När jag var barn så fanns det ett alternativ. Vi hade lågstadiet på ett ställe, och sedan 500 m därifrån var mellan och högstadiet. Högstadium samlade in lite mer barn från grannområdena så det blev oftast 4 parallell klasser. Ibland önskar jag att jag fått byta skola och klass i högstadium. Jag hade inga vänner i min klass och var utanför. Passade inte in. inte fysiskt mobbad, men insidan var inget vidare. Jag var inte samma person jag varit när jag började i skolan när jag var 7, men för klassen där alla roller var klara så var jag det, och det var svårt att bryta sig ut. Det fick vänta till när jag kom till gymnasiet.

Nåväl, jag växte upp flyttade och fick så småningom egna barn. Vid det laget hade friskolor kommit och oron över var svenska skolan var på väg var väl rätt stor. Mamma jobbade som högstadielärare och har väl varit på det klara med vad som är enskilt största problemet med skolan. Kommunaliseringen. Friskolor var inget problem i min uppväxtkommun. Det fanns inte tillräckligt underlag för att vara intressant. I dag är ”mitt” högstadium nerlagd och ligger på annat ställe i kommunen.

Skulle allt bli bra med enhetlig statlig skola? Nja. Tveksamt. Är alla kommunala skolor i en och samma kommun likvärdiga? Min upplevelse från min egen kommun är väl nej. Vår skola (där äldre sonen gick  1-3, och yngre nu i ettan) har ibland problem, men jag skulle väl inte säga stora. När de gjorde utredning om min son pga hans koncentrationssvårigheter så var de rätt snabba att sätta upp planen. Det visade sig att hans ”problem” var särbegåvad och understimulerad. De var beredd att sätta upp planer och hjälp för honom vilket lät bra, men då vi redan hade fått plats på Engelska skolan då så blev det aldrig aktuellt. Han har sen dess inte haft samma problem utan att man gjort en riktad plan för honom kan tilläggas.

Samtidigt har jag pratat med andra föräldrar med barn på en annan skola där de pratat om problem att lära, att ingen utredning görs, att lärare byts ofta och skolans personal plötsligt hamnar i panikläge i årskurs 6 när de inser att barnet inte har uppnått målen och det då är barnets fel på något sätt trots att de kämpat för att få hjälp. Samma skola figurerar ofta i insändare med klagomål över stök.

När det gäller friskolor finns det olika varianter. Vi har ”John Bauer” som gick i kk som jag pratade med en fd elev som bara suckade när han pratade om sin skolgång. Det hade bara varit bortkastad tid. Jag pratade med en lärare som jobbade där som var väldigt posiv till skolan och han utbildade i många ämnen, historia, fysik, matte, engelska, biologi. Idag var det inga problem med Wikipedia. Jag log förbindligt och sa ingenting. Lite senare hörde jag att han blivit sjukskriven pga stress. Vet inte hur det gick med honom sen. Vet heller inte om han egentligen var utbildad lärare och i så fall vilket ämne. Det enda jag var övertygad om efter samtalet var att jag absolut inte skulle låta mina barn gå där.

Andra skolor har jag väl bara läst om, Waldorf skolan har jag väl personligen inte varit i kontakt med, men de som gått där, eller har pratat om det, både positiva och negativa har inte riktigt fått mig positiv till det. Inte heller religiösa skolor vare sig Livets ord eller Römosse skolan gillar jag så mycket, men är trots allt mer positiv till Livets ord efter det att jag läste skolinspektionens kritik mot Römosse (2011, vad jag förstått är det inte längre samma problem, men jag har gott minne).

Nåväl sonen går nu Engelska skolan klass 5. Han är supernöjd. Även andra barn jag pratat med som gått på olika Engelska skolor i landet har varit positiva.

Min syster har en dotter som är ett år yngre än min son. Hon har inte haft problem i skolan, men har väl inte riktigt haft så många vänner. Syster trodde väl att Engelska skolan skulle passa henne, men dottern var inte helt positiv till det hela. Inte blev det väl bättre när kompisar skrämde upp henne med att det var väldigt mycket läxa, man måste hela tiden prata engelska och de blev jättearga om man kom försent. Systers man är lärare i kommunala skolan och där var de inte så impade av Engelska skolan som hade en förmåga att ”dumpa” tillbaka resurskrävande elever till den kommunala skolan och bara behålla gräddan. Rektorn på skolan på systers ort var inte lärare i grunden men affärstjänsteman och vad jag förstod så var det rätt tydligt att han hade valt den nya banan pga att det var lukrativt. Kanske inte det brinnande kall man skulle önska. Lärare berättade också om en mindre taktfull chef (som ifrågasatte hur många barn en lärare skulle skaffa när hon berättade att hon var gravid t ex). Skolan löste det hela med att istället ha en vice/studierektor som höll kontakt med föräldrarna. Trots systers dotters dubier, och hennes mans tvekan så valde de ändå skolan pga andra föräldrar som hade eller hade haft barn där rekommendationer. Redan vid jul var dottern lyrisk och talade om för alla andra på gatan hur bra det var på skolan (syster tyckte inte att de andra barnen lät så vidare imponerad dock…).

Syster och hennes man är lite tveksam till hur de ska göra med dotter nummer två. Hon har en massa vänner i klassen och är väl en del av ”klicken”. Syster tror att hon kan få det jobbigare på Engelska skolan. Min yngre son har däremot siktet klart inställt på Engelska. Åtminstone ett par av hans vänner har dessutom ställts på kö, så risken finns väl att vänskapsbanden skulle brutits i vilket fall.

Första året var lite skakigt ändå för äldre sonen. Första terminen blev mannen sjuk. Stödet från skolan var enormt bra och även om han på våren talade om att han ville gå tillbaka till gamla skolan så lät jag honom inte ge upp. Sommarlovet var nästan lite för långt tyckte han sen, och han saknade att få prata engelska.

Självklart älskar han inte alla ämnen. Han tycker ibland att det är för många läxor. Men han trivs i stort sett bra.

Jag vet inte hur det är som lärare på skolan eftersom alla lärare jag träffat har varit i rollen som lärare till mitt barn. Det enda jag reagerat på är att det slutade ganska många förra året av sonens lärare så det blev många nya. En av de som slutat träffade vi sedan på en restaurang. Hon kom fram och hälsade på sonen och talade om att hon saknade dem. Sonen sa något om att det var så många som slutat samtidigt och det kom en frånvarande min hos henne som man skulle kunna tolka som att det nog fanns en bra anledning till detta. Men det var bara sekundsnabbt, och det sas inget mer. Det fick mig dock att undra.

Är det så att en del/många av lärarna hos oss (och även på systers skola) är missnöjda pga lön, personalpolitik eller något annat? Om man trots detta kan inspirera eleverna till att vara så positiva till lärandet och skolan, då är det imponerande.

Advertisements