En bloggare jag hittat nu som skriver mycket bra är Dag Öhrlund. Han skrev i går om Ordets makt. Detta innan Romson först gjorde bort sig genom att jämföra Auschwitz med Medelhavet och sedan lyckades använda det förbjudna ordet ”Zigenare” i sin ursäkt. Tidigare lyckades Löfven göra det förbjudna och fått pudla ordentligt (att backa på löften och fara med osanning har han aldrig bett om ursäkt för, men att råka zigenare det är tydligen det värsta man kan göra. Och kanske blir det det, och inte alla andra skandaler som Romson ställt till med som är det som hon åker på…)
Från SVD efter Löfvens tavla:
– Jag är uppriktigt ledsen och beklagar djupt att jag använde det uttrycket. Det är ålderdomligt, förlegat och kränkande, säger han i en skriftlig kommentar till SvD.
För Rosita Grönfors, ordföranden för organisationen Romska och resande kvinnoorganisation, kan uttalandet från Löfven bli avgörande för hur hon röstar på söndag. Fram till i dag hade hon tänkt rösta på Socialdemokraterna. Men nu är hon osäker.
– Jag blir ledsen och upprörd. Ska jag rösta på ett sådant parti som har en sådan tankegång? Visst, han har bett om ursäkt, men att han använder det ordet visar att han inte har kompetensen som krävs, säger hon.
Och då tänker jag på det Dag skriver:
Plötsligt fick ingen längre säga ”neger” (vilket i spanskan är ett högst normalt ord för svart) för att det var fult och nedsättande. Sedan man hattat lagom mellan ”mörkhyad” och ”färgad” (vem färgade dem?) kom man överens om att ”afroamerikan”, ”afroeurope” eller ”afrosvensk” var politiskt korrekt.
I samma sekund infördes typ dödsstraff för att på konditoriet säga ”negerboll”. Nu heter det chokladboll.
Och därmed är alla fördomar mot svarta människor avskaffade – yippie!
Att avskaffa neger har varit en lång process. Vi märker på äldre som fortfarande använder detta begrepp, att de inte förstår vad det ska vara bra för. Och jag har väl känt lite otålighet över att sådana självklarheter inte riktigt gått in, det har trots allt tjatats ganska länge om detta nu. Å andra sidan. Det är vad de sa när de var unga och det var inget nedsättande i det.
Själv säger jag oftast ”rom” men tänker många gånger zigenare. Inte när jag ser tiggarna då tänker jag rom, men när jag ser de människor som har de typiska ”zigenarkläder” (enligt vissa mer finska romer än andra) då är min spontana tankar zigenare. Och när jag tänker på de som dödades i andra världskriget då tänker jag (liksom Romson) zigenare.
Ordet zigenare förklarades för mig med Katitzi och böckerna om henne. Glädje, sorg, dans, musik. Mycket känslor. Böckerna om Katitzi skrevs delvis för att få läsarna att förstå och leva sig in i deras historia. Och det gjorde jag. Jag grät med Katitzi, och roades av henne ibland, chockades av att hon så tidigt blev bortgift, men gladdes åt hennes styrka att ta sig vidare. Jag blev förkrossad när jag insåg att Paul blivit mördad, och det är härligt att veta att Rosa lever och är en konstnär.
Romer är ett nytt ord för mig som inte riktigt fått samma positiva associationer. Romer får mig att tänka på tiggare. På historien om tjejerna som sålde en handikappad tjej till landsmän där landsmännen gick fria i svensk domstol, men tydligen dömdes i Kris (romsk domstol).
Det jag saknar är positiva förebilder som jag kan hänga upp ordet på för att få positiva känslor. De flesta jag läser om är kränkta människor som skyller allt på alla andra, bland annat Rosita Grönlund och Soraya Post. Gissa vilket ord som för mig har positiv och negativ värdering? Men visst, jag kan säga romer om man tycker det känns bättre. Men de tankar jag har när jag använder ordet är mina egna. Och jag väntar på solskenshistorier som kan hjälpa mig ändra dessa tankar.
