Tankar kring genusmedvetenhet som förälder

Jag har hört, men inte läst, om folk som orerar om problemet med att se sina söner som potentiella våldtäktsmän och det chockar mig stort för att vara ärlig. Men visst, jag kan erkänna att jag tänker genus jag med. Jag funderar lite på hur mina barn kommer att bli som vuxna. Så hur lär man folk att inte våldta? Vad kör man för approach? Ok, nu är jag en person som inte riktigt är bekväm med att prata så mycket om sex – och jag har väldigt svårt att se en naturlig diskussion med min 9-åring när vi diskuterar att man måste vara villig.

Tänker litegrann med äckel på när jag läste om Chris Brown (tror jag det var) som skröt med att hade blivit av med svendomen när han var 8 år med en av sin mors väninnor. Jag vill inte att mina barn i tidig ålder ska behöva ta ställning till det. Men för att vara ärlig så kan man också se intresset från olika barn. På dagis var det en kille, jämnårig med yngre sonen, som pratade väldigt mycket om ”snippa”. Man märkte att det var ett spännande och laddat ord för honom när han pekade ut på en bild där man ritat av konturerna av en annan dagiskompis att det där var hennes snippa. Inget av mina barn har visat några sådana tendenser ännu. Snippa är något som tjejer har och de har snoppar. Men funktionen handlar bara om att kissa med dem. Och att akta sig för att få något slag på kulorna (tror inte att sonen har fått det, men han har lärt sig att det ska göra ont i alla fall).

Men som sagt. Genus är intressant. Just nu har jag precis läst ut ännu en Fem-gänget för honom. Och liksom denna serie en gång väckte upp mitt intresse för jämställdhet så märker jag även att den väcker frågetecken för honom. Och jag märker också hur han påverkats utifrån.

I denna bok är det en man som kastar slagg efter Anne. Sonen utropar ”Fegis, han attackerar en tjej”. Jag reagerar direkt och frågar om det inte är lika illa när han tidigare kastat något på Dick. Om en vuxen man attackerar ett barn är det väl fegt oavsett könet på barnet? Sonen fann sig kvickt och tog argumentet som jag kört tidigare – att på den tiden som boken skrevs så hade man en annan syn på pojkar och flickor, och utifrån det så var det ju fegt. Och det ligger det väl något i. Men man märker att denna attityd ”det är fegt att ge sig på flickor” fortfarande är så stark.

Men är könet så viktigt? Jag tycker ju att det känns mer viktigt nu än tidigare. Med allt snoppräknande i alla sammanhang (vem skriver på Wikipedia, musikgrupper, den som skriver musiken etc) så skapar man bara en större känsla för att könet är det viktiga.

Men en del män våldtar kvinnor. En del män misshandlar. En del män blir rånare. Det gäller självklart även kvinnor. En del kvinnor begår brott. En del kvinnor får självskadebeteende. När du läser i tidningen så finns det många gånger du läser där du inte riktigt kan tänka dig att det skulle handla om ditt barn.

Så hur lär du dem att inte begå brott? Ska man prata om att ”låsa in kuken”?

Min filosofi är att lära barnen rätt och fel. Att lära barnen förstå att det finns konsekvenser, både positiva och negativa. Att lära dem förstå att det de gör kan även påverka andra människor och att de måste respektera andra människor. De måste också respektera sig själva. Fundera över vad deras kompisar gör och stå upp för vad de själv vill och inte gå med på något som de inte känner sig bekväm med (i dag kanske det handlar om att säga nej till att titta på den där combat soldier youtube filmen kompisen vill se – men i morgon kanske det handlar om droger, så det gäller att tidigt lära dem sätta gränser).

Men i slutändan vet jag inte hur deras liv kommer bli. Men jag har svårt att tro att de skulle bli våldsamma. Trots allt så har de en hel massa manliga förebilder i sin far, morfar, farfar, J. Ingen av de jag känner har dömts (eller ens anklagats) för något brott som man anser att ”män” gör.

Så. Respekt för andra – även om du inte håller med. Respekt för dig själv – låt inte andra utnyttja din respekt och välvilja.Och döm inte hunden efter håret – utan försök se innanför det yttre.

Detta är vad mina föräldrar lärde mig. Och ärligt talat, denna filosofi är faktiskt könlös och kan appliceras på alla.

Annonser

Tankar om egna erfarenheter och debatter

I går läste jag ett tillspetsat inlägg på Genusdebatten där man frågade hur vanliga män såg på att tafsa på en naken kvinna. De flesta kommentatorererna var väldigt frågande inför beteendet. Poängen med att röra vid någon annan handlar mycket om ömsesidighet. Reaktionerna på rörandet mer än själva känslan av huden. I annat fall kunde man lika gärna gå och känna på kycklingfilé på ICA som någon kommenterade.

I denna debatt kommer då en kvinna och berättar sin historia för att visa att det visst är vanliga män som gör sådant. För hon hade minsann råkat ut för flera.

Debatten blev tidvis hätsk. Någon ifrågasatte hela hennes historia då historien på något sätt skulle kunna användas som argument för att ”vanliga män” uppför sig på ett sådant sätt. Själv förstår jag inte alls det argumentet. Ska vi samtidigt se Christina Schürrer som representant för ”vanliga” kvinnor som inte gillar att bli ratat? Att försöka döda den nya kvinnan och hennes barn som har tagit ”hennes” plats? Eller kanske Tjällmo-mamman som hellre dödade sitt barn än lät barnet träffa sin far? Är dessa representanter för ”vanliga” kvinnor? Skulle dessa händelser – som faktiskt inte är unika – kunna användas för argument om kvinnor?

Nåväl. Bland kommentarerna fanns en i mitt tycke lysande sammanfattning av vad K hade berättat av Erik.

@Katarina:
”Ville bara tillägga att det jar varit helt ”vanliga män” två ben, huvud osv. I det flesta fall vänner.”

Nu har du missförstått det grundläggande Katarina. Vanlig hänvisar till vanligt förekommande. Hur stor andel av den manliga befolkningen är dina vänner? Förmodligen inte särskilt stor eller hur? Och pratar vi om pojkvänner är det ännu färre. Du gör det klassiska misstaget ”om min kille är sån är alla killar sån” (en form av anekdotisk bevisning)

Dina vänner är inte vanliga killar, de är (av dig) utvalda killar. Dina pojkvänner är ännu mindre vanliga killar, det är du som väljer pojkvän. Det finns ingen faktor som säger du slumpar vänner och du plockar inte vilken kille som helst slumpmässigt från gatan som pojkvän. Gjorde du det behövde inte killar försöka ”imponera” på dig (eller andra tjejer)

Frågan är inte om killar som beter sig som svin har ett huvud två armar och två ben. Frågan är hur vanligt det är att killar (i allmänhet) beter sig så här.
”När jag varit full typ nu ska jag passa på att göra allt det där jag velat men inte vågat för hon varit nykter?! Sagt högt och tydligt nej men bara fått skratt tillbaka som det var en lek. Typ ”när en kvinna säger nej menar hon ja”
Men gör mn något åt det?! Nej för det var ju min kompis.”

Ja och där har du en ond cirkel eftersom det var den sortens killar du hade som kompisar.
”En 38 årig vanlig man (småbarnsfar) som vi (ett litet gäng) var hos för han laddade ner filmer och köpte ut cigg. Var som vår (vän) snäll, rolig och gav mig alla sorters trevliga komplimanger”

Nej han var ingen vän, han var bara nån förlorare ni utnyttjade för att få filmer och cigaretter. Vinnare i den åldern behöver inte fjäska för småungar

”sen BOOM börjar han efter en månad att prata om sex med mig och säger att jag som är så mogen för min ålder bla bla bla…”

Ja, och varför skulle han annars fixa filmer och cigg åt er? Här har du typiskt exempel på Laasanens gåvo-ekonomi. Varför tror tjejen hon får en massa saker gratis?
”Min helt vanliga pojkvän, hade sex med mig när jag sov och filmade det. Såg dagen efter och blev riktigt illa tillmods. Bad han ta bort det men han skrattade bara och sa att du är ju min flickvän. Jag 15 år säger eller gör ingenting för jag vet ej bättre eller har samhälle eller struktur på min sida.”

Din pojkvän är inte en vanlig kille. Din pojkvän är den specifika kille du väljer att vara med. Han representererar inte det manliga könet. Han representerar de delar du gillade bäst.
”Efter mina upplevelser är jag inte ute efter att skylla på ”alla” män men jag kan bara ge män skulden för mina upplevelser.”

Som vuxen bär du ansvaret för ditt umgänge, som barn är det dina föräldrar som gör det. Hade du varit kille hade man sagt du hamnat i dåligt sällskap. Inte en människa hade sagt det var fel på manligheten för att du umgicks med drägg. Hade du sagt likadant om svarta för att de få svarta du umgåtts med varit sviniga hade du varit rasist.
”Jag vill inte vara arg på alla män, Vilket jag inte är. MEN JAG TÄNKER INTE KLAPPA MÄN SOM INTE TAFSAR ELLER VÅLDTAR PÅ AXELN FÖR ATT DET ÄR ”SÅÅÅÅ DUKTIGA”

1. Jag tänker inte acceptera att behandlas som om jag vore lika mycket värd som svinen du valde att umgås med som ung. Jag undvek själv mängder av sådana rövhål. Varför så många tjejer dras till de killar jag och mina kompisar undvek vet ingen.

