jump to navigation

Tankar om val under graviditet 27 juli 2009

Posted by trollan in Barn.
add a comment

Hörde ett dokumentärprogram på P1 i lördags som handlade om genteknik och att välja bort foster med sjukdomar. Naturligtvis kom då en massa tankar. Många handikappade är väldigt emot möjligheten att kontrollera om foster. Argumentet är då oftast vad jag förstått att man antyder att de är mindre värda och därför hellre tar livet av dem från början. Något jag själv inte upplever att det handlar om.

Själv har jag tagit abort. Inte efter någon diagnostik eller så utan för att barnet var oplanerat. Jag skulle inte ha något barn. Det var en viss chock att skydd inte alltid räcker. Men problemet hade en lösning. Det var 15 år sedan. Ingenting jag ångrat. Jag var då inte redo för att bli mamma. Kanske hade det fungerat ändå men det vet man aldrig.

När jag 10 år senare var redo så tog det längre tid än jag väntat att bli gravid. Jag hann börja fundera om aborten hade ställt till något och försökte lära mig leva med det. Så här i efterhand kan man väl säga att 7 månaders väntan inte är något att tala om. Men för mig kändes det då som en evighet.

Det blev inte någon fråga om fosterdiagnostik när jag väl var gravid. Men hade det kommit så var svaret givet. Nej. Jag var intresserad av barnet. Jag var redo. Skulle jag behålla barnet om det hade Downs Syndrom? Svaret var ja. Jag hade väntat så länge på mitt barn – och jag ville inte riskera det på något sätt genom en diagnostik som kan leda till missfall.

Inte heller nummmer 2 testades. Det var tillräckligt lång tid emellan dem så det var inte två bäbisar jag skulle ha samtidigt. Hade det förändrat något om nummer 1 haft någon sorts diagnos? Ja. Då hade jag velat testa så jag inte skulle ha två barn med speciella behov.

De flesta som har barn med speciella behov skulle i efterhand inte ha valt bort barnen. De ger livsglädje åt dem. Det tvivlar jag inte på, och när jag väl var redo för ett barn så var jag också redo för vad som kunde hända. Men om jag vet att jag bar på ett anlag som skulle leda till att barnet skulle dö innan 20 år? Skulle jag testa det då? Ja. Och jag skulle välja bort det livet. Jag klarar inte av tanken att det skulle hända något med mina barn. Och att leva med en klocka som tickar ner och veta att jag troligen kommer överleva barnet. Det skulle jag inte klara av. Visserligen gör man det. Prövningar stärker ofta människor, och man klarar av mer än man tror är möjligt. Men vissa saker vill jag inte klara av. Viss styrka kan jag avsta från att lära mig.  Hur lyckliga år det än skulle vara så skulle jag hellre välja bort det.

Sen kommer då den här frågan om att välja bort barnen efter kön. Det var ju en kvinna som gjorde det i Eskilstuna vilket genast ledde till ramaskri och diskussioner om att fri abort inte skulle vara tillåten. Men varför inte? De flesta människor kommer nog inte välja bort något specifikt kön. Om nu någon verkligen vill ha ett kön och då tvingas föda barn av fel kön. Vem blir lycklig av det? Kommer det oönskade fostret garanterat vara ett önskat barn?

Det finns naturligtvis en chans att det blir så. Men om inte? Är det rätt att låta barnet växa upp med vetskapen att mamma egentligen ville ha någon annan? För mig är det mer fel att låta barn växa upp och vara olyckliga än att ta bort dem redan i fosterstadiet.

Lite intressant är det just i den debatten att titta på Kina. Landet där det nu går 4 killar på varje tjej enligt vad jag hört. De står inför befolkningskatastrof eftersom ”alla” väljer bort tjejer för killar. Lite intressant är det då att se hur det ser ut, enligt CIA World facts:

0-14 år:
46.9% tjejer (Sverige 48.5%)

15-64 år:
49.2% (Sverige 49.3%)

65 år och högre:
52.3% (Sverige 55.8%)

Jag tror inte att hur mycket möjligheter det än skulle finnas så skulle människan välja genetiskt att skapa det perfekta barnet. Jag tror att majoriteten kommer att välja att skapa barn på det gamla vanliga sättet – och trivas med resultatet. För nog är det en härlig resa att uppleva sitt barn. Få vara med och upptäcka styrkor – och svagheter. Se hur kombinationen mellan mig och pappan har blivit en helt egen person.

