Ibland tappar jag tron på Sverige och vad som händer. Det känns som det är svårt att hitta något som faktiskt fungerar utan allting känns som det går åt skogen åt alla håll samtidigt och det är liksom svårt att se vad man kan göra. I vilken trådända börjar man?
Vi har mer och mer problem med tågen som står still då och då och orsaken ska vara ”signalfel”. Det innebär att du inte kommer till jobbet i tid, eller inte hem i tid (vilket kan ställa till problem om du använder barnomsorg kan meddelas…). Det är så ofta problemen kommer att man nu från SJ kommit fram att det är för dyrt med resegarantin så man sänker den. Att se till att trafiken kan fungera verkar man gett upp på, och orsaken tycks vara många. Det enda som verkar klart är att det är NÅGON ANNNANS fel och NÅGON ANNANS ansvar att fixa det. Men de drabbade är vi.
Nåväl varför då ta tåget, kanske vi ska ta bilen istället? Nej, det ska man inte göra och för att förhindra detta höjer vi bensinpriset. Och de som klagar på att det blir för dyrt och brist på kollektivtrafik får väl flytta dit det finns jobb (Stockholm). Boende? Tja, du har ju om du inte råkar vara medborgare i Sverige tydligen rätt att slå upp pålarna på någon annans mark om du så önskar – men råkar du ha medborgarskap och alltså förväntas följa lagar är det lite knivigare. Men kanske så kan du flytta till någon kranskommun. Katrineholm har jag hört finns lite lediga bostäder. Sen kan du ta tåget in då. Så kan du också få lära dig lite mer om ”Signalfel”.
Skolan. Nu har en utredning kommit fram till att det finns problem i skolan. Läraryrket har för låg status. Det är dessutom så mycket annat som ska göras som inte har med läraryrket att göra. Utredningen tycks ha kommit fram till det som de flesta redan räknat ut.
Det finns även andra saker som helt klart fungerar. Efter att ha läste Maciej Zarembas artiklar inser man ganska snart att det finns allvarliga brister på våra myndigheter. Vi har lite maktpåvar här och var som följer sina MAGKÄNSLOR med katastrofalt resultat för alla parter. Det finns liksom inga vinnare i dessa fall. Självklart finns det (hoppas jag!) fungerande myndigheter, men det känns som det är svårare och svårare även där. Att arbeta på dessa ställen kan inte vara lätt. Att varje dag handskas med tragedier och vara med och besluta om folks öden måste tära på en. Framförallt när det är barn involverade. Kanske är det lättare om man har lätt att se allt svart och vitt? Och därmed påverka saker i den riktning man själv vill? Kanske det är därför det tycks som viss ställen är mer drabbade än andra? Vissa kommuner dyker liksom upp gång på gång i dessa sammanhang.
Vi har kommuner som på allvar har kvinnotider på badhus då kvinnor ska få slippa män. Och man vill utöka dessa tider (dagar). Så är du man och i behov av rehabilitering och enda sätt du kan röra dig är i vattnet så kan du fetglömma att du ska ha rätt till denna lindring. För en kvinnas behov av fristad från män är tydligen större.
Vi har barn som gifts bort mot sin vilja då det tycks vara ett accepterat pris i multikulturens namn. Självklart kan man förskräckas litegrann och andas ut sin avsky. Men att sätta ner foten finns inte. Hellre offrar vi lite kvinnor än riskerar att vara rasister.
Och sjukvården? Hur lång tid har vi möjlighet att ge den fantastiska vår min man fick? Jag hör redan tecken på att man ska kunna dra in på viss vård när vi pratar ”lost cause” då det är för dyrt. Reformen till papperslösa om gratis tandvård och sjukvård tycks däremot vara en helig ko som inte ska sparas in på.
Undrar hur man ska kunna få fattiga Agda att slänga sina papper för att kunna utnyttja samma fördelar? Tyvärr har väl Agda fortfarande den där inställningen som många äldra har/hade att man ”ska göra rätt för sig” och bara tanken på att lura till sig något går emot allt hon står för. Men gissningsvis så kommer denna inställning ha försvunnit kanske redan i min generation när vi inser att det på något vis är en mycket knepig inställning. Ungefär som när bankmannen bara tittade på mig när jag hade inställningen att jag faktiskt tänkte mig amortera mitt lån så det faktiskt minskade. Att man ska betala tillbaka lånade pengar var tydligen mer något man kunde möta hos en 30-talist än en 70-talist.
Och det här med göra rätt för sig. Är du en skäggig, rynkig människa som hävdar att du visst är 17 år så är det extremt rasistiskt och omoraliskt av dig att föreslå att det kanske är så att personen inte kanske är helt sanningsenlig. Om du däremot har tre läkares utlåtande på att du är sjuk och faktiskt inte kan jobba så kan en av försäkringskassans läkare trots det bara genom att se på dina papper konstatera att du egentlige simulerar och visst är fullt arbetsför. Tydligen är det inte moraliskt fel att ifrågasätta de som redan har fått personnummer och kommit in i rullarna.
