpa mot inbrott. Lite tips finns hos Jonssons Ståldörrar. Det här med galler för dörrarna kan nog vara bra på vissa ställen. Har själv haft sådana på jobb. Ger lite spänning på morgonen när man ska få upp dörrar och stänga av larmet inom 30 sekunder. Pulshöjare på morgonen kan jag säga. Att hitta rätt nyckel och kod och hoppas det inte börjar tjuta som bara fan. Och detta innan jag fått kaffe! Nu var det sällan jag som var först inne på kontoret så det blev bara ett fåtal gånger adrenalinet sköt i höjden.

Fler tankar kring abort

Etiketter

abort

Jag läste Maukonens inlägg om kvinnan som inte fick bli barnmorska för att hennes tro inte tillät henne mörda, eller ja utföra abort. Det blev sedan lite diskussioner huruvida detta är rätt eller fel. Ska man jämställa det med ingrepp som omskärelse som en del läkare inte vill göra? Eller är det inte så då ingreppet nu sker på en vuxen människa som har rätt att bestämma över sin egen kropp? Eller är det ingrepp på ett barn som aldrig får se dagens ljus?

Ja, efter ganska många år med fri abort i Sverige så är detta fortfarande en tabufråga. En del hävdar, med all rätt, att de som är emot abort misstänkliggörs och hånas. Och ja, det gör det. Men låt oss inse att abort kommer alltid ske. Oavsett vad folk tycker. Vill en person inte föda ett barn så kommer kvinnor dö när de själv försöker, eller låter någon suspekt typ göra abort. Barn kommer födas, och sedan kanske överges eller dödas. Min man berättade när han gick i gymnasiet i en klass med bara killar hur man kom in från RFSU och talade om sex och en kvinna hade sagt att ”2 av 3 av er kommer hamna i en situation där ni kommer att diskutera abort”. Han tittade sig omkring på sina klasskompisar och försökte tänka sig vilka det skulle vara. Han hade aldrig anat att han var en av dem…

Jag har tidigare skrivit lite om mina tankar kring aborter här och här.

Nåväl. Tillbaka till denna barnmorska då. Handlar det bara om hennes motvilja att själv vara med och utföra abort? Är det detta samvetet säger henne?

Nja…läser i Aftonbladet:

Någon måste stå på de små barnens sida, någon måste ta upp kampen för deras rätt till liv. Argumentet att kvinnan skall ”ha rätt till sin kropp” håller inte. Det är ju två människor det handlar om.

Här känner jag verkligen inte att det handlar om att hon själv inte vill vara med och utföra, utan även påverka de som kan ha bestämt sig för att göra abort.

Jag förstår att folk kan se det som mord. Jag kan förstå om man själv aldrig någonsin skulle kunna tänka sig göra det. Och kanske att man själv inte vill utföra det också. Men det här med ”kampen för deras rätt till liv”. Nej, den barnmorskan skulle inte jag vilja ha som möter en rädd 16-åring som inser att hon är gravid. Det är svårt. Barnmorskan får inte påverka mamman till att ta abort – även om hon kanske anser att barnet inte skulle ha så stora chanser i livet. Men inte heller ska påverkan vara att det vore mord. Att anse att barnet har rätt till liv. Ett barn ska ha rätt till att vara önskat och älskat. Och ibland blir ett barn till vid tillfällen då detta inte kan tillgodoges. Det behöver inte vara vid våldtäkt. Det kan handla om kondom som gått sönder – och att det handlar om tidpunkt i livet då man inte har förutsättning att ta hand om barn. En del kommer älska barnen och se dem som en gåva i vilket fall – andra kanske anklagar barnet för att ha förstört deras liv.

Tycker man skriver väldigt bra i GP:

Aborter är en självklar del i barnmorskors profession vare sig det gäller själva genomförandet eller att stötta och ge råd till kvinnor som funderar på eller genomgått ett ingrepp.
/../
Kvinnan får vara emot aborter hur mycket hon vill. Hennes privata tro får se ut hur som helst. Det råder åsikts- och religionsfrihet i Sverige. Däremot kan hon inte kräva att få utöva just det yrke som har som har som ansvarsområde att se till att alla kvinnor vid behov får genomgå trygga och säkra aborter. Det finns tusen yrken där kvinnan och hennes abortmotstånd säkert passat bra. Och det finns ett stort antal andra sjuksköterskespecialiteter hon kunde ha valt. Men som barnmorska har hon inget att göra.

Bara lite småtankar

Bara lite reflektioner. Man pratar väldigt mycket om hur onda människor är. Människor bryr sig inte om varandra. Folk går bara förbi när någon blir nerslagen. Skit i andra är vad som gäller. Men är det så?

Jag har fått mycket stöd från ytligt bekanta efter att min man blev sjuk. Även personer som jag inte känner har varit beredda att hjälpa mig och ta hand om mina barn när han fått anfall och måst åka in på sjukhuset.

