I påskas åkte jag tåg med SJ och körde lite twitter. Tyvärr räckte inte SJ Internet ombord hela vägen så jag avbröts lite mitt i min diskussion med @LinaT. Men tankarna på diskussionen har legat och grott en stund så jag vill ta upp mina tankar om detta. Vill också ge henne en eloge som faktiskt försökte svara på mina diskussioner, även om vi inte håller med varandra så var det inte ett enkelt avfärdande utan hon känns som hon faktiskt försöker hålla en bra diskussion.

Till att börja med så kan jag knyta ihop det hela lite med mitt förra inlägg. Det här om utanförskapet. Det handlar om din ”roll”. Mansroll, kvinnoroll osv. Och hur du passar in. Att se tillbaka på min skolgång är lite svårt. Jag tänker på det här man pratat om olika personers sanningar och jag inser att min sanning kanske inte riktigt är helt sann den heller. Jag upplevde mig som utstött och inte passa in vilket var väldigt jobbigt på vissa sätt – men samtidigt så inser jag i efterhand att jag inte VILLE passa in på någon annans villkor. Och det kan väl vara styrka i sig. Men samtidigt så var det väldigt svårt att vara ”rätt”. För även om jag inte ville vara som drottningen och hennes gelikar – så visste jag inte heller vem jag ville vara. Hur skulle jag passa in. Och det var väldigt lätt att få mig att känna mig fel då jag inte passade in.

Lina Thomsgård hänvisade mig till en artikel (som kanske är låst?) där Peter Svensson beklagade sig över bristen på diskussion om mansrollen. Och där han ser problem med mansrollen – ser jag grupptrycket som är problemet. Det är aldrig lätt för den som inte riktigt vill följa andra. För mig handlar det inte om vad som förväntas i hans roll som man – utan vad som händer i den gruppen av män (eller pojkar) och kravet i den miljön.
Alltså jag läser detta:

Jag minns att jag hade en så vidrig känsla av förnedring på grund av rädslan, att jag började gråta. Med gråten kom skammen. Jag minns en känsla av pinsamhet och att jag hur jag än försökte, inte kunde sluta gråta. Jag gick upp på lektionen gråtandes. Sist av alla satte jag mig ner vid en tom bänk i mitten, jag snyftade och tårarna bara rann ur mig, men inte skammen. Några i klassen försökte trösta mig, många sa ingenting.

Jag tror att alla killar förstod vad som hände inom mig. Jag blev fråntagen en manlighet jag aldrig hade bett om. Det förstod jag ganska snabbt. Å andra sidan kan jag inte minnas att jag eftersträvade manlighet även om jag blivit både jämförd med, och hänförd, av den. Det är svårt att veta vad manlighet är.

Själv har jag också hamnat i läget att jag gråtit mot min vilja. Och känner igen känslan av skam och pinsamhet. Men däremot har jag aldrig känt att jag blev av (eller del av för den delen) kvinnlighet. Jag kände att jag som människa och individ kände mig liten och misslyckad. Och när detta hamnar i situationen att andra ser – bland annat plågoandarna som drivit mig till det…! Det är fruktansvärd känsla. Så Peter Svensson får ursäkta, men även kvinnor, inte bara män, är fullkomligt kapabla att förstå vad som hände inom dig. Och det faktum att du inte tror att kvinnor kan känna detsamma – är inte det lite härskarteknik, lite osynliggörande eller förminskande kanske om vi nu ska köra det feministiska språket…?

Nåväl, Peter fortsätter:

Min upplevelse är att det negativa språket formar många av oss, att det som är manlighet är tysta antaganden och iakttagelser grundade i vår omgivnings reaktioner på icke-manligheten. Jag önskar att jag genom åren hade sluppit att svälja all gråt som finns sparad i kroppen. Jag undrar vad som händer när den kommer ut. Jag undrar vad som händer om den aldrig kommer ut.

Jag önskar att det hade funnits vuxna på skolan som hade pratat om manlighet med oss killar. Jag var så uppenbart förvirrad och osäker. På vem jag var, vem jag ville vara och varför. Nyfiken och vetgirig var jag också. Tänk om någon lärare hade kunnat lista ut att mitt ointresse för skolan berodde på en osäkerhet inför livet. Att prata om det hade hjälpt mig och många andra tror jag.

Eh – återigen, detta känns inte alls något som är typiskt killar (eller också var det mitt problem som ung, att jag var en tjej i en killes kropp och därför hade svårt med min manlighet som jag inte ens insåg att jag var fast i – men det känns än mer förvirrande för mig idag att tro).