Och nej, det är inte bara de ”etniska” svenskar som får problem i Sverige. Läser man om fackets korståg så verkar det tydligen populärt att ge sig på mindre företag som inte har kollektiv avtal. Att de följer alla andra svenska lagar (vilken kan vara avancerat nog kan jag säga!) spelar ingen roll – det är facket som bestämmer (mer att läsa om detta här!).
Så detta är Sverige 2015. Ett land där man på något vis är ute efter att alla ska ha det sämre än någon annnanstans i världen. Då kanske vi äntligen blir kvitt den här kollektiva skulden man ska betala. Jag vet som sagt inte riktigt vart vi är på väg. Pipsvängen är väl min spontana tanke. Jag vet inte var jag hellre skulle vilja slå upp pålarna. Var det är bättre. Men det känns inte som Sverige riktigt är framtidslandet för mina barn.
Trollan's Tankar om stort och smått 
Vi fick tydligen samma tanke idag. Precis när jag skrivit mitt inlägg om att jag var orolig för landet Sverige så såg jag att du skrivit det också. Och jag tror vår oro är befogad…
Ni är inte ensamma, jag känner också att tillvaron börjat kännas otrygg på sistone. Jag vet inte om jag ska vara glad som bor på landsbygden för att jag inte befinner mig i de riktigt heta zonerna, eller om jag skall känna mig utelämnad för att jag i princip är helt oskyddad. Men obehaget börjar kännas på allvar.
Precis så känner jag med. Jag är också glad att jag bor på landsbygden, det blir en annan mentalitet där också. Men ja, det känns som att allt håller på att braka
Ja, läser man på fler ställen så känns det som känslan av att domedagen närmar sig sprider ut sig. Jag önskar lite att det var bara en trend och att det ”går över” men det känns som det är på så många sätt som saker och ting inte fungerar. Tänker på när man var liten och oroade sig för att solen skulle slockna eller polarisarna skulle smälta och dränka alla – eller ny istid. Nu känns det som det finns mer reella hot mot Sverige som samhälle under mycket snabbare tid. Nu är det väl så att förändringar alltid kommer att komma och vissa förändringar kan vara jobbiga, men sen så löser det sig efter ett tag. Typ när digerdöden kom och minskade befolkningen så fanns det fördelar för de som var kvar och byggde upp igen sen. Men nu känner jag att jag, och framförallt mina barn, kan vara den generation som kommer att betala för den förändring som kommer att komma för det nya samhället.
Jo det känns som att många bär på samma oro nu och att det gått fort. Och det är ju barnen man är mest orolig för. Vad kommer finnas för dom?
Solen oroade jag mig nog aldrig för, minns oron för istiden, men den stillades ganska bra av Eugene Semitjov i Allers som förklarade att det inte skulle bli på åtminstone tusen år. Och vore man mer långlivad skulle istiden än i dag vara ett större orosmoment än smältande polarisar.
Det som kändes betydligt mer påträngande var nog hotet om krig, och då framför allt kärnvapenkrig. Den oron var inte helt utan fog. När muren föll stillades den en hel del, men den är på väg tillbaka. Min granne hävdar att vi kommer att ha inbördeskrig inom 20 år. Hon är inte den skarpaste kniven i lådan, men i just det fallet är hon kanske inte så långt bort från sanningen. Det är lite typ 3 alternativ, vi blir offer i storpoltiskt maktspel (utan något eget försvar), vi får en totalitär stat eller, som grannen säger, något liknande inbördeskrig.
Jag har guskelov inga barn, så behöver inte bekymra mig för den biten.
Tågen funkar inte här i Stockholm heller pga eftersatta investeringar i rälsar och dyl. Ca 5 timmar försening i snitt varje dag här senaste månaderna enligt lokaltidningen. Stora ghetton har vi också, massor av tiggare, sthlm är en extremt segregerad stad. det här kan inte sluta väl.
Just precis det jag tänker på när jag säger att jag inte riktigt vet om jag ska vara glad eller inte för att jag bor på landsbygden. Jag är ju utanför de heta zonerna, men å andra sidan är jag också oskyddad om det ändå skulle vilja sig illa och problemen knackar på. I sverige får man ju inte ha privata maskingevär. Tyvärr.
Jägarexamen. Fyra vapen i ”garderoben.” Räcker mot den vanligaste zombiekatastrofen om man har någon som kan ladda om.
Kan väl erkänna att jag inte riktigt skulle känna mig bekväm med vapen. Risken att bli avväpnad och sedan skjuten med mitt eget vapen skulle vara övervägande. Tyvärr är jag inte så bra på varken självförsvar eller springa fort heller så jag vet inte riktigt vad jag skulle göra när zombisarna dyker upp 🙂
Nej, det ingen patentlösning. Tycker det är bättre att bo i ett land där till exempel poliser inte går beväpnade till vardags (och inte heller behöver det).
