Tankar kring amning

Mycket att göra nu så jag är lite sen på bollen och ser att Catta redan tagit upp twitterdiskussionen om amning. En av dessa heta potatisar som tycks dela folk. Jag har personligen aldrig sett det här problemet med amning. Jag har inte sett bröst som visats upp. Av hänsyn så vänder jag bort blicken när jag ser att det är amning på gång. Vilket säkert kan tolkas som fördömande när jag först zoomar in personen med blicken (EN LITEN BEBIS!!!) och sen inser att det är matdags – oops, snabbt bort med blicken. Jag hinner sällan se så mycket av skeendet att jag noterat hur mycket av bröstet som eventuellt syns.

Men just det här med rätten till amning ska finnas överallt är det nya. Men amning är en så individuell grej. Så lite varning till känsliga läsare att nu blir det personligt från mina upplevelse, litegrann för att beskriva varför jag har så svårt att förstå hela debatten. Innan jag hade fått barn så hade jag klart för mig att jag skulle amma. Jag hade en bild av hur det skulle se ut. Madonnnan med barnet typ. Verkligheten blev lite annorlunda.

Till att börja med hade jag mjölk i massor. Hela jag tycktes vara en mjölkmaskin. Mitt första barn lyckades trots all den mängd mjölk som erbjöds honom inte ta till sig det utan somnade ifrån maten när vi var på BB. Och jag hade hört att när barnet somnade så var det mätt. Och då det nästan rann själv så kunde jag inte se att det var något problem. Men det var det. Han tappade vikt och blodsockret blev tillräckligt illa så man var tvungen att lägga till ersättning. Sedan fick jag fem olika barnmorskor som skulle visa hur man ammar på bästa sätt. Och bästa sätt var tydligen på fem olika sätt. Go figure. I slutändan så hade vi vårt eget. Barnet lades vid bröstet iklädd blöja. När han somnade kom maken med kalla händer från tvättfatet och la det runt den lilla kroppen som stelnade till och krampaktigt började suga en stund igen. Och så fortsatte vi tills han fått i sig tillräckligt.

Nåväl, vi lämnade sjukhuset och vid det laget hade han förstått det här med hur man sög för att få i sig mat. Dessutom hade han lärt sig att suga var en bra lösning för alla problem. Till exempel ont i magen. Lysande lösning när man har ont i magen för att man ätit för mycket…för mat fanns det hela tiden. Jag sålde även av en hel del mjölk till sjukhuset första tre månader, plus att jag frös in för flaskor för tillfällen när inte mjölkkossan var tillgänglig.

På nätterna fick vi sova större delen av tiden. Sonen somnade vid bröstet, och sedan så var baren i princip öppen då när han vaknade till. Och det som inte gick åt under natten rann ner i sängen. Det blev sådana här plastade lakan under denna tid då sängen kunde vara dyngsur av mjölk. Förutom att det kom mängder av mjölk så hade jag kräkbarn. Båda två. Vi pratar kaskader.

Så detta var min verklighet när det gäller amning. Mjölk överallt. Kräkande barn som ska torkas. Och det är väl därför jag blir så full i skratt när det gäller hela ”offentliga amnings hysterin” att det bara handlar om att man ska råka se bröst. Vet inte om folk skulle störa sig mest på att råka se mitt bröst eller allt det runtomkring.

Jag läste någonstans om folk som var upprörd för att de inte fick amma på HM. Helt absurt tyckte (och tycker) jag. Varför ska man ha behov av att amma där?! Diskuterade lite med Lady Dahmer som tydligen ofta ammade i butiken on the go då hon aldrig skulle kunna handla annars då barnet alltid skrek ute. Jag har svårt att sätta mig in i detta av många skäl. Förutom den här känslan att det nog inte skulle uppskattas av butiksägare om en stråle mjölk plötsligt började hamna på alla kläder/prylar så har jag svårt att kombinera känslan shoppa och amma. Jag gillar inte att shoppa kläder. Jag hatar det. Jag hittar aldrig något jag gillar. Det tar lång tid. Det är köer. Det är bara jobbigt allting. Tror säkert att barnet skulle skrika om jag hade med honom in där. Hade inte varit svårt att plocka upp min stämning. Matbutik då? Även där vill jag att det ska gå fort. Det jag gillar att shoppa, böcker och filmer känns som jag vill kunna koncentrera mig helt på utan att bekymra mig om barnet.

Men tydligen finns det barn som kan amma on the go. Jag undrar lite hur mycket av barn & bröst som syns där. Jag tycker nog att det borde kunna döljas rätt bra – och då försvinner väl litegrann av det här problemet som tas upp. Jag, som är uppfostrad att inte stirra på folk undrar om jag ens skulle se att det är amning på gång. Nu har jag varit hos andra människor som inte hade badhanddukar liggande överallt för att finnas tillgängliga vid amningen så jag inser att det faktiskt inte är något som händer alla. Kanske inte ens många. Så kanske de som ammar på det sättet inte har/hade mina bekymmer. Men för mig passade det bäst att amma hemma. Men samtidigt så tittar jag igenom mina bilder från när barnet var liten. Och konstaterar att vi var ute ganska ofta ändå. De första månaderna är ett litet töcken kan erkännas. Men jag kände mig aldrig instängd. Trots bekymmer med ammandet så var det aldrig något problem de gånger vi var ute.

