Etiketter

, , , ,

Jag kommer ihåg när Politiskt Inkorrekt la ner. Firandet från alla håll och kanter. Skålande i champagne och total lycka. Och istället kom då Avpixlat. Så alla dessa som firar Pär Ströms avhopp – och säkert även firar Pelle Billings avhopp tror de verkligen på fullaste allvar att debatten kommer avstanna? Tror de att folk som har kommenterat hos jämställdisterna ska gå tillbaka till den rådande ordningen med mössan i hand?

Nej, det bubblar i grytorna nu och det finns många planer på framtiden om man läser på Genusdebatten. Och själv har jag roat mig med att läsa lite av vad de här hatarna på Genusnytt egentligen skriver genom att läsa en del av kommentarerna av de som jag känner igen. Tydligen är det bara hat som frodas där – om man får tro vissa. Men vi kan väl börja med lite kvinnor. Dessa kvinnor som man gärna från Feministiskt perspektiv ignorerar när man kartlägger ”kommentarsherrarna”.

Eller vad sägs om Ninni i sin blogg Kvinna och Antifeminist, där jag vet att jag tyckt att diskussionen om biologiskt kön var väldigt intressant. Eller Rocki som skriver med mycket humor, ironi och även allvar. Jag rekommenderar bland annat inlägget Mitt lönlösa liv.

Den stora frågan om varför män kan få både och, karriär och familj medan kvinnor till synes måste välja kan jag besvara ganska kort. För det första så får inte män både och, männen gör karriär men på bekostnad av umgänge med sin familj, vid en skilsmässa så drar mannen alltså det kortare strået vad gäller relationen till sina barn. För det andra, det står kvinnor helt fritt att försöka hitta en partner som är villig att välja familjen före karriären och helt/delvis försörja denne. Det är där det uppstår ett problem, de är inte så många och kvinnor är i regel inte så intresserade av sådana typer av män.

Välfärdsknarkande feminister, såväl manliga som kvinnliga, måste inse en sak, man kan inte få allt, INGEN kan få allt. Om man vill ha barn så kan man samtidigt göra karriär men man kommer aldrig ifrån det dåliga samvetet. Dåligt samvete är bra ibland, det talar nämligen om för oss om vi gör/har gjort något fel. Om man inte är beredd att sänka sin standard för att få mer tid till sina barn och sin familj då har man gjort ett val och det får man leva med. Jag/vi gjorde valet att gå ned i standard vilket i slutändan har lett till att vi (min man) har ökat VÅR familjs inkomst. Vi är nämligen ett team och alla gör det de är bäst på, min erfarenhet är att det funkar bäst så.

Feministerna har nyligen gett ut en antologi som heter ”Det heter feminism”. Jag ska också ge ut en antologi, min ska heta ”Det handlar om logistik”.

Ett annat roligt inlägg som jag rekommenderar – hennes skålande när Tiina Rosenberg drar till Finland.

En annan ny bloggare som har kommenterat tidigare är Bashflak. Han har skrivit ett bra inlägg om det här med kommentarer kontra artiklar på frågan om näthat.

När journalisterna pratar om kundernas synpunkter på deras produkt, så väljer de dock i regel att ta upp de allra värsta trollen, hellre än att bemöta den stora majoriteten som har saklig kritik att framföra. Och den som väljer att debattera mot trollen har ju därmed själv valt vilken nivå debatten ska ligga på.

Eller som han sammanfattar med bilderna:

I pissrännan flödar kvinnohatet, enligt journalisterna
Om kommentarsfältet kallas pissrännan, vad kallas då huvudartikeln?

Det fanns där också ett inlägg om Debatt, som jag medvetet skippade att se. Jag avskyr formatet och tycker inte det ger något annat än högt blodtryck hos mig. Men det han tog med sig därifrån var:

Många kloka och korkade saker sades och framförallt Sakine Madon stod för det sunda förnuftet jag själv efterlyser, när hon bl.a. efterfrågade exempel på angrepp mot feminister av det slag som Pär Ström drabbats av, och där etablerade journalister stått för mobbingen. Det lyckades ingen klämma fram.

Och på ämnet Assange och namngivningen av kvinnorna (som även Pär Ström bett om ursäkt för – och som han inte var först med som det hävdas) så fanns det en intressant följdfråga.

– Hur visste alla att Julian Assange var anklagad för våldtäkt? Jo, för att sensationshungriga journalister valde att publicera hans namn, redan innan förhören med båda målsägarna genomförts, tvärt emot allt vad praxis heter inom både svensk rättsutövning och svensk journalistik. Fullkomlig brist på internkritik där alltså.