2. Om du inte gillar killar som tafsar eller våldtar så umgås inte med de killarna. Om du tror det inte gör skillnad vilken kille du umgås med byt ut ”man” mot ”svart” i ditt resonemang och försök igen. Är det svartas fel att den svarta person du träffade är elak mot dig? Ja/Nej?
”Och som en skrev ovan att falsk anmälningar är ett prob. Jag kan men säkerhet säga att det större problemet är alla de fall som sker och aldrig blir anmälda.”

Falska anmälningar är ett långt värre demokratiproblem. När polisen börjar sätta dit människor för brott det saknas bevis för börjar människor betrakta polisen som fiender och slutar samarbeta. Utan vittnen så fungerar inte polisen utan blir som vilket banditgäng som helst som med våld trakasserar andra människor. Ett faktum som redan råder i länder som inte är demokratier. Demokratiska principer är bättre.
”Jag har inte anmält några av de tillfällen jg varit med om. Jag vågade inte och framförallt så trodde jag på helt fullt allvar att de där männen hade den ”rätten” till min kropp.”

Du missar helt poängen. Varför just DE männen och inte andra män? Eller har du sex med vilken man som helst? Det tror jag inte. Du säger själv ovan en av orsakerna var att dessa var kompisar (personer du valt vara kompis med) En annan var att det var en vuxen som olagligt langade cigg till minderåriga.
”Jag hade inte tron om att jag var den som styrde över min kropp, att jag hade något att säga till om.”

Men det var du (och som barn, dina föräldrar) som styrde vem du umgicks med. Det verkar du helt ha glömt bort.
”Idag kan jag fundera mycket på den där mannen som då var 38 när jag var 14. Som hade sex med mig.”

Som bara kunde det för ni ville han skulle fixa filmer och cigg åt ert gäng. Redan det faktum att han köpte ut cigg är ju ett brott men det kanske inte var lika noga med att följa den lagen?

Jag hade kompisar som kände folk som brände sprit men vet du hur den relationen såg ut? Vi betalade PENGAR och fick SPRIT. Det var en affärsrelation, vi var inte vänner.
”Tänk om min anmälan hade kunnat göra skillnad för någon annan, att statistiken blir mer tydlig eller on han varit misstänkt för våldtäkt på någon annan eller ännu värre mot hans dotter.”

Tänk om nån anmält mannen för att ha langat cigaretter till minderåriga? Du visste han var kriminell men umgicks ändå med honom och såg honom som ”vän”.
”Så ni män som inte tafsar och våldtar – förneka inte och fokusera på att det är så synd om er för någon sa att ”män förtrycker” se i stället problemet för var det verkligen är och försök stötta eller låta de som upplevt tafs/våldtäkt få tala ut.”

Det är ingen som hindrat dig från att tala ut men det finns inget i din historia som ger dig orsak att hata män. Däremot kan du hata dig själv för att välja dåligt sällskap och dina föräldrar som lät dig vara i dåligt sällskap. Du kan hata den frihet du hade som barn att göra dåliga val.

Men du har inbillat dig att de män du umgås med är representativa för män i allmänhet. Please! Det är som när en kompis till mig sparkades ner från cykeln av ett invandrargäng. Var det invandrares fel att de invandrarena sparkade ner honom? Var det samhällets fel? Var det invandrarstrukturers fel? Var det invandrarrollens fel?

Nej, men vad gjorde rasisterna hans bror kände? De skyllde såklart på invandrarna.

Same shit!

Självklart väljer denna kvinna svaret som att ”du får skylla dig själv” och lämnar debatten (alternativt så har hon inga bra argument och väljer att tolka svaret på sitt sätt…). Och sen blir det då en lång diskussion om huruvida det är ok eller inte att argumentera emot någon om flera är emot. Jag var inte med i diskussionen och tyckte inte jag hade så mycket mer att tillföra än vad som redan sagts.

Men jag tänker lite på det där. Att vanliga män är på ett visst sätt. Och jag tänker på när jag var ute sist, och även andra gånger. Hur nervöst lagd jag är. När någon visar minsta intresse så blir jag mycket nojjig. Som den här gången jag hade satt på mig den rygglösa toppen som 16-åring och var ute på krogen. Och hur jag väl där när jag fått kontakt med en kille som verkade trevlig (och aningen äldre än mig) och inte ens gjort något närmande för säkerhets skulle utbrister ”Jag är bara 16 år!”. Allt för att inte skicka ”fel” signaler. Och på senare år, t ex på Finlands färjan då en 2 meters lång svart man tornade upp sig över mig och ville dansa och jag såg rubrikerna… Han lutade sig över mig och säger småleende att han inte planerar att våldta mig, och jag stod ensam kvar och kände mig tämligen smålöjlig.

Sist när vi då var ute jag och tjejgänget så märkte jag återigen att de var de som drog till sig killarna, och även om de beklagade sig så stannade de kvar och det blev ingen skillnad. Självklart försökte de även dansa lite med mig men jag dansade undan och när man lade armen runt axeln gjorde jag mig snabbt fri – och de gjorde inte om mig. Plötsligt säger en av killarna ”Du är inte intresserad av att dansa med någon va?”. Och plötsligt ser jag lite av saker från när jag växt upp och varit ute i ett annat ljus. Jag har varit avundsjuk på att andra har fått mer intresse än vad jag får. Även om jag inte är en skönhetsdrottning så har jag väl inte tyckt att andra som fått uppmärksamhet har varit det heller. Så varför var jag så ointressant?

Samtidigt har jag väl tyckt att vissa av de som en del av mina vänner träffat varit personer jag själv inte skulle ta i med tång. Och kanske handlar det om mina signaler. Att jag signalerat ointresse och rädsla så fort någon visat intresse. Ärligt talat så gissar jag att det inte är så attraktivt för en man att stöta på en tjej som betraktar honom som en potentiell våldtäktsman.

Men trots min rädsla och förutfattade mening att alla män är ute efter min kropp så har jag faktiskt aldrig varit med om det. Man har knappt tagit mig på baken (har väl hänt 1-2 gånger och jag blev alldeles paff). Jag har inte upplevt att män sett mig som ”objekt” och kollat på min kropp istället för att lyssna på vad jag säger (har bara hänt en gång faktiskt att jag mötte en kille på jobbet i dörren – precis när jag varit med i Viktväktarna och hade verkligen platt mage och fortfarande stora bröst som jag då gärna visade upp med en tight topp. Enda gången jag upplevt det som kvinnor säger – att män pratar med brösten. Å andra sidan var det denna kille som tydligen brukade köra helikoptern på fester. Kanske inte någon som jag skulle välja som vän.)

Är jag representativ för ”kvinnor”? Ibland läser man hur många som varit med om misshandel, våldtäkt och sexuella trakasserier. Men inte jag. Jag har heller aldrig blivit förfördelad på grund av mitt kön – tvärtom har jag haft lättare att komma på intervjuer då jag jobbar inom mansdominerat yrke.

Kan jag påstå på grund av att jag inte har erfarenheter av detta att kvinnor inte kan råka ut för våldtäkt? Självklart inte! Det finns män som gör saker som är ofattbara. Även för andra män. Men man gör det inte för att ”man är man”. Det kan finnas psykiska orsaker. Det kan finnas många olika saker som påverkar det.

Men jag har också själv undvikit situationer och personer som har signalerat fara. Jag har aldrig fått sprit av någon. Om någon erbjuder mig något så är jag mycket misstänksam. Redan tidigt lärde man sig att inte ta emot godis från främmande – och jag översatte det senare till drinkar. Vilket innebar att det inte blev så mycket dricka för mig ute.  Katarina skriver att ”bara för att man har fått sprit och cigaretter från någon så ger de inte dem rätt till ens kropp”. Samtidigt som hon erkänner att hon trodde att det skulle vara så – att hon trodde hon var tvungen att ha sex med honom. Och det finns väl den där känslan. ”There’s no such thing as a free lunch”. Kanske har jag gått miste om mycket positiva saker att vara misstänksam mot dessa erbjudanden – å andra sidan känns det som jag också har besparat mig en hel del negativa erfarenheter. Jag vill inte att någon ska betala för mig och därmed hamna i skuld till dem.

Jag har många väninnor som druckit en hel del och har ankrat på toaletter. Själv har jag många gånger snabbt nyktrat till och tagit hand om dem. Som en tigrinna har jag suttit där bredvid och sett på alla potentiella våldtäktsmän som passerat. Och fått lite dåligt samvete varje gång jag får en hjälpande hand från dem. Vad jag vet har de inte råkat ut för något de gånger jag inte varit där heller. Å andra sidan vet jag inte hur mycket de skulle dela med sig, men med tanke på gråtkalasen på festerna så misstänker jag att jag skulle ha fått reda på det om det hänt i yngre ålder.
Men jag har en vän som berättat om ett ofrivilligt sex. Han hade druckit lite för mycket och om han hade tagit med någon, eller om hon tagit med honom vet jag inte. Hon var lite äldre och ville ha sex. Att han kände att han inte var på topp eller kanske inte hade lust spelade inte så mycket roll tyvärr. Han berättade detta lite generat småskrattade över en lunch så det kändes inte riktigt läge att fråga så mycket. Men jag tänkte lite på det där. Jag tänkte på att hon hade kanske velat bli gravid. Och då skulle han inte ha något att sätta emot.