Tankar om ansvar 18 juli 2009

Posted by trollan in Jämställdhet, Rättsamhälle.
Tags: , , ,
5 comments

Läser en artikelserie i GP som handlar om ett fruktansvärt fall. En mamma och hennes nye man kidnappar sin äldsta dotter efter att ha anklagat sin f d man för att förgripit sig på dottern. Historien blev så absurd överdriven att den amerikanska rätten tilldömde pappan vårdnaden.

Då tar mamman barnet och sina övriga barn och flyr till Sverige. Hon har fått veta att Sverige är ett bra land att gömma sig i. De får rätt. Regeringen går in och tar beslut på att de ska få stanna, baserad på kvinnans historia.  Ingela Thalén är den som skriver på beslutet. Men det är inte hon som berett det så det är inte hennes ansvar. Däremot hävdar advokaten fortfarande att det var rätt av regeringen. Själv har han bara till uppgift att tro på sina klienter. Det är inte hans uppgift att kontrollera deras historia. Nej. Det kan väl stämma. Men vems uppgift är det?

I det här fallet verkar ingen anse att det var mödan lönt att kolla upp det. Man hade klart för sig hur USA var så det var säkert sant att de styrdes av en hänsynslös pedofil som hade maffiakontakter. Eller nåt sånt.

Det är skrevs det om i januari 2008. Det var en stund sen alltså. Jag missade det då. Jag vet inte vad som hände. Har barnen fått skadestånd eller inte? Finns det någon man kan peka på gjorde ett misstag eller kan alla svära sig fri för att de inte visste bättre? Man säger att politiker ska ha högre lön för att de har ett sådant ansvar. Jag förstår tankegången och kan väl hålla med. Men samtidigt känns det väldigt ofta att när det verkligen gäller något katastrofalt beslut så blir ändå alla på något sätt fria från sitt ansvar.  

Barnen har misshandlats i hemmet och har självmant sökt sociala myndigheternas hjälp för att ta sig ur eländet. Men tack vare beslutet så har föräldrarna varit ”untouchable”.

Eloge till socialsekreteraren som förstöker göra ett bra jobb. Man har vetskapen - men ingen möjlighet att göra något av det som sker. På grund av regeringsbeslutet.

Man vet att mamman var efterlyst av Interpol för kidnappning och hon får skyddat identitet av Sverige. Hon levde fortfarande med skyddat identitet när artiklarna publicerades. Lärde man sig något? Tänker osökt på fallet när den svenska mamman kidnappade sina barn från Australien. Hon var också eftersökt av Interpol. Det var pappan som hittade dem till slut. Hos morföräldrarna. Undrar om andra länder skulle vara lika engagerade att hjälpa oss? Är vi lika flata i andra sammanhang eller handlar det bara om när barn blir kidnappade? Är barn verkligen viktiga för politiker eller handlar det bara om valfråga? Är det kvinnor som ligger högst på rangordningen?

Läser återigen Ingela Thaléns debatt artikel med denna kunskap i bakhuvudet. Ja, hon har lärt sig något. Hon har lärt sig att lyssna på de sociala myndigheterna. Hon har lärt sig att man ska ta hänsyn till barnens perspektiv. Men fortfarande förutsätts det att det finns ett skyddsbehov av kvinnorna (mammorna). Kanske hon borde överväga om även detta ska kontrolleras mer? Att vara eftersökt av Interpol borde inte vara tillräckligt skäl för skyddad identitet kan jag tycka.

