1994 så var det val om EG. Lustigt egentligen hur lite minnen jag har kring detta stora val. 1994 är för mig mer Estonia och efterdyningarna om detta. 27 september sjönk Estonia och 13 november så röstade jag att jag ville gå med i EG. Jag var rätt ung då och pluggade. Framtidens folk, om jag nu förstått hur man bedömer människor efter #Brexit. Så vad tänkte just denna framtidsmänniska på då?
Skulle vi hoppa på tåget eller inte? Det fanns en massa för och nackdelar. Av någon anledning så fastnade jag för det här med att kunna ta med mer alkohol till Sverige. Vilket som närmast nykterist kan vara märklig anledning, men det var väl den här känslan av att kasta av sig överförmynderiet och lita på människor. Jag tänkte också på att resa utomlands och plugga eller jobba. Även om min syster redan gjort detta utan problem både utanför Europa och inom Europa. Själv hade jag inte gjort något av det. Flera år efter så har jag fortfarande inte gjort det. Förvisso har jag rest en del inom Europa men jag har alltid haft pass med mig – så det faktum att jag inte *behövt* pass har inte gjort någon skillnad.
Min man jobbade på ett företag som ett tag hade kontor i Schweiz så han var med och byggde upp detta kontor på den tiden. Det var efter vi kommit med i EU men det fungerade bra det med. Visst det var en del byråkrati…men försök ordna något med myndigheter i Sverige så är det bara att inse att vi har en hel del byråkrati inom landet så det har inte blivit någon skillnad.
Ganska tidigt märkte man att EU fokuserade på de viktiga sakerna. Böjgraden på gurkor och bananer t ex. Samt att det blev dyrare med ris. Tydligen fanns det en entusiastisk risodlare i Portugal som måste skyddas så det blev dyrare att importera utifrån EU. Tack för den typ. Inte heller så ändrade man Systembolaget i Sverige, även om man efter några år faktiskt ökade ransonen så även jag kunde bli nöjd. Men inom Sverige så har man förvägrat gårdsförsäljare som gjort eget vin. Helt ok i Frankrike, men inte i Sverige var budskapet. Samtidigt så minns jag oron när man började prata om att skriva in det i grundlagen. Jag blev orolig första gången, och sedan arg när det liksom smögs in nästa gång. Detta hade inte riktigt framgått när man förklarade fördelarna med EU att vi avskrev vår bestämmanderätt. Snus, Falukorv och Kalles Kaviar var också viktiga frågor som det behövde bestämmas om.
När började jag bli tveksam till EU? Innan FRA började diskuteras så var jag rätt ointresserad av frågor, men till och med jag kände väl att övervakningen man pratade om var mer än tveksam. När sedan IPRED och datalagringen kom på tal så blev jag fly förbannad. Jag minns diskussionen om datalagringen. Att det var ett krav från EU. Där och då kände jag att den här kolossen man skapat var farlig. Lite hopp fick jag dock då man från samma EU som lagt detta krav på folk kom fram till att detta var olagligt och krav kom att man skulle ta bort det. Fast inte i Sverige tydligen. Krav att ta bort lag/direktiv som EU sagt var olagligt var tydligen inte lika viktigt. Diskussionen blossades upp och sedan tappades den bort igen. Kvar sitter en liten väljare och vet varken ut eller in. När gäller EU lagarna och när gäller de inte?
Rumänien kom in i EU och det varnades för social turism från sina håll. Nonsen, var kritikerna. Några år senare har vår stadsbild förändrats totalt. Lustigt nog tycks detta bara vara en effekt av EU i Sverige. Jag såg inte samma saker i varken London eller Tallin när jag varit där. Det var en väldigt liten del av Danmark jag såg förra året, men inte heller i Billund såg jag detta. Ändock ska detta vara ”EUs fel”.