Kan inte låta bli :)

Etiketter

debatter, retorik, Sveland

Fick precis en inbjudan till en kurs…

 

Borde inte Maria Sveland vara självskriven som ledare för en sådan kurs? Snacka om vinnande retorik. Hon får göra sin röst hörd överallt – men ingen får möjlighet att argumentera emot henne vilket innebär att hon vinner alla argument.

 

Om någon nu råkar säga emot så är dumma och hatar kvinnor. Hur kan man förlora? Lägg också till det vinnande argumentet som Mymlan körde i radioett  ”Den som är stor måste också vara extrasnäll”. Vilket innebär i klartext: Försök aldrig låta en kvinna förklara sin ståndpunkt. Det kan bli för mycket för det bräckliga könet…

 

När man hör sådana människor så blir man lite mörkrädd faktiskt. Men det finns hopp i mörkret. Det finns så många kvinnor som faktiskt inte har problem att svara för sig själv. Oavsett vad jag tycker om vissa av dem i andra frågor så kan de i alla fall bita ifrån och ta avstånd från den retorik som Mymlan/Sveland tycks förespråka.

 

Hanna Kjöller

Men det finns också kvinnor som ägnar sig åt ett slags omvänd härskarteknik. Den går ut på att avfärda allt obehagligt som sexism och män man inte gillar som gubbslem.

 

”Att vara vit man med makt är ett privilegium”, bloggar Sofia Mirjamsdotter och lägger till att det är dags att män börjar förstå det. Visst. Precis som det är dags att inse att superhajpade mediekvinnor också har makt. Att inte erkänna det är att förminska.

 
Annika Borg:

Det går inte att diskutera med kvinnor. Kvinnor kan inte skilja på sak och person. De är känslomässiga, har svårt att ta ansvar och när en kvinna inte får som hon vill gråter hon.

Ungefär så kan man beskriva den patriarkala schablonbilden: kvinnan som essentiellt väsensskild från mannen /../

Jag påminns om detta när jag läser Maria Svelands recension av vad som hände under den omdiskuterade debatten på Gräv 2013 häromveckan och undrar samtidigt varför hon väljer att skriva in sig i denna patriarkala våta dröm om kvinnan.

 

Karin Mattisson

Att Janne är en mästare på konfrontation och att ifrågasätta och ställa makten till svars, det har många fått uppleva. Och därför valdes han förra veckan till den journalist som svenska folket har störst förtroende för.
Att uppmana till en hat-stafett liknar inget annat än mobbning.

Och även tidigare har det funnits kritiska röster om Bitterfittan (obs, boken!)

Linda Skugge

 

Jag blir ledsen när jag läser ”Bitterfittan”. Jag ser bara en ung omogen mamma framför mig som inte har fattat vad det innebär att bli mamma.
Att bli mamma betyder att man inte längre får nån tid över för sig själv. Att bli mamma innebär ständig jour. Egentid?!
Varför skulle man ens VILJA ha det? Varför tror så många kvinnor att de måste få ”egentid” för att kunna vara lyckliga?

 

Marie Söderqvist

Efter att ha läst boken och försökt debattera med författaren är jag faktiskt rätt orolig. Hur kan man framföra sådan icke underbyggd dynga och bli tagen på allvar? Finns det en egen litterär kvot för kvinnor som påstår att allt sex de har haft varit våldtäkter och att alla tillkortakommanden de upplevt beror på patriarkatets förtryck? En kvot där man är befriad från alla de regler som gäller i övrigt för någon som vill föra fram ett budskap och bli tagen på allvar?Maria Sveland bevisar genom sin bok gubbslemmens värsta fördomar (kvinnoförtryckande slemgubbar ser hon överallt: lärare, chefer, redaktörer, gynekologer), nämligen att kvinnor inte kan tänka, inte kan föra logiska resonemang och är hysterikor.

Sen finns det naturligtvis lysande bloggerskor som har diskuterat cirkusen Sveland med.

Cattasbubbla, Rocki, Susanna Varis, Sensation (som gästbloggat hos Aktivarum)

Så nog kan kvinnor diskutera och debattera, vad än Maria Sveland och Sofia Mirjamsdotter försöker tuta i oss.

Det här med privilegium och makt och kön

Etiketter

makt, män, mymlan

Vissa saker blir jag väldigt, väldigt trött på. Och det är det här malandet av makten som vita män har. Det första jag såg detta på i denna omgång var på Twitter:

+ en miljon “@isobelsverkstad: män skulle ju kunna minska manshatet genom att t ex inte utnyttja sin ställning i patriarkatet lika mycket”

— Sofia Mirjamsdotter (@mymlan) March 12, 2013

Sofia Mirjamsdotter/Mymlan försöker också hamra in budskapet om män och deras privilegium. Hon börjar i inlägget där det handlar om hennes syn på Gräv-debatten:

Att vara vit man med makt är ett privilegium. Det är på tiden att alla vita män med makt börjar förstå det.

Men sedan fortsätter det bland kommentarerna och då faller det vita bort, vilket tillåter mig att även ta med andra exempel.

Så det är ett privilegium att vara man?

Undrar om Mohammed Bouazizi höll med om detta. Han som brände sig till döds i Tunisien och blev startskottet på den Arabiska våren. 10 år gammal blev han försörjningsansvarig för familjen och kunde inte studera vidare. Han jobbade för att hans systrar skulle utbilda sig. Och vad var droppen? När han blev trakasserad ännu en gång av polisen – denna gång av en poliskvinna. Han måste verkligen känt sig priviligierad och i maktställning som man när han tände eld på sig.

Eller vad sägs om den 8-åring som gifte sig med en 61-åring. Måste verkligen kännas som han har makten över sitt öde. Läs gärna Hannahs utmärka analys när män (pojkar…) ses som den aktiva partern no matter what.

Själv har jag aldrig känt mig varken priviligierad eller förfördelad för att vara tjej. Vissa saker kan jag tycka suger. Till exempel på senare år när blodflödet har ökat och jag kan åka på fläckar på byxor när jag suttit för länge. Där och då kan jag nog tycka att det hade varit positivt att slippa vissa delar att vara kvinna. Å andra sidan så funderar jag på hur killar i yngre åldern känner sig när det är kladdigt på lakanen och de inser att mamma kommer veta det – inte alltför roligt kan jag tänka mig, eller när kroppen reagerar synligt på något som attraherar. Jag vet inte, men jag misstänker att det kan vara jobbigt ibland det med…

Och när jag försöker gå ner i vikt och kör viktväktare och mannen tappar 3 kg på varje kg jag tappar utan att då ändra varken lunch eller frukost blir jag lite bitter och kan nog tänka mig att använda ordet ”priviligierad” som man – men det känns inte riktigt som det är detta Mymlan m fl menar.

Jag läser om Daddy och hans kamp för att få umgås med sin dotter. Att få vara en del i hennes liv. Något han förvägrats av myndigheter gång på gång trots att ingen har kunnat påvisa att han är eller var en dålig pappa. Nej, problemet är att dottern far illa av att hennes mamma inte vill ha pappan i hennes liv – och resultatet blir en 8-åring som sviks av alla som borde ställa upp för henne – och en pappa som nog känner sig långt ifrån priviligierad.

Att ha makt är ett priviligium – det kanske vi kan komma överens om. Men makt är inte något män får per automatik. Så varför kan man inte spola det snacket? Och det är för helvete samma priviligium för kvinnor i den positionen? Kom inte och säg att inte SEB-chefen Annika Falkengren är priviligierad, eller Eva Hamilton på SVT och Marianne Nivert (som jag inte vet vad hon gör nu längre men det är ett namn som jag känner igen med makt), Cilla Benkö VD för SR eller vad sägs om Antonia Ax:son Johnson eller Cristina Stenbeck. Det finns kvinnor med makt, en del har gjort sig förtjänt av det – vissa har ärvt sin position men har sedan kämpat för att hålla sig kvar och skapa sin egen sfär.

Att uttrycka sig att män har makt bara för att de är män förminskar dem lika mycket som att säga att Ax:son Johnsson och Stenbeck bara är societetsprinsessor som ärvt sina pengar. Alla timmar som läggs ner för att komma någon vart blir bara meningslösa – man blev VD för att man var man. Inte något annat. Sen kan det finnas brustna förhållanden, barn som man inte haft tid med, ett pris som man själv, eller familjen fått betala – och sen ses det bara som ett naturligt drag för att man fötts med en penis.

Alla dessa män som slås ut då? Hemlösa, de med problem, de som tar självmord – de ses som misslyckade. De hade ju allt de behövde från början. De var män och därmed hade de makt. Så hur kunde de misslyckas?

Ja, svara gärna på det feminister som hävdar att mannen bara för att de är män har makt.

En recension om en recension då

Etiketter

feminism, Maria Sveland

Det är få som missat att Maria Sveland har kommit ut med en bok nu om Hatet. Vilken PR den får överallt. Tänk om alla andra skulle få samma utrymme. Läste en kommentar av MA när hon kommenterade sin attack mot BA:

Det där med att inte få mediautrymme delar vi alla. Så fungerar det helt enkelt. Man kan till och med konstatera att det nog får anses vara bra att du fick napp från två den där gången med GAPF (jag är också medlem). Konkurrensen om mediautrymmet är stenhård.

Och jag undrar lite hur det då kommer sig att i detta knapra utrymme finns så mycket plats för Maria Svelands görande och låtande, och så lite för personer som BA.

Men gott och väl. I det här sammanhanget så hörde jag, efter tips, på en kort recension på 3 minuter från Kulturnytt av Ulrika Knutsson.

