Tack för alla varma tankar!
Ja, nu har det gått en vecka och jag måste säga att det har gått över förväntan. Kanske blir det ännu en operation att ta bort det som finns kvar – men det får provsvar som kan dröja någon vecka kvar visa.
Förra tisdagen var lite jobbig. Det hade kommit in ett akutfall så kanske skulle man inte hinna med en operation. Och i så fall skulle sambon skickas hem och vänta på ny kallelse. Det var enormt jobbigt för alla parter. Kanske var det ändå positivt för på onsdag förmiddag så var jag mer rädd för att det inte skulle bli av – än att fundera på operationen. Men vid 11 rullades han iväg. Och sedan var det bara att vänta.
På onsdags kväll så var det klart, och vi (hans mor och jag) fick träffa honom en snabb sväng. Han hade svårt att hitta ord ibland. Till exempel så envisades han med att säga att han var från sin ursprungsort när de frågade var han var – fast han trodde han sa rätt.
Torsdag så ringde han hem och pratade en stund. Efter det var vi alla väldigt lättade. Jag märkte då inte av problem att hitta ord, men det märkte jag desto mer när jag senare besökte honom. Men det var så långt ifrån den här sitta vid hans sida och vaka och stryka med handen över hans panna som jag föreställde mig. Men vi pratade en del – han var frustrerad över svårigheten att hitta ord. Och ibland hittade han ett ord men det var felaktigt – så då kunde det försvåra förståelsen från min sida. Men det kändes som ett mindre problem i sammanhanget.
Redan på fredagen så blev det bättre. Han hade börjat lösa lite sudokun. Det var rätt svårt, men han lyckades rätt bra. Han hade/har svårt med när många pratar omkring honom, så han ligger/sitter mest i sängen och hämtar maten för att äta där inne. I matsalen/pausrummet så är TV på non stop, och bruset av alla som pratar stör honom. Men han går i alla fall omkring tillräckligt för att inte riskera blodproppar.
I går så lyckades vi då prata med läkaren lite. Sambon känner sig lite väl trött, och kände att det kom plötsligt, utan förvarning. Men när hon insåg hur han kämpade med strategispel på mobilen och sudokun så var det med ett visst leende hon konstaterade att det var bara att vänta. Han är piggare än man kan förvänta sig. Hon var intresserad av att skriva ut honom på fredag, men sambon vill vänta till på måndag. Att komma från tystnaden på sjukhuset till att vara hemma två heldagar med barnen kan bli lite tufft som start. Så vi får väl se vad som händer.
Det känns för ögonblicket rätt positivt och hoppfullt. Jag inser att saker och ting hade kunnat vara så mycket värre. Jag har på senare tiden hittat en blogg om Ernst Bolldén och hans kamp mot cancer. Hans fru och jag umgicks litegrann way back. Och det har gett mig lite perspektiv att läsa om andra fall där det handlar om enorma smärtor – och sämre prognos. Men han dog då i måndags.
Framtiden känns så mycket mer oviss numer. Jag som alltid har varit orolig och målat upp skräckscenarios för vad som kan hända med barnen när jag läser om ett barn som förolyckats får nu helt andra tankar. Tänk om det händer oss något? Tänk om jag möter en bil som kör som en dåre? Tumören kommer tillbaka på sambon? Jag ramlar under en buss? Vad händer för barnen? De är trots allt så trygga och tillitsfulla som de kan vara i dagsläget. De tror på att allt ordnar sig. Men vad händer om man förlorar en förälder? Vad händer inuti ett barn då?
Jag tänker på mamma som var fem år när hennes pappa dog. Hur lite hon vet om sin far och den delen av släkten (farmor och farfar var båda döda inom något år). På syrrans två kompisar som var styvsystrar, som förlorat mamma och pappa och sedan hade de överlevande hittat varandra. Eller en annan kompis som förlorat sin pappa. Sådana fall har jag känt till, men först nu har jag börjat reflektera över dem på allvar – och inse att jag inte har en aning om hur de kände det. Jag tänker på min komis som förlorade först sin mamma och sedan sin pappa i ung ålder.