Civil olydnad är alltid kul 17 juli 2009

Posted by trollan in Allmänt.
2 comments

Hittade hos Henrik Alexandersson

state

Tankar om debatter på nätet 17 juli 2009

Posted by trollan in Liza Marklund.
Tags: , , , ,
1 comment so far

Nu har det återigen blossat upp en debatt om det här med sanningen om Gömda.  Medborgar X tar upp det faktum att Sanningen faktiskt inte ligger någonstans mittemellan. Liza Marklund ljuger. Eftersom jag varken läst Sanningen eller Gömda så  borde jag kanske inte yttra mig om det hela, men efter att ha följt debatten och olika sidors argument – eller från Lizas sida brist på dessa – så är jag övertygad om att Liza/Mia är mytomaner.

Men – så kommer det då det här med de som debatterar med Monika . Det känns som man från hennes sida gärna vill förlöjliga motståndarna och visa på att de är så få. Alltså buntar man ihop dem alla på en gång. I stället för att tro att det kan finnas flera som har samma åsikter så tror man gärna att de är en och detsamma. 

Visst kan det vara möjligt. Men frågan är varför man inte tror att det kan vara flera människor som reagerar på samma sätt. Varför ska det förminskas till att vara bara en eller två förvirrade människor?

T ex är det givet att Motherbitch – Sanna Ax – Moa Karlsson är en och samma person. Vet inte hur mycket fakta det är bakom, men enligt Motherbitch så stämmer då detta inte alls. Jag har inte följt med i den debatten så jag vet inte alls. För mig spelar det heller ingen roll vad någon heter i verkligheten. För polisanmälan så visst då är det viktigt med namnet så visst, jag förstår behovet i vissa fall. Men varför man upprepade gånger upp och förlöjligar en person? Det är heller inte något som leder till ökning av att folk vågar skriva under med sina namn gissar jag.

Vad jag har förstått har Sanna Ax skrivit ett brev till Monicas förläggare och klagat på Monica. Kanske kan det vara nog för en polisanmälan för förtal, jag vet inte. Men frågan är om det är ok att hänga ut en privatperson på bloggen. Gång på gång. Det är inte schysst tycker jag. Då hamnar faktiskt Sanna på den svaga sidan. Var det inte den sidan som Monica gärna ställde sig – eller gäller inte det när hon är den starka?

Även  Ann Helena är inne på att folk med likartade jargongar är samma personer.

Själv läser jag inte Lizas Marklunds krönikor längre. Ett tag läste jag dem med några hinkar salt men det känns inte som det räcker. Varför ska jag få henne att verka mer populär genom att klicka fram artikeln? Man tog bort kommentarsfälten för att hon inte skulle utsättas för näthatet. Förståeligt. Men då finns det överhuvudtaget inte så mycket anledning att läsa henns skrönikor.

Jag är då och då inne på Monicas nya trivsamma blogg. Väldigt sällan jag orkar lämna en kommentar. Ibland gör jag det ändå. Jag gissar att jag inte är välkommen där. Jag antar att jag kan anses som Häxa eller Troll. Jag kan leva med det. 

Sen har vi dialogen jag läste hos Monica där hon skriver i en kommentar:  – Dina åsikter är inte relevanta. Visst. Det är naturligtvis tröttsamt att om och om igen tröska på med samma argument. Men nu är det så att det finns flera som väljer att lyssna på Lizas sanningar. Kanske för att det blir för mycket löje från den andra sidan?

Frågan är varför jag fortfarande går dit. Jag kan ärligt säga att jag inte vet. Kanske för att jag trots allt är tacksam för Monica. Jag är tacksam över hennes bok. Jag har inte läst boken men att följa hennes resa och diskussioner har öppnat nya världar för mig. Tack vare hennes blogg insåg jag hur media kan agera. Tack vare henne hittade jag Daddys blogg och fick upp ögonen för ett helt nytt problem med mansdiskrimineringen. Tänk om jag inte hade läst Daddys blogg. Hur hade jag då reagerat på AB debatt artikel? Kanske hade jag spontant tagit barnets parti och fördömt pappan? Så kanske det är därför jag fortfarande läser där. För att jag vet att även om jag ofta retar mig på vad som skrivs och hur man skämtar så finns det ändå så många vettiga läsare som tar sig tid att vara med och fortsätta diskussionen åt olika håll och kommer att vara med och påverka samhället så småningom.