Det är viktiga frågeställningar som kommer fram.

Vilka är det som hatar? Hur ser dom ut? Vad driver dem?

Och jag reagerar på fråga två. ”Hur ser dom ut?”.
Vad spelar det för roll? Varför är utseendet så viktigt? Är det för att man ska kunna säga att personer är så fula att de inte kan få ligga? Eller för att komma med fördomar. Mot tjocka, magra, långhåriga, korthåriga, mörkhyade, ljushyade? Jag förstår inte varför frågan är viktig. Vet inte om det bara är Ulrikas egna frågor, eller om det är Svelands frågeställning från början.

Däremot skulle jag vilja veta mer vad man definierar som ”hata”. Är det verkligen att hata någon att inte hålla med? Är det att hata att jag anser att Maria Svelands sätt att likställa alla som argumenterar mot hennes världsbild som en Breivik är både fult och ohederligt – och skrämmande när man lägger till den makt hon har i det där lilla utrymmet som då alla delar.

Men tillbaka till Ulrika Knutsson då. Lyssna på människan.

Vilket förakt när hon säger Pär Ström och Pelle Billing. Man kan verkligen höra hur hon spottar ut namnet ”Billing”. Varje gång. Jag undrar för mig lite hur mycket hon har läst eller hört vad Billing har att säga. Eller har hon bara läst Svelands tolkning av Billing? Beror, ja ska vi kalla det hatet som hon uttrycker för för honom att hon inser hur farlig Billing är för feminismen. Ingen har kunnat bemöta honom med sakliga argument – kanske är det en grund för hat? Att inte kunna bemöta någon? Kanske något Ulrika Knutsson att fundera på om andra reagerar som henne om hon nu vill ha svar på varför folk hatar…

Lite roligt är det med den tanken att höra:

Ström och Billing producerar bulk till 1000-tals bittra män som inte orkar tänka själva.

Och Maria Svelands mottagare…?

Och de här bittra männen….Eftersom jag själv har följt Billing och han har fått mig att ändra vissa uppfattningar, och jag även har hållit med Ström i olika sammanhang och skrivit om detta så kan jag inte annat än se att jag återigen osynliggörs.Liksom Tanja B, Ninni och Rocki och Susanna Varis, samt Maukonen. Som vanligt.

Det kommer fler djupa tankar….

Varför tas sådana röster alls på allvar?

Kunde inte uttrycka det bättre själv – fast jag riktar mig mer emot Ulrikas husgud då 🙂

Alltid beredda att producera missuppfattningar om texter av Valerie Solanas

Eeh…vilka missuppfattningar är det som sprids? Att Valerie Solanas sköt Andy Warhol samt producerade ett manifest som är lika otäckt som Mein Kampf och Breiviks enligt min åsikt?

Vi kollar lite på vad engelska wikipedia skriver om henne :

Some authors have argued that the Manifesto is a parody of patriarchy and a satirical work and, according to Harding, Solanas described herself as ”a social propagandist”,[34] but Solanas denied that the work was ”a put on”[35] and insisted that her intent was ”dead serious.”[36]

Och så har vi det här med skjutandet:

Then, according to Feiden, at about 12 noon, Solanas revealed a gun.[44] “Do you know what this is?” asked Solanas.[44] Feiden replied, “It looks like a gun.”[44] Solanas held the gun up.[44] Solanas threatened to shoot Warhol so that when Solanas and her play are famous Feiden will produce it,[44] although Feiden reiterated her refusal to produce it.[44] Solanas threatened: ”I’m going right now to shoot him. I want you to keep the play”.[44]

Och sen vad skrevs om denna helt sansade människas manifest när den gavs ut på svenska av översättaren Sara Stridsberg?

Ingen text har förändrat mig så…mitt sätt att tänka, mitt hjärta, min fitta…den har lärt mig allt jag behöver veta.”
/../
Vi kan läsa det bokstavligt. Vi ska läsa det bokstavligt. Att kvinnor slår tillbaka är helt logiskt.

Så kan Ulrika Knutsson informera mig om vad för missuppfattningar som spridits om SCUM av dessa hatare?

Ser Svelands granskning av samtidshistorien som en alldeles nödvändig bok. Och forskarna måste besvara hennes frågor.Vilka är det som hatar, hur många är det, och hur ska det demokratiska samhället slå in en kil i den skrämmande alliansen av kvinnohatare och rasister.

Jag tycker att det vore intressant att granska Svelands verklighet lite mer. Vad är det som hon definierar som hatare? När Pelle Billing hamnar på den skalan med sin mjuka debattering och önskan att förstå motparten tror jag de flesta som försöker följa debatten tvivlar starkt på Maria Sveland.

Och hur kommer det sig att man blir ”kvinnohatare” för att man inte gillar Maria Svelands drapor? Varför ska dessa champagnefeminister inom media få vara representanter för kvinnor i världen? Jag tycker t ex ”kvinnohataren” Dolf uttrycker sitt hat väldigt bra på Genusdebatten.se….

Och hur kommer det sig att alla dessa rasister (intressant att man för att man ogillar feminismen per automatik ses som rasist!) är de som hyllar personer som Sakine Madone och Bahareh Andersson – till skillnad från så många feminister…

Tänker också på den man som hon tydligen berättar om att hon mött. En av dessa hatare. Jag läste inlägg av denna ”hatare” på den tiden det begav sig och det kändes inte riktigt som han beskriver samma möte. Även vittnen till mötet har förkastat Svelands beskrivning.

Kan en människa ljuga ihop något sådant? Ja, Sveland skulle inte ha varit ensam om detta, det har vi redan förstått.

Tänker lite på en bit text från min älskade musikal, Jesus Christ Superstar.

Jesus: I look for truth and find that I get damned
Pilates: But what is truth? Not easy to define, we both have truths, are yours the same as mine?

Det enda jag är lite osäker på är väl huruvida det är medvetet man förändrar verkligheten för att passa den egna agendan – eller om man själv övertygar sig själv om att man har rätt. Jag har inte riktigt bestämt mig vad som är värst för att vara ärlig.

För övrigt, vill man läsa en balanserad och nyanserad recension av Maria Svelands Hatet så rekommenderar jag Ann-Charlott Ahlstadt, också feminist i Flamman:

När feminismen betraktas som en, blir den samtidigt sårbar. Ett tv-program, kritik mot en forskare, ett rättsfall och hela den sköra feminismen tycks vackla och falla. Bristen på pluralism gör feminismen så utsatt att all kritik uppfattas som hot. Inbäddad i en medelklassmiljö där alla lever och tycker lika, ser inte Maria Sveland att det egentligen inte existerar någon feminism, utan en rad feminismer. Motsatsen kallas sekt eller barnsjukdom. Och feminismen måste våga höja många olika sorters röster för att höras, för då låter det så mycket högre och med större trovärdighet.
När Maria Sveland i Hatet analyserar antifeminismen och hatet skapar hon också, medvetet eller inte, en feministisk kanon. Problemet är att det gör många av oss till kättare.

Amen!

Lite olika feminister

Etiketter

Bahareh Andersson, feminism, hederskultur, monica antonsson, Sakine

Jag kände mig håglös och oinspererad och visste inte riktigt vad jag skulle skriva om. Ingenting som riktigt brinner för mig just nu. Eller ja, vissa småeldar som jag inte kan formulera och därför inte kan skriva om i dagsläget. Men något att skriva om. Det känns som det varit alldeles för lång stiltje för mig.

Jag läser vissa inlägg om jämställdhet och så utan att reagera så starkt. Men så besöker jag då Monica Antonssons blogg. Den här som jag bör hålla mig undan. Men jag har smugit mig dit ibland och faktiskt upptäckt saker som faktiskt varit vettiga i hennes inlägg. Men hon har inte gjort mig besviken. Några rader in i senaste inlägget så går blodtrycket upp.

Monica väljer att hylla Maria Sveland och Gudryn Schyman – och trasha den mycket ”suspekta” Bahareh Andersson. MA sammanfattar:

Själv ska hon och hennes olyckssystrar och bröder alltså inte göra något alls! Det är Gudrun Schyman personligen som ska utrota den tusenåriga hedersproblematiken, ställa upp på alla debatter och skriva debattartiklar som passar Bahareh Andersson. Hon vill till och med att de ska bränna kyskhetsbälten tillsammans!

Nej Monica! Det är absolut inte det Bahareh på något sätt förespråkar. Hon försöker be Gudrun och co att inte motarbeta de muslimska kvinnorna. De svenska feministerna tar på sig offerrollen i alla sammanhang. De likställer hedersproblematiken med den ”mäns våld mot kvinnor”. En inställning som bara ger klirr i kassan till vissa grupper som tjänar pengar på detta. Det hjälper inte kvinnor som misshandlas av alkoholiserade män, hustrur/döttrar/söner som misshandlas i hederns namn, män som misshandlas av sin partner. Ingen blir hjälpt. Kanske vi någon gång börja titta på olika mekanismer som ligger bakom istället för mantrat ”alla män slår kvinnor”.

Det Bahareh försöker få fram är att man i Sveriges riksdag har en man Wabari. Som inte tycker att kvinnor får vistas i samma rum som en man som de inte är gift med. Som inte tycker dans ska tillåtas. Är det inte att ta Sverige tillbaka en massa herrans år? Är det inte ett problem för Monica i och med att det i nuläget inte är ”vita” som drabbas?