Skulle det bli bättre i Sverige om vi gick ur EU? Jag vet ärligt talat inte. Som jag ser det är våra lokala politiker lika stort problem som de som sitter längre ifrån oss. Kanske skulle det vara lättare att tvinga dem faktiskt ta ansvar om de blir ytterst ansvariga? Tveksamt förvisso. Å andra sidan, jag ser inte att vi har fått fördelar vi utlovades. Vi har slagit undan benen på vårt jordbruk genom att vi har högre krav på detta här i Sverige, men sedan importerar billigare kött/grönsaker/mejeri från länder som inte har samma krav. Vi har tveksamma åkerier som far igenom Sverige från länder med liberalare syn på alkoholvanor samt även på vilka däck som man behöver köra i Sverige med.
Tillägg 12:24 En varningsflagga jag fick tidigt om EU var det här med AZU färger som förbjöds i Sverige på grund av att det sågs som farligt som i och med att vi kom med i EU plötsligt blev tillåtet igen 1999. Jag tror det var där första tvekan för mig kom när jag insåg att det inte fanns möjlighet att välja russin vi ville ha. Man pratade så mycket om att man ville föra in mer restriktiva saker i EU med våra ”lite bättre” lagar vi hade i Sverige på alla områden. Sen var vi själva tvungna att backa på dessa. Jag minns även diskussioner om Belgian Blue som inte riktigt kändes som något jag ville ha i Sverige. Man pratar sedan så mycket om hur viktigt det är för miljön att vi i Sverige är med och påverkar men där känner jag heller inte att man åstadkommer något på riktigt.
Så vad var vinsten? Vad får vi för alla dessa pengar vi betalar in till EU? Visst finns det enstaka projekt som jag känner till som fått EU pengar, men när nettokostnaden är så hög är det bara att inse att dessa projekt hade kunnat bekostas av samma pengar i Sverige med.
I dag är jag inte längre framtidens människa. Jag kanske inte helt är gårdagens människa heller, men jag inser att jag är en sådan person som många helst skulle ta bort rösträtt från då jag nog skulle rösta fel om vi nu skulle få möjlighet att rösta
Jag vill ha ett samarbete över Europa, men EU är inte svaret för mig. Visst finns det osäkerhet om vad som skulle hända om Sverige gick ut. Men något livet har lärt mig är att saker och ting kan förändras. Det otänkbara kan ske och de flesta människor hanterar dessa förändringar om de får en chans. Civilisationer har kommit och gått genom tiderna. De gamla romarna trodde nog aldrig att deras samhälle skulle gå under. Jag tänker på en film jag såg om Normandie där man filmade Dagen D och sedan alla döda på stranden, året efter med den döda stranden som blivit helt förstörd och så med tiden hur växtligheten på stranden kom till liv igen.
dolf skriver:
Jag bodde i Danmark från 1986 till sommaren 2008. Jag minns min förvåning när jag hörde nämnas i förbifarten på ett mycket kort inslag i Rapport efter valet 2010 att man röstat igenom grundlagsändringen så att EU-medlemskap blev inskrivet i grundlagen. Ungefär som om det hade varit en nyhet om att morötterna väntades gå upp i pris. Inte en själv verkade lyfta ett ögonbryn eller reagera på händelsen. Den bara passerade i det tysta (den första jag verkliga reaktion jag sett på det var på twitter just nu i och med brexit, när man började dela en gammal artikel om saken från svt nyheter i slutet av 2010). Eftersom grundlagsändringar måste beslutas två gånger med ett mellanliggande val betyder det att det första beslutet måste ha fattats någon gång mellan valet 2006 och 2010. Jag hade inte hört ett ord om saken efter det jag kom hem. Så jag undrar, skedde det före det att jag kom tillbaka 2008? Uppmärksammades det första beslutet över huvud taget, var det någon debatt om saken, eller smögs det första beslutet igenom lika subversivt som det andra?
Jag har för övrigt noterat att sverige verkar följa EU-direktiv utan minsta protest när de är till men för befolkningen (om de till exempel bidrar till ökad reglering eller övervakning) men struntar i dem och glatt betalar böterna när de skulle ge medborgarna ökade rättigheter eller skydd. (Vet att jag generaliserar, har inget specifikt fall i minnet, men minns att det var något sådant i samband med datalagring, där sverige helt sonika sket i EU-förordningar som sa att sådan inte fick förekomma.)