Tankar om mina och andras barn 17 juli 2009

Posted by trollan in Barn.
Tags: ,
add a comment

Läser med tårar i ögonen Daddys brev till Aftonbladet om hans situation. Brev som man från Aftonbladet även om de uttrycker sin sympati inte är intresserad av att publicera eller ta upp. Den här artikeln på Aftonbladet är rätt så tydligt att det handlar om Daddy. Men då det är ”generellt” fall så ges det inte möjlighet att svara för Daddy. Min åsikt om det hela har jag redan tagit upp i ett tidigare inlägg. Men nu läste jag då hans brev.

Men det svåraste av allt, och som gör att jag inte kan sluta gråta är att långsamt behöva acceptera tanken på att jag aldrig mer kommer att få uppleva känslan av min dotters armar runt min hals. Hennes lilla ansikte som borrar sig in i min hals medan hon sorgset säger ”pappa”. Att jag aldrig mer kommer att få höra hennes ljuvliga skratt då jag busar med henne. Aldrig mer få känna hennes kropp som kryper intill min då vi läser saga på kvällen.

Tänk om någon skulle ta mina barn i från mig. Min äldste son är drygt 4 år. En fantastisk ålder. Allting ska det frågas om. Han har precis lärt sig läsa. Just nu läser han på allt han ser och blir jätteglad när han får ihop ord. Han lyssnar på oss och kommer med klokheter som bara barn kan komma med. Tänk om inte jag skulle få uppleva det. Hur skulle jag klara av det? Framförallt om jag på något sätt skulle få veta att han for illa. Att man från dagis lämnade in anmälan. Utan att jag kan vara där. Utan att jag skulle kunna ta honom i famnen och säga ”Jag är här, allt är ok”.

Tiden är så kort i det stora hela. Jag njuter av att jag fortfarande kan få en kram, bara jag sträcker ut armarna mot honom. Att han kryper upp i knät ibland. Att han ligger på min arm när jag nattar honom och vi läser och sjunger tillsammans. Den här tiden kommer att passeras och inte komma tillbaka. Tänk om jag inte hade den tiden med mina barn. Hur tomt skulle inte mitt liv kännas då.

Av alla inlägg som Daddy har skrivit tycker jag detta är det bästa. Det är självutlämnande och ärligt och ett rop på hjälp. Nog är det sorgligt då när man läser en del människors kommentarer:

När du blir uthängd, hur du nu kan anse att du är det i AB. Så är det skandal?

När du ”hänger ut” din dotter så är det helt ok?
Uppriktigt: Jag förstår inte ditt resonemang.

Uthängd som en brottsling eller som ett barn som är så älskat att pappa ägnar en stor del av sitt liv att kämpa för henne? Ja, naturligtvis kan man se det som likvärdiga uthängningar om man väljer det.

Själv har jag valt barnets sida. Ett barn som har rätt till båda föräldrarna. Som har rätt till trygghet i hemmet. Som har rätt att inte behöva bli utåtagerande och bråkig på grund av sina hemförhållande hos mamma. Som har rätt att kunna lita på sina föräldrar. Som har rätt till ett liv där hon  inte behöver ljuga om sina känslor för pappa för att inte riskera att förarga eller såra mamman.

Tankar om trafik 17 juli 2009

Posted by trollan in Allmänt.
Tags: , , , ,
add a comment

Efter att ha retat mig på det här programmet igår så funderade jag idag när jag körde bilen lite på hur jag själv är som bilförare. Jag anser mig inte vara någon lysande förare. Snarare tvärtom. Vissa saker klarar jag t ex inte alls av. Fickparkering är en av dem. Jag kan gå flera kilometer om valet är fickparkering. Framförallt om det finns plats bara för min bil. Finns det två eller tre bilar i marginal så kan jag nog försöka. U-svängar undviker jag också i mesta möjliga mån.