Och Monica tycker att Bahareh är den suspekta? Hon tycker att Bahareh ska lösa sina problem själv med sina muslimska medsystrar. Och det säger väl ganska mycket om feminismen i Sverige. I stället för den vita kränkta mannen så har vi den vita kränkta media kvinnan som bara bryr sig om sin egen klass. Och de är väl i en klass för sig inser jag. Kvinnor är bara intressanta i den mån de stämmer in i deras världsbild. Det är riktigt intressant hur man börjar mobba ut Sakine och Bahareh som suspekta högerkrafter. Kvinnor som faktiskt har levt i verkligheten. Långt ifrån Söders lattehak. De som har erfarenheter av olika kulturer på riktigt – inte den här städaren som man nedlåtit sig att prata med. Dessa människor är de nya som Åsa Linderborg och Monica ger sig på. Och plötsligt hör man ingen säga ”rasist” för när det är vita media kvinnor som kritiserar färgade kvinnor – då är det en heeelt annan sak.

Det finns ingen normalbegåvad svensk som inte stöttar de muslimska kvinnorna och männen mot hedersförtrycket. Ingen! Av det följer att inte bara Gudrun Schyman utan hela den svenska normalbefolkningen står bakom ett totalförbud av sharialagarna. Vi vill inte ha in denna pest i landet. Tvärtom. Vi kräver att de som invandrar för att leva i Sverige ska lämna dessa orättfärdiga, hedniska vansinnestraditioner bakom sig. Basta!

Och hur kräver vi detta när Gudrun är så jäkla tydlig att det inte finns något sådant specifikt fenomen? Vill återigen passa på att påminna om att man hade en konstutställning för att visa hedersvåldet i Sverige i Uppsala för inte så länge sedan. Sakine var mindre imponerad. Jag har tidigare sammanfattat lite av diskussionen om hedersvåld och hur politiker står – och även om de flesta folk inser att detta är en reell faktor så framgår inte det från politikers görande och sägande. Nu vet jag ju inte om Monica sätter ”normalbegåvad svensk” och politiker som samma sak. För om hon skiljer på dessa så kan det nog stämma att de flesta vet det – men det gör inte någon stor skillnad för de som drabbas och inte får någon hjälp.

Monica fortsätter i ösa ur sig:

Bahareh Andersson är helt enkelt ute och cyklar. Är hon alls feminist? Det undrar jag verkligen så egoistiskt och osolidariskt som hon framträder. Vill hon verkligen få bort hederproblematiken eller agerar hon bromskloss åt de extrema högerkrafterna?

Jag har aldrig fått uppfattningen av Bahareh är egoistisk och osolidarisk. Tvärtom så framstår hon så väldigt mån om andra kvinnor i hennes situation. Att jämföra med andra feminister som tycker att bränna pengar är ett bra statement. Vilket det väl var. Pengar givna av män i en grill hanterat av en man. Jepp. Kommer inte glömmas i första taget. Och hur har det hjälpt någon kvinna…? Jag menar förutom Gudrun själv då som fick en hel massa löpsedlar och artiklar.

Och Maria Sveland blir också hyllad av Monica.

Maria Sveland har analyserat kvinnohatet och kommit fram till att TV-dokumentären Könskriget var den utlösande faktorn, själva dörröppnaren till det kvinnohatet som nu flödar över oss. Från att det i början av 2000-talet var poppis att kalla sig feminist blev ordet ett av de mest avskydda någonsin över bara en natt 2005.
Vilket björntjänst hon gjorde oss, Evin Rubar.

Japp. Problemet var att Evin gjorde dokumentären. Inte att det fanns så många stolpskott som uttalade sig.

Tänk så mycket UG har ställt till med för social sekreterare genom sina program där de visat hur barn misshandlats i olika sammanhang. Det hade varit mycket bättre att de inte visar detta – för att visa sanningen gör att folk tappar förtroendet och det är deras fel då. Jag kan inte tolka Monicas logik på något annat sätt faktiskt.

Undrar om man ska tipsa Monica om att läsa Sakines ledare om dagens jämställdhet: Feminism är mer än vit medelklass

Så där ja. Nu tar jag mig en kopp kaffe och försöker få ner trycket igen.

Uppdaterat 9/3:

Har nu läst ytterliggare kommentarer hos MA och konstaterar att det finns tre kvinnor, (vita?) som verkligen inte gillar BA. Monica, Noboytoy samt Joy. M

1. Är det verkligen BA själv som skriver artiklarna – helt klart är de skrivna av hennes man anser NBT och MA hoppar genast på tåget. Liksom Joy.

Ursäkta mig?! Varför tvivlar man på att BA själv kan uttrycka sig? För att hon är kvinna? För att hon inte är infödd svenska? Eller för att hon är muslim?
Dessa människor sitter alltså på fullaste allvar och tror att denna kvinna som har hjälpt så många offer inte kan tänka själv.
2. Varför ska Reinfeldt bry sig om balkongflickorna frågar sig MA apropå en annan artikel från Newsmill av BA:

Är det alltså Reinfeldts fel att muslimerna (ursäkta om det är fel ord) tvingar sina döttrar att begå självmord genom att kasta sig från balkonger för att släkten hemma i någon by i tjottaheiti har fått för sig det? Det är horibelt. Dylikt beteende är så primitivt att vi i den civiliserade världen inte ens kan tänka oss något dylikt. Hederstänket finns inte i vårt land. Det är brottsligt. Nu har det kommit hit illegalt med invandringen och det är för jävligt.

Till att börja med så frågar BA varför det är olika jämställdhet och frihet som gäller för de invandrade flickorna. Varför får man ha friskolor där det kommer varningar på varningar om missförhållande och moderaterna tar in rektorn i riksdagen. Det blir då för mig verkliget relevant att fråga sig hur han vill lösa problemet. För mig känns det som lösningen är att skapa samhällen sharialagar i vissa delar är vad man är på väg till. Alltså är det väldigt relevant att ställa honom till svars för vad som sker.

Det är intressant att det MA säger att hon blir ledsen över att BA tagit illa upp av vad hon skrivit som svar när BA väldigt vänligt försöker förklara sig – och sedan fortsätter på den här nivån. Den lilla ursäkten kändes verkligen som det kom från hjärtat. Verkligen.

 

Flumtankar kring generalisering och manligt och kvinnligt

Etiketter

generalisering, manligt och kvinnligt, SR Metropol, stereotyperr

Jag har funderat lite fram och tillbaka så det kan bli ett än mer flummigt inlägg. Jag har funderat en hel del på perspektiv på saker och ting. Ninni har skrivit väldigt bra om män och kvinnor på Genusdebatten. Och det var väl det som ledde mig att spåna vidare.

Jag avskyr själv att höra när folk kommer med slutsatser som baseras på generaliseringar. Men jag gör mig själv skyldig till dem då och då. Man skämtar om saker. Vad är manligt och kvinnligt? Den eviga frågan.

Är en riktig man det som Kenneth and the Knutters sjöng om en gång i tiden?

Finns det inte nån som kan som en riktig man
dricka öl och åka hoj
Var finns det grabbar
som tuggar taggtråd och spottar snus
Finns det inte nån som kan som en riktig man
dra från snuten mest på skoj
Vart finns det grabbar som gör rääcer
av min lilla brandgula pusch dakota

Jag inser att jag inte har träffat en ”riktig man”. Lika lite som jag träffat en ”riktig kvinna”. Oftast räcker det med att en ”riktig kvinna” har bröstkupor halvvägs ner i alfabetet, och en midja som är 60 cm eller något sådant på det. Personen ska dessutom konstant ha stilett klackar (och på ämnet, har någon sett hur många polisserier där de höga kvinnliga poliserna faktiskt har dessa skor och springer i).

Men trots att jag inte känner någon ”riktig” man eller kvinna så känner jag och har träffat en hel del olika människor av båda könen. Det finns andra fack som jag kan stoppa in dem i, och för mig är man och kvinna ett så brett spektrum så det går inte att sortera dem utifrån detta. Men visst kan jag ha med kön till viss del ändå i mina generaliseringar.

Till exempel kan jag utan problem generalisera om stureplansbratz, och då skilja mellan killar och tjejer. Jag känner egentligen inte någon som hänger på Stureplan, så det är verkligen bara förutfattade meningar som troligen inte stämmer på många punkter med verkligheten. Men det blir väl ändå så att man bildar stereotyper beroende på vad andra säger, vad man läser och sådant. Tillbaka till den här valda sanningarna som Torkild Sköld skrev om. Men det viktiga för mig är att hålla kvar den känslan att veta att detta är generalisering. Kanske skulle jag möta någon som stämmer helt överens med dessa fördomar/generaliseringar/stereotyperna så skulle det faktiskt inte bekräfta att det är en sanning. Inte ens om jag träffar på två – tre – flera. Stereotyper kommer aldrig vara en sanning – det kan vara en del i sanningen, men människor är en summa av så många olika faktorer att man inte kan kategorisera dem.

Men om jag nu skulle kategorisera människor än mer och jämföra vilka som är lika på någon sorts skala, så skulle nog stureplanstjejen ligga närmare stureplanskillen än hon skulle vara nära den norrländska bondmoran. Liksom den afrikanska klankvinnan skulle ligga närmare klanmän än hon skulle vara den svenska lattemorsan. Oavsett om de har samma antal barn.

