Etiketter
Det är ofta diskussioner om manligt och kvinnligt. Det hävdas att barn tvingas in i olika roller och man vill att de ska få välja fritt. Och jag håller helt med om det. Men jag undrar hur de som nu förespråkar att det är samhället som prackar på könsidentiteten hur ser de på sådana som Jack/Jackie?
Bara fyra år gammal visste Jack att hon egentligen var en Jackie.
– Gud har gjort ett misstag, jag ska vara en flicka, sa hon då till sin mamma skriver Daily Mail.
/../Åtta år gammal bestämde sig Jackie för att sluta ha på sig pojkkläder när hon gick till skolan och skickade ut ett mejl till alla skolkamrater för att berätta att hon var en flicka instängd i en pojkes kropp.
Ingen kan nog ha något emot att Jack fick gå i flickkläder – de flesta är nog glad att h*n var född till föräldrar som hade förståelse och accepterade sitt barn för den h*n var. Med tanke på alla homosexuella som tvingats ut i kylan av sina fundamentalister inom olika religioner så är det bra att höra om sådana här fall.
De flesta accepterar och hyllar transpersoner – men samtidigt så ses det på något sätt som något fel när barnen inte bryter mönstret utan killarna väljer att leka med bilar och tjejer med dockor då ses det som det är samhället som påverkar dem. Men hur kan man då förklara sådana som Jack?
Är det för flummigt det jag vill ha fram eller förstår folk mig? Jag vill att vi ska acceptera transpersoner, folk som byter kön, homosexuella självklart. Men varför måste man samtidigt spotta åt de heterosexuella och könsstereotyper ?
Jag läste också häromdagen en krönika av Natalia Kazmierska med titeln: Enbart färglösa kvinnor får respekt – det är svart på vitt
Det handlar då om September/Petra Marklund.
Min polska kusin undrade förvånat om jag inte kände till September, en superstjärna, och dessutom svensk?
Men i Sverige var det tyst. Kanske för att Septembers skivor oftast inte recenserades, och när de blev uppmärksammade avfärdades som ”tuggummipop”.
Det känns litegrann som Natalia har kommit fram till problemet med varför September inte var så stor innan hon slog igenom. Att hon inte recenserades eller spelades. Själv hade jag bara hört en låt av henne före Så mycket bättre. Låten Satellites. Jag tyckte den var fantastiskt bra – och jag gillade hennes röst. Men sen spelades inget mer på radio och jag förutsatte att det var en one hit wonder. Så var dock inte fallet. Utomlands gick det mycket bättre för henne. Något som faktiskt gäller för fler svenska artister för att vara ärlig. Till exempel Meja och Pandora. Men, när de väl spelas i Sverige så slår de ofta. Så varför tas inte dessa talanger om hand? Varför är det så många som väljer att åka ifrån Sverige och slå? Superkändisar som Britney Spears och Celine Dion kommer till Sverige för att jobba med svenskar – så varför så svårt för svenska artister? Det är en fråga jag tycker vore rätt intressant att utveckla vidare. Men Natalia har klart för sig vad det handlar om. Vad behövde Petra Marklund för att slå?
Det handlade inte så mycket om hennes medverkan i tv-programmet ”Så mycket bättre” som om Petra Marklunds covers på Svenska Mäns Musik. Nämligen låtar av Plura och Petter.
Jag har inte sett ”Så mycket bättre” så mycket – även om det är en programidé jag verkligen gillar. Och jag älskar Mikrofonkåt. Men det lustiga är att originalet är så mediokert. För mig är det som att först lyssna på The Family Fours (upps…fel av mig…) låt Nothing compares to you – och sedan höra Sinead O’Connor lyfta denna låt så totalt. Eller när jag hörde Dolly Parton sjunga sin låt I will always love you – och sedan höra Whitney Houston sjunga samma sak. Hur kan en person få en dålig eller alldaglig sång att bli så fantastiskt?
Jag gillade även Petras Kärleken tunga även om det inte riktigt blev lika fantastisk. Men efter Mikrofonkåt så är det få svenskar som inte hört Petras musik. Så då blir det lättare att fortsätta slå. Lägg märke till de stora bokstäverna som jag nästan ser hur de dryper av ironi och sarkasm när Natalia skriver vidare:
För några veckor sedan kom så nya albumet Inferno, skrivet av en annan Svensk Musikman med pondus, Jocke Berg från Kent. Och i medierna blev det genast annat ljud i skällan. Fintidningar som DN och Svenska Dagbladet delade ut toppbetyg.
Så hur kom det sig? Varför ändrar man sig från att kalla musiken tidigare för ”konservburksmusik” och ”tuggumipop” och nu hyllar henne? Frågeställningen i sig skulle kunna vara rätt intressant. Hur kommer det sig att musiker som får genomslag genom TV program spelas så mycket – och om de inte fått samma reklam så spelas de inte alls.