Jag förstår att Blondinbella har en hel del funderingar. Det blir lätt så. Och jag förstår också att hon sätter upp lite principer. Been there. Men jag tror på något sätt att problemen görs större än de är. Varför kan inte folk få ha åsikter utan att det ska bli krig? Det finns många sidor man jan se saker och ting. Det finns egna erfarenheter som påverkar hur man ser på det. Och attityden på twitter är ”Se vad korkad den här personen är vilket pucko!” och av någon anledning så tar folk inte till sig denna konstruktiva kritik – utan blir bara mer övertygad om att man har rätt. Visst, alla kan inte, eller har inte intresse att lyssna eller ta till sig saker även när det får bakgrunden till någons ställningstagande. Men kan man då inte bara acceptera att man är olika. Så. Har man problem att se folk som ammar. Titta bort. Och ni som tar till amning som provokation för att hävda er rätt att amma whenever, wherever (har bara hört om detta – inte sett så vet inte hur dessa provokationer ser ut i verkligheten) – försök att se andras syn också. Världen består inte bara av JAG och ömsesidigt hänsynstagande fungerar bäst. (Och Catta har hunnit skriva lite om ”Jag” generationen med ser jag sen).

 

Lite reflektioner som förälder om barn

Då och då funderar jag över det här med barn och hur de fungerar. Fast det handlar då mest om mina barn i jämförelse med mina egna minnen. Och hur de är idag och hur de kommer bli imorgon.

Jag ser olika stadier på barnen som kommer påverka resultatet och vem de kommer att vara. Det första stadiet är informationshämtandet. Den tid barnen tar allt som föräldrarna och andra auktoriteter (förskolepersonal framförallt) som absoluta sanningar. Föräldrarna är dessutom normer. Gör mamma på ett visst sätt så är det något mammor gör.

I den tid jag lever idag så känns detta ibland lite svårt att hantera. Samtidigt som man predikar att barn inte ska tvingas in i religion och sådant så är det under denna tid svårt att undvika påverka dem i den egna riktningen. Mammas och pappas ord är som sagt sanning. Så om det blir en diskussion om Gud och Jesus (och det blir det…) så kan jag försöka vara väldigt öppen med att folk kan tro på dem, men när inte jag gör det så blir det ändå min sanning som de påverkas av.

Så ett barn som är uppväxt i ett religiöst hem kommer per automatik att tro att detta är sanningen. Hur ska man kunna leva efter en egen sanning och sedan presentera ett val av sanningar för barnet? Att förvänta sig att barn ska kunna ta ställning under denna tid går inte.

Vi har även genusreligionen som man idag måste ta ställning till. Man har matats så mycket om samhället som tvingar in folk i könsroller. Och alltid finns frågan om hur man gör. Skulle man göra skillnad på en dotter och en son? Det är bara att rakt av säga ja. Det skulle göras skillnad. Precis som jag gör skillnad på son och son. De är olika personer, olika saker som ”makes them tick” så något som den ena gillar behöver inte nödvändigtvis vara positivt för den andra. Så dessa detaljer måste tas hänsyn till vid uppfostran. Men då de är av samma kön så kan jag direkt säga att jag inte gör skillnad på dem på grund av kön.

Men det finns även andra frågor som dyker upp.  Där barnen iakttar hur det fungerar hos oss och drar slutsatser utifrån det. Så att jag aldrig byter däck leder till en slutsats att det är något kvinnor inte gör. Jag insåg detta en gång när min äldste son en gång som ganska liten tankfullt räknade upp vad mammor och pappor gjorde, tror detta var efter att han ville veta hur någonting fungerade och jag hänvisade honom till att ta den frågan till pappa. Som den gode jämställdisten som inte tror på generaliseringar så protesterade jag naturligtvis och förklarade att det kan vara lite olika. Jag kunde också tala om att han kunde prata med min mamma när han träffade henne då hon som fysiklärare hade koll. Men själva grejen var en tankeställare. Jag har ingen aning om vad som händer med informationen och svaren jag ger barnen. Hur dessa processas för att användas i framtiden. Som förälder vill man ge sina barn de bästa förutsättningarna, göra allting rätt. Men det finns inget facit eller rätta svar. Det gäller att vara ärlig. I tankarna är allting lätt. Men frågorna och tankarna som kommer ut följer ingen logik man själv kan föreställa sig.

Nåväl. Nästa stadium där den äldre är i nu är mer frågor om förtydligande av sanningarna de fått eller får. Det är inte den här fyraårs ”varför” som kan upprepas in absurdum men många gånger intresset för svaren är minimalt. Utan nu är det mer ärlig fråga om att förstå varför det är så. Det har väl att göra med skolan också och möjligheten att läsa och därmed ta till sig information som kanske ibland inte stämmer med den information de fått tidigare.

