Som de flesta vet så har jag förlorat min man ganska nyligen. Jag vet inte om jag kommer hitta någon ny någon gång. Jag är mycket tveksam. Jag är inte säker på att någon annan skulle stå ut med mig – och jag är rätt säker på att jag inte i längden skulle stå ut med många som jag tycker verkar väldigt sympatiska. Jag känner inte behovet att jag måste vara en del i ett par – jo, jag vill också vara del i detta att diskutera vardagen med ännu en förälder för att bolla funderingar. Men jag är hellre ensam än riskerar mig och mina barn i en relation som blir destruktiv. Jag känner många andra som varit ensam efter att förlorat någon så jag är väl inte unik i det heller.
Anyhow.
Alla är inte som mig, utan många behöver en person. Ibland efter en skilsmässa, ibland efter att varit ensam större delen av livet och ibland efter att ha förlorat någon. Och en del vänder sig då till online meeting. Jag har vänner som testat detta, både kvinnor och män, men det har väl inte lyckats någon av dem.
Tanken att locka intresse för mig i en text är skrämmande i sig för mig. Vad skriver man? Hur beskriver man sig själv på bästa sätt? Har jag någon preferens på den som jag vill ska bli intresserad av mig? Och hur skriver man detta utan att det låter klyshigt eller kliniskt som en handlarlista?
Jag beundrar på något sätt de som faktiskt vågar sig på detta. Men det skär mig i hjärtat också då jag märker den hoppfullhet som de har vid varje svar. Kanske är detta en rätta? Och sen så fungerar det inte. Den personen är inte intresserad på riktigt – kanske har man överdrivit vissa sidor i presentationen som personen attraherades av och sen ser man besvikelsen. Eller också kanske den personen egentligen inte var intresserad. Kanske hen hoppades på gratis middag och en one-night-stand? Det är en djungel det här med dating så jag är rätt tacksam att jag väldigt tidigt (18 år) hittade den rätte på första försöket. Och även om det nu är över så har jag väldigt många minnen som jag kan bära med mig.
Men när jag läser om den äldre mannen som förlorat sin livskamrat efter 54 år och nu är ensam som söker en ny livskamrat brister mitt hjärta. Jag tänker på min mormor som förlorat två män under sin livstid som nu är helt ensam. Barnen bor långt ifrån, och barnbarnen likaså. Kanske skulle hon velat haft någon ny kamrat på ålderns höst. Någon som hon kunnat pyssla om och skämma bort. Hon skulle aldrig ha skrivit en annons, det vet jag, men hon hade svårt med ensamheten. Nu bor hon förvisso på ålderdomshemmet och har folk runtomkring där – men innan hennes ben gav upp så levde hon ensam. Ack så ensam.
Jag läser då en annons som feminazister (känns inte som jag vill kalla dem feminister) skrattar rått åt som Toklandet plockat upp. Det är skrivet av en man vars fru dog efter 54 år. Sen hon dog (2010) har han då sökt efter någon ny. Man kan i annonsen märka frustrationen över folk (i det här fallet kvinnor) som inte är intresserad av relation (åtminstone inte honom). Jag vet inte varför de inte svarat, om de har rätt i anledningen eller inte. Men kvinnorna i feministgruppen får tokspel av detta och hånar denne man.
En ensam man. Kanske vit och heterosexuell förvisso men en pensionär som är så ensam, så ensam. Man behöver inte svara honom om man inte vill. Men det är inte på något sätt ”att slå uppåt” att håna honom. Varför är det fel i en annons skriva ungefärlig längd man önskar i partnern? Jag vet att jag har haft en längdpreferens hela tiden och fortfarande när jag finner någon attraktivt. Är det bättre att möta upp någon som man inte kommer vara intresserad av för att First Impression Last?
Nej, det som ska skrivas på en Pk annons för att godkännas av dessa feminazister är väl följande:
Jag är en man (konstruerad könsmässigt och socialt och egen uppfattning). Jag söker någon, i första hand någon som uppfattar sig som kvinna (det bästa vore om detta också speglar sig i könet) men för att inte framstå som bigott går det också bra med män. Ålder, längd, utseende, ursprung är naturligtvis valfritt vi kommer troligen har mycket gemensamt oavsett.
Ser framemot många intressanta möten!
Tyvärr tror jag inte att denna annons kommer sluta i happy ever after – vilket jag faktiskt kan tänka mig att den första annonsen skulle kunna göra. För i hans frustrerade skrivning så kan åtminstone jag le instämmande i och inse att vi reagerar på samma sätt på vissa fenomen. Och det kan nog vara fler kvinnor i rätt ålder som skulle känna detsamma och därmed faktiskt ta kontakt med honom. För det där extra som skrivs – det är faktiskt mer äkta beskrivning på hur man är som person, och det kan vara sånt som visar hur kompatibla man är vilket för mig är en väldig stor del i att hitta rätt.
