Etiketter
DN har många artiklar som jag inte gillar som gör att jag börjar ifrågasätta varför folk ens läser tidningen, framförallt om man ramlar in på kultur. Jag förstår att folk lämnar dem. Men så ibland så kommer guldkorn. Sådana som visar att det faktiskt finns riktiga grävande journalister kvar. Kanske man inte alltid håller med Maciej Zaremba, men ofta har jag hamnat på hans långa genomgående reportage och fått aha upplevelser. Denna gång har han gett sig på sjukvården och synat denna, även om jag inte riktigt förstår kopplingen Kultur och Nöje – eller kanske ändå. Det tycks vara en speciell svensk kultur – och Nöje, tragikomik handlar det väl om. Det finns definitivt saker som kan få en matt….
Till att börja med så har vi det här med Lex Maria. Anmälningarna ökar – men vad blir resultatet?
Sedan år 2005 har anmälningar enligt lex Maria (där sjukvården själv anmäler felsteg) nästan fördubblats. Det skulle kunna tolkas optimistiskt, som att man blivit frejdigare med att medge misstag. Men samtidigt ökar klagomålen från patienter och anhöriga. I skrivande stund väntar 5.500 ärenden i kö hos Socialstyrelsen.
Och om man får igenom dessa anmälningar? Då blir det den här ”kritiken” som man får. Den här som egentligen inte betyder att det blir någon förändring.
Men vad är det då som händer vad är det för problem inom vården? Min man har opererat bort en tumör. Det var fantastisk vård, inga problem, men ändå känner jag igen lite av det man beskriver.
Innan vi går vidare, två ögonblicksbilder, för märkliga för att förbigås. Fru B sätter upp stora lappar över makens säng, för att visa onsdagens läkarskift vad tisdagens bestämt. ”Ingen Catapresan! Ingen Haldol!” Annars är risk att B får i sig fel mediciner.
Och så den andra bilden. Redan på sin förvirrings andra natt höll Gustav B på att dö. ”Tappade luftvägarna” står det i journalen. Jag skickar denna sida till en narkosspecialist, anonymt, men med uppgifter om B:s ålder, vikt och tillstånd i övrigt. Hans kommentar: ” Det ser ut som om man försöker hjälpa mannen över stupet. Dog han?”
Nej, men nästan. Han slutade andas efter en cocktail av sex olika droger (Ketogan, Catapresan, Haldol, Lergigan, Heminevrin, Propofol), som en läkare på språng, som varken sett herr B tidigare eller därefter, pumpade i Gustav B för att få honom lugn.
Kan man anklaga honom för detta? Vad finns det för rutiner?
Hur skall den tillrusande jouren få reda på det viktigaste om patienten? Det är akut utryckning, mitt i natten, knappast läge att i lugn och ro studera journalen. Man kunde ringa Gustavs läkare, men vem är det? Det är nya namn på varje journalsida, ingen framstår som mer insatt än en annan.
Och där känner jag igen mig. Alla dessa läkare som passerar. Vem vet bäst? Vem har koll? Problemet för oss har varit att medicinen (mot epilepsi) skrivits ut av neurologen, men vi har hamnat över och blivit onkologens ansvar. Dessa har ingen aning om vad medicinen gör, och på läkarbesök hos olika läkare så är de koncentrerad på sin del och svara på frågor om detta – men våra frågor handlar inte om strålningen.
Så i januari bad vi om att få prata med neurologen för att kunna diskutera medicinen. Inte telefonmöte, utan faktiskt få sitta och diskutera. Det var andra veckan i januari. Nu först har vi fått kontakt, och det ska bli i mars. Har ännu inte fått tiden dock. Men då maken är på bättringsvägen, ingenting mer har inträffat så känns det inte så prioriterat att bråka om detta. Men tror man att det blir bättre för en hyperstressad patient att vänta?
Fru B trodde att så många som fyrtio läkare tog hand om hennes man. Jag räknade. Det var åttiotvå läkare som under Gustavs hundratretton dagar på sjukhuset medverkade till hans vård och sjutton av dem, psykiatrikerna, gjorde det motvilligt. De flesta av dem såg honom bara en gång, eller utfärdade råd per telefon.
Tänker på vår process på supporten Ownership – du äger caset. Det är du som tar hjälp vid behov, men ser till att du är SPOC (single point of contact). Kanske man skulle ge lite råd om detta till vården. Det fick upp kundnöjdheten enormt kan jag lova (sen blev det för dyrt och supporten hamnade sedan på Estland – men det är en annan femma…)
Men både HSAN och Socialstyrelsen avfärdar fru B:s begäran om utredning. ”Överspelat”, skriver man finkänsligt, varmed menas att rent juridiskt är det för sent att pricka någon läkare. Det är det speciella med granskarna av sjukvården. När de letar skyldiga gäller det att identifiera någon vitrock eller grönblus som missat ett provsvar eller förväxlat sprutor. Men när felet består i en struktur som gör det omöjligt med patientansvar, finner de ingenting att granska.
Men vad är det? Är det pengabrist? Vad är problemet i Sverige?
Låt oss slå fast att vad herr B än dog av, var det inte brist på pengar. Sverige hör till de länder som spenderar mest på sjukvård, här finns också fler läkare per patient än i Frankrike, Tyskland eller USA. /../ På OECD-listan över patienters läkarmöten ligger Sverige på 33:e plats, mellan Mexiko och Chile. En fransman träffar läkare i genomsnitt 6,9 gånger om året, en estländare 6,3, en svensk 2,9 gånger. /../En svensk doktor hinner i snitt med 777 patientmöten om året, för de franska eller tyska gäller det tredubbla. Även i den tabellen hamnar Sverige på näst sista plats bland utvecklade länder, dock före Grekland.
Men vad gör läkarna då?!
Fyller i blanketter, plitar på rapporter till landstinget, levererar data till register, räknar på styckepriser och volymer.
Man tar sig för pannan. Men varför, hur kan det bli så här?
Men som nästan alltid när en ny trend når Sverige, slår den igenom som en annan väckelse. Inom kort och utan någon vidare diskussion blev ”mål och resultatstyrning” och ”lean production” (inspirerat av Toyota) rättesnöre för var och varannan förvaltning. Också sjukvården drogs med. Det kunde man kanske förstå. Sjukvården hade i decennier försmäktat under byråkratiska pyramider där det krävdes sju äskanden och tog lika många månader att få en ny dator till mottagningen. Företagsmodellen bar på ett löfte om frigörelse och autonomi. Nu skulle man äntligen få sköta sig själv.
Visst sätter han verkligen fingret på Sverige där? Väckelse är väl precis vad det handlar om. Är det som folk har haft teorier om resultatet av att Sverige är ett så oreligiöst land att man måste ägna detta troende åt andra saker istället? (Och när jag läser ”lean production” tänker jag osökt på detta begrepp som så ofta tas upp av miggorna på Merits blogg...)
Men hur yttrar sig detta i verkligheten?
Det är ett slutet system. ”Efterfrågan” är begränsad av landstingens budget. Det mesta av ”produkterna” köper landstinget av sig självt och till priser som man själv bestämt. Också ”kunderna” är på skoj. Patienter shoppar inte sjukvård. Det är läkaren som bestämmer vad man behöver. Eller? ”Skall du ta cellgifter? Nej, jag satsar på bypass hos doktor Nilsson. Det verkar mer prisvärt.”
Det mest imaginära är ”produkterna”. Inte ens en bilverkstad kan standardisera sina priser, då ingen vet hur hårt en bult kan rosta fast. Men sjukvården skall låtsas att behandlingen av psykoser, njursvikt och reumatism kan brytas ned i delmoment med var sitt styckepris.
En liten parantes här är väl tankarna på kommunala fastighetsbolag som hyr ut lokaler till skolor och sådant. Och ju högre budget som skolorna får, desto högre kan man sätta hyrorna. Så det blir en rundgång på pengar som aldrig kommer skolor – eller i det här fallet patienter – till godo.
Tjänar inte vårdcentralen nog med låtsaspengar får man säga upp verkliga läkare, avvisa patienter eller slå igen. Se upp, här kommer det mest bisarra: huggsexan på vårdens låtsasmarknad är dömd till att bli mer destruktiv än konkurrensen på den verkliga marknaden. En sådan kan ju svälla; två bilhandlare på samma gata kan samsas om en växande kundskara. Men det kan inte två vårdcentraler: Omsättningen på deras ”marknad” är fixerad på förhand. Vad den ena vinner, tas från den andra.
”Förr i tiden uppskattade läkare komplicerade fall”, säger en doktor. ”Då kunde man visa sig på styva linan. Men nu, om man har en patient med multipelskleros och pnuemoni på IVA – erkänt svårbehandlat – vill varken neurologen eller infektionen ta den.”
Ja, jag har en mormor med en massa krämpor nu när hon kommit upp till 85 år som har noterat detta ointresse. Och även min mor och far med diabetes, högt blodtryck, nerver i kläm mm märker att de inte är så intressanta. Det skickas remisser hit och dit och de får vänta 2 månader och 25 dagar på besök, och så skickas det på ett nytt ställe med samma väntetid och resultat.
Förr i tiden, när Karlsson äntligen nådde fram till doktorn, kunde han ta upp alla sina plågor: den onda ryggen, andnöden och blemman bakom örat. Det kanske tog tre kvart. Numera kan det gå snabbare att nå fram, men i gengäld får Karlsson höra: ”En sak i taget.” Han får en läkartid tid för blemman, en annan för andnöden, en tredje för ryggen. Karlsson knotar kanske, det blir dyrt med resor och varför skall han behöva ta ledigt tre gånger?
Därför att ”beställaren” (landstinget i Stockholm) anser att läkarnas produktivitet mäts i antalet besök. Om de är långa eller korta spelar ingen roll. Alla ersätts som om de varade i cirka en kvart. Således blir det mest kostnadseffektivt för vårdcentralen att dela upp Karlsson i tre produkter à 485 kronor styck.
Återigen drar jag jämförelse med supporten och tycker att sjukvården kanske skulle ha tittat på våra processer. Jag pratar inte om läkare här, utan landstinge, de som styr. Den här okända ”någon annan” som sätter upp regelverk som bara resulterar i problem för folket de egentligen ska serva.
Året 2011 besvarades de flesta samtal till vårdcentralerna inom ett par minuter. Detta bokfördes som ett stort framsteg för produktiviteten. Samma år fick 200 svenskar hos vilka man upptäckt prostatacancer med metastaser vänta över en månad från det att diagnosen ställdes tills de fick besked. Därefter fick några vänta i tre månader på behandling, andra i ett halvår. Hur många som avled under tiden förtäljer inte statistiken.
Dessa omständigheter påverkade dock inte ”produktiviteten” negativt eftersom i motsats till telefonsvarandet finns inte ”dödliga väntetider inom cancervården” bland landstingens mått på vårdens kvalitet. Följaktligen riskerade inte heller någon vårdgivare viten eller andra obehag.
Läs det sista stycket igen.
Läs sedan hela Maciej Zaremba artikel. Det finns så mycket tankar när jag läser detta, men det är svårt att formulera dem. Jag inser hur lyckligt lottade vi är att allt har gått bra.
För grejen är att svensk sjukvård ÄR bra. Min syster fick en dotter född för tidigt, och det löste sig bra. Även andra bekanta har positiva erfarenheter. Problemet stavas komplikationer, att ha olika avdelningar involverade, det är då det ofta blir haverier. Men det känns som intresset att lösa dessa problem är minimala. Istället riktar man ”skarp kritik”. Och sen kan samma sak inträffa igen, och igen. Och det är samma sak inom alla myndigheter.
Trollan's Tankar om stort och smått 
Det där med single point of contact låter intressant.
Vi hade under ett par års tid mycket problem med vår yngste son. Kraftiga hostattacker, ibland flera timmar i taget. Huvudvärk. Kräkningar. När vårdcentralen väl hade undersökt det uppenbara skickades remiss vidare till stora sjukhuset – rakt ned i ett svart hål. Mottagaren av remissen har ju aldrig sett vårt barn och har noll koll på hur bråttom det är, så efter några veckor får man ett brev om en tid ytterligare någon månad fram i tiden.
Sen tittar en specialist på pojken från sin synvinkel, hittar inget, och skickar problemet åter till vårdcentralen. Som skickar en ny remiss till någon annan specialist…
Efter ett tag lär vi oss hur systemet funkar, och ringer mottagaren dagen efter remissen skickats för att böna och be om akuttid och snabbt bemötande. Får vi ingen tid, så åker vi till en privat klinik istället. Men så skall det tamejtusan inte behöva fungera. Man skall inte behöva vara frisk för att kunna bli frisk.
Sen, till sist, i december förra året gick proppen ur. Pojken blev drastiskt sämre, och vårdcentralen skrev en remiss på hjärnröntgen. Oops, en rejäl tumör. Då hände det plötsligt saker, vi blev inlagda på sjukhuset, lotsades runt mellan massor av provtagningar och fick operation samma vecka. För då visste specialisterna att den här gossen hörde till dem, och inte var en svartepetter som kunde bollas vidare.
En ansvarig på sjukhuset som tar tag i en patient skulle hjälpa mycket. En ansvarig som ser till att skicka runt remisser till olika specialister, följer upp så att behandling bokas i tid, och följer upp när remissen kommer tillbaks med ”inget hittat” i svaret. För det är ett helvete att sköta det själv, som anhörig eller när man själv är sjuk.
Usch vad jobbigt! Jag hoppas det löst sig för er. Jo, det där med Svartepetter som bollas runt och ingen tar ansvar för är ett elände. Jag trodde väl litegrann att när man pratade husläkare att det skulle vara lite på det sättet. En läkare som skulle ha full koll på en. Men tyvärr är det långt ifrån verkligheten.
Då och då läser man om barn som inte fått hjälp och faktiskt dött när man försökt fått hjälp på sjukhuset och jag har litegrann haft den här tanken att det är föräldrar som inte är tillräckligt stridslystna. Det skulle inte hända för mig. Men jag fick en ordentligt näsbränna på detta i julas. Ingen neurolog som fanns till hands och mannen var helt okontaktbar men kunde till viss del fungera. Typ öppna munnen när man gav honom en sked. Och jag var så rädd att ju längre han var i den situationen – desto större chans att det inte skulle gå att komma tillbaka. Och trots denna ordentliga rädsla så kunde jag inte formulera mig och ”kräva” något. Utan jag satt där utan att kunna göra ett dyft. Och jag insåg i hur stor grad man är i vårdpersonalens händer. Och hur rara och trevliga de än kan vara så vet man att om något går fel så kan det kännas som livet tar slut för mig. För dem kommer det vara en jobbig dag på jobbet. Och sådant som händer.
Jag ser nu att det inte var så hemskt länge sedan tumören upptäcktes, jag hoppas verkligen att det går bra för er och er son. Det är så hemskt att det kan drabba barn! Barn ska inte vara sjuka sa min son en gång när vi var på sjukhuset. I wish….
Jodå, vi är mitt inne i vårdsvängen nu och får massor med omhändertagande. Tumören gick att operera bort fullständigt utan bieffekter, strålbehandlingarna är snart slut och sen väntar 9 månader med cellgifter. Lång tid för oss föräldrar att gå och vara oroliga, men grabben är hyfsat frisk (spelar emellanåt tennis och går på scouter) och vid gott mod. Det är härligt att se honom skratta och skämta med systrarna, och att krypa ned i sängen och gosa och läsa en bok på kvällen.
Vi har också hunnit träffa många föräldrar och barn i liknande situation på avdelningarna här, och vi gör vårt bästa för att stötta varandra.
Mina tankar går till er och att det ska fortsätta gå bra. Hur gammal är sonen?
Min syster hade kontakt med vården av för tidigt födda med sitt första barn som föddes i 29:e veckan, och sedan hade en del problem. Även hon uppskattade det här med att umgås med andra människor i liknande situation. Jag tror ingen som inte har varit i den situationen kan inse hur det är. Och det kan ibland vara svårt att prata med andra om saker då man måste förklara så mycket runt för att komma till saken man vill ta, medan en person som är/har varit i samma sits har lättare att förstå utan ord. Min upplevelse är att det varit lättare att skriva än prata under den svåra perioden. Att prata kan göra mig så trött helt enkelt. Kanske inte alltid uppskattats av de runtomkring som vill ha information
” Man skall inte behöva vara frisk för att kunna bli frisk.”
Precis så är det och har varit i över 20 år 👿
Har precis hittat din blogg. Väldigt bra! Jag läste också Zarembas artikel och hans är som vanligt alltis intressant att läsa.
Såg att du nämnde att din man led av någon slags epilepsi samt att dina föräldrar har problem med blodtryck och diabetes.
Måste bara tipsa om att lågkolhydratkost har visat sig ha fantastisk effekt på både blodtryck och diabetes samt positiva effekter vad gäller epilepsi även för vuxna (men framförallt gällande barn).
http://www.kostdoktorn.se/nyhetsmorgon-om-strikt-lchf-kost-vid-epilepsi/
Jag rekommenderar verkligen att du/ni läser på om det. Själv blev jag väldigt förvånad när jag läste på att dagens läkare inte alls har särskilt mycket på fötterna gällande vilken kost som anses hälsosam. Man har ju alltid hört att (mättat) fett är dåligt för en och att man ska äta mycket kolhydrater. Väldigt mycket tyder på att det är nästan tvärtom som gäller.
Har testat lågkolhydratkost en månad nu och mår bättre, är piggare och väger mycket mindre.
(Inser att jag låter lite som en predikant men jag hoppas att du/ni kollar upp det. Hade ju varit fantastisk om man kunde äta sig frisk istället för att harva på sjukhus i månader utan att få vettig hjälp).
Jag är redan en frälst LCHF:are faktiskt – och i teorin är väl min mor det med, men i praktiken så är det väl inte fullt ut. Men tyvärr är varken min man eller far så ”troende” och det är väl saker man måste ta till sig själv. Man kan föra hästen till vattnet men inte få den att dricka…
När jag inte äter lågkolhydratskost så äter jag enorma mängder godis. Men när jag tar bort kolhydraterna så försvinner behovet helt för mig. Så jag kan sitta med och umgås med folk som äter fikabröd utan att det berör mig det minsta. Jag körde tidigare men tappade motivationen i samband med graviditeten. Sen någon månad efter att sambon fått diagnosen var det bara att dra i nödbromsen för mig. Att ha sockerberoende i en stressad situation är inte så bra.
Jag får försöka skicka länken till programmet till honom så får vi se vad han säger.
Härligt! Jag håller med. LCHF och liknande låter ju som mumbojumbo för de flesta så det man kan göra är att själv vara ett bra exempel och tipsa om läsning.
Hoppas din man provar på det, kosten verkar ju kunna ha effekt även på vuxenepilepsi.