Ett exempel (vilket var vad som fick igång tankarna) var att för ett par år sedan tittade sonen på Det var en gång: Tidernas historia. En serie jag verkligen älskade när jag var liten. Och i denna kommer då även islams början med och man berättar om Muhammed. Och jag inser att han alltid ritad med ryggen emot den som tittar, eller i skuggan så han inte syns. Saker som jag inte reflekterade över då serien gick, men efter Vilks debatten verkligen insett hur medvetet det var. Så jag tänkte att det var väl en jättebra idé att berätta detta om tron, att Muhammed inte får avbildas. Han reagerade inte nämnvärt över det då. Men igår så frågade han om varför. Och viktigare, vad händer om man avbildar ändå? Och de spontana svaren som dyker upp i huvudet var inte vad jag ville ge min son då jag inte vill att han ska få förutfattade meningar. Tyvärr hade jag inga bra svar varken på varför, eller vad som skulle hända. Så istället argumenterade jag för att visa hänsyn och respektera deras önskemål. Och att han måste diskutera med någon som är mer insatt i islam för att få svaren.

Men som sagt det var ett par år mellan min diskussion – och frågan kom i samband med middagen så vad det var som föranlett den vet jag inte. Min äldste är som sin far och säger egentligen inte så mycket vad han tänker och känner utan reflekterar mer i tysthet. När han väl säger något har det bearbetats länge. Den yngre är lite som mig och kan prata konstant, hoppa från ämne till ämne. Ibland prata bara för att få höra sin egen röst eller något sådant.

Det är många reflektioner här, och jag kommer ihåg själv lite hur det var på låg och mellanstadiet. Fortfarande enorm tilltro till vad folk sa, men ändå mer nyfiken på varför.

Nästa stadie har jag då inte haft barnen i, men handlar om egna minnen och en reflektion över det man läser och hör om. Den ifrågasättande perioden. Tiden man bryter sig loss från föräldrarna.

Och det är väl här jag tror det kan vara lättare att börja bryta sig loss från religioner, eller finna den om man levt i ett ateistiskt hem.Det är väl mycket sökande efter identiteten, vem man är egentligen under denna tid.

Sen kommer stadiet när föräldrarna blir viktiga igen. Men mer som viktiga människor i ens liv, inte till några man förhåller sig till hela tiden. Inte som när man är liten och de är dem man lyssnar på som har sanningen. Inte som under tonårstidens rebelliska tid, där man kanske ibland bara vill vara i opposition mot dem. Har de gjort ett bra jobb så står man stadigt på fötterna. Den kunskap man har kommer vid det laget ha kommit från olika håll så man har blivit en egen människa med egna tankar.

Det är väl den tiden jag är nyfiken på idag. Och jag undrar vilka personer mina barn kommer att bli. Jag ser tidigt intressen/fallenheter för dem. Men vad kommer slutresultatet bli? Som förälder har jag minnen på saker som jag tyckte mina föräldrar gjorde mindre bra, saker som jag gör annorlunda. Men samtidigt undrar jag vad mina barn kommer ta med sig. Både de positiva sakerna som de vill efterlikna – och de negativa som de vill undvika. Och jag undrar alltid vad jag kan göra

Nakna tankar kring juridik

Vissa nyheter skapar en massa tankar och funderingar. Nyheten om mannen som åtalades för att han gick omkring naken hemma var en av dessa nyheter. Och jag har liksom inte kunnat släppa det hela. Att läsa twitter visar att jag inte är ensam att reagera. På många sidor så har folk hållit med om hur vansinnigt det är.

Inte så vanligt att jag citerar Cissi Wallin, men jag tyckte hon uttryckte det väldigt bra här…

Om folk blir provocerade av att jag går näck hemma (och de ser in) eller tar fram juvren med onge på stan – deras problem. Blunda?—
Cissi Wallin (@cissiwallin) April 23, 2013

Men det fanns även de som försiktigt försvarade åtalet. Precis som kollegan som hävdade att det var rätt att åtala:

Jag förstår tanken på det. Men för mig blir det absurt att man kan tolka lagtexten att det kanske är ett brott som begångits för att en person går naken hemma. Det finns så många lagtexter som man redan har svårt att tolka. Och sen kommer det här att man måste haft ”uppsåt”. Och hur tänkte man att detta skulle lösas av detta? För mig känns det som det är slöseri med pengar…Jag kan på något sätt förstå den här offentliga kissandet i rätten. Där finns det trots  allt intresse att skapa praxis och veta vad som gäller. Men naken hemma? Vem kom fram till den briljanta idén att detta skulle vara värt att skapa ”praxis” om. Och vad hade hänt om man fått honom fälld? Skulle någon kunna filma mig när jag går omkring naken hemma och anmäla mig? Man skulle ju ha fått sitt praxis. Och kan man verkligen få in i texten att det är mer stötande med en naken man än en naken kvinna?

Dessutom. Att prata om att det finns lag på åtal för åklagare rimmar lite illa för mig efter att jag läste om Thomas Holst val att inte åtala. Tydligen kan man göra lite hur som helst med den här åtalsplikten…

Fast visst vet jag att man har åtalat vid tveksamma fall. Vi har BSDM fallet. Vi har Assange fallet. Kanske är det bara kvinnor som tar den här åtalsplikten på allvar? Eller handlar det om att det bara handlar om åtalsplikt när det ”offren” är kvinnor? Problemet med detta åtal och andra vansinnigheter är att det urholkar förtroendet för rättsväsendet.

Vi har fall där man från polisen lägger ner anmälningarna direkt då det är för tidskrävande/jobbigt/dyrt att utreda. Vilket leder till att förtroendet för polisen går ner.