Jag läser att man nu ska uppdatera Katitzi böckerna för att se om man kan nå en ny generation som min. Då med rätt ord. Kanske lyckas man. Men jag kan säga steget från sitta med en kopp och vänta på en slant från förbipasserande till Taikons kamp att överleva med sitt tivoli är för mig milsvid skillnad.
Uppdaterat: Rekomenderar detta inlägg från Fröken Missnöjd på samma tema. Tar också upp den älskade n-bollen som vi älskar att debattera. Själv har jag inget problem med chokladboll när man är ute och handlar då n-boll för mig var de jättesmå som man gjorde själv. Men när jag skulle hjälpa barnen baka märkte jag att det blev lite konstlad att säga chokladbollar för mig så djupt inne sitter det kvar 🙂
Trollan's Tankar om stort och smått 
Jag finner också det här med ”zigenare” och ”romer” mycket underligt. ”Rom” har en klart negativ klang för mig, till skillnad från ”zigenare” som är invävt i mystik. ”Zigenare” är inte odelat positivt, det har med sig konnotationer av att de är lite farliga, och att man inte riktigt kan lita på dem. Men, det har också en del otroligt positiva konnotationer, så det är en mixad påse. Och om någon presenterade sig som zigenare skulle jag bli intresserad, det har liksom en viss fascination. ”Rom” som sagt vad … det har inga positiva konnotationer för mig. Tvärtom. Det är bara negativt. Så att kräva att bli kallad för rom, det är lite för mig som om en svart skulle kräva att man kallade honom för ”nigger”.
Det tog mig förresten ganska lång tid (efter att jag kommit tillbaka till sverige) innan jag fattade att rom och zigenare var samma sak. Så jag skulle garanterat göra succé som politiker, för jag har liksom inte byggt upp något filter alls (fast på gång) mot att säga ”zigenare”, till skillnad från ”neger”, vilket jag använder med urskillning.
Chokladboll kommer jag aldrig att godta, eftersom det är en falsk beskrivning, då bollen de facto inte innehåller choklad, utan kakao. Nu säger något kvickhuvud att negerbollar inte innehåller negrer. Nä, sjömansbiff innehåller inte heller sjömän. Det är liksom inte en relevant jämförelse, för det är givet att ”neger-” resp ”sjöman-” inte har med innehållet att göra, utan är valda av andra orsaker, precis som med wienerbröd och hamburgare. Men ”choklad-” är en slags innehållsdeklaration. Och om något kallas för ”choklad-” så förväntar jag mig att choklad skall vara en ingrediens, precis som jag förväntar mig att vaniljglass skall innehålla vanilj och tresmak skall ha tre smaker.
Finns säkert de som hävdar att det är att klyva hår för att bollen innehåller kakao, som är huvudingredienten i choklad. Tja, jag godtar det i alla fall inte, precis som jag inte skulle godta att man kallade en pudding utan makaroner, men gjord på durumvete, för ”makaronipudding”.
Kul att höra att vi har samma tankar kring ”rom” och ”zigenare”. Man säger att det viktigaste är hur mottagaren tar vad man säger, därför säger jag rom, men någonstans måste väl även avsändarens känslor höras också?
För mig är kakao=choklad så jag har inga som helst skrupler för den delen 🙂
Kan rekommendera Fredrik Backmans inlägg om Gräddbulle om du inte har läst det på temat:
http://fredrik.cafe.se/jag-ar-egentligen-for-upprord-for-att-prata-om-det-har/
och sedan denna med då:
http://fredrik.cafe.se/hur-det-har-gick-till-ungefar/
Men såg i Fröken Missnöjds inlägg hur någon skrev att någon irriterat kallat någon annan ”chokladboll”. Vilket innebär att bakverket lik förbannad kan användas som invektiv, liksom pepparkaksgubbar, om man nu vill det. Så vad har man vunnit med att reta upp en massa människor egentligen?
