Det finns framförall två lagar, eller tolkning av lagar, som jag tycker är mycket tveksamma i Sverige. Det ena är sexköpslagen. Den andra är att tecknat sex med barn i form av manga räknas som barnpornografi.
Jag har läst både för och emot av det här med mangadomen. Den intressantaste diskussionen om ämnet har jag läst hos Anybody. Jag kan visserligen förstå de som argumenterar för domen. Det finns risker med folk som triggas av saker och ting. Men nej, ändå så kan jag inte se att det är en bra tolkning man har gjort. Man kan liksom triggas till ganska mycket om man vill hårddra det. Men är det triggern eller den lättledda personen man ska koncentrera sig på?
Jag förstår själv inte ”splatter” filmer. Jag tycker det är obehagligt med mycket blod och nedhuggande av kroppsdelar. Däremot så gillar min äldre syster sådana filmer. Ju mer blod desto roligare. Tilläggas kan att min syster inte är våldsfixerad i övrig. Ska man då förbjuda saker för att det kanske finns en annan person som ser filmen och sen kommer på att nej jag vill leka med en motorsåg! Är det filmen som har skapat denna person eller är det något fel hos den personen i grunden? Om risken är att 1% skulle triggas att börja döda, ska vi då förbjuda dessa filmer helt? Hur vet vi vad det är som triggar, är vi säker på att det är samma sak? Vem ska sätta gränserna?
Om de triggas av det skrivna ordet istället då, ska vi dra in Stephen Kings böcker med? Kriminalkrönikor som berättar om faktiska brott, framförallt då sexbrott mot barn. Ska man tiga ihjäl dessa för risken att trigga i gång andra att repetera detta? Romaner som behandlar sex, vem vet om personen som läser ser en 20-åring eller 12-åring framför sig när de läser böckerna?
Risken kan vara att det normaliseras om ungar ser dessa bilder på barn som har sex och därmed gör det enkelt för grooming. Måhända sant. Men samtidigt. Läser man Kalle Anka så kan man anse att det är normalt att slå folk i huvudet med en hammare, att tro att det är normalt att ta fel på en stubin och en cigarett. Det finns så mycket våld i serie tidningarna, så vart ska vi sätta gränserna? Vad har vi för tilltro till barnen om vi tror att de tror att man kan göra allt som man kan göra i tecknade filmer? Jag tror de flesta barn kan skilja på manga och verkligheten. Om inte – har inte föräldrarna missat något då?
Det som är tragiskt ironiskt är väl att detta med barnpornografi är ett brott. Mot bilden av ett barn. Men samtidigt så frikänner man (i tingsrätten) en kille som tilltvingar sig till analsex, med en 13-åring. Detta ser man då i tingsrätten inte som ett brott, när vi har ett brottsoffer, till skillnad från manga fallet. Vi har en tydlig lag att referera till.
Andra kloka tankar om domen: Sanna Rayman, Piratpartiet debattartikel, Expressens ledare ”triumf för godtycke” , Carl Michael Edenborg, Henrik Alexandersson, och någon som skriver många bra inlägg är Niklas, ett uval Barnorganisationer: Demokratins dödgrävare, Blaspedin fastställd och Rättspositivismens perversa seger.