Jag skrev ett inlägg i torsdags, före valresultatet var känt, Om Jo Cox och varför jag, tyvärr, inte tror på #Brexit. Jag måste säga att jag är glad att jag hade fel. Men spelet är långt ifrån avgjort. Om jag inte blir överlupen med arbete (stor risk för det) har jag tänkt mig skriva en uppföljare de närmaste dagarna.
trollan skriver:
Jag har för mig att jag följde en diskussion om det där med grundlagen tidigt när det kastades fram. Den här känslan av att Grundlagen i alla fall stod över EU och det därför inte skulle vara problem att vara med i EU. Men sedan så ändrade man grundlagen hastigt och lustigt. Min tanke om grundlagen kan ha varit tidigt när vi kommit med som en snuttefilt, en trygghet i att i Sverige gäller svenska lagar (som om det nu vore positivt alla gånger…). Det fanns också en känsla att man kan ge sig fan på att vissa länder (=Frankrike främst) skulle säga ja och amen till en massa saker och sen sket man i det som inte passade. Medan man i Sverige skulle pressa in allt utan tanke på konsekvenser för det var ju Lagen.
Jag har jag väl lite som dig fått känsla av att vissa regler inte varit lika viktiga och att lagar för att skydda medborgare har legat långt ner på listan. Märkligt ändå att jag tidigare trott på lögnen om Sveriges överlägsna sjukvård och välfärd och omsorg om människor. Idag handlar det mesta om positionera sig för att framstå som god och strunta i vem som drabbas, om inte folk har kontakter och kan gråta ut i pressen för då kan man plötsligt bli viktig.
dolf skriver:
Den svenska grundlagen är väl egentligen lite av ett skämt. Minns att jag såg en artikel för något år sedan från någon statsvetare (tror han var professor i statsvetenskap eller något sådant) som var väldigt matnyttig att läsa. Tyvärr hittar jag den inte längre (har framgångslöst försökt googla fram dem, försöker söka igenom mina diskar nu efter den, jag kan inte tro att jag har låtit den försvinna spårslöst, jag måste ha sparat den någonstans). Han framhöll att vår grundlag är långt ifrån en konstitution och att vi saknar en massa ”balances and checks”. Vår grundlag ändras lite stup i kvarten. Det är inte alls något ovanligt. Han gav en siffra på det som fick mig att häpna. Jag tror det rörde sig om flera hundra ändringar som gjorts sedan 80-talet eller nåt åt det hållet. Många av dem småförändringar i formuleringar som sker helt under radarn utan att någon reagerar.
Och det är ju ta mig f-n skrämmande. Något sådant vore otänkbart i USA där de har en riktig konstitution, och se hur deras demokrati håller på att gå åt helsike lik förbannat. Så vad ska man då tro om den svenska???
Rikard skriver:
Hej.
En mycket bra sammanfattning tycker jag, och troligen rätt allmängiltig, vilket i sådana här sammanhang är gott betyg.
EU är i hög grad något att ursäkta impopulära tvångsåtgärder med, samt något att ignorera när åtgärden som visserligen är impopulär hos folket är populär hos politiker som vill försvara den. Att det har skett ett (medvetet?) taktiserande utifrån detta hos riksdagspartierna sedan medlemskapet har varigt märkbart från start.
Jag känner igen det från skolan: om rektor beslutar om något som elever o/e kollegiet ogillar, så hänvisas till BUN, SPSM, BUP, Skolstyrelsen, Skolverket, Utbildningsdepartementet och så vidare; omvänt gäller också förstås – en populär men tekniskt sett tveksam åtgärd (eller oftare brist på åtgärd…) motiveras med känsloargument och att rektor/lärare står på barnets sida.
Är det då konstigt att motståndet mot unionen växer alldeles oavsett de faktiska skälen att ogilla den, och oavsett unionens företrädares egna agerande?
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Kristian skriver:
Sant.
… eller när ett regeringsparti tydligt säger att de inte tycker om regeringens politik.
Kristian skriver:
Röstade mot EG. Idag hade jag nog röstat för EG och mot EU.