Etiketter

, , , ,

Jag är inte en blommänniska. Jag gillar verkligen inte snittblommor och ler ett krampaktigt leende när jag trots allt får dem. De kommer snart dö och tappa kronblad och se allmänt eländiga ut. Dessutom måste jag leta rätt på en sån där vas som mina föräldrar prackat på mig för att ha till hands när de då kommer på besök med blommor.

När jag tog studenten hade jag samma åsikt. Jag ville inte ha så mycket blommor, däremot hade jag något år innan sett en pojkvän ge sin flickvän en endaste röd ros där på studenten. Den gesten gillade jag. Så jag talade om för min pojkvän att han kunde få ge mig en ros. Ingen bukett. Pojkvännen (numera sambon) löste det med att köpa 10 rosor och så springa mellan när man gick studenttåget och hängde på en ros i taget. Klart godkänt som romantisk gest tyckte jag 🙂

Jag tänker på det när jag ser bilden av Thomas Östros med en ros och Ibrahim Baylon med en stor bukett fylld av dem. En ros som ges med känsla tycker jag kan vara mer värd. Man kan torka den och låta den få vara ett minne för livet av ett tillfälle som betydde så mycket. Men frågan är om detta är ett minne som Östros vill vårda ömt?

Jag vet inte vad som låg bakom beslutet att ge Östros en ros och Baylan en hel bukett. Men jag tror på något sätt inte riktigt att det är ett val från Östros sida. Och även om så vore – inser man vilken signal man sänder till andra? Å andra sidan så känns det helt vansinnigt att skylla på obetänksamhet. Hur kan folk tänka så obetänksamt då? Vad är det för människor som inte ser en orättvisa när man avtackar folk på så olika sätt? Är det sådana människor någon vill ha i ledande ställning? Som ska förespråka ”solidaritet”? Jag betackar mig för den typen av solidaritet om jag ska vara riktigt ärlig.

Det finns många som har reagerat på mobbingen av Östros och reflekterat över det hela.

 Aftonbladet,
Anybody, Mary X, Tokmoderaten, Granntanten.

Annonser