Trollan's Tankar om stort och smått 
Att sparka uppåt är bara en snyggare omskrivning för att häckla, håna och mobba en person som man högst subjektivt kan välja är innehavare av makt/privilegier.Ibland är folk bara så vidriga…
Framför allt är det väl ärligare att uttrycka sina preferenser i kontaktannonsen än att vänta med att ”diskvalificera” intresserade först efter att man träffats på riktigt.
Och själva parbildandet utgår ju från att det finns en attraktion mellan de två motpolerna, och då parrelationerna i grunden är sexuella (annars är man ju i praktiken ”enbart” vänner) och handlar om en fysisk attraktion, så anser jag det i närmaste skenheligt att försöka förneka att en partners kroppsliga estetik har betydelse.
Om jag skulle beskriva min idealkvinna så skulle den beskrivningen ha både en fysisk del (långt lockigt/krusigt rött hår, ung. jämnlång med mig själv, mer kraftigt byggd än finlemmad, kurvig) och en ickefysisk del (varm, bryr sig om, intelligent). Jag vill att hon skall vara vacker på både insida och utsida.
Men … jag har under mitt långa (nåja) liv kommit fram till att utseendet må vara det som som lättast fångar intresset till att börja med, men personligheten väger tyngre i det långa loppet. Jag förlorar snabbt intresset för en kvinna med vacker exteriör om hon inte har en personlighet som passar mig. Och till min stora förvåning har jag vid åtminstone två tillfällen varit med om att jag kärat ned mig i flickor/kvinnor som jag från början tyckte var rent ut sagt fula, men när vi klickade personlighetsmässigt så blev de vackra. (Första gången var i gymnasiet och då var det en flicka i min klass som vi kallade ”trollet”, för hon såg ut som ett. Men vi var i samma umgängesgrupp, och ju längre tiden led, desto vackrare blev hon i mina ögon. Trollet bokstavligen förvandlades till en prinsessa.)
Det sagt, det finns kvinnor jag aldrig skulle kunna tänka mig att ingå i ett parförhållande med, oavsett om de är världens bästa människor. Visst skulle jag kunna dela hushåll och bo tillsammans med en kvinna som väger 200 kilo, men då som vän, för jag skulle inte för mitt liv kunna uppbåda det romantiska eller sexuella intresse som behövs för umgänge i sängkammaren.
Men kort sagt, även om jag har utseendepreferenser är det utslagsgivande trots allt att det är en människa som jag tycker om att umgås med som vän och som jag finner stimulerande intellektuellt. Om jag sen är representativ för män i allmänhet eller inte, det har jag ingen aning om.
Tänker litegrann på en tid då jag sökte jobb. Det är många som klagar över att de slentrianmässigt sorteras bort och de kan då hitta många anledningar till det. Det är självklart jobbigt – och man kan många gånger reta sig på deras ointresse att ens höra av sig. Men samtidigt finns det också en känsla att det är så många som skickar in ansökningar och man därför hamnar utanför och man tänker ”hade jag bara fått komma dit och visa mig, då, då hade det löst sig”. Jag har varit där. Sen har jag också varit i sitsen att jag fått komma på intervjuer. Flera stycken, utan att erbjudas jobbet. Och då kommer det en annan känsla som jag personligen tyckte var värre. Det var mig, in person, som var ointressant. Och då är det svårt att skylla på att man formulerat sig fel i papper, att det var diskriminering när man sorterar igenom CV osv. Det är jobbigt nog när det gäller jobb – men om det gäller ev relation? Jag kan just se det besvikna minen som förbyts till artigt leende på daten. Kanske inte riktigt bästa sättet att bygga något hållbart. Bättre då bara att ögna igenom en annons och konstatera, ingenting för mig och satsa på folk som verkar mer intressanta.
Det här med utseende är också så subjektivt. Folk som är för vackra skrämmer mig nästan då de får mig att känna mig obetydligt. Men skönhet är också något som finns i betraktarens öga och därför kan en människa vara vacker för mig, även om inte alla håller med. Och en människa kan också bli vackrare när man känner dem mer. När man ser människor med äkta leenden så skulle jag nog tycka att alla är vackra och drar blickar åt sig. Sen kan samma människa sammanbiten inte alls ha samma dragning. Men visst har vi olika preferenser – och det är väl bra tycker jag! Sen kanske man hittar någon som man inser inte passar i sin vanliga mall, men man ändå dras till. Men kanske det inte är det lättaste via dejtingsidor utan när man springer på folk IRL på något sätt.
Men, men, anser fortfarande att det är så hemskt och fruktansvärt att ge sig på sköra människor som står med sitt hjärta i händerna och försöker få mening i sitt liv. Det gör mig så arg!
Det brukar ju sägas att killar kan indelas i 3 grupper: de som first spanar in brösten, de som först spanar in rumpan och de som först spanar in benen. Jag har aldrig lyckats klura ut vilken grupp jag själv skulle tillhöra, för det som på något vis brukar vara mest avgörande, om man nu skall tala om det rent fysiska, är ansiktet och ansiktsuttrycket. Det spelar liksom ingen roll om kvinnan rent fysiskt är vacker om hon är kall, avvisande och har snipiga eller hårda ansiktsdrag. Ett varmt leende makes my day. Men lämnar man ansiktet därhän så tillhör jag nog grupp fyra, timglasformen.