När det gäller med- eller mottrafikanter så kommer jag gärna med hjälpsamma råd eller lite kommentarer om det är någon som gör något olämpligt. ”Det kanske inte var helt bright att stanna precis mitt i vägen här” typ. Tidigare kunde väl detta kryddas med lite ”pucko”, ”pappskalle” och andra kanske inte helt trevliga benämningar. Nuförtiden har jag ofta barn i bilen, så då nöjer jag mig att prata snällt. Det är svårt att hävda att barnen inte ska kalla andra namn om jag själv gör det. Det är väl illa nog att de märker att mamma pratar med sig själv.

En gång har jag också krockat. Jag körde in i en taxi på motorvägen. Det var vinter, och kallt och kag körde (obviously) fortare än jag klarade av. Till mitt försvar kan jag väl säga att jag bromsat in tidigare samma morgon och då var det inga problem, men så kom vi till en glashal sträcka. En annan bilförare försökte köra om en lastbil, fastnade i släpet och slungades väl iväg. Efter den bilen kom en taxi. Sen kom jag. Taxin lyckades bromsa ner men såg väl att jag inte skulle hinna så den var väl kvar i rullning. Själv reagerade jag instiktivt, på felaktigt sätt, och tryckte ner bromsen så mycket det bara gick. Tack och lov var det tidigt på säsongen och jag hade nya däck så bilen fortsatte i stort sett framåt. Höger sida var det köer, på vänster sida var det staketet, och framför var det taxi. När jag insåg att jag inte skulle hinna stanna försökte jag istället ta staketet istället. Det blev också. Min bil var totalt förstörd på sidan och fram. Taxin hade inte en skråma.

Jag var något i chock efter händelsen och lyckades ta mig till sidan av vägen. Där stod då taxin, lastbilen och så jag. Den första bilen hade nog ramlat av vägen ner på vägen under om jag inte minns helt fel. Efter att ha suttit en stund i bilen och ringt ett förvirrat samtal till min sambo:”Jaha, nu har jag krockat.  Jag körde in i en bil! Jag måste se hur det gått jag har inte tid att prata nu”. (Skulle varit rätt kul att se hans minspel efter det samtalet…). Tack och lov blev ingen skadad i taxin, och det visade sig att det nog gått rätt långsamt vid själva krocken. Dels hade inte min airbag slagit ut, och dels fick jag inte något som helst märke av bältet, något man får redan vid rätt låga hastigheter om jag förstått saken rätt.

Hastighetsmässigt så kan jag väl erkänna att jag ofta kan lägga på lite moms på gränserna. Ingenting jag har någon som helst ursäkt för. Jag respekterar däremot 30 gränser, framförallt vid skolor och dagis. Men om det är en helt fri väg med bra sikt kan jag väl erkänna att det går lite mer än 50. Vilket har resulterat i 2 stycken parkeringsbotar. 1994 och 2008. Jag kände mig rätt så liten kan jag väl erkänna.

Första gången var jag mycket timid. Bilen jag körde i hade precis blivit besiktad, en dag för sent (det hade att göra med däcken – sommardäcken var tydligen inte så bra) så den var enligt datorn körkörbud. Jag hade fått stränga förmaningar av sambon att ha med mig papperet för att visa att bilen var besiktad om det blev aktuellt (jag förutsätter att han tänkte rutinkontroll). Men så åkte jag då på Vårdsätravägen i Uppsala (den väg som Carola enligt uppgift åkt dit på 9 ggr) och blev invinkad. En farbroderlig polis bad mig först att sätta igång parkeringsljuset. Till saken hör att min sambo lånat bilen av min mor en gång i tiden och fått slå upp hur man satte igång parkeringsljuset. Sen berättade han det för mig. Grejen är att jag aldrig använt det någong gång, så att tro att jag skulle komma på hur man gjorde det i det här läget var kört. Jag försvarade mig med att det inte var min bil vilket de ju kunde se. Nästa fråga var naturligtvis att de ville få se mitt körkort. I panik började jag med att ge honom papperet (jag ville ju inte hamna i mer trubbel) innan jag började leta efter mitt körkort. Efter det började han prata lite mycket långsamt med mig. Jag fick följa med in i en pikébuss och fick en liten föreläsning om hastigheter. Jag satt där storögt och nickade och fick sen min bot. Artig som jag är sa jag naturligtvis tack, och då skrattade polisen och konstaterade att jag inte behövde tacka.