Jag är uppväxt med ”negerboll”, liksom jag är uppväxt med uttryck som att ”strypa negrer” för att skita (det var gängse när jag gjorde lumpen 79–80) och haft synnerligen roligt åt skämt som ”hur många män är det på en negers begravning? Två, för det finns bara två handtag på en soptunna”.
Sådana saker kan väl göra att man hamnar i domstol idag.
Jag kan inte påminna mig om att jag såg en verkligt svart person förrän jag var en bra bit över 20. Jag är uppväxt på landsbygden, det fanns helt enkelt inga svarta där när jag var ung. Det var ganska homogent svenskt, det mest exotiska jag kan dra mig till minnes var att en kille i min klass i grundskolan var ryss eller ukrainare (eller rättare sagt, hans föräldrar var det), jag tror hans föräldrar var WW II-flyktingar. Det fanns ett par tyskar i mitt samhälle, och en tjeck. Någon enstaka dansk. På 80-talet kom det en våg jugoslaver. ”Neger” var en slags stereotyp, precis som ”blondis”. Så man hade en massa uttryck och skämt som var nedvärderande om negrer, precis som retade (och fortfarande retar) tjejer som är blonda för att vara korkade.
Jag gillar för övrigt absurda och politiskt inkorrekta skämt överlag, men jag har vett nog att inte berätta koncentrationslägerskämt i en judisk församling. Precis som jag inte berättar osmakliga negerskämt när det finns svarta närvarande. Stereotyperna dessa skämt och uttryck baserar sig på är inte hur jag ser människorna. När jag träffar en svart person, eller någon som är judisk, eller någon som är skotte (de är ju snåla, precis som smålänningar) så ser jag inte dessa människor i ljuset av dessa uttryck och historier. Det är ungefär som de svarta i Tintin i Kongo, de är karikatyrer, inte verkliga människor, precis som professor Kalkyl och kapten Haddock är karikatyrer.
Det otäcka med fördomsfulla skämt och uttryck är inte att de är fördomsfulla, det otäcka är när personer på något vis accepterar det fördomsfulla.
Jag tycker man märker en ganska tydlig skillnad många gånger på hur folk skämtar, för man skämtar huvudsakligen på två olika sätt. Det ena är att man skämtar genom att man försöker visa på något absurt, och det är inte fördomsfullt, det är frigörande, även om skämtet i sig är fördomsfullt. Det andra att man försöker nedvärdera och i princip försvarar en fördom.
Så skämtet om negern och soptunnan kan uppfattas som ett nedvärderande skämt riktat mot svarta, eller så kan man ta det som ett vasst och träffande skämt riktat mot rasism.
Jag vill hur som helst inte såra människor eller göra dem ledsna, jag vill lämna dem gladare än de var när jag kom (inte att det är glada för att jag lämnar dem, utan att de är glada för att … du fattar vad jag menar), så jag har en liten självpåtagen egencensur, vilket jag anser vara sunt, och filtrerar därför vad jag säger, för jag försöker aktivt undvika att såra och kränka människor i mitt umgänge. Men det som är no-no i ett sammanhang är fullt acceptabelt i ett annat.
Men tyvärr går det till överdrift med all politisk korrekthet, om någon vill vara ”hen” istället för ”han” eller ”hon” så far den ta mig sjutton sätta på sig en skylt som talar om det, för där går gränsen.
Och jag tänker aldrig säga ”chokladboll”, skulle jag vilja köpa en negerboll på ett konditori så skulle jag säga ”en sån där” och peka, eller ”en sån där boll av kakao och havreflarn med kokos på”, eller till och med ”en sån där som man inte får säga längre”, men jag säger sjutton inte chokladboll. Eller ”kakaoboll”, för det är acceptabelt.
Lite surt säger jag, när jag vill vara sarkastisk, nu för tiden ”chokladperson” istället för ”svart” när jag vill markera mot det politiskt korrekta.
(Vill poängtera att uttrycken och skämtet jag tar upp i den här kommentaren är helt för metadiskussionens skull)