Där Peter ser behov för vuxna att prata manlighet – ser jag ett behov att diskutera grupptrycks problematik. En vanlig ”norm” åtminstone tidigare var att man inte skulle sparka på den som låg, och man skulle aldrig ge sig på en tjej. Något som kanske paradoxalt var vanligare förr – och som Anybody skildrat så bra.  Den typen av grupptryck var trots allt positiv skulle jag vilja säga. Tyvärr är det väl lite olika på olika grupper på skolor och klasser vad som är coolt. Själv hörde jag till Non-smoking generation och det var förlorarna som rökte på rökrutan. Bara ett par år senare så var det de coola tjejerna i sjuan som befann sig där…

Och det här med att man tror att ”om en lärare kunnat lista ut det hela”. Mmm, jovisst. Funderar lite på hur öppen den unge Peter var att prata med vuxna. Även om man är vetgirig och nyfiken på livet så var det då svårt att diskutera med vuxna har jag ett visst minne av. Och den som redan har problem med sin manlighet och att bryta mot dem har nog inte riktigt lust att öppna sig för vem som helst. Det bästa vore att rätt person som hade samma intressen som den unge diskuterar och utifrån denna diskussion kan man komma någon vart. Men problemet med detta är att det kan vara olika saker som förenar olika människor och det är svårt för en vuxen att vara ”rätt” för många.

Det nya svåra som följde med att spela med äldre var samtalen om sex, kvinnor och sprit. Ofta beroende av varandra och alltid i omvänd ordning, fyllan skapade mod att närma sig kvinnorna och det ledde till sex och om en berättelse i omklädningsrummet inte ledde till sex, så fanns det två andra populära alternativ.

1.Du drack så mycket att du inte minns vad som hände.
2. Du hamnade i slagsmål.

Ok, där har vi olika samtal. Men killar diskuterades ofta, i synnerhet på gymnasiet. Och sprit. Sex, nja, kanske inte direkt, men indirekt. Det var väl inte så ofta mina vänner hamnade i slagsmål ska erkännas. Men av mina killkompisar så var det heller inte så många som stoltserade med några blåmärken eller skador på knytnävar på måndagsmorgonen om jag ska vara ärlig. Däremot fanns den tunna, men ack så viktiga, linjen av hur mycket man skulle dricka för att inte vara a) tråkig torrboll (nykter) b) slampa (stupfull). Och sen återigen killarna då och vilka som var mest intressanta. Och ibland hur slampaktig just den där tjejen betett sig (du vet hon som plötsligt blev ihop med killen du spanat på!).

Ett gäng jag var med i blev jag väldigt illa berörd av då en tjej som strulade med en kille som hade en tjej på annan ort försvarade sig med att ”han bara hade henne (alltså tjejen han var i hop med på riktigt!) att doppa’n i”. Jag vet inte vad som störde mig mest, att hon accepterade detta, att han ärligt kunde säga detta, att hon utan att fundera närmare på detta delger alla andra en sådan idiotisk grej. Och, slutligen, hur fasiken en kille som såg ut som en sådan loser kunde få två tjejer.

Men grejen var att det var olika sammanhang – olika diskussioner. Vissa trivdes jag bättre med än andra ska jag säga. Dvs gruppen som grät ut över sin taskiga barndom varje festkväll, och som stod ute på balkongen och sjöng ”Me so horny” med mig.

Nåväl, tillbaka till Peters alster:

Jag önskar att någon vuxen, ledare, spelare eller lärare hade sagt någonting. Jag önskar att någon hade berättat om alternativen, hjälpt mig att ifrågasätta de maskulinitetsnormer som vi så uppenbart lämnas att bokstavligen slå oss in i. Berättat om jämlikhet, omtänksamhet och om att försöka vara den bästa människan du kan. Jag önskar att någon hade pratat om det med mig tidigt i livet.

Jadu, här blir jag bara så fullkomligt full i skratt. Jag kan just se hur vissa människor faller för denna nobla självinsikt. Själv ser jag killen som blir hög på att vara charmör och slagskämpe som inte riktigt är den som är öppen för denna approach. Kanske han innerst inne kände sig osäker och helst skulle velat detta. Men skulle han ha lyssnat tidigt i livet…? Ställer mig väldigt skeptisk till detta.

Men idag kan han då vara en reformerad bad boy som då ser hur fel han betett sig och han får direkt sympati och förståelse från vissa håll. Själv känner jag mig mer tveksam till denna reformiver. Hur var det nu med feministkämpen nummer 1, Kapten Klänning?

Det kan verka hårt – men min reflektion:

Alla dessa som skyller sina egna misstag på sin mansroll är jag alltid skeptisk till. För någonstans så ser jag då ett avfärdande av sitt eget ansvar. Det är inte MITT fel att jag gjorde så. Det var mansnormen som tvingade mig! Det är alla mäns kollektiva skuld, så det så. Och eftersom jag nu biktat mig i den feministiska biktstolen så har jag fått förlåtelse för mina synder. Sedan tar jag och smetar ut dessa synder på alla andra män som inte sett den rätta vägen. Så oavsett om de har misshandlat någon eller inte så är det deras fel – för att de inte erkänner att det är deras fel.