Jag hörde något på radion som gjorde mig arg häromdagen. Det var någon, vet ej vem , som hade diskuterat det här med värnplikt och tyckt att när nu den inte var en plikt längre så borde alla män istället få gå en kurs i att ”vara kvinna” och veta hur det känns att föda barn. Hon lyckades också klämma in att de kunde lära sig empati – men hon insåg själv att det kanske var lite väl så hon erkände storsint nog att män också så klart kunde känna empati.

Återigen en sån här humoristisk sväng som alltid är ok. Jag hörde inte diskussionen om hur den började eller så (men det hade varit en hetsig om jag förstod saken rätt) men det var tydligen någon som mailat in och förklarat varför han valt att göra värnplikten idag. Att det inte handlade om ”macho” ideal utan för att kunna testa sina gränser, lära sig disciplin, och få en lärorik tid. Flera gånger lyckades kvinnan tala om att det tydligen var ”viktigt för X att poängtera detta” så även om diskussionen var avslutat så läste de upp mailet. Min tolkning var att det var ett visst hån mot X som tyckte detta var viktigt. Även om det inte sas på något sätt så fick jag en känsla av att kvinnan tyckte att X borde vara självutnämnd på KVM listan eftersom han tyckte detta var så ”viktigt”.

Jag bytte ilsket kanal och bestämde mig att SR Metropol inte var något för mig.

Men jag funderade på vad den här kursen ”att vara kvinna” skulle innebära. Att föda barn var den självskrivna delen. Innebär det att kvinnor som inte väntat eller fött barn egentligen aldrig blir kvinna? Och jag blev kvinna när jag var 30+? Vad var jag innan? Och föda barn med en massa smärta – jag har hört så många berättelser från att barnet glidit ut utan någon smärta alls – tills extremt traumatiska upplevelser. Många kvinnor förtränger sedan det hela – och kroppen glömmer smärtan. Så vad finns att lära sig? Hur ser man på de som fött med kejsarsnitt – har man ändå lyckats bli kvinna då eller är det bara vaginalt som räknas? Av vad jag förstått så är det många män som redan upplever det hela än värre än en del kvinnor gör. Så de vill inte ha fler barn för att utsätta ”sin” kvinna för detta igen. Liksom det självklart finns kvinnor som också tar detta beslut.

Jag önskar att värnplikt hade varit obligatoriskt för mig med på den tiden det begav sig. Även om jag inte önskade det då. Den person jag var då hade nog absolut inte uppskattat – eller gjort så bra ifrån sig på fältet. Men kanske ändå? Vad lär man sig i militären? Följ order och håll ordning. Det var en värld jag aldrig behövde sätta mig in i, så det var skönt att vara tjej. Kanske de första gångerna man faktiskt uttalat insåg att det var en fördel att vara tjej. Inte heller den sista. Jag har aldrig önskat att jag varit en man. Jag kan ha önskat större styrka, lite längd osv men aldrig att vara kille/man.

Men tillbaka till det här med militärtjänstgöringen som jag då sluppit. I varje program/film som man ser om militärträning så ser man dessa officer som plågar de nya. Absolut lydnad krävs alltid. Annars bestraffas man: ”Drop down give me 20” ropas det gärna. Och jag, som knappt klarar 3 armhävningar funderar lite hur det gått för mig i den miljön. Men när man då pratar om ”en riktig man” så pratar man sällan om det här att man ska lyda order . Att vara en man är att skita i order. Och ordning, minsta lerfläck på skor, bestraffades – men när man pratar om en ”riktig man” så känns inte ordning så prioriterat. Varför ska en man hålla ordning när de kan förvänta sig att kvinnor kommer kämpa om att ta hand om deras tvätt och disk?

Så hoppar jag tillbaka till  kursen att vara kvinna – jag undrar fortfarande lite över den.

Förutom att kvinnor kan få barn, vad mer skulle man lära sig på kursen. Hur det är att leva med PMS? I så fall kanske det kan vara öppet för en del kvinnor med. Jag har själv inte haft några problem med PMS. Det pratas mycket om det – och många använder det slentrianmässigt som ursäkt/förklaringar/hånfulla frågor men för mig är det inte någon skillnad på humör som kan kopplas till min cykel. Jag har däremot under graviditet märkt av udda humörsvängningar med tårar vid de märkligaste tillfällena – för att inte tala om efter förlossningen. Men i dagliga livet – nej, inget som påverkat mig.  Mensen överlag har faktiskt aldrig varit mer än ett mindre bekymmer lite då och då (till exempel med vita byxor...). Jag har inte haft smärtor eller så. Som den latmask jag var i skolan så skippade jag gladeligen idrott när jag hade mens – idag när jag tränar så påverkar inte cykeln mig alls.

Vad finns det mer? Att bli utsatt för sexuella trakasserier? Inte heller något som alla kvinnor råkar ut för – men däremot så finns det en hel del killar och män som utsätts för det. Så även där känns det väl som jag lika gärna kunde gå  den där kursen.

Om någon råkat höra den där diskussionen så skulle det varit intressant att veta vad hon sa – kanske missade jag någon viktig del som hon haft med.

Att prata känslor

Etiketter

Känslor, kvinnligt, manligt, mansdagen

I tisdags var det internationella mansdagen vilket firades på lite olika sätt. Jag tycker Hannah beskriver det rätt bra. Rubrikerna kunde man även hitta hos Genusdebatten och jag hittade då länken till en DN artikel där man konstaterar att Var tredje ung kvinna mår psykiskt dåligt. Och citatet: ”‘Killarna har en given plats i samhället, som tjej får man kämpa hårdare’, säger psykiatern och forskaren Ulla Danielsson.” Jag drog ett djupt andetag och valde att helt enkelt strunta i att skriva något om denna. Det fanns andra som skrev om det så. Men så idag så skriver Ninni om det istället. Hon hade då faktiskt försökt gått igenom forskningen som låg bakom artikeln – något man nog borde göra oftare.

Jag drog ett djupt andetag och valde att helt enkelt strunta i att skriva något om denna. Det fanns andra som skrev om det så jag lät det vara. Men så idag så skriver Ninni om det istället. Hon hade då faktiskt försökt gått igenom forskningen som låg bakom artikeln – något man nog borde göra oftare.

Forskningen visar att män och kvinnor beskriver depression på olika sätt. Män beskriver det oftare som en plötslig händelse/upplevelse, medan kvinnor beskriver det som en långsam nedbrytande process. Kvinnor talar mer om känslor, män mer om fysiska symptom. Män lägger orsaken till något utanför sig själv (tex. yrke) medan kvinnor i högre grad pratar om sin personlighet som orsaken.
Anekdotisk bevisföring; Detta är precis orsaken till att jag oftast föredrar manliga vänner. Män pratar känslor med mig, hur mycket som helst. Jag håller verkligen inte med om att män har svårt att prata känslor. Men dom pratar känslor på samma sättsom jag gör. Män behöver inte bli bättre på detta, anser jag, samhället behöver bli bättre på att tillåta män att tala på sitt sätt och bättre på att lyssna och förstå detta sätt.

Och plötsligt läser jag igen artikeln och ser vad jag reagerade så starkt på första gången. Det var främst denna rad: ”I sina möten med unga försöker hon ha ett genusperspektiv.”. Jag undrar hur vanligt det är? Ärligt talat, är det inte detta en del feminister vänder sig emot – att man bemöts på ett annat sätt som tjej? Om det är en man som gör det – då är det sexistiskt och manchauvinistiskt – men om det är en kvinnlig psykolog så är det positivt för att de visar att de har genusperspektiv? Men det jag framförallt plötsligt insåg var att detta kunde förklara den närmast oresonliga aversion jag har att prata med psykologer och kuratorer (även privat…), och till viss del även vissa präster och personalvetare. Folk som spänner blicken i mig och på något sätt vill analysera mig inifrån och ut känns det som för mig. Jag har alltid känt mig extremt obekväm när jag träffar den typen av människor. Jag känner att jag själv överanalyserar mina egna ord och kan ganska snart diagnostisera mig som rätt psykiskt störd. Men kan det vara bara det här att de frågar saker som känns för personliga för mig? Att de gärna vill att jag ska berätta hur jag känner mig i olika lägen? Och att det är detta som jag har svårt med? För jag kan skriva om mina känslor men jag har svårt att uttrycka dem i tal, om det är jobbiga saker. Är det något som berör mig djupt så kommer gärna tårarna. Och dessa tillhör mig. Det är inget vapen jag vill använda mot någon, eller få någon sympati från någon annan, och jag vill inte bli sedd som svag som gråter. Så, jag kör den japanska varianten och håller masken hur illa det än är. Något man kanske mer förknippar med män än kvinnor. Så jag blir obekväm och undviker psykologer. Eftersom jag heller inte haft någon depression (utom några dagar kring förlossningen då jag grät nonstop….) så har behovet heller inte varit så stort. Inte heller detta år har jag känt att det varit behov.

Men jag tänker lite på de män som faktiskt vill uttrycka sina känslor – känner de att de är välkomna att dela med sig? Eller finns det även där ett genusperspektiv som gör att de ”stannar i dörren” och hellre håller fasaden uppe för att de känner att det förväntas av dem?

Någon som sprutar klokheter ur sig är Trash på bloggen pappasord. Och en av mina favoriter där är hur man ska Behandla folk.

När du har med människor att göra, behandla dem som de vill bli behandlade, inte som du vill bli behandlad. Det kan ta tid och möda att ta reda på hur de vill bli behandlade, men det är ofta värt besväret. Metoden är enkel: var tyst, lyssna, iaktta.