Och sedan har vi då åklagare som väljer att åtala efter någon sort logik som för mig är omöjlig att förstå mig på. Åtalsplikt verkar vara trevligt att gömma sig bakom – men som man ser ibland så verkar det inte fungera som det var tänkt. Och förtroendet från allmänheten dalar sakta ner.

Och har man väl ett brott, man har bevisat det hela och man kommer till själva dömandet – då kommer nästa känsla av overklighet när man ser vad domsluten kan bli. Är folk lika inför lagen funderade jag en gång över då jag läste om en 18-åring som dömdes till ett straff lägre än minimistraffet för sex med en 12-åring.

Nu vet jag att man från media gärna hjälper till att försöka skapa opinion mot domstolar genom skeva rapporteringar och därmed bidrar till att skapa förakt, men det är en annan fråga för mig. Jag vill minnas att jag läst någonstans att det var stor skillnad i resultat mellan hur tingsrätt och hovrätt dömer vilket för mig skapar en känsla av att det är ett lotteri när man hamnar i rättsväsendets klor.

Både som offer för ett faktiskt brott – och offer för någon som anmäler dig för att jävlas eller hämnas så finns det tillräckligt mycket brister i Sveriges rättsystem för att skapa oro. Och detta är något man behöver ta itu med snarast.

Men tillbaka till det aktuella fallet. Vi pratar om en människa av kött och blod som nu har dragits genom rätten. En familjefar vad jag förstår som nu har varit i rätten – anklagad för sexuellt ofredande. Vad gör det med en person? Med familjen?

Jag är en person som går näck. Inte så att jag någonsin skulle gå ute naken så att nudist har aldrig varit något som lockat mig. Men jag förstår helt deras tankar på nakenhet. För mig är det oftare sexigare med någon påklädd än naken. Visst kan man med rätt pose få fram sensualitet. Men rent nakna människor är inte sexiga. Visst kan jag tycka det kan vara obehaglig. Någon som minns Naken-Janne eller vad han hette från någon såpa way back? Han som sprang omkring naken överallt. Det skulle jag inte uppskatta. Jag skulle inte vara på samma ställe som honom, och han skulle inte släppas in hos mig. En naken rumpa i soffan eller köksstolarna. Känns inte så fräscht.

Men att gå runt i hemmet på kvällen och natten när man hämtar vatten eller något annat, ser jag inte som något problem. Och visst ibland tänder jag också lampan och hoppas att grannarna inte råkar finnas i köket och råkar kasta en blick snett uppåt då de då kanske skulle se mig. Själv har vi full sikt in i deras hus då det är lättare att se upp. Men av artighet så tittar vi sällan in. Det hör liksom till god ton för mig. Så är de nakna någon gång så har jag missat det. Och skulle de vara nakna så skulle jag hellre titta bort än börja filma dem för att vara ärligt. Grannarna nakna hör liksom inte riktigt till det jag vill se – lika lite som jag tror att min nakna kropp är något folk drömmer om heller.

Så är det ett problem om man onanerar i fönstret eller duschen? Men för jösse namn, kolla bort. Du har ett eget val vad du tittar på. Och hemmet måste få vara en fristad där du kan vara dig själv utan att oroa dig för vad andra tycker. Får du inte vara dig själv när du är hemma – när får du nånsin vara det?

Nåvä andra som skrivit om detta fall är Oisín Cantwell och Maukonen.

Lite idrottsflundreringar

Jag hatade idrott när jag gick i skolan. I mitt tycke var det bara bollspel som man lade vikt vid, och mitt bollsinne var ungefär lika katastrofal som min sångröst. Och skidåkning lärde jag mig hata på mellanstadiet och har liksom inte riktigt ändrat uppfattning ännu. På lågstadiet och barngympan så körde man barr och det gillade jag. Och jag gillade också balett som jag dansade på fritiden. Men det blev mindre och mindre av det jag gillade och istället så blev det Volleyboll och fotboll mm. Det var väl bara Spökboll som jag gillade.

Jag tror att ett problem för mig med bollsporter var att man var ett team och folk var då beroende av hur väl jag presterade. Och vetskapen om att jag sög ledde då till att jag blev än sämre. En ond spiral.

På högstadiet så började andra problem påverka. Jag var tidigt utvecklad och hade hyfsad byst. Inte roligt på gympan. Sport-bh var inte ett begrepp jag kände till. Så förutom att jag inte kunde träffa/fånga en boll så var jag också pinsamt medveten om att det blev en massa gung när jag sprang och jag förutsatte att alla andra kollade på mig.

Nåväl. Jag överlevde gympan/idrotten under skoltiden. Och efter skolan så gick jag snabbt upp i vikt. Det fanns väl många anledningar till detta, men jag misstänker att inte ha något tvingande rörelse kan ha påverkat.

Många år senare så började jag träna tyvärr har det blivit lite till och från (och sen barn nummer två fram till hjärntumör diagnosen mer från). Jag har tränat på Friskis & Svettis, Sats och lokala gym. Jag gillar variation och har testat olika sorters pass (Box, step, yoga, pilates, core, spin mm). Jag har i flera omgångar sprungit – dels ute, och dels på löpband. Träning har istället för tvång blivit lustfyllt och efter förra årets stress var det min räddning på många sätt.