Men Natalia vet naturligtvis svaret och hon skriver då triumferande:
Min enda förklaring till hyllningarna nu är således skivomslaget, som är kornigt och svartvitt. Precis som omslagen till de senaste skivorna av Kylie Minogue, Rita Ora, Loreen, Adele och Rihanna, för att ta några exempel.
Det vet man ju, att en färglös kvinna är en kvinna som får respekt.
Oookey. Det är enda förklaringen. Jag undrar hur många fler förklaringar som hon avfärdat – eller var detta verkligen det enda hon kunde komma fram till?
Själv har jag inte köpt så mycket skivor på sista tiden. Och nej, jag sitter inte och ladddar ner heller en massa, utan jag har min samling sen 90 talet och sedan kör jag radio och numer Spotify. Så är det så att detta är ett nytt fenomen med färglösa kvinnor? Är det kvinnor man måste ha i svart vitt? Jag vill minnas att jag har sett svartvita omslag tidigare – och inte sjuttom har det bara varit kvinnor eller? Jag sökte för kul skull upp några av mina favoriter från 80-talet och konstaterar, jodå, det var poppis då med. Svartvita omslag har varit i ropet lite då och då. Men det känns tämligen långsökt att dra slutsatsen att det ar det som gör det populärt. Å andra sidan kanske det är förklaringen till Beatles storhet med, eller nåt sånt.
Jag har nästan alla av Maddonnas skivor men hade inget minne av svartvita omslag där, men jag hittade en fin bild med alla omslag och konstaterade att det var de icke svartvita som jag hade….Men kanske var det de svartvita som gjort henne till den ikon hon är idag. Någon annan förklaring tror jag inte Natalia kan komma på där heller.
Men å andra sidan är det kanske bra att de nu har fått dessa färglösa omslag. De verkar i alla fall fungera. Hittade en spotify lista med 100 mest spelade låtarna. När jag kollade på de 20 första så var det 11 kvinnor. Så det är väl bra att de har fått svartvita omslag, annars hade det nog varit kört. Och ja – Mikrofonkåt fanns med där 🙂
Å andra sidan jag försöker läsa fler av Natalias krönikor och har lite svårt att veta vad hon egentligen vill ha sagt med dem. I Vaginor har blivit storpolitik i USA går hon från Pussyriot till hur man löser abortfrågan på 361 ord är väl imponerande i sig visserligen. Och jag kan helt enkelt inte riktigt bestämma vad poängen var i Inget är så otäckt som en livmodersmoothie men den fick mig i alla fall att bestämma mig för att kjuta upp middagen ett tag.
Trollan's Tankar om stort och smått 
Uppriktigt sagt så tar jag inte såna som Kazmierska på allvar ett enda dugg. Jag tror att det är så här. En del krönikörer är anställda för att vara lite käckt feministiska och måste leverera om de ska behålla jobbet. Jag tror att Kazmierska och många andra ofta tänker så här,
– Fan… nu måste jag hitta på nåt och har bara en timme kvar innan det ska vara inne. Hjälp vad ska jag ta…det måste ju vad nåt om kvinnor och sånt. Skivomslag kan det va nåt? Jag såg ju ett hos brorsan igår som var i svartvitt. OK jag får väl ta det och att det är missgynnar kvinnor.
Nån tankeverksamget verkar oftast inte ligga bakom men det gäller för all del lika ofta manliga krönikörer. Skillnaden är väl att de manliga inte förväntas vara så ensidiga i sina ämnesval.
Jag håller med dig. Egentligen läser jag helst inte dessa då jag tycker jag läser samma drapa från alla dessa stolta feminister. Kazmierska eller Babitz, det är ungefär samma stil på dem. Men samtidigt så funderar jag lite på det som du skriver – de är anställda för att leverera feministiska inlägg. Och ja, nog finns det en del män som inte känns som de tänkt igenom det hela heller, men det blir trots allt lite mer variation än om man hela tiden i alla sammanhang ska få fram hur kvinnor i olika sammanhang är offer för Män. Det känns som ämnet är uttömt till leda nu. Så kvar har vi ett antal kvinnor som desperat hänger sig fast vid sin nisch.
Jo precis. Jag menar heller inte att det alltid varit uttalat att de kvinnliga skribenterna ska skriva en viss sorts alster, även om det säkert varit det ibland. Men är man i mediasvängen så vet man hur saker ligger till och vad som förväntas av en.
Jag minns en blogg för några år sen skriven av en ung tjej som just gått ut en journalistkurs. Hon skrev bl.a att hon skulle lämna in ett prov till ett par tidningar och funderade över vad hon skulle skriva. Helst borde det innehålla både nåt om feminism och antirasism för att vara riktigt gångbart, resonerade hon. Gärna en släng åt fördomsfulla lantisar också. (Lite naivt kanske att redogöra som hon gjorde för de inofficiella reglerna)
Det är så jag menar, man vet vad som gäller även om det inte uttalas. Det är en hel kultur som sitter i väggarna, och inte bara i väggarna utan det gäller det sociala samspelet också. Det är oerhört svårt att gå emot de rådande normerna i ens egen sociala krets.
