Mymlan har en temablogg på temat moderskap. Jag får väl ge mitt bidrag till det hela med 🙂

Oktober 2004. Då började åtminstonr två nya liv. Mitt barns liv. Mitt liv som mamma. Under hela mitt liv hade jag varit fullkomligt övertygad om att jag aldrig, aldrig skulle ha barn. Så i början av 2000-talet väcktes funderingen. Tänk om? Hur skulle det vara? Tankarna blev till gemensamt beslut. Tidningar införskaffades till det viktiga jag måste ha koll på. Allt om graviditeten. Hur det skulle bli efteråt fanns inte så mycket i tankarna. Enbart nedräkning vecka för vecka.

Så var det dags. En liten kille på 4180 g och 53 cm. Vem kunde ana att ett sådant litet pyre kunde ta en sådan plats? Hur var det möjligt att jag levt 31 år utan det här barnet? Glädje, ångest, oro, eufori, förundran – känslorna den första tiden levde sitt eget liv. Barnet själv sov mest över mammas alla faser.

Idag känns livet innan väldigt långt i från. Var den personen verkligen jag? Varför var jag rädd för att få barn? Hur kunde jag undgått att förstå vilket lyckopiller det skulle vara att få hålla om mitt barn, numer mina barn. De viktigaste människorna i världen.