Men jag tänker också på när farmor och farfar dött. På hur pappa som vuxen känner sig vilsen och föräldralös. Hur gammal man än är så gör det ont att förlora sina föräldrar. Men att förlora dem så tidigt. När man fortfarande jagar efter vem man är. Vem man kommer att bli. När man är i en ålder där man vill opponera sig mot föräldrarna – utmana gränserna – men samtidigt förtjäna deras stolthet, känna den oreserverade kärleken. När man har förlorat en förälder – hur blir relationen med den som är kvar? Vågar man lita på att den föräldern inte kommer att försvinna med?
Trollan's Tankar om stort och smått 
Åhh jag känner så med dig och dina upplevelser och tankar. Det är som om det kommer automatiskt det där med existensiella funderingar. Jag har haft en oerhörd kris med det. Innerst inne är jag skeptisk, agostiker skulle man nog säga. Men med allt som hänt i livet skulle jag kollapsa om jag inte trodde på något. På att vi alla möts igen, på reinkarnation och karma. Någonstans måste…
Jag är glad att det går så bra. Tålamod, glöm inte den. En av de svåraste saker att lära sig tror jag.
Kram
Ja, jag är väl också lite inne på reinkarnation. Karma har jag lite svårare för. Känns taskigt att straffa en oskyldig själ som inte minns tidigare liv för saker man gjort då. Å andra sidan är det väl kanske bra om vissa kunde tro mer på karma och leva utifrån detta.
Ja, tålamod är svårt. Men det känns som vi är på rätt väg.
Vad skönt att det gått så bra! Hoppas han piggar på sig kvickt, även om det ju förstås tar tid och kraft, av både honom, dig och barnen. Men det är ju bättre att ha det att kämpa med ett tag, än ingenting alls. Och Trollan, tänk på att ta hand om dig med, för din sits är inte lätt den heller!
Kram!
Skönt att höra ifrån er!
Instämmer med Eva, ta hand om dig själv också.
Skönt att höra att allt gick bra. Och jag instämmer också med Eva, glöm inte bort dig själv. Det är nog lätt att känna att man inte har rätt att ta hand om sig själv när någon annan ”har det mycket värre”, men tar man inte hand om sig själv så orkar man inte finnas för andra heller.
Har haft det ganska bra tills nu då när man har haft svärmor och hennes pojkvän här. Disk, tvätt, byte av däck och städning av bilar har skett alldeles automagiskt. Själv har jag kunnat glida iväg till sjukhuset för besök och sedan arbeta av mig på gymmet. Men idag är jag ensam med barnen och det känns både positivt (ensam!) och negativt (ensam!!). Svårt nu att få tid för sig själv. Mina föräldrar kommer nu i helgen så då kan jag komma ifrån någon sväng igen i alla fall.
Jag tänker nog mer, vad det gäller Karma, att det jag får lida för nu måste jag få igen. Typ! De kompisar jag har som varit med om jobbiga saker, som blir drabbade av saker man hoppades skulle vara påhittade, de har också drabbats av inte en, utan massor av bakslag och jobbiga saker. Jag har inte varit helt vän med karma, det kan jag säga. Är fortfarande inte om jag tänker att det här som sker här och nu är ett straff. men om jag tänker att det är en prövning inför det nästa så blir det lite annorlunda. Ja jag ska inte säga att jag är helvän med någon existensiell tanke hela tiden. Men just nu har jag iallafall landat lite i det här som jag tror buddhismen är inne på, att varje liv är en prövning inför det slutgiltiga, att ”slippa bli” återfödd. Jag brukar säga att det är gamla själar som klarar de svåraste prövningarna, unga själar har inte samma motståndskraft. Nu känner jag att jag låter lite flummig, men jag får stå för det. 🙂
Skönt att höra att det gått så bra. Hoppas att det fortsätter så.