Och något jag också har reagerat över i många sammanhang är felstavningen av namnet – som även skett på SVT Debatt, själv tycker jag personligen bättre om stavningen Per och har man inte sett det skrivet så fine, då är det svårt att veta. Men nu pratar vi om en debattör som skriver böcker och inlägg, det ska inte vara så svårt att notera namnet. Eller?:

Jag undrar för övrigt hur svårt det kan vara att stava till Pär, ett namn på tre bokstäver? Det tycks vara en ofta medveten taktik från fäminister, en liten subtil herskarteknik

Andra jämställdister som jag redan tidigare läst också som funnits ett tag är Ann-Mari och även Toklandet.

frågan är – behövs verkligen den ”obelysta delen av mänskligheten belysas” vidare? För det har även kommit vettiga fd feminister som är beredd att se helheten – som t ex Hannah Lemoine (finns det någon mer som jag missat?). Och ja, det behöver det verkligen att man inte släpper fokus ännu. Det blir tydligt när vi lever i ett samhälle där man från Ungdomsmottagningen, med statliga pengar, skriver detta om Jämställdhet – då måste det finnas motkrafter. När detta är målen:

  • tjejer och killar kan påverka politiska beslut på samma sätt
  • tjejer och killar kan utbilda sig och tjäna pengar på samma sätt
  • tjejer och killar gör lika mycket hemma, som att ta hand om barn
  • killar slutar använda våld mot tjejer och att killar och tjejer ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp

hur sjutton ska mina pojkar ”sluta använda våld” de har inte gjort det hittills – och jag ser ingen anledning till att de ska börja slå varken tjejer eller killar heller. Och ingen av männen i deras liv har heller slagit någon. Det ses som humor när tjejer/kvinnor slår män i reklam och filmer – är det inte ganska tydligt med denna definition att den sortens våld är accepterad när man då väljer att inte ens se våld som könlöst? Kanske kunde det vara en idé om man nu vill se det som viktig del att ”motarbeta våld inom relationer” – för nog tror jag att det är det man menar. Är det ok om en lesbisk tjej slår sin partner och en homosexuell man slår sin partner, eller en heterosexuell kvinna slår sin partner? Existerar dessa problem? Finns det överhuvudtaget? Svaret på det är i Sverige är tydligen nej. Vilket gör den slagne än mer ensam – för det finns ingen som kan stödja dem och man känner sig nog än mer ensam när man inte har någon att diskutera med.

Och hur kommer det sig aldrig att man i den här diskussionen om hemarbete aldrig någonsin tar med däckbyte i ekvationen. Visst, det är inte så ofta vanligtvis, men jag kan säga i min bekantskapskrets så är det ingen kvinna i ett förhållande som gör detta. Däremot är det ingen i denna generation som jag hör prata om att de ska vara barnvakt till sina barn. Både män och kvinnor Vabbar, och män och kvinnor har varit hemma med sina barn under föräldraledigheten. Det ses som naturligt – men när det kommer till traditionella manliga roller så är det inte lika stort fokus på att kvinnor ska ta för sig där. Självklart så skulle jag kunna byta däck – men jag har inga som helst skrupler att lämna över det.

Nåväl vidare kan man vidare läsa:

Många fler kvinnor än män är oroliga för att utsättas för misshandel och fler kvinnor än män råkar ut för hot om våld. Vem som faktiskt misshandlas mest är svårt att säga, men män misshandlas oftast av någon obekant utomhus och kvinnor av någon de känner inomhus. Och fler kvinnor än män utsätts för sexuella övergrepp. Det är oftast män som utför misshandeln och övergreppen mot både kvinnor och män.

I media får män ofta mer utrymme än kvinnor, och män och kvinnor beskrivs på olika sätt.

Jepp, gubbslem, gubbvälde t ex. Men av någon anledning så räknas inte det…Men det är även intressant att läsa Magnus Betnér som efter ett program där Alexandra Pascalidou medverkade läsa analysen efteråt från bådas sidor. Framförallt gillade jag klockandet som gav Alexandra den mesta taltiden under programmet.

Och sen skriver man på slutet:

Även om de här exemplen visar att tjejer på många sätt har det sämre än killar så finns det förstås killar som har det dåligt och som kan drabbas av samma problem som tjejer. Att det finns olika förväntningar på killar och tjejer kan till exempel göra att det är svårt att se när killar är deprimerade eller har problem som bara tjejer förväntas ha. Jämställdhet handlar om gruppen kvinnor jämfört med gruppen män.

Jag sitter och hoppar av ilska här ”samma problem som tjejer”. Det är fler unga killar än tjejer som tar självmord. Kan möjligtvis detta vara ett killproblem då, som kanske inte avhjälps genom stödet till unga tjejer som mår dåligt? Killar har det svårare i skolan och får sämre betyg (javisstja, det var bara deras antipluggkultur, tänkte inte på det..). Killar kan faktiskt ha andra problem, men som vi vet så fort detta höjs upp i media så är det ”vita kränkta män”. Hur många är medvetna om att det är fler unga killar än tjejer som säljer sex?

Om man då läser artikeln så handlade det 2009 om 1.7% killar och 1.2% tjejer. Jag vet inte vad som hände med reaktionen när den förra kom ut, det jag vet att jag lästnu 2012 är att jag får läsa om berättelser av tjejer som berättar varför. Så i år är siffrorna istället 2.1% killar och 0.8% tjejer. Marginella skillnader – men det minskar bland tjejerna och ökar bland killarna. På något sätt så misstänker jag att om ökningen hade varit hos tjejerna så skulle det nog fokuserats mer på det. Men nej, man fortsätter att prata om tjejerna. Och killarna osynliggörs igen.

Men å andra sidan säger det väl allt när man pratar om ”gruppen kvinnor” och ”gruppen män” som en homogen massa av snoppar och snippor som bara styrs av sitt kön. Varför finns inte individen med i jämställdheten i ungdomsmottagningen?

Uppdaterat 13:45:

Missade den nya bloggen Ekvalist i sammanställningen.

…Och även Susanna Varis