Vid nästa tillfälle som då var förra året åkte jag på en väg som man då hade skyltat ner från 70 till 50. Jag tycker fortfarande den borde vara 70. Den här gången hade jag barnen i bilen. Den äldre är naturligtvis mycket nyfiken av sig och ställer frågor. Kändes lite pinsamt kan jag väl erkänna.

En sista sak som jag varit med om som bilförare är när jag skulle parkera pappas bil i vårt garage. Bilen var ny och hade gått 46 mil. Den var grön metallic lack. Bredvid oss stod det ett par som hade en förmåga att slänga upp dörrarna lite vårdslöst, så jag ville parkera så långt som helst från dem. På andra sidan stod en betongstolpe. Det blev ett mycket snyggt skrapmärke kanppt någon buckla alls. Men tydligt. Det skulle kosta ungefär 3000 att fixa det. Ingen var gladare än jag när det visade sig att SAAB hade problem med kvalitet på dörrar på modellen och bytte ut den kostnadsfritt.

Så ungefär ser väl min historia som bilförare ut. Jag kommer nog inte bli bästa bilföraren, men efter att ha sett programmet i går så vet jag att jag ligger långt från värsta också.

Sent omsider – Sveriges värsta förare 16 juli 2009

Posted by trollan in Allmänt.
add a comment

Personligen är jag helt emot det här med dokusåpor och värdelösa tävlingar som på något sätt egentligen handlat om förnedringar. När jag läste då om att man skulle ha Sveriges värsta förare så var jag rätt övertygad om att jag aldrig skulle behöva se det. Men nu sitter jag då här i soffan för att min sambo plötsligt har kommit på att han vill se på detta. Eftersom jag på något sätt alltid inbillat mig att vi var rätt överens i intresset så var det lite av en chock för mig.

Men nu sitter jag själv (bekvämaste platsen att sitta) här i soffan och kan naturligtvis inte låta bli att titta. Ser man det som ett humor program så kan det väl kanske ses som lite roligt. Absurda karikatyrer som ska låtsas vara ute i trafiken. Inte kanske min typ av humor – men ok, de platsar väl i Hjälp eller nåt sånt kan man tycka.

Men fatta att det finns sådana människor som är ute och kör i trafiken. Man oroar sig för rattfulla som är ute och kör. Men så har vi då dessa människor. De verkar dessutom tycka att de är roliga. De kommenterar glatt att de kraschat en massa bilar. Som jag har sett har det inte tagits upp om de har skadat folk samtidigt.

Min fundering efter detta är hur de faktiskt kan ha kvar sina körkort efter den första turen. Eftersom jag hoppas att jag inte kommer behöva se hela säsongen så vet jag inte hur det går. Jag vet väl vem som vann – men jag undrar om folk verkligen blev så mycket bättre efter säsongen. Kan de verkligen ha lärt sig så mycket? Varför väljer de att vara med i programmet? Hur går det för dem idag?

Bara tankar 16 juli 2009

Posted by trollan in Barn.
add a comment

I går läste jag om Anders Eklund. Han har hittat en flickvän. Fast hon ser sig inte som flickvän utan som en vän. Hon tyckte synd om honom, han kändes så utsatt och ensam. Hon har själv barn. I Englas ålder. Englas mamma reagerade mot detta och har dels inlagt protest till dessa besök, och dels publicerat ett brev till kvinnan på sin blogg.

När jag läste om Eklund igår ville jag först inte tänka så mycket runt det hela. För mig känns det bara så overkligt.

Hela Sverige engagerade sig när Engla försvann. Själv låg jag då på BB med barn nummer två och var överlycklig för ett nytt liv. Så hör jag om ett annat liv som släckts så tidigt. Så onödigt. Varje gång jag tänker på det drar jag mina barn intill mig. Jag vill kunna skydda dem från allt. Men det går inte. 5 minuter tidigare pratade Engla med mamma i mobilen. Ganska snart så slår mamma larm. Men man hinner inte rädda henne ändå. Namnet Engla kommer för mig alltid förknippas med sorg.