Och visst ligger skdet gick att komma. Men jisses, när vi väl började jobba tillsammans klickade vi jättebra med varandra och jag föll som en fura och helt plötsligt kunde jag komma på mig själv med att bara sitta och titta på henne och ha svårt att slita blicken för att hon var så vacker. Tidigare hade jag aldrig bevärdigat henne med en andra blick över huvud taget, då tyckte jag hon var det mest ointressanta som fanns.
Skönheten sitter ofta på insidan. Jag brukar tänka mig det som att kroppen är som en lampa, lampskärmen må vara hur estetiskt tilltalande som helst, det är ljuset som skiner från insidan som gör att lampan blir magisk.
Ljuset som skiner i hånarna är dock av det där gulgröna sjukliga slaget i Stephen Kings IT. Man blir bara illamående.
Man är aldrig så sårbar som när man tar steget till kontakt med förhoppning om en eventuell relation, öppnar sig och visar att man är intresserad. Så känner jag det i alla fall. Och att då mötas av hån … De måste vara allvarligt empatistörda.
Jag blev så ledsen när jag fick höra att din man förlorade kampen mot sjukdomen och det finns väl egentligen inga ord som kan ge något i en så personlig sorg. Men .. åh, vad jag hade hoppats att det skulle ta en annan vändning.
Det du skriver om feminazisterna är angeläget, eftersom många .. till exempel jag .. blir så illa berörda och äcklade av deras motbjudande glädje över att kunna gå till angrepp på en helt oskyldig medmänniska, att det är lättast att slå det ifrån sig.
ALLA har samma människovärde och samma rätt till respekt .. även de som lever kvar i en annan tid och efter föråldrade värderingar. Annars hamnar vi i ett sorteringssamhälle där de svagaste offras på de starkares altare, eller hur? Därför behövs människor som du som orkar reagera när självutnämnda övermänniskor spottar och hånar den som inte kan försvara sig.
Offentligt spöstraff eller stening är väl lika föraktligt oavsett om det händer irl eller på twitter.
Tack! Ja, jag trodde väl att det skulle gå vägen för oss. Jag var till att börja med lite förvirrad över att alla verkade tro att det måste vara en dödsdom – men det kunde ju inte hända oss! Nu känner jag det svårt att vara optimistisk när jag hör om andra som drabbats av just hjärntumör.
Helt klart!
Jag blir så förbannade på dem som försvarar detta beteende (hittade en på Toklandet) som väl menade att ”Den som ger sig in i leken får leken tåla” och jag tänker på den här stackars änkemannen som försökt så länge nu hitta någon speciell. Som upplevt sig blivit ratad (och har kommit fram till att detta är anledningen) och så kommer dessa häxor och gör narr av honom. Jag hoppas bara inte det når honom detta, förhoppningsvis är han i den åldern att han inte hålls på twitter och såna sidor…
Har inget att tillägga, mao instämmer helt!
Tack.
Mer empati vore bra för alla.
Jag läste också detta, riktigt rejält fisigt beteende. Att påstå att man sparkar uppåt blir direkt patetiskt. Hoppas innerligt att annonsören inte sett det.
Tänkte muntra upp med en framgångssaga: Det KAN går bra!
När jag skildes efter 30 år (vi träffades också när jag 18) utgick jag ifrån att jag skulle vara singel och det kändes OK. Jag trivs bra ensam och ville inte nåt sämre än det jag haft.
Men efter ett tag märkte jag att jag (utom på jobbet) ”bara” umgicks med kvinnor, o det kändes ju lite onaturligt. Så jag sökte kontakt bl a via Internet. Träffade några män, inga negativa upplevelser, men inte mer än så. Och så fick jag kontakt med min nuvarande man. Vi fann varann direkt.
Det fanns inget sammanhang där vi skulle ha träffats annars, och om vi hade det hade troligen ingen av oss tagit initiativ – efter våra långa äktenskap visste vi nog inte hur man gör… Men per mail lärde vi känna varann direkt, alltså utan inledande preludier: kolla in utseendet, kallprata etc. Perfekt! Det lustigaste är att när vi träffades funkade det lika bra. (Då tog vi det för självklart, men i efterhand har jag förundrats.)
Men vi var förstås båda skrivande personer och beskrev oss själva väldigt ärligt, inkl knäppigheter. Jag har läst det i efterhand och känner igen oss båda 🙂 Någon önskelista/kravspec på den andra hade vi inte. Om jag haft nån hade den INTE stämt på min man. Och det viktigaste vi har – våra samtal – hade jag inte tagit med, för det trodde jag inte man kunde ha med en man. Hade faktiskt aldrig försökt.
Det här var ju i slutet av 90-talet (vi var tidigt ute), så jag antar (fruktar) att det är tuffare nu, även vad gäller internetdating. (Även om man inte råkar ut för påhopp.)
Jag skrev om det här:
https://lenaikistaminnen.wordpress.com/2015/01/24/det-har-med-relationer-det-ar-knepigt-ja-jag-menar-luuve/