När jag väl har kommit igång så är det lätt att motivera mig att fortsätta – tills någon sjukdom eller skada sätter käppar i hjulen – men det där första steget är det svåraste. Att komma igång. Det finns så många utmaningar. Det finns inte tid är väl den vanligaste. Men det finns även andra. När jag ser mig själv i spegeln och ser den otränade människan. När jag hör flåset efter en trappa. Hur kan jag gå¨på ett gym? Vad kommer de andra tänka? OCh den där mentala biten är svår att komma över.

Att köra löpning ute så folk ser mig, vad kommer de tänka? Kommer de reflektera över hur långsamt jag springer, hur jag rör mig? Jag har själv ibland hajat till på folk som springer och kanske lett lite. Tänk om folk gör detsamma om mig?

I dag bryr jag mig inte längre om hur jag ser ut när jag tränar. Jag lever i min egen värld då. Jag inser att även om folk kanske skrattar åt mig där och då så kommer de troligen inte ligga vaken på natten eller roa omgivningen några veckor och berätta om den här random människan de såg som såg så märklig ut. Men just den här känslan gör att jag blir väldigt obehaglig berörd när jag läser LaMottes berättelse om pensionärer på gymmet.

Framför mitt ansikte hovrade vita, platta gubbrumpor. Den fryntliga herren med skåpet bredvid skämdes inte när han oblygt drog ner kalsongerna och blottade sin 70-talsfriserade framdel. Där satt jag med ansiktet fem centimeter ifrån en pensionärs underliv som, i mångt och mycket, påminde om en förvildad ölandstok.
/../
Gymmets femton löpband var ockuperade av människor i övermogen ålder. Även motionscyklarna och roddmaskinerna var intagna av herrar och damer med sportsockar för långt uppdragna på benen och t-shirts med texten ”veteran – såklart”.
/../
Tålmodigt ställde jag mig och väntade. Eftersom damen hade alldeles för lite vikter på så tog det en evig tid. Man ska för fan inte köra 50 repetitioner per set, tänkte jag och började allt mer frusta inombords.

På något sätt funderar jag på vad personen bredvid mig skulle skriva i sitt inlägg…*rys*

Ser förresten att på temat idrott att Lisa Magnusson har skrivit en krönika om det här med sport. Känns som hon skrivit väldigt mycket av det jag skulle kunna skrivit när jag var sisådär 16. Och jag har själv ingenting till övers för sport på TV och tidningar kan jag erkänna. Jag kan le lite roat åt folk som tar sporter på blodigt allvar. Jag kan störa mig på att min TV kväll plötsligt ändras för att det är nån EM, VM eller något OS plötsligt. Men jag är inte längre sexton. Även om jag inte delar intresset för sport så respekterar jag att andra gör det. Och den här respekten för andra saknar jag i texten. Även om hon då förklarar att, visst så är det bra att man har intresse. Men varför ska det ta sån plats – typ. Men sen kommer då detta…

När jag hör de vilsna hjordarna av fulla fotbollsmän bröla förbi utanför så kommer jag att tänka på ett fantastiskt gammalt YouTube-klipp som handlar om några män som försöker finna sin inre urvilde genom att springa runt i en skog och dansa och skrikande dra upp småträd med rötterna och annat i den stilen. De ölbröliga fotbollsmännen påminner mycket om urvildemännen. Förmodligen skulle de vara mycket lyckligare ute i skogen. Ja, jag tror det.

Och i vanlig ordning så är det bara ”män” som protesterar. Att även kvinnor reagerar struntar man i I Lisas värld är det män som intresserar sig för sport. Hur kommer det sig att feminister är de mest könskonservativa idag??

@efterskimret jag menade inte att utesluta någon, dock att nämna hur mycket mer löjligt jag upplevde att män agerade.—
Lisbeth Milf (@lismilf) April 18, 2013

Nej, jag gillar inte sport. Inte min man heller så vi har aldrig igång TV på dessa sändningar. Enligt uppgift så skulle dock vår son ha gillat någon sorts hockeymatch som han såg när han sov över hos en släkting. Det var då han, mamman i familjen och dottern som satt och tittade. Jag tror även den familjen skulle tycka det var lite fördomsfullt och irritera sig över Lisas text.

Tankar kring killar och läsning

Man kan tydligen forska på allt och dra väldigt många slutsatser av detta. För många, många år sedan såg jag ett löp där man påtalade att det fanns större risk för bröstcancer om man sov med bygelbh på nätter. Jag läste inte mer än just löpet och har inte hört något mer om det sedan dess, men jag minns min förundran. Hur många människor sover med en bygelbh? Kan det verkligen vara bekvämt? Och kan det verkligen finnas tillräckligt många som gör det som medverkar i en undersökning så att man kan dra denna slutsats från det?

Just där och då väcktes väl min tvekan på hur mycket man kan lita på larmrapporter. Och sen dess har jag sett flera larmrapporter som tidningarna plockat upp som då har blivit motbevisade av bloggare som faktiskt läst rapporterna. För tydligen behöver inte rubrikerna alls ha något stöd i vad som faktiskt står där.

