Etiketter

, , ,

Läser en artikelserie i GP som handlar om ett fruktansvärt fall. En mamma och hennes nye man kidnappar sin äldsta dotter efter att ha anklagat sin f d man för att förgripit sig på dottern. Historien blev så absurd överdriven att den amerikanska rätten tilldömde pappan vårdnaden.

Då tar mamman barnet och sina övriga barn och flyr till Sverige. Hon har fått veta att Sverige är ett bra land att gömma sig i. De får rätt. Regeringen går in och tar beslut på att de ska få stanna, baserad på kvinnans historia.  Ingela Thalén är den som skriver på beslutet. Men det är inte hon som berett det så det är inte hennes ansvar. Däremot hävdar advokaten fortfarande att det var rätt av regeringen. Själv har han bara till uppgift att tro på sina klienter. Det är inte hans uppgift att kontrollera deras historia. Nej. Det kan väl stämma. Men vems uppgift är det?

I det här fallet verkar ingen anse att det var mödan lönt att kolla upp det. Man hade klart för sig hur USA var så det var säkert sant att de styrdes av en hänsynslös pedofil som hade maffiakontakter. Eller nåt sånt.

Det är skrevs det om i januari 2008. Det var en stund sen alltså. Jag missade det då. Jag vet inte vad som hände. Har barnen fått skadestånd eller inte? Finns det någon man kan peka på gjorde ett misstag eller kan alla svära sig fri för att de inte visste bättre? Man säger att politiker ska ha högre lön för att de har ett sådant ansvar. Jag förstår tankegången och kan väl hålla med. Men samtidigt känns det väldigt ofta att när det verkligen gäller något katastrofalt beslut så blir ändå alla på något sätt fria från sitt ansvar.  

Barnen har misshandlats i hemmet och har självmant sökt sociala myndigheternas hjälp för att ta sig ur eländet. Men tack vare beslutet så har föräldrarna varit ”untouchable”.

Eloge till socialsekreteraren som förstöker göra ett bra jobb. Man har vetskapen – men ingen möjlighet att göra något av det som sker. På grund av regeringsbeslutet.

Man vet att mamman var efterlyst av Interpol för kidnappning och hon får skyddat identitet av Sverige. Hon levde fortfarande med skyddat identitet när artiklarna publicerades. Lärde man sig något? Tänker osökt på fallet när den svenska mamman kidnappade sina barn från Australien. Hon var också eftersökt av Interpol. Det var pappan som hittade dem till slut. Hos morföräldrarna. Undrar om andra länder skulle vara lika engagerade att hjälpa oss? Är vi lika flata i andra sammanhang eller handlar det bara om när barn blir kidnappade? Är barn verkligen viktiga för politiker eller handlar det bara om valfråga? Är det kvinnor som ligger högst på rangordningen?

Läser återigen Ingela Thaléns debatt artikel med denna kunskap i bakhuvudet. Ja, hon har lärt sig något. Hon har lärt sig att lyssna på de sociala myndigheterna. Hon har lärt sig att man ska ta hänsyn till barnens perspektiv. Men fortfarande förutsätts det att det finns ett skyddsbehov av kvinnorna (mammorna). Kanske hon borde överväga om även detta ska kontrolleras mer? Att vara eftersökt av Interpol borde inte vara tillräckligt skäl för skyddad identitet kan jag tycka.