Och det kan man nog säga gäller män och kvinnor med. Skit i genusperspektivet – och försök se individen. Då blir det nog bättre för alla.

En intressant sak som jag tog upp hos Ninni med var hur folk bemött mig när min man blivit sjuk. Det är många som har kommit och frågat mig hur jag klarar det, och hur det känns för mig i det här läget. Min fundering är hur det är för en man när en anhörig är sjuk.  Får de samma oreserverade stöd? Ninni svarar själv:

Jag kan ju bjuda på det omvända. Nej, ingen tänkte på hur min hälsa drabbade min man. Det bästa stöd han fick när jag var som sämst var typ; ”jag beundrar dig som står ut”

Någon man som har erfarenhet?

Debattörerna är borta – länge leve debatten!

Etiketter

antifeminism, debatter, feminism, Jämställdhet, jämställdister

Jag kommer ihåg när Politiskt Inkorrekt la ner. Firandet från alla håll och kanter. Skålande i champagne och total lycka. Och istället kom då Avpixlat. Så alla dessa som firar Pär Ströms avhopp – och säkert även firar Pelle Billings avhopp tror de verkligen på fullaste allvar att debatten kommer avstanna? Tror de att folk som har kommenterat hos jämställdisterna ska gå tillbaka till den rådande ordningen med mössan i hand?

Nej, det bubblar i grytorna nu och det finns många planer på framtiden om man läser på Genusdebatten. Och själv har jag roat mig med att läsa lite av vad de här hatarna på Genusnytt egentligen skriver genom att läsa en del av kommentarerna av de som jag känner igen. Tydligen är det bara hat som frodas där – om man får tro vissa. Men vi kan väl börja med lite kvinnor. Dessa kvinnor som man gärna från Feministiskt perspektiv ignorerar när man kartlägger ”kommentarsherrarna”.

Eller vad sägs om Ninni i sin blogg Kvinna och Antifeminist, där jag vet att jag tyckt att diskussionen om biologiskt kön var väldigt intressant. Eller Rocki som skriver med mycket humor, ironi och även allvar. Jag rekommenderar bland annat inlägget Mitt lönlösa liv.

Den stora frågan om varför män kan få både och, karriär och familj medan kvinnor till synes måste välja kan jag besvara ganska kort. För det första så får inte män både och, männen gör karriär men på bekostnad av umgänge med sin familj, vid en skilsmässa så drar mannen alltså det kortare strået vad gäller relationen till sina barn. För det andra, det står kvinnor helt fritt att försöka hitta en partner som är villig att välja familjen före karriären och helt/delvis försörja denne. Det är där det uppstår ett problem, de är inte så många och kvinnor är i regel inte så intresserade av sådana typer av män.

Välfärdsknarkande feminister, såväl manliga som kvinnliga, måste inse en sak, man kan inte få allt, INGEN kan få allt. Om man vill ha barn så kan man samtidigt göra karriär men man kommer aldrig ifrån det dåliga samvetet. Dåligt samvete är bra ibland, det talar nämligen om för oss om vi gör/har gjort något fel. Om man inte är beredd att sänka sin standard för att få mer tid till sina barn och sin familj då har man gjort ett val och det får man leva med. Jag/vi gjorde valet att gå ned i standard vilket i slutändan har lett till att vi (min man) har ökat VÅR familjs inkomst. Vi är nämligen ett team och alla gör det de är bäst på, min erfarenhet är att det funkar bäst så.

Feministerna har nyligen gett ut en antologi som heter ”Det heter feminism”. Jag ska också ge ut en antologi, min ska heta ”Det handlar om logistik”.

Ett annat roligt inlägg som jag rekommenderar – hennes skålande när Tiina Rosenberg drar till Finland.

En annan ny bloggare som har kommenterat tidigare är Bashflak. Han har skrivit ett bra inlägg om det här med kommentarer kontra artiklar på frågan om näthat.

När journalisterna pratar om kundernas synpunkter på deras produkt, så väljer de dock i regel att ta upp de allra värsta trollen, hellre än att bemöta den stora majoriteten som har saklig kritik att framföra. Och den som väljer att debattera mot trollen har ju därmed själv valt vilken nivå debatten ska ligga på.

Eller som han sammanfattar med bilderna:

I pissrännan flödar kvinnohatet, enligt journalisterna
Om kommentarsfältet kallas pissrännan, vad kallas då huvudartikeln?

Det fanns där också ett inlägg om Debatt, som jag medvetet skippade att se. Jag avskyr formatet och tycker inte det ger något annat än högt blodtryck hos mig. Men det han tog med sig därifrån var:

Många kloka och korkade saker sades och framförallt Sakine Madon stod för det sunda förnuftet jag själv efterlyser, när hon bl.a. efterfrågade exempel på angrepp mot feminister av det slag som Pär Ström drabbats av, och där etablerade journalister stått för mobbingen. Det lyckades ingen klämma fram.

Och på ämnet Assange och namngivningen av kvinnorna (som även Pär Ström bett om ursäkt för – och som han inte var först med som det hävdas) så fanns det en intressant följdfråga.

– Hur visste alla att Julian Assange var anklagad för våldtäkt? Jo, för att sensationshungriga journalister valde att publicera hans namn, redan innan förhören med båda målsägarna genomförts, tvärt emot allt vad praxis heter inom både svensk rättsutövning och svensk journalistik. Fullkomlig brist på internkritik där alltså.

Och något jag också har reagerat över i många sammanhang är felstavningen av namnet – som även skett på SVT Debatt, själv tycker jag personligen bättre om stavningen Per och har man inte sett det skrivet så fine, då är det svårt att veta. Men nu pratar vi om en debattör som skriver böcker och inlägg, det ska inte vara så svårt att notera namnet. Eller?:

Jag undrar för övrigt hur svårt det kan vara att stava till Pär, ett namn på tre bokstäver? Det tycks vara en ofta medveten taktik från fäminister, en liten subtil herskarteknik

Andra jämställdister som jag redan tidigare läst också som funnits ett tag är Ann-Mari och även Toklandet.

Så frågan är – behövs verkligen den ”obelysta delen av mänskligheten belysas” vidare? För det har även kommit vettiga fd feminister som är beredd att se helheten – som t ex Hannah Lemoine (finns det någon mer som jag missat?). Och ja, det behöver det verkligen att man inte släpper fokus ännu. Det blir tydligt när vi lever i ett samhälle där man från Ungdomsmottagningen, med statliga pengar, skriver detta om Jämställdhet – då måste det finnas motkrafter. När detta är målen:

• tjejer och killar kan påverka politiska beslut på samma sätt
• tjejer och killar kan utbilda sig och tjäna pengar på samma sätt
• tjejer och killar gör lika mycket hemma, som att ta hand om barn
• killar slutar använda våld mot tjejer och att killar och tjejer ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp

Så hur sjutton ska mina pojkar ”sluta använda våld” de har inte gjort det hittills – och jag ser ingen anledning till att de ska börja slå varken tjejer eller killar heller. Och ingen av männen i deras liv har heller slagit någon. Det ses som humor när tjejer/kvinnor slår män i reklam och filmer – är det inte ganska tydligt med denna definition att den sortens våld är accepterad när man då väljer att inte ens se våld som könlöst? Kanske kunde det vara en idé om man nu vill se det som viktig del att ”motarbeta våld inom relationer” – för nog tror jag att det är det man menar. Är det ok om en lesbisk tjej slår sin partner och en homosexuell man slår sin partner, eller en heterosexuell kvinna slår sin partner? Existerar dessa problem? Finns det överhuvudtaget? Svaret på det är i Sverige är tydligen nej. Vilket gör den slagne än mer ensam – för det finns ingen som kan stödja dem och man känner sig nog än mer ensam när man inte har någon att diskutera med.

Och hur kommer det sig aldrig att man i den här diskussionen om hemarbete aldrig någonsin tar med däckbyte i ekvationen. Visst, det är inte så ofta vanligtvis, men jag kan säga i min bekantskapskrets så är det ingen kvinna i ett förhållande som gör detta. Däremot är det ingen i denna generation som jag hör prata om att de ska vara barnvakt till sina barn. Både män och kvinnor Vabbar, och män och kvinnor har varit hemma med sina barn under föräldraledigheten. Det ses som naturligt – men när det kommer till traditionella manliga roller så är det inte lika stort fokus på att kvinnor ska ta för sig där. Självklart så skulle jag kunna byta däck – men jag har inga som helst skrupler att lämna över det.

Nåväl vidare kan man vidare läsa:

Många fler kvinnor än män är oroliga för att utsättas för misshandel och fler kvinnor än män råkar ut för hot om våld. Vem som faktiskt misshandlas mest är svårt att säga, men män misshandlas oftast av någon obekant utomhus och kvinnor av någon de känner inomhus. Och fler kvinnor än män utsätts för sexuella övergrepp. Det är oftast män som utför misshandeln och övergreppen mot både kvinnor och män.

I media får män ofta mer utrymme än kvinnor, och män och kvinnor beskrivs på olika sätt.

Jepp, gubbslem, gubbvälde t ex. Men av någon anledning så räknas inte det…Men det är även intressant att läsa Magnus Betnér som efter ett program där Alexandra Pascalidou medverkade läsa analysen efteråt från bådas sidor. Framförallt gillade jag klockandet som gav Alexandra den mesta taltiden under programmet.