Nåväl. Nu har man återigen kommit fram till att det är ”manligheten” som ställer till det för killar i skolan. Det är ”omanligt” att läsa och därför läser man inte. En ny vinkling på det här med ”antipluggkulturen” för pojkar.

Det finns många som skrivit om detta redan som man kan läsa som tar upp en del av mina invändningar, bland annat Ekvalist, Susanna Varis, En stilla undran, Tysta tankar.

Själv kan jag bara ge mina subjektiva tankar och erfarenheter. Jag är en bokslukare. Jag älskar att läsa. Det har jag alltid gjort. Jag började läsa tidigt, runt 4-5 år. När jag fyllde 6 så började jag få Vitnos böcker. Sedan fortsatte jag med arndra hästböcker. Pirkko, Svarta Hingsten. Jag läste Anne på Grönkulla, Kulla Gulla, Kitty, 5 gänget och andra Enid Blyton böcker.

Jag lärde mig att hänga täcket över lampan i rummet så jag kunde läsa större delen av natten. Jag lärde mig också att läsa fort. Jag var i särklass snabbast läsande i klassen, och på läsförståelse så låg jag också väldigt högt (dock inte bäst!). Under 80-talet så fann jag Sagan om Isfolket. Jag, syster och mor läste dem tillsammans. I slutet var det jag som köpte böckerna så fort de kom ut. Så läste jag ut dem direkt. Sen läste jag om den igen direkt och njöt av varje ord.

Jag träffade sedan min man. Han ansåg sig vara en storläsare med på den tiden. Men för honom var det väl kanske en-två böcker i månaden.

När barnen var små tappade jag lite av tiden att läsa men nu har jag tagit igen det igen med råge.

För min man har körkort varit lika med frihet. För mig tror jag att läsförmågan är den största friheten. Den öppnar dörrar till så många världar. Jag älskar fantasy, deckare, romantik. Jag är kanske inte så förtjust i skräck då jag inte vill ha mardrömmar av det jag läser så Dean Koontz och Stephen King har jag snabbt skippat. Det är drama. Spänning. Böcker som får mig att skratta – och ibland gråta.

Så efter att ha den känslan för läsning så är det en stor förvåning för mig att min äldste son inte är så intresserad av att läsa, själv. Han höll tidigt på att ”lösa koden” som man säger, men det verkade inte riktigt lossa förrän han faktiskt började i skolan. Och det visade sig att ett av problemen för honom var just det här med att vi läser för honom. Han var rädd att vi skulle sluta läsa för honom när han väl kunde läsa själv. Vi har lugnat honom på den punkten så det är fortfarande kvällsläsning för honom (och om vi nu ska prata ”manlighet” så undrar jag om det skulle ses som ”manligare” att nattas av mamma än att läsa själv?)

På skolan berömmer de honom för hur bra han läser men hemma så blir det inte så mycket. Jag har köpt ett antal kokböcker för barn som han gärna läser, och han kan också ge sig på lillebrors Kråke böcker. Så han läser så smått i alla fall. Dock inte alls den mängd som jag skulle ha väntat mig eftersom vi trots allt delar DNA.

Att läsa kapitelböcker själv – inte intressant.

Eftersom min man inte kan läsa så bra sen hjärntumören så är det jag som läser varje kväll. Något jag har ärvt från min mor är oförmågan att ligga och läsa högt i sängen. Jag kommer så väl ihåg läxförhören där mamma somnade. Och många kvällar ligger sonen och knuffar till mig för att få mig att vakna till. Och jag kommer ihåg att det var just en sådan händelse som fick mig att börja läsa själv. Liggande bredvid farfar som stakade sig och knappt kunde ta sig igenom boken.

Så vi har tagit oss igenom Percy Jackson, Alex Rider, Harry Potter, Trolldomens tre skrifter, Svarta Hingsten och andra böcker. Han älskar att lyssna på dem, och ser framemot nästa bok. Varje kväll är han besviken och vill ha ett kapitel till. Jag försöker fresta med att han kan läsa vidare själv. Men icke. Kanske har det att göra med att han ofta frågar om ord. Att han vill veta vad svårare saker betyder. Själv så förstod jag oftast av sammanhanget. Vilket gav mig ett rikt ordförråd – men ibland, kan jag ha missförstått vad ordet betydde kapitalt.

Men nu håller jag då på att läsa för min yngre son och märker en stor skillnad i hur han tar emot när jag läser. I varje bok identifierar han sig med personerna. Han ”är” alltid någon där. Och jag känner plötsligt igen mig själv i detta. Hur jag är med i berättelsen. Hur jag tänker ihop en bakgrund till historien, eller fortsättning själv.

Min pojkkusin M läste också Sagan om Isfolket och jag minns hur vi byggde med hans lego och var olika personerna. Även M var precis som mig bokälskare.

I dag får jag låna en massa böcker av en kollega som köper en massa fantasy. Jag har funnit en massa nya böcker och författare genom honom. Vi stod och pratade och jämförde hur man läste. En annan kollega berättade att hon inte läste så mycket. Och de saker hon läste skulle då vara trovärdiga. Blev det övernaturligt eller något sådant, så lade hon bara bort boken (”Jaha, nu börjar de trolla också?! *suck*) . Hennes son var på samma sätt. Han tyckte mer om att läsa fakta och se på Discovery. Dottern däremot gillade till exempel Twilight (sas med illa dolt förakt…)

Och det där är väl min känsla. Att man kan vara olika i det man vill ha. Kanske är det så att det är fler killar/män som gillar att läsa det trovärdiga. Faktaböckerna. Och om man inte är intresserad av att läsa det som läggs framför en – då är det upp till den som ska fånga intresset att motivera intresset, eller hitta alternativa saker att läsa. Inte skylla på killarna för egna misslyckande.