Ja uttjatat är det och lika uttjatat är ”rasismen” som inte heller går att ta på allvar längre (inte som den beskrivs hos de flesta media alltså, jag menar inte att det inte finns). Jag undrar ibland om man hos media inte funderar på effekterna hos vanliga läsare, för ofta ser jag en motsatt verkan hos s.k vanligt folk.
Det skulle varit intressant att läsa det inlägg du pratar om – känns som man skulle kunna göra ett sådant inlägg på skämt, men det känns mer och mer som det är så i Sverige nu. Jag håller helt med om att man tjatar om småsaker och blåser upp dem till stora. Man pratar om negerbollarn – och likställer detta med att svarta BARN får hatiska kommentar och blir misshandlad av vuxna för deras färg. Och andemeningen tycks vara att om man slutar kallar dem för negerbollar så löser sig saker och ting. Och jag känner OMG. Om människor är kapabla till sådana saker – kanske det inte är bakverk man ska lägga fokus på?
Samma sak med feminismen det känns som man jagar så mycket på fåniga saker och därmed om det verkligen kommer något som är sant – då har man redan fått folk så anti att man inte tar till sig det då heller. Och när jag läser sådana som numer får utrymme som Babitz och Kazmierska och även andra unga hippa kvinnor med deras likrikning – då känner jag att man skadar det som feminismen har gjort. Den har banat väg för kvinnor att slå sig in på mansdominerade områden – och det är detta man får? Är detta beviset på att ”kvinnor kan”? Är det sådana som Babits som likställer intimkirurgeri (hur man nu kan komma på att göra något sådant, men det är en annan femma..) och Kazmierska som man vill kvotera in i styrelser?
Den där bloggen var helt på riktigt, men jag håller med om att det låter som ett skämt. Idag hade jag lätt kunnat tänka mig att nån gjorde ett sånt inlägg som en parodi, men det här var några år sen och före PI, AP och andra som hånar folket på Södermalm nuförtiden.
Jag skulle aldrig kunna hitta den igen. Jag hamnade där för att jag följde en länk från en länk osv. Jag kan inte tänka mig att den finns kvar heller, för i så fall har hon säkert inget jobb. Det var som sagt väldigt naivt gjort, det skrevs som om det var en självklarhet, och att alla människor tyckte att det är väl ingenting med det.
Jag la också märke till det där med Family Four men jag är inte den som märker ord så det fick vara. 😉
Men nu kan jag inte låta bli att leka Leroy, så här har du Schlagervinnaren 1971.
Innan du säger nåt vill jag påpeka att jag GILLADE verkligen den här 🙂
I övrigt håller jag helt med dig.
Nej nej det blev helt fel video. Hjälp hur gick det till?! Ta bort!
Här är den.
Märka ord kan vara jobbigt ibland – men rena faktafel är en annan femma. Fast ärligt talat, när jag ser videon av Family Four så inser jag att jag har fått en bild av att gruppen som sjöng Nothing compares 2 U var ungefär det stuket – så den version som jag sen hittade var inte fullt så illa som jag mindes. Vete sjutton vad jag hört den enda gången….Kanske hört i syne eller nåt?
Nedanstående var inte en Freudiansk felskrivning men ändå så
mycket fel det kan bli. Family Four hade f ö en sångerska vid
namn Marie Bergman som sedermera kom att revoltera mot sin
placering i schlagerfacket. Ungefär som Eva Dahlgren, alltså.
”För mig är det som att först lyssna på Family Fours låt Nothing compares to you – och sedan höra Sinead O’Connor lyfta denna låt så totalt. ”
”Nothing Compares 2 U” is a song originally written and composed by Prince for one of his side projects, The Family.”
Ah, jag hade koll på att det var Prince som skrev den, och jag hörde den way back men tycks ha blandat ihop namnen, så bra med rättning annars hade jag nog fortsatt tro att det var samma sak. Hade heller inte koll på att Family Four var svensk grupp, även om när jag hör det faktiskt känner att det är en liten klocka som ringer igenkännande att Marie Bergman var med där. Men oavsett grupp som sjöng den så måste du väl hålla med om att Sinead O’Connors version var bra mycket bättre?
Natalia Kazmierskas musikkunnande ger jag f ö inte mycket för. En gång hade SvT den dåliga smaken att placera henne i samma musikpanel som den numera alltför tidigt avlidne Lennart Pehrson, då skivhandlare i Lund och en man som visste i princip ALLT ! Pinsamt, var bara förnamnet. Men det är möjligt att hon är kunnig inom andra kulturområden än populärmusik.
Och f ö har hon en gång i tiden lagt en lapp i min låda med sitt dåvarande telefonnummer …
”Eller när jag hörde Dolly Parton sjunga sin låt I will always love you – och sedan höra Whitney Houston sjunga samma sak.”
Du kanske skulle försöka med Linda Ronstadts version som var min ingång till låten i fråga.