Tydligen är det inte ovanligt att kvinnor faller för kriminella. Det är liksom inte första gången man läser om kvinnor som faller för kriminella. Jag förstår det inte men der är väl deras liv och alla ansvarar för sina val. Men så kommer jag till det här aktuella fallet.

Hur kan man när man har ett barn i den åldern reagera med att bli vän med mördaren? Är det inte in programmerat hos alla föräldrar att oroa sig för sina barn? Någon gång måste väl tanken nuddat vid henne när man insåg att Engla var död tanken – tänk om det var mitt barn? Hur kan man då på något sätt ha sympati för mördaren?

Det känns hårt att säga det, men jag kan inte annat än hålla med Carina – man förtjänar då inte titeln mamma.

Tankar om värde 15 juli 2009

Posted by trollan in Allmänt.
4 comments

Höll på att fundera över det här man säger. Alla människor har lika värde. Det kan jag skriva under på som självklart. Men vad innebär det, egentligen?

Om man sätter värde som pengar så har väl ingen något värde i sig. Visserligen kan en del betala multum för en date med vissa kända personer, men annars så är det inte så att man kan köpa människor. Utom i sport då….

Ska man se på värdet på människors bankkonto så skiljer det sig rätt så mycket åt.

Skulle jag vara tvungen att värdera mitt liv mot mina barns är det ingen tvekan vem jag skulle värdera högst.

Ser man till mig och AHR så skulle jag troligen inte värderas lika högt lönemässigt om jag försökte göra hennes jobb, på samma sätt som ja misstänker att hon skulle värderas lägre som datatekniker.

Om det står ord mot ord i ett brottsmål, då brukar det ske värderingar av personerna – så någon blir mer trovärdig. Det kan då handla om dels de båda parterna, men dels nämndemännens bakgrunder.  

När det gäller vårdnadstvister så tycks mammor tillmäta större värde som förälder än papporna.

Men nog kan jag väl i teorin hålla med om att alla människor är lika mycket värda :)

Redigerat: En intressant grej när man jämför olika människors värde – undrar om man hade varit intresserad av att testa ett DNA från en människa för att kunna lösa mordet om det handlat om Olof Palme än Catrine da Costa? På något sätt är jag övertygad om att man där varit mer intresserad av att få fram sanningen…

Äventyr på tåg 15 juli 2009

Posted by trollan in Barn.
add a comment

Efter en lång dag på jobbet där det har varit i princip dött (om någon nu missat varför jag bloggat en massa idag) så är jag nu på väg hem på tågt.

Det är intressant att iaktta de andra som åker på pendeln. Såg precis en man som gjorde en massa grimaser till ett barn. Typ som jag själv brukar göra. Det var rätt kul att se honom så jag tittade väl lite längre så han såg det. Hastigt tittade han på mig och gick sedan fram till barnet (mamman satt med barnet och han stod) och klappade barnet på huvudet. Eftersom mamman inte reagerade nämnvärt så tolkade jag det som att det var barnets pappa.

Min fundering är då varför han kände sig tvungen att markera detta – för det var ingen tvekan att det var riktat till mig. Var han på något sätt rädd att jag skulle uppfatta honom som en ful gubbe som försökte locka med sig 4 månaders bäbisen på något?

Efter att folk klivit av fick pappan plats att sitta (bakom mamman) och tog då över barnet som genast började gnälla. Mamma kom genast i mamma-mode och  jag kunde helt relatera känslorna, man vill inte ta över barnet men man sitter och halvsneglar bakåt för att vara redo att ta barnet. Pappan reste på sig och vaggade, men inget hjälpte, så till sist tog mamman över. Barnet grät fortfarande när jag klev av tåget. Jag undrar om pappan inte var lite tacksam för det ändå, jag vet att min sambo var det de gånger denna scen utspelades mellan oss  :)