Men något jag minns från skolan var när vi fick böcker att läsa där vi skulle läsa ett kapitel i veckan. Och det uppskattades inte om man läste snabbare. Dessa böcker ogillade jag starkt. Det var bland annat Robinson Crusoe. Att tvingas läsa något på en viss tid fungerade inte alls för mig. Och jag undrar hur folk som redan från början inte är så intresserad av läsning påverkas?

Blandade tankar kring föräldraskap och bonusföräldrar och barn

För ganska lång tid sedan så skrev jag ett inlägg under affekt som blev en oväntat fortsättning på detta inlägg om andras barn. Det är alltså lite tankar runt det här med föräldrar – och vad dessa gör med sina barn. Nu när jag har haft några år att följa olika barn.

Så vi har två familjer som jag har reagerat på på olika sätt. Jag har följt dem ett par år nu. Vi har kvinnan med 3 barn som flyttat hem till sin pappa då i en femma. Förutom de fyra barnen så finns det ofta karlar som verkar bo där periodvis. Tänker lite ibland på det här hånfulla uttrycket ”det är mer troligt att man träffas av blixten än att man får en ny karl när man blivit över 40 år”. Verkar inte vara några problem för henne i alla fall. Tror visserligen inte hon är över 40, men på något sätt kan jag väl inte tro att man känner det som den bästa lösningen att flytta hem till någons pappa – och när det dessutom finns tre barn som är ganska vilda kan jag väl vara lite förvånad.

Men alla dessa män som kommit och gått, där man kan ha sett någon under längre och kortare tider (veckor, månader?) så funderar jag på det här med ”bonusförälder”. Skulle någon av dessa män kännas som förälder åt barnen? Torbjörn Jerlerup skrev ett väldigt bra inlägg om det här med synen på bonusförälder – och efterfrågade rättigheter till dem. Men som @Flyingmartin noterade så var han inte riktigt tydlig med VAD det skulle vara för rättigheter. Och jag tänker på vissa av dessa män som jag sett stå uppe på balkongen och ointresserat iakttagit barnen. Själv kanske jag är intresserad av mer ”skyldigheter” att åtminstone bry sig på något sätt.

Samtidigt har jag följt Zmilla en hel del. Som i många år varit en viktig del av familjen och verkligen försökt vara en bonusförälder – men inte fått egentligen. Man har inget att säga till om när man inte är förälder. Vi efterfrågar att ”samhället” ska säga ifrån och hjälpa folk, att förskolan och skolan ska ta ansvar för barn. Men en bonusförälder ska förstå sin gräns. De är inte föräldrar. och alla bonusföräldrar dras över en kam.

Barnen har också en pappa enligt uppgift. Och där är de ofta på helgerna. Men enligt ryktet så har mamman ofta varit tvungna att hämta dem då pappan ”inte klarar av dem”. En av killarna fick fysiskt hållas tillbaka när han tänkte flyga på en granne som han lovade han skulle döda. Grannen var närmare 40 och vältränad – killen var väl då runt 9. Och jag tänker på den allvarsamme, trevlige pojken som för ett par år sedan berättade utförligt om sin semester.

Det är så sorgligt att se hur barnen konsekvent tappar chansen. Av någon okänd anledning så bytte man tydligen skola för dem vid jul. Och den yngste som gick i ettan och man äntligen lyckats få att fungera i gruppen i klassen rycks mot sin vilja ut och hamnar i en ny klass. Och klassens föräldrar blir helt chockade när de får in en kille som är våldsam och slår de andra, och folk blir rådslösa.

Och jag känner med barnen. Och jag blir så ledsen över att de inte får någon chans. Jag ser hur de är på väg åt skogen – men vet ej vad man kan göra för att hindra färden. Tänker lite på Prussiluskan i Pippi som man skrattade åt som liten. Hon som försökte hjälpa Pippi. Som försökte få henne att gå i skolan. Kanske inte på det mest pedagogiska sättet visserligen – men ändå. Hon såg ett barn som övergivits av sina föräldrar och försökte göra sitt bästa för att hjälpa henne. Men frågan är hur man ska hjälpa barnen. Vad finns det för alternativ?

Förutom dessa barn så fanns då den andra killen. Han som då misshandlade min son. Det hände verkligen ingenting i det fallet på ett tag. Han hälsade på mig, mycket artigt, och sprang och gömde sig när han såg min man. Men jag märkte en skillnad. Han kändes genuint artig och trevlig och det kändes verkligen som att händelsen satt spår. Han kom inte hem till oss och vi fick aldrig någon formell ursäkt. Men hans agerande visade ånger och det gjorde stor skillnad. När äldre sonen skulle ha sommaravslutning förra året i ettan och vi stod och väntade så sprang den yngre runt och lekte. Jag försökte hålla koll på honom (vilket kan vara i det närmaste omöjligt ibland) och plötsligt försvann han. När jag äntligen lyckades lokalisera honom så blev han gungad av denna kille.

