Etiketter

, ,

Ibland tänker jag på saker som SD försökte få fram i debatten före valet. Att vi skulle fokusera hjälpen på att hjälpa folk på plats istället för att öppna våra gränser (och sociala skyddsnät) för alla människor. De fick inget gehör för detta. För det handlade ju bara om hur rasistiskta och främlingsfientliga de är. De ville bara kasta ut folk. Men kanske hade det varit en idé att lyssna?

Men jag tänker då på så många som faktiskt reser hem när det lugnar ner sig. När man upptäcker att Sverige inte var landet man täljer guld på gatorna. När man inser att det är ett kallt land. Att ens kultur inte stämmer överens. Familjen splittras. Döttrarna går i skolan och tar efter idéer som man har här i Sverige. Var det vad man räknat med? Är det det alla vill? Blir alla lyckligare av detta? Döttrarna som märker att deras verklighet inte stämmer med deras kompisars verklighet – strider inom familjen – som kan kulminera i dödsfall? Är de då lyckligare i Sverige med detta? Om man ser till hela familjen?

Vi har alla dessa utbildade människor som vi gärna tar in i landet. Arbetskraftsinvandring är bra. Och hur blir det för dem som är kvar? Borde det inte vara bra att hjälpa till att förbättra villkoren i landet så att man har möjlighet att stanna kvar i det egna landet istället för att utarma det som finns? Alla har hört hur bra indier är på IT. Tyvärr har jag på tre arbeten nu råkat ut för outsourcing till Indien. Känns som en del av den här kompetensen behövs där med. Desperat. Men istället får de kompetenta vända sig till väst för att få bättre levnadsvillkor. Är det så klokt tänkt?

I Sydafrika och Nigeria läser man om våldtäkt av småbarn som botemedel mot AIDS. Vad är lösningen? Ta in alla till Sverige? Eller ska vi fortsätta förfasas över artiklarna och sedan skaka på huvudet.

Nu läste jag också om rituella mord på barn i Uganda. Man stympar och dödar barn. Det är så ofattbart att jag inte har ord. Och vad tänkar vi om det? Det är sånt som händer i långtbortistan. Inte läst om det i svensk media i alla fall.

”They have a belief that when you sacrifice a child you get wealth, and there are people who are willing to buy these children for a price. So they have become a commodity of exchange, child sacrifice has become a commercial business.”

Och varför händer ingenting?

The work of the police task force has been strongly criticised by the UK-based charity, Jubilee Campaign.

It says in a report that the true number of cases is in the hundreds, and claims more than 900 cases have yet to be investigated by the police because of corruption and a lack of resources.

Har vi hört talas om korruption förut? Och hur känns det för anhöriga?

Clutching the only photo she has of her grandson, Tepenensi sobbed as she explained that although the local witch doctor had admitted to sacrificing Stephen, the police were reluctant to pursue the case.

”They offered me money to keep quiet,” she says. ”I refused the offer.”

Kan någon förälder eller mor och farförälder tänka sig att hitta sitt barn eller barnbarns huvud? Jag kan inte föreställa mig känslan ens. Tårarna rinner och hjärnan slår av. Och sen bli erbjuden pengar för att hålla tyst? Jag vill skrika högt.

Jag läser vidare om ett annat fall, en överlevare:

They reveal missing bone from his skull and damage to a part of his brain after a machete sliced through Allan’s head and neck in an attempt to behead him; he was castrated by the witch doctor. It was a month before Allan woke from a coma after being dumped near his village home.

Allan was able to identify his attackers, including a man called Awali. But the police say Allan’s eyewitness account is unreliable.

Kanske vore det inte en fel idé att hjälpa till där? Varför hör jag inte om detta när Rädda barnen tar upp frågor. Vad gör omvärlden? Blundar vi? Eller skyller vi på gamla tidens kolonisering och att det är västlandets fel? Kan detta också härledas till den vita mannens förtryck?

Jag vet inte hur man skulle göra för att förbättra det hela. Men någonstans känns det som man i bistånd skulle satsa mer på hjälp till självhjälp. Kanske utbildning.

Regeringen har nu börjat prata om kostnaden för invandringen. Vi har inte råd med alla äldre. Anybody har skrivit väldigt bra om detta. Men frågan är då om vi har råd med kriminella? Varför är det så tabu med den frågan. Ingen säger att alla – eller ens majoriteten – av de utrikesfödda är kriminella. Men det är för många gånger man läser om folk som begår grova brott som vi fortsätter ta hand om. Så vad säger vi den dagen vi måste skydda våra barn för häxdoktorer som vill hjälpa sina landsmän i Sverige? Kommer vi tycka den kulturen också är positiv i mixen? Eller när en 7-årig flicka blir våldtagen av ett gäng AIDS sjuka i Sverige?