Etiketter
Mycket prat om genuspedagoger nu i olika sammanhang. Har inte läst så mycket om det – blir lite trött bara jag hör genus tyvärr – men någonstans tyckte jag mig se att Lady Dahmer kommenterade att det handlade inte om att ha genuspedagoger – utan det handlar om förhållningssätt. och där är vi väl överens.
Jag håller med om att barnen ska få möjligheter att testa olika saker – inte hamna i fack beroende på kön. Men frågan om saker och ting blir bättre med en ”genuspedagog”. Hur ska en person förändra sättet?
Och någonstans i det hela så finns den här diskussionen om patriarkala strukturer som är oföränderliga – vi är alla fast i dem – men dessa pedagoger har sett ljuset. Halleluja. Men sen när pojkarna kommer ifrån genusdagiset och hamnar på skolan – i en skola med elever från olika dagis – hur kommer de betraktas då? Jo, fortfarande som del av patriarkatet, och de ska skämmas för att de är män. Hur jag vet det? För att vi redan har män som har uppfostrats på ett sätt som säger att människor är lika värda oavsett kön och sexuell läggning. Men det fritar dem inte från att buntas ihop som en del av pojkarnas antiplugg kultur – eller att de faktiskt borde se SCUM och enligt Andrea Edwards i Eftersnack:
Han kommer återkomma till teatern som en mycket helare människa och lite mindre mansgris!
Så länge genus ägs av dessa radikala människor som i alla sammanhang ser patriarkatiska strukturer som ligger bakom alla problem – så skulle jag aldrig släppa mina barn till dagis som skryter om att vara genus. Visserligen håller jag med det man skriver om det – men resultatet känns mer som expriment på våra minsta.
För i all denna välmenta kämpande om att se barnen som individer – så tappas det lätt bort. Man blir ivrig att de inte ska hamna i stereotypiska sammanhang. Inte ens om det är det de önskar. Men jag är glad när jag kommer på dagis och möter sonen iklädd en långkjol. När jag ser två killar leka med tåg och hör samtalet och förstår att det är mamma, pappa och barn tåg. Och hör samtalet som utspelar sig mellan mamma-pappa tåg. Jag blev glad när jag hörde sonen när han lekte med en tjejkompis bestämt hävda att han ville vara mamma – och höra tjejens förvirring på det hela. Pelle Billing beskriver sitt dagis med olika stationer. Och mina barn har rum där de får vara med olika teman. Målarrum, teknikrum och dansrum bland annat sen finns det maskeradkläder och dockhörna. Barnen får själv välja var de vill vara.
Jag tycker det är bra. På dagiset finns andra problem. Lite som KD var inne på ett (i mitt tycke) förvirrat debattinlägg. Jag känner inte behov av genuspedagog. Jag känner behov av mindre grupper – och fler pedagoger. För problemet är inte att man ser barnen som kön. Problemet är att man inte hinner med att se barnen. Varken i grupp eller som individ. Hur kan det annars vara så att jag gång på gång får hem ett barn som är biten, eller har blivit knuffad med orden: ”vi såg inte vad som hände”. Så ska man lägga pengar på något så *please* lägg pengar på det. En av de starka männen i kommunen, en moderat politiker sade 2003 något om att det inte var något problem att vi låg bland de högsta i Sverige på barn per pedagog. Det var inget problem då vi har så bra kvalitet på pedagogerna. Det är möjligt att vi har Sveriges bästa pedagoger. Men samtidigt är det så att man ofta har sjuka pedagoger. För i stora barngrupper trivs virus och bakterier – och de är inte immuna. Och frågan är om dessa vikarier som kommer in alltid har samma höga kvalitet. Och litegrann tänker jag på Carl Bildt som ansåg att han hade kvalitetstid med sina barn istället för kvantitet. När det gäller barn så är faktiskt det lite samma sak. En timme här och där är inte kvalitet, oavsett hur bra du är under den timmen.
Där jag växte upp fanns det inte så mycket aktiviteter för barnen. Jag dansade balett, (var väl 2-3 killar som dansade med) och gick på gympa. Nu bor vi så det finns lite mer valmöjligheter. Och jag noterar att det är mer blandat vad folk går på. Vi har kört ridning (enda kille, och det gav vi upp på, inte intressant för äldste sonen), judo (skulle väl säga 60-40 mer killar), Funky kidz (1 kille på 4 tjejer ungefär). Simning (50-50). Vi har inte kört fotbollsträning eller skidor, men där känner jag till många både tjejer och killar som går. Jag tycker det är bra med spridning. Att både tjejer och killar kan göra samma saker och att det inte blir ”kill” och ”tjej” sporter. Och det är väl en del av förändringen i samhället. Att acceptansen är större. Och kanske kan vi ta det därifrån.
Och fortsätta kämpa mot leksaksföretags reklamblad. För där är jag och feminister rörande överens. Där frodas stereotyper i alldeles för hög grad.
Leffe skriver:
Barn gjordes till politiska projekt på 1970-talet, en förlängning av sina politiskt korrekta föräldrars ambitioner där barnens egna villkor inte repsekterades trots allt snack i solidaritetens namn. Analyserande böcker har skrivts i senare tid om de enfaldiga barnprogrammen på TV och barnböckerna på 70-talet, båda företeelserna med ett ytterst vinklat och ideologiskt styrande innehåll. Utformat av en aningslös men uniform föräldrageneration. Allt slog tillbaka. Och vem minns inte velourpapporna. Eller avgrundsvänsterns projekt med kommunal uppfostran och hot om våld i Uppsala. Historiens dom blev hård .
Samma öde torde vänta genuspedagogernas generation.
Aud Djupaudga skriver:
Jag spyr på de där katalogbilderna! När jag blev mamma för länge sen fick jag reklam i brevlådan från ett amerikanskt företag som hette Mothercare. Det var också kataloger med liknande bilder. Rosa rosa, blonda storleende mammor och inte en pappa i sikte. Jag avskydde det och katalogerna åkte snabbt i sophinken som nåt katten släpat in. Jag kunde inte identifiera mig med modellerna som stod och visade upp tandläkarräkningen på varje bild med en rosa eller blå bebis i famnen.
Tydligen har det gått utför ännu mer sen dess reklammässigt.
Jag tyckte inte barnen då var särskilt påverkade av könsroller, inte på dagisstadiet åtminstone. Man lekte glatt tillsammans pojkar och flickor. Men jag kan se en tillbakagång numera. Tonen är hårdare och småpojkar spelar macho redan på dagisstadiet. Nu bor jag i en ganska hård storstadsmiljö så det spelar säkert in, och kanske kabel-TV med stereotypa bilder i barnprogrammen gör sitt till?
Genuspedagoger tror jag inte skulle göra ett enda dugg bättre. Det är inte enstaka personer utan en samlad miljö som avgör om barnen är fria att vara sig själva. Och då fria att vara ”flickig” som flicka också om man känner för det, och samma med pojkar förstås.
sofia skriver:
Det här inlägget var korkat, snälla läs på.
trollan skriver:
Den här kommentaren var inte direkt konstruktivt. Vad exakt är det du tycker jag ska läsa på om? Beskrivningen kommer utifrån mina tankar runt det hela. Självklart kan man välja att läsa på om saker och ting, men det blir alltid en avvägning vad man har tid/möjlighet att fokusera på. Så om det är att läsa på vad genuskunskap innebär – då vore det bättre med hänvisning till något bra och lättåtkomlig information (typ Genusp för dummies). Som det är nu så har jag mest läst om hallelujah moments för genuspersoner som ser genus i allt. Till och med bestick. Och sorry, det skapar inte någon känsla av att jag vill läsa mer.
Natta skriver:
Bra inlägg! Lika dumt som genuspedagogiken tycker jag det ”entreprenöriella lärandet” är, som finns inskrivet i läroplanen. Låt barn vara barn och se till att det finns gott om pedagoger så får vi nog en tillräckligt trygg och kunnig kommande generation.
trollan skriver:
För 15 år sedan så gick jag en utbildning inom IT. Det var en kurs för bara kvinnor i åldern 25-45. Intresset för datorer var skiftande kan man säga. I vanlig ordning så var det lite strul med lärare till kurserna och så. Vid ett tillfälle så hade vi en halvdag på oss utan lärare. Vi hade maskiner, handledningsbok och en massa uppgifter att göra. Så det var upp till oss att göra dessa uppgifter. Av kursens 10 kvinnor var vi bara två som satt kvar. De andra drog iväg. Vi två som var kvar var intresserade av det hela. Och det var väl i den vevan jag fick höra om ”entreprenöriella lärandet” och att man skulle ha ”handledare” utbildning under eget ansvar. Och jag tänkte att om vuxna inte klarar av det – hur kan vi på något sätt tro att det ska vara lättare för barnen? Om det är intressant – visst. Men är det inte intressant så finns det roligare saker att göra Carpe Diem, och skjut upp tråkigheterna till imorogon och sånt.