Den äldre sonen har då gått på dans och i år så visade det sig att de hamnat i samma grupp. Lite pinsamt att första gången springa på mamman sen jag var och berättade om händelsen. Vanligtvis kan jag vara rak och säga saker och ting, men just i det här fallet kändes det svårt att ”rensa luften”. Men vi har klarat det rätt bra att diskutera menlösheter. Men jag har trots allt ändrat uppfattning om killens chanser. Jag känner att han faktiskt har lärt sig saker och jag är mer hoppfull för hans framtid än jag var förr. Men jag minns hur jag reagerade på hans bonuspappa som tog med honom till oss – men som han inte alls lyssnade till. Om jag förstod saken rätt var bonuspappan pappa till lillebrodern då. Men om jag skulle tolka det hela rätt nu så finns det en annan man i bilden nu. Och återigen förstår jag då varför man kanske inte vill ge för mycket av sig själv varken som barn eller som vuxen om man kanske är osäker på hur länge det ska hålla. Om man tillbringar år tillsamman med ett barn, ser det växa upp, och sedan plötsligt ska man vara en främling? Och samma som ett barn, någon har varit där länge, varit med överallt, och sedan så ska denna person vara en främling för dem? Om det har hänt en, två gånger – hur mycket kommer de känna för att investera känslor i näste person?

Tänker på mina barns bonus farfar. De älskar sin farfar, men de känner trots allt J mer. Han har varit barnvakt åt dem någon gång. Somrarna har tillbringats i hans stuga tillsammans med honom och deras farmor. De har varit ute och fiskat med honom. Han har hjälpt dem snickra och annat. Tänker ibland på om det skulle bli slut mellan honom och barnens farmor. Skulle vi då förväntas bryta banden för barnen? Aldrig besöka honom igen? Å andra sidan finns det många som faktiskt har kontakt med sina bonusbarn – så jag tror att bryr man sig, så löser väl det sig det med. Även utan rättigheter.

Att kämpa för rätten att vara far

Etiketter

faderskap, vårdnadstvist

För flera år sen fastnade jag för en mans berättelse om hur hans dotter tagits ifrån honom och sedan dess har jag följt hans kamp. Eftersom barnet varit i samma ålder som min äldste son så har jag ibland reflekterat på hans utveckling under denna tid – och funderat på tanken, tänk att inte få vara med om detta. Hur skulle man klara det? Från dagis till förskoleklass. Börja läsa. Läxorna. Tankarna som blir allt större. Funderingar mellan himmel och jord.

Det händer mycket under dessa år. Jag kan vara tacksam att vi båda finns här hos dem. En självklarhet för oss – men inte för alla. Jag har velat tänka att detta att bli av med barnen, att inte få vara en del i deras liv är enstaka händelser men insett att det tyvärr inte är så. Tyvärr finns det föräldrar som stänger ute den andra föräldern. Och även om den utestängda föräldern lider mycket så blir de stora förlorarna barnet eller barnen. Precis som i de fall då en förälder faktiskt inte är intresserad av att vara förälder – vilket också inträffar.

Varför kan det vara så? Vad är det för samhället där detta tillåts. När vi inser hur dåligt barnen mår, och vilken dålig start de får när man ser på undersökningar?  Jag förstår det inte.

Denna helg har jag då läst om en far som fått nog av kampen, som varit beredd att göra slut på sig själv. Tack och lov verkade han räddats eller kommit på andra tankar men det blev väldigt verkligt att läsa om det. Att sätta sig själv in i situationen att inte få vara en del av sina barns uppväxt. Det gör ont att tänka sig det. Hur skulle man själv klara det?

Ja, det finns olika sätt. Denna påskhelg har jag också följt en annan mans kamp för sitt barn. Jag kan väl erkänna att sympatin jag från början kände har ändrats till frustration. En önskan att bara ta tag i honom och få honom att inse att hans agerande inte hjälper. Flera har följt honom och försökt komma med råd – men han slår tillbaka. Som ett vilt djur så hånar han alla som vågar försöka få honom att förstå hur illa hans kommentarer är – och hur detta kan skada både honom i framtiden, och i förlängningen barnet.

Men han vägrar inse detta utan hävdar med bestämdhet att han fått rätt i tingsrätten. Själv blev jag luttrat i och med att jag följt Daddys blogg och kan konstatera att det spelar inte så stor roll vad tingsrätten säger i just dessa fall. Och hans ranting på twitter kommer bara ge hans ex ammunition för framtiden. Hon kan ta många av tweetsen och peka på dem och säga – titta, vilket hat. Är denna människa lämplig som förälder? Men det finns så många andra tweets där i mitten som visar hur han blöder.

Rantsen börjar den 27 mars och dessa kommer då under tre dagar när jag gått igenom en del av flödet.

Tingsrätten har beslutat att min son ska återförenas med far imorgon 10.00. Modern har ännu ej återkopplat. VAR ÄR MIN SON?! Retweeta gärna.

Trodde polisbil till psykiatrisk tvångsvård var vägs ände. Men tydligen ska mitt livs helvete fortsätta. Sociala tillåter barnmisshandel.

Att förