Etiketter

, , ,

I tisdags var det internationella mansdagen vilket firades på lite olika sätt. Jag tycker Hannah beskriver det rätt bra. Rubrikerna kunde man även hitta hos Genusdebatten och jag hittade då länken till en DN artikel där man konstaterar att Var tredje ung kvinna mår psykiskt dåligt. Och citatet: ”‘Killarna har en given plats i samhället, som tjej får man kämpa hårdare’, säger psykiatern och forskaren Ulla Danielsson.” Jag drog ett djupt andetag och valde att helt enkelt strunta i att skriva något om denna. Det fanns andra som skrev om det så. Men så idag så skriver Ninni om det istället. Hon hade då faktiskt försökt gått igenom forskningen som låg bakom artikeln – något man nog borde göra oftare.

Jag drog ett djupt andetag och valde att helt enkelt strunta i att skriva något om denna. Det fanns andra som skrev om det så jag lät det vara. Men så idag så skriver Ninni om det istället. Hon hade då faktiskt försökt gått igenom forskningen som låg bakom artikeln – något man nog borde göra oftare.

Forskningen visar att män och kvinnor beskriver depression på olika sätt. Män beskriver det oftare som en plötslig händelse/upplevelse, medan kvinnor beskriver det som en långsam nedbrytande process. Kvinnor talar mer om känslor, män mer om fysiska symptom. Män lägger orsaken till något utanför sig själv (tex. yrke) medan kvinnor i högre grad pratar om sin personlighet som orsaken.
Anekdotisk bevisföring; Detta är precis orsaken till att jag oftast föredrar manliga vänner. Män pratar känslor med mig, hur mycket som helst. Jag håller verkligen inte med om att män har svårt att prata känslor. Men dom pratar känslor på samma sättsom jag gör. Män behöver inte bli bättre på detta, anser jag, samhället behöver bli bättre på att tillåta män att tala på sitt sätt och bättre på att lyssna och förstå detta sätt.

Och plötsligt läser jag igen artikeln och ser vad jag reagerade så starkt på första gången. Det var främst denna rad: ”I sina möten med unga försöker hon ha ett genusperspektiv.”. Jag undrar hur vanligt det är? Ärligt talat, är det inte detta en del feminister vänder sig emot – att man bemöts på ett annat sätt som tjej? Om det är en man som gör det – då är det sexistiskt och manchauvinistiskt – men om det är en kvinnlig psykolog så är det positivt för att de visar att de har genusperspektiv? Men det jag framförallt plötsligt insåg var att detta kunde förklara den närmast oresonliga aversion jag har att prata med psykologer och kuratorer (även privat…), och till viss del även vissa präster och personalvetare. Folk som spänner blicken i mig och på något sätt vill analysera mig inifrån och ut känns det som för mig. Jag har alltid känt mig extremt obekväm när jag träffar den typen av människor. Jag känner att jag själv överanalyserar mina egna ord och kan ganska snart diagnostisera mig som rätt psykiskt störd. Men kan det vara bara det här att de frågar saker som känns för personliga för mig? Att de gärna vill att jag ska berätta hur jag känner mig i olika lägen? Och att det är detta som jag har svårt med? För jag kan skriva om mina känslor men jag har svårt att uttrycka dem i tal, om det är jobbiga saker. Är det något som berör mig djupt så kommer gärna tårarna. Och dessa tillhör mig. Det är inget vapen jag vill använda mot någon, eller få någon sympati från någon annan, och jag vill inte bli sedd som svag som gråter. Så, jag kör den japanska varianten och håller masken hur illa det än är. Något man kanske mer förknippar med män än kvinnor. Så jag blir obekväm och undviker psykologer. Eftersom jag heller inte haft någon depression (utom några dagar kring förlossningen då jag grät nonstop….) så har behovet heller inte varit så stort. Inte heller detta år har jag känt att det varit behov.

Men jag tänker lite på de män som faktiskt vill uttrycka sina känslor – känner de att de är välkomna att dela med sig? Eller finns det även där ett genusperspektiv som gör att de ”stannar i dörren” och hellre håller fasaden uppe för att de känner att det förväntas av dem?

Någon som sprutar klokheter ur sig är Trash på bloggen pappasord. Och en av mina favoriter där är hur man ska Behandla folk.

När du har med människor att göra, behandla dem som de vill bli behandlade, inte som du vill bli behandlad. Det kan ta tid och möda att ta reda på hur de vill bli behandlade, men det är ofta värt besväret. Metoden är enkel: var tyst, lyssna, iaktta.

Och det kan man nog säga gäller män och kvinnor med. Skit i genusperspektivet – och försök se individen. Då blir det nog bättre för alla.

En intressant sak som jag tog upp hos Ninni med var hur folk bemött mig när min man blivit sjuk. Det är många som har kommit och frågat mig hur jag klarar det, och hur det känns för mig i det här läget. Min fundering är hur det är för en man när en anhörig är sjuk.  Får de samma oreserverade stöd? Ninni svarar själv:

Jag kan ju bjuda på det omvända. Nej, ingen tänkte på hur min hälsa drabbade min man. Det bästa stöd han fick när jag var som sämst var typ; ”jag beundrar dig som står ut”

Någon man som har erfarenhet?

Advertisements