Och sen skriver man på slutet:

Även om de här exemplen visar att tjejer på många sätt har det sämre än killar så finns det förstås killar som har det dåligt och som kan drabbas av samma problem som tjejer. Att det finns olika förväntningar på killar och tjejer kan till exempel göra att det är svårt att se när killar är deprimerade eller har problem som bara tjejer förväntas ha. Jämställdhet handlar om gruppen kvinnor jämfört med gruppen män.

Jag sitter och hoppar av ilska här ”samma problem som tjejer”. Det är fler unga killar än tjejer som tar självmord. Kan möjligtvis detta vara ett killproblem då, som kanske inte avhjälps genom stödet till unga tjejer som mår dåligt? Killar har det svårare i skolan och får sämre betyg (javisstja, det var bara deras antipluggkultur, tänkte inte på det..). Killar kan faktiskt ha andra problem, men som vi vet så fort detta höjs upp i media så är det ”vita kränkta män”. Hur många är medvetna om att det är fler unga killar än tjejer som säljer sex?

Om man då läser artikeln så handlade det 2009 om 1.7% killar och 1.2% tjejer. Jag vet inte vad som hände med reaktionen när den förra kom ut, det jag vet att jag lästnu 2012 är att jag får läsa om berättelser av tjejer som berättar varför. Så i år är siffrorna istället 2.1% killar och 0.8% tjejer. Marginella skillnader – men det minskar bland tjejerna och ökar bland killarna. På något sätt så misstänker jag att om ökningen hade varit hos tjejerna så skulle det nog fokuserats mer på det. Men nej, man fortsätter att prata om tjejerna. Och killarna osynliggörs igen.

Men å andra sidan säger det väl allt när man pratar om ”gruppen kvinnor” och ”gruppen män” som en homogen massa av snoppar och snippor som bara styrs av sitt kön. Varför finns inte individen med i jämställdheten i ungdomsmottagningen?

Uppdaterat 13:45:

Missade den nya bloggen Ekvalist i sammanställningen.

…Och även Susanna Varis

Reflektioner runt två artiklar på temat kön

Etiketter

feminism, könsbyte, musik, Natalia Kazmierska

Det är ofta diskussioner om manligt och kvinnligt. Det hävdas att barn tvingas in i olika roller och man vill att de ska få välja fritt. Och jag håller helt med om det. Men jag undrar hur de som nu förespråkar att det är samhället som prackar på könsidentiteten hur ser de på sådana som Jack/Jackie?

Bara fyra år gammal visste Jack att hon egentligen var en Jackie.
– Gud har gjort ett misstag, jag ska vara en flicka, sa hon då till sin mamma skriver Daily Mail.
/../

Åtta år gammal bestämde sig Jackie för att sluta ha på sig pojkkläder när hon gick till skolan och skickade ut ett mejl till alla skolkamrater för att berätta att hon var en flicka instängd i en pojkes kropp.

Ingen kan nog ha något emot att Jack fick gå i flickkläder – de flesta är nog glad att h*n var född till föräldrar som hade förståelse och accepterade sitt barn för den h*n var. Med tanke på alla homosexuella som tvingats ut i kylan av sina fundamentalister inom olika religioner så är det bra att höra om sådana här fall.

De flesta accepterar och hyllar transpersoner  – men samtidigt så ses det på något sätt som något fel när barnen inte bryter mönstret utan killarna väljer att leka med bilar och tjejer med dockor då ses det  som det är  samhället som påverkar dem. Men hur kan man då förklara sådana som Jack?

Är det för flummigt det jag vill ha fram eller förstår folk mig? Jag vill att vi ska acceptera transpersoner, folk som byter kön, homosexuella självklart. Men varför måste man samtidigt spotta åt de heterosexuella och könsstereotyper ?

Jag läste också häromdagen en krönika av Natalia Kazmierska med titeln: Enbart färglösa kvinnor får respekt – det är svart på vitt

Det handlar då om September/Petra Marklund.

Min polska kusin undrade förvånat om jag inte kände till September, en superstjärna, och dessutom svensk?
Men i Sverige var det tyst. Kanske för att Septembers skivor oftast inte recenserades, och när de blev uppmärksammade avfärdades som ”tuggummipop”.

Det känns litegrann som Natalia har kommit fram till problemet med varför September inte var så stor innan hon slog igenom. Att hon inte recenserades eller spelades. Själv hade jag bara hört en låt av henne före Så mycket bättre. Låten Satellites. Jag tyckte den var fantastiskt bra – och jag gillade hennes röst. Men sen spelades inget mer på radio och jag förutsatte att det var en one hit wonder. Så var dock inte fallet. Utomlands gick det mycket bättre för henne. Något som faktiskt gäller för fler svenska artister för att vara ärlig. Till exempel Meja och Pandora. Men, när de väl spelas i Sverige så slår de ofta. Så varför tas inte dessa talanger om hand? Varför är det så många som väljer att åka ifrån Sverige och slå? Superkändisar som Britney Spears och Celine Dion kommer till Sverige för att jobba med svenskar – så varför så svårt för svenska artister? Det är en fråga jag tycker vore rätt intressant att utveckla vidare.  Men Natalia har klart för sig vad det handlar om. Vad behövde Petra Marklund för att slå?

Det handlade inte så mycket om hennes medverkan i tv-programmet ”Så mycket bättre” som om Petra Marklunds covers på Svenska Mäns Musik. Nämligen låtar av Plura och Petter.

Jag har inte sett ”Så mycket bättre” så mycket – även om det är en programidé jag verkligen gillar. Och jag älskar Mikrofonkåt. Men det lustiga är att originalet är så mediokert. För mig är det som att först lyssna på The Family Fours  (upps…fel av mig…) låt Nothing compares to you – och sedan höra Sinead O’Connor lyfta denna låt så totalt. Eller när jag hörde Dolly Parton sjunga sin låt I will always love you – och sedan höra Whitney Houston sjunga samma sak. Hur kan en person få en dålig eller alldaglig sång att bli så fantastiskt?

Jag gillade även Petras Kärleken tunga även om det inte riktigt blev lika fantastisk. Men efter Mikrofonkåt så är det få svenskar som inte hört Petras musik. Så då blir det lättare att fortsätta slå. Lägg märke till de stora bokstäverna som jag nästan ser hur de dryper av ironi och sarkasm när Natalia skriver vidare:

För några veckor sedan kom så nya albumet Inferno, skrivet av en annan Svensk Musikman med pondus, Jocke Berg från Kent. Och i medierna blev det genast annat ljud i skällan. Fintidningar som DN och Svenska Dagbladet delade ut toppbetyg.

Så hur kom det sig? Varför ändrar man sig från att kalla musiken tidigare för ”konservburksmusik” och ”tuggumipop” och nu hyllar henne? Frågeställningen i sig skulle kunna vara rätt intressant. Hur kommer det sig att musiker som får genomslag genom TV program spelas så mycket – och om de inte fått samma reklam så spelas de inte alls.

Men Natalia vet naturligtvis svaret och hon skriver då triumferande:

Min enda förklaring till hyllningarna nu är således skivomslaget, som är kornigt och svartvitt. Precis som omslagen till de senaste skivorna av Kylie Minogue, Rita Ora, Loreen, Adele och Rihanna, för att ta några exempel.
Det vet man ju, att en färglös kvinna är en kvinna som får respekt.

Oookey. Det är enda förklaringen. Jag undrar hur många fler förklaringar som hon avfärdat – eller var detta verkligen det enda hon kunde komma fram till?

Själv har jag inte köpt så mycket skivor på sista tiden. Och nej, jag sitter inte och ladddar ner heller en massa, utan jag har min samling sen 90 talet och sedan kör jag radio och numer Spotify. Så är det så att detta är ett nytt fenomen med färglösa kvinnor? Är det kvinnor man måste ha i svart vitt? Jag vill minnas att jag har sett svartvita omslag tidigare – och inte sjuttom har det bara varit kvinnor eller? Jag sökte för kul skull upp några av mina favoriter från 80-talet och konstaterar, jodå, det var poppis då med. Svartvita omslag har varit i ropet lite då och då. Men det känns tämligen långsökt att dra slutsatsen att det ar det som gör det populärt. Å andra sidan kanske det är förklaringen till Beatles storhet med, eller nåt sånt.

Jag har nästan alla av Maddonnas skivor men hade inget minne av svartvita omslag där, men jag hittade en fin bild med alla omslag och konstaterade att det var de icke svartvita som jag hade….Men kanske var det de svartvita som gjort henne till den ikon hon är idag. Någon annan förklaring tror jag inte Natalia kan komma  på där heller.

Men å andra sidan är det kanske  bra att de nu har fått dessa färglösa omslag. De verkar i alla fall fungera. Hittade en spotify lista med 100 mest spelade låtarna. När jag kollade på de 20 första så var det 11 kvinnor. Så det är väl bra att de har fått svartvita omslag, annars hade det nog varit kört. Och ja – Mikrofonkåt fanns med där 🙂

Å andra sidan jag försöker läsa fler av Natalias krönikor och har lite svårt att veta vad hon egentligen vill ha sagt med dem. I Vaginor har blivit storpolitik i USA går hon från Pussyriot till hur man löser abortfrågan på 361 ord är väl imponerande i sig visserligen. Och jag kan helt enkelt inte riktigt bestämma vad poängen var i Inget är så otäckt som en livmodersmoothie men den fick mig i alla fall att bestämma mig för att kjuta upp middagen ett tag.