Jag har varit rätt tyst ett tag nu. Livet offline har fått tagit över bloggandet. Jag har även varit lite dålig på att uppdatera mig bland mina bloggare. Men nu när hösten är här och ett val är på G så kändes det väl som det är dags att ta lite ställning. I början av sommaren så var jag rätt säker på att den rödgröna röran skulle vinna. Men på senaste tiden så känner jag mig hoppfull.

Tycker jag att allt som alliansen har gjort har varit positivt? Eller framförallt, genomtänkt? Nej.

Men att få in MP, V och S istället. Är någon av dessa partier kända för genomtänkta förslag? Så jag hoppas på att få ha kvar Alliansen. Även om min röst kommer att gå till Piratpartiet. Av samma anledning som Henrik Brändén och Markus Berglund kommer att rösta på dem. Min sambo vägrar att rösta på dem i och med att deras röster är till salu, och att man inte vet vad de kommer ha för ställning i andra frågor. En röst på dem kan alltså vara en röst på Vänster. Men det jag gillar med Piratpartiet (inte namnet för övrigt…) är att det finns folk från alla sidor, vänster, höger. Är inte det en bra blandning för att ta landet framåt? Att man inte låser sig fast i en ideologi?

Jag har ibland skrivit om politiker som för mig har skapat politiker förakt. I och med bloggande så har jag läst in mig på fler politiker och fått bra uppfattning om dem. Det som fascinerade mig var att jag har så svårt att hitta en Rödgrön bloggare som jag kan med. Det är väldigt mycket förakt för andra (borgarna) som jag upplever det. De har själv universallösningen och vägrar lyssna på någon annan utan man är korkad om man kan anse att människor faktiskt tjänar på att jobba. Att det ska finnas ett incitament att arbeta. Och att anställa.

Kanske har jag hittat fel bloggare, men nog känns det som höger och pirater dominerar denna värld när det handlar om sunt förnuft. Jag är inte helt förtjust i allt vad moderaterna står för, men när jag läser vad Mary X Jensen och Maria Abrahamsson skriver så kommer ideologin ner på en mänskligare nivå. Bättre än riktade intervjuer eller debatter. I dialog med läsarna så förklarar de vad det hela handlar om. Tänk om dessa människor kunde haft mer att säga till om i partiet, då kanske jag hade haft mer respekt och hopp. Istället har vi Beatrice Ask. Och…vilka var det nu mer?

Karl Sigfrid har jag väl respekt för sen IPRED debatten, även om jag faktiskt inte läser hans blogg så ofta. Han är mycket bra att säga, men kanske blir det lite för kort 0ch kanske för opersonligt. Det var för övrigt IPRED debatten som gjorde mig mycket tveksam till moderaterna. Och jag har inte så stort hopp om att enstaka personer som de ovan ska kunna ändra saker och ting.

Folkpartiet är väl det parti som jag är mest intresserad av. Där har jag nu i sommar hittat en mycket intressant bloggare Helena Von Schantz.

Tar man senaste bloggposterna så

Om invandringen:

Det här är frågor som ingen annan verkar ställa än Folkpartiet. Sverigedemokraterna ser invandrarna i sig som ett problem. I FP ser vi mångfalden som en tillgång. Däremot uppfattar vi vår passiviserande flyktingpolitik och bristfälliga integration som problem – problem som det är varje politikers skyldighet att göra något åt.

Om kommunaliseringen av skolan (i denna fråga kan jag säga att jag är lärarbarn….):

Men för alla oss lärare som har skrikit oss blåa ända sedan Göran Persson och Lärarförbundet stack oss i ryggen känns en utvärdering av kommunaliseringen ungefär lika nödvändig som att utvärdera Titanic. Vi vet redan att skiten sjönk, vad mera behövs?

Brott mot demokratin:

För en vecka sedan blev en somalisk folkpartist illa misshandlad när han ägnade sig åt sin grundlagsskyddade rätt att bedriva politisk kampanj utanför biblioteket i Norrköping. Den likaså somaliske gärningsmannen arresterades snabbt. Men ”han kom ut från polisen snabbare än vad offret kom ut från akuten” enligt folkpartiets starke man i Norrköping, Mathias Sundin. En dryg vecka senare misshandlar samme man ytterligare en och hotar två kampanjande folkpartister till livet. Då kan man tycka att det är lett i bevis att han är en fara för allmänheten. Men se det tycker inte åklagaren.

Mannen sätts på fri fot igen.

Vad ska det till för att myndigheterna ska agera? … Ett sexköp?

Den svenska modellen:

Enligt Gudrun Schyman och Claes Borgström är svenska män talibaner. Då undrar jag var finns de svenska män som begär att deras kvinnor ska följa godtyckliga moralregler och som skambelägger dem och hetsar mot dem när de har brutit mot dem?

I morse när jag läste morgontidningarna och gång på gång satte kaffet i vrångstrupen slog det mig att det är precis tvärtom. Det är Gudrun Schyman själv och hennes gelikar och hejdukar som är vårt lands moralpoliser. Man släpar inte folk till fotbollsplan för att stena ihjäl dem, men att invänta någon rättsprocess är det inte mer noga med i Sverige än det var i talibanernas Afghanistan, vare sig det handlar om lila kuvert eller avskedanden. I talibanernas Afghanistan som i Sverige är det inte tolerans utan nolltolerans som råder.

När jag surfar runt och fastnar för bloggare så handlar det oftast om ämnen. Något intresserar mig. Deras partitillhörighet eller sympatier är liksom inte något jag aktivt letar efter. Men det är intressant när man deklarerar och läsa utifrån detta. Just nu i valtider så blir det av någon anledning lite tydligare.

Jag vet inte vilket parti som Anybody föredrar. Det spelar egentligen ingen roll. Det är en person som jag kan sympatisera mycket med. Hon kan vara vass ibland, men jag upplever all kritik som saklig, och även med förklaring av vad som ligger bakom den. Att hon dessutom har en humor som jag uppskattar gör inte saken sämre 🙂