Temperaturen har blivit kallare. Kommer in i trappuppgången på jobbet där ett litet läger har slagits upp. Där 5 män sovit. Det har tydligen varit väldigt kallt så toalettbestyr har skett inomhus vilket inte direkt skapat bästa aromen.

Fler sover i en annan uppgång, vägen till soporna. När vi kommit in så visar det sig att sopsäcken som vi brukar gå ner med på fredagar inte har tagits ut, så inte heller inne luktar det så fräscht. Ingen av männen har attackerat oss, när vi kommer. Man kan förstå att det är skönare att sova inomhus än utomhus. Det är väl det här med urinlukten som störs mest. Och en känsla av otrygghet.

Kvinnliga kollegan som kom först vågade inte gå ner med sopsäcken. Det blev den första mannen som gjorde det. Inte heller han kände sig bekväm med det hela, men det är väl fördelen med att vara kvinna. Kollegan hade också den lite propra säljarlooken med kort kjol och klackar. Chic och bra i uniform för att få bra självförtroende i vissa sammanhang när man står med kunder. Kanske inte riktigt samma uppbyggande av självförtroende att kliva förbi ett gäng som hänger för att gå in i ett låst rum efter några meters korridor.

En annan kvinnlig kollegar som är morgonpigg har försökt börja tidigare, men de senaste veckorna har det funnits många samlade kring kvarteret som har ropat uppskattande efter henne på språk hon inte förstår. Hon väljer därför komma in senare då det är mer folk runtomkring. Tid som hon annars kunde spendera med tid för barnen väljer hon av trygghet att avstå från.

Det finns många människor i Sverige nu utan bostäder. Vi har de svenska hemlösa, vi har EU migranter, och vi har folk som vi inte har koll på. Det skapar otrygghet. Otryggheten leder till begränsningar i vårt vardagliga liv.

Verkligheten har börjat komma väldigt nära mig nu. Den har även närmat sig människor som tidigare har varit väldigt kritisk mot protesterande röster.

Min egen vardag?

Tillfällen när jag skulle kunna låta den äldre av barnen ta bussen till aktivitet (vilket var enda anledningen till att jag sa ja till denna!) slutar med att jag skjutsar honom själv. Förvisso inte lång sträcka (ca 200 m) från buss till lokal, men området är inte det tryggaste. Lägg därtill november mörker och det blir hämta-lämna ändå. Utan att tala om för honom att jag inte riktigt känner mig bekväm att låta honom gå omkring själv i ett område där.

Annan verklighet. Min systerdotter (10 år) såg när en jämnårig klasskompis knuffade en annan klasskompis ner i en vattenpöl. Försvaret ”jag råkade”. Systerdottern konstaterar att det är väldigt sällan man ”råkar” springa fram med handlatorna utåt och knuffa någon. När hon yttrade detta så skriker killen ”f*tta” till henne (och jag noterar att ”hora” tydligen uppgraderats). Min svåger, lärare på högstadiet funderar då på att försöka se till att hon inte lägger sig i, just in case, i framtiden. Hans uppfattning om skolmiljön var att det var lätt att råka illa ut om man står upp för sig och andra i skolan. Bäst att hålla huvudet lågt och överleva skoltiden. Typ. Min syster var lite ambivalent till detta. Jag blev upprörd och tyckte att detta var helt fel signaler till barnen. Å andra sidan har inga sådana problem skett hos mig. Kanske skulle även denna princip vackla när verkligheten kommer nära?

Jag tänker lite på historien om Grönkullaskolan som inte står att läsa i vanlig media. En misstänkt våldtäkt. Som föregåtts av en massa problem på skolan tidigare. Som möts av oförstående från rektorn innan det skedda – och sedan efteråt är människan sjukskriven. Hon har fått utstå så mycket hat för det hela.Of course. Så offerkoftan kommer på. Hellre för hennes skull än den våldtagna 10 åringen. Den här våldtäkten som SVT presenterade som ”misstänkt våldtäkt mellan minderåriga”. Lite antydd samförstånd över det hela. SVT har helt klart eget sätt att tolka brott. Samma SVT som hyllades för Bjästareportage begår plötsligt själv en egen våldtäkt på offret.

Men ärligt talat. Detta skedde oktober 2015. Skolverket prickade skolan augusti 2015 då kränkningar skedde enligt alla, men rektorn hade inte sett detta utan tänkte det var överdrivet. Rapporten finns här. Citat ur den (sid 16):

Rektor uppger att hon inte känner igen de utsagor som framförts av elever, lärare och elevhälsan och uppger att det är hennes uppfattning att det överlag är lugnt på skolan. Rektor framhåller att det visst finns enstaka elevärenden som de fått hantera, men dementerar att det skulle vara ett utbrett problem såsom det framförts i övriga intervjuer. Rektor uppger att hon inte kan svara på varför exempelvis elevhälsan, har bekräftat såväl elever som lärares utsagor, men uppger att det är ett förbättringsområde att genomföra lektionsobservationer i större utsträckning än vad hon hitintills haft möjlighet utifrån rådande arbetsbörda.

Är det någon förälder som skulle känna förtroende för denna kvinna? Som skulle vilja att hon på något vis ansvarade för en skola där de hade sina barn? Not me.

Skulle jag i detta läge säga till mina barn att de ska stå upp för dem själva? Om de inte är drabbade utan det drabbar andra? Men hela min själ hoppas jag att svaret på detta är ett rungande JA! Men för att vara ärlig så är denna verklighet inte min, och jag kan därför inte säga vad jag skulle göra.

Den andra sanningen är väl att jag redan har lagt den grund jag kan lägga för mina barn. Hur de väljer att agera i framtiden kommer inte vara helt beroende av vad jag säger och gör. Skulle jag säga till mina barn att gå emot det de själva önskar så är risken stor att de hellre väljer att inte delge mig problematiken alls. Men kanske kommer de att lära sig ”better safe then sorry” och i framtiden har vi ett samhälle där alla är rädda och misstänksamma mot varandra.

Annonser