I en av Death Wish filmerna får Kersey (Bronson) frågan
– ”Do guns make you nervous?”
– ”Guns have their uses. Idiots with guns make me nervous.”
Problemet är att idioti är så vanligt och så svårt att åtgärda!
Ja, man ska nog bo på lagom ställe. Tillräckligt nära så man har grannar runtomkring som kan se vilka som rör sig i området, men inte så tättbebyggt att grannarna inte hälsar på varandra och man inte känner igen folk. Det här med vapen är väl inte riktigt bra lösning. Känns inte som Amerika där de är väldigt fria med vapen och man läser om alla barn som vådaskjuter sig, vänner och släkt uppmuntrar till att luckra upp dessa lagar. Sen kan jag väl tycka att man skulle göra mer för att se till att busen inte har vapen heller. Och inte bara fördöma att det ska vara olagligt med olagliga vapen som våra politiker verkar tycka räcker.
Det lustiga i Amerika, enligt uppgifter jag sett men inte har tid att leta efter nu, är att det finns en omvänd proportionalitet där. Dvs. det är fler skjutningar där de har hårda vapenlagar än det är där de har liberala vapenlagar.
Grejen med vapenförbud är ju att det avväpnar alla rekorderliga och laglydiga människor. De kriminella, som är de som verkligen borde avväpnas, skiter i lagen och skaffar sig vapen ändå. Så det gör ju att de hederliga människorna blir utelämnade till drägget.
En annan sak som tas upp är vådaskjutningar, t.ex. (i USA alltså) att man inte skall låta barnen gå och leka hos grannen som har vapen, men man har inga betänkligheter med att låta barnen gå och leka hos grannen som har bassäng, trots att det är mycket vanligare att barn drunknar i bassänger än att de dör pga. vådaskjutningar.
Ett intressant faktum, som man tyvärr aldrig hör i debatten, är att i Schweiz där gemene man är beväpnad och man har fullt funktionella automatvapen redo att använda hemma i garderoben (som en del av totalförsvaret) så har man inte alls samma problem med vansinnesdåd som i USA. Så, det verkar inte vara skjutvapnen i sig själva som är själva orsaken, utan andra underliggande orsaker. Skulle man magiskt få bort alla skjutvapen i USA över en natt, så skulle säkerligen inte vansinnesdåden upphöra, de skulle ske på andra sätt istället. Och visst, någon som går lös på en skola med en stor förskärare lär väl inte få samma ”poäng” som en som går lös med automatvapen, men den underliggande problematiken till vansinnesdådet kvarstår ju. (Och sen kan ju folk alltid konstruera bomber, så att ta bort skjutvapnen kanske blir ur askan i elden.
Som jag sa i ett annat svar, jag har avvikande åsikter om allting, svensk vapenlag också.
När det gäller Amerika så har jag haft en teori att det var de sämst bemedlade som inte höll på att överleva samt de mest driftiga som hamnade där vilken innebär att de har en stor spridning av idioti och genier där 🙂
Kände inte till det där i Schweiz och det låter intressant. Men själv är jag inte så intresserad av vapen och skulle nog inte vilja ha ett hemma. Som sagt tror jag att det skulle vara lätt att avväpna mig då min stora skräck skulle vara att råka skada någon. Kanske fel inställning om någon hotar mig, men ibland är man inte smart (säger hon som ogillar tutor då de låter så mycket och istället för att tuta för att påkalla uppmärksamhet för en person som backade på min bil valde att vinka febrilt istället. För ser man inte den knallröda bilen bakom sig så ser man nog ändå personen som vinkar i fönstret i den…) men kanske om någon annan, som mina barn, riskerades att skadas att det skulle få mig att agera. Hur vet jag dock inte.
Hej Trollan!
Jag läste mycket och kommenterade en del artiklar i din blogg för några år sen. Kommer inte ihåg om jag använde nick eller mitt riktiga namn, men nu använder jag mitt riktiga namn i alla fall. En liten upplysning bara ifall you rember me. :o)
Vi mailade också bl.a. om en tjej som mådde dåligt och på sin blogg gav mig oroande tankar om att hon var på väg att skada sig själv.
I vilket fall så hamnade jag här igen efter att ha läst ett inlägg hos cattasbubbla som skrev att du skrivit något liknande här.
Vill härmed bara säga att jag ser och är lika orolig som dig i detta om vad som händer här i Sverige egentligen. Man börjar ju bli rädd på riktigt och får tankar om inte det bästa vore att dra innan det är försent
Mitt namn är bara Bernt!
Vet inte vad som hände där.
:o)
Kommer mycket väl ihåg dig. Har ibland funderat på vart du tog vägen. Och även funderat på hur det gick med tjejen som jag inte hört något av sen dess. Tror du använde samma nick i alla fall. Välkommen tillbaka!