Etiketter

, , ,

Ibland tycker jag som tidigare nämnt att bloggar och siter som arbetar för att att sticka hål på radikalfeminismen kan bli lite enkelspåriga åt sitt håll. Allting blir liksom radikalfeminismens fel. Men ofta kan jag hålla med om att saker och ting vinklas snett. Ett sådant exempel är väl just det här med hur män och kvinnors sjukdomsbilder ses. I det här specifika fallet skriver Genusnytt om självmord. Eller snarare att många kvinnor funderar på självmord.

Det var ett tag sedan jag läste på Daddys blogg att killar och män är överrepresenterade vid självmord. Det var en nyhet för mig då. Det är inte helt lätt att kontrollera faktum, men jag hittar en rapport som ger mig beviset.

Statistiken talar sitt tydliga språk. Det är fler män som begår fullbordade självmord. Obs att de både tabellerna är olika graderade, så stapeln för kvinnor går upp till 30 och den för män upp till 70.

Varför kommer det inte fler officiella rapporter om detta? Varför skrivs det inte artiklar i media om detta problem. Ja, det är tråkigt att var femte kvinna tänker på självmord. Men på något sätt föredrar jag att en kvinna leker med tanken, framför att en man faktiskt gör allvar av det hela. Man kan ha många tankar som man inte agerar på. Både positiva och negativa.

Så varför tas inte mäns problem på allvar? Varför är det så ofint att prata om dem, varför ska män ses som ett kollektiv som ska bestraffas för ett patriarkiskt samhälle som åtminstone jag ställer mig frågande till verkligen existerar?

Ja, det är åt h-e att kvinnor inte fått bra sjukvård vid hjärtproblem då sjukvården baserats på män. Tack och lov har man börjat peka på dessa problem och därmed börjat med åtgärdsplan. Kanske är det den negativa publicitet som man får genom att detta tas upp i media som tvingar fram en ändring. Det är i såfall något positivt med media. Men varför vänder de en blind sida när saker och ting drabbar män?

Tittar vi då på det här med cancer och  statistiken från senare håll så verkar prostatacancer öka oroväckande. Detta är något som drabbar män. Vart är alla galor som samlar in pengar för detta? Varför finns det ingen allmän ”pappografi” som kan fånga upp och ge hjälp i ett tidigare skede?

Jag vill inte att man ska se kvinnor som ett underordnat kön. Men jag vill heller inte att man ska försöka betala igen det förtryck som kan ha skett innan jag föddes genom att istället strunta i männen. Någonstans måste man kunna ha en balanserad prioritering. I vissa fall måste man fokusera på kvinnor i de områden de drabbas. Men det måste vara ok att fokusera på män med.

Jag har en pappa, en sambo och två söner. Jag vill veta att dessa kan lita på att få stöd när de behöver det om det handlar i skolan, psykvården, eller i sjukvården. På samma sätt som jag förväntar mig att jag, min mamma och systrar ska få det.

About these ads