Jag läste också från en vän som skulle till sin mormors begravning när tågen var inställda. De fick då hyra en bil och sedan åkte mannen på sin lediga dag ner och hämtade bilen dagen efter. Något han inte bad om extra pengar för (men fick ändå…). Jag läser på ett annat ställe om en tjej vars mamma tog livet av sig och som hon hittade i lägenheten. Nu, ett år efter vågade hon sig till huset för att besöka grannarna som hon haft kontakt med. Utanför dörren till sin mors lägenhet blev hon stående, förstelnad av minnen. Den nya hyresgästen hörde henne och kom ut och förstod väl av hennes minspel vad det handlade om. Han erbjöd henne komma in i lägenheten om hon kände att hon behövde det för sin sorgbearbetning. Något hon inte var beredd på i det läget – men just det här att öppna sitt hem för en främling är imponerande.

Och när mamma ramlade i somras och alla stannade upp. Det var ingen som gick förbi då inte.

Sådana saker kommer aldrig upp. Men det känns som det är naturligt att folk försöker hjälpa och stödja i många fall. Men kanske man ibland inte vet vad man ska göra?

Tänkte inte på det….

Vägen till helvetet är kantat av goda intentioner sägs det. Och det ligger mycket i det. Och politiker vill väldigt väl. Tänker lite på det här med att det är billigt att anställa personer under 26 år på grund av minskade arbetsgivaravgift. Jättebra tanke. Tills man hör om personer som inte anställs för att de är för gammal vid 35 år. Eller som i veckan när jag satt i möte med Föräldrakooperativet på dagiset och hörde om en av de nya föräldrarna som varit med i tidigare kooperativ där man bara anställde personer under 26 för att hålla ner kostnaderna. Jättebra teoretiska kunskaper på dessa nyutexaminerade var kommentaren. Grejen är väl att det kanske tar ett tag att få in den här erfarenheten att barn inte riktigt fattar det här med teorin och alltså inte följer den. Jag tror att det är blandade åldrar (och gärna blandade kön för att vara ärlig) som ger bäst resultat för att få en bra förskola. Alltför gamla och stagnerade i ”sitt sätt” är inte heller optimalt – men att bara ha nya personer som på något sätt får uppfinna hjulet är inte så bra.

Men samtidigt står man där med en budget som måste hållas och frågan är vad man ska dra in på. Hyra? Underhåll? Mat? Det är inte så roligt på föräldrakooperativ när det plötsligt dyker upp dessa matallergiker. Så att man kommer fram till att det är en guldgruva att satsa på unga människor är rätt logiskts. Men sen då? Hur går det när personen som är 26 år plötsligt är 27? Blir det dags att söka ett nytt jobb då?

Nästa politiska magplask är väl den här lagen som gynnar människor som försvårar samarbete för att få ensam vårdnad. Jag förstår tanken, det gör jag. Och jag är väl uppväxt med bilden av ”loser pappan” som lämnar barnen vind för våg. Inte för att jag haft någon personlig erfarenhet av detta, eller känner någon som haft en sådan far, men det finns ett sådant problem. Effekten? Jo, denna lag utnyttjas av människor som gillar att manipulera för att få sin vilja fram. Kanske är det så att det kommer bli förändring i detta – men hur man gör detta på bästa sätt vete katten. För vi har föräldrar som inte borde få vara föräldrar. Som mamman i Tjällmo som hellre mördade sin dotter än lät henne spendera tid med sin far. Ivrigt understödd av sin mor. Men å andra sidan har vi pappan som låter sin nya kvinna kämpa för sig för att få barnen iväg från sin mor. Men det räckte inte med att han fick vårdnaden, utan han tog också livet av henne för att hon inte skulle få spendera tid med hans son. Det finns människor som är sjuka, av båda könen. Och denna lag som togs fram i all välmening – hur mycket skada har inte detta åsamkat framförallt barn som drabbats? Även tidigare har barn använts som slagträ i tvisten men i vissa fall kan man skönja ett mönster på hur konflikter kan eskaleras. Och mitt där i finns barn som slits mellan föräldrar.

Nu är det då dags för nya regler. har jag då läst om en ny lag från årsskiftet som tydligen innebär att man som svensk torghandlare måste ha kassakvitto etc. Mycket byråkrati och säkert jobbigt för många. Men ok, jag köper detta, det handlar om skatteintäkter och så. MEN man exkluderar då utländska torghandlare (hur det nu kan finnas utländska för befinner man sig i Sverige är man väl svenskt, eller hur brukar det låta annars). Jag vet inte hur denna lag är skriven och formulerad. Det enda jag vet är att tydligen är SD de enda som protesterar (big suprise). Och jag finner det lite lustigt att man från större drakar ”råkar” missa att rapportera om denna protest från SD sida. Jag gissar att man kanske inser att det finns fler människor än SD som skulle reagera på denna typ av diskriminering – och vad det kommer att leda till. För är det så svårt att räkna ut vad detta kommer att leda till?

1/3 av de som står för torghandeln är registrerad utomlands sägs det då. Dessa har enklare regler och lättare att jobba svart. Dessutom har de lätt att få tag i illegala (sorry, papperslösa) människor som liksom inte har så mycket val utan tar de jobb de kan få. Så lönekostnaderna kan hållas nere (hur är det med kollektivavtalet för dessa facket?). Detta innebär att man kan pressa priserna. Den svenska grannen (som förvisso kan vara en andra eller till och med första generationen invandrare som lever på sin torghandel) däremot står där med sina krångliga skatter och får höja priserna. Köparna, vad gör de? Kommer de, precis som de överlyckliga svenskarna som är nöjd med att klippa sig i Malmö för 50 kronor, välja den billigare varianten eller kommer de handla från den dyrare grannen?

Vi kan dra jämförelse med lantbruket i Sverige alla dessa krångliga regler som man har gör att fler och fler har lagt ner. Det lönar sig inte längre. Tanken var att vi skulle påverka andras regler när vi gick in i EU. Istället så fäller vi krokben för oss själva genom att det blir billigare att importera än köpa svenskt. Och det är också svårt att se vad ”svenskt” egentligen är då det kan bli en hel vetanskap att tolka i vissa fall. (Uppdaterat 23/10:och även om du läser innehållsförteckning så kan du bli lurad då matfusk är utbrett) Så även om du tror att du gör rätt och gynnar svenskt så kan det ibland visa sig att du missade det finstilta.

Men om ett tag kommer vi läsa om hur många Torghandlare som istället får se sig utskuffade och istället leta jobb via arbetsförmedlingen. Pengar som betalas av skattebetalarna. Men skattebetalare i Sverige minskar. Istället har man bidragsjobb, praktikanter, fas3 etc som är billigare för arbetsgivarna – men var ska skatten komma ifrån som ska betala dessa jobb?

Tack och hej svenska kyrkan…

Ja nu har jag gjort det. Skickat in brev att jag vill gå ur svenska kyrkan. Innan 1 november då så jag slipper betala skatt nästa år dessutom 🙂

Medlem eller ej har väl varit en stor stötesten. Det kostar en hel del och frågan är vad man får för dessa pengar. Eftersom den öppna barnverksamheten har varit (och säkerligen fortfarande är) så bra på orten har jag tyckt det varit värt att vara med och sponsra. Flera omgångar har det varit diskussioner som jag tagit upp på bloggen och tagit upp min inställning.

Till exempen 2010 när biskopen fick SD att lämna kyrkan under predikan. Och tidigare samma år efter Bjästa reportaget och prästens groda under detta. Men jag har ändå stannat.

I dag så läser jag om den nya ärkebiskopen. Och det tycks mig som jag missat lite i vad kyrkan numer tycks handla om. Tydligen är inte Jesus cool nog för svenska kyrkan längre. Jag menar även om jag inte är troende så känns det väl litegrann som jag vill att det ska vara en fristad för sådana som faktiskt tror.

Fnordspotting uttrycker det väldigt bra i sitt inlägg, som vanligt bra illustrerat med löpet.

Och sedan läser jag på Fria Tider om prästen som gått ur Svenska kyrkan.

– När troende människor börjar lämna blir det svårt för kyrkan att uppehålla sin legitimitet. Jag tror inte den har någon framtid, säger Hamberg till Sydsvenskan.

Hon berättar att hon har fått ett stort antal mejl från både präster och lekmän som uttrycker förståelse för hennes beslut att lämna kyrkan och säger att de själva funderar på att göra samma sak.

Och jag läser informationen i botten på artikeln om hur man går ur och fastnar för orden:

Ångrar du dig så är du välkommen att bli medlem på nytt.

Det går emot alla mina principer då jag ser kyrkan som ett viktigt kulturarv att gå ur. Men om man inte själva tycks vara intresserad av denna kultur – vad är det för mening att jag betalar då? Jag förstår inte ärligt talat längre vad man vill med kyrkan. Men det känns inte som det är på väg åt ett håll som är intressant.

Så kanske kommer jag tillbaka. Men jag vill nog se en stor förbättring innan. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha – men kanske kan de kristna troende respekteras för sin tro inom sin kyrka åtminstone. Att skrämma bort de som verkligen vill tro på grunden känns för mig som fel väg att gå. Men det är jag det. Nu har vi ju i alla fall vår första kvinnliga ärkebiskop. Yeay för det i alla fall, eller något sådant. Sen att man tappar medlemmar, shit happens.

Finns det något sätt att få fram information om hur stor andel av svenska folket som är med i kyrkan? Det skulle vara intressant att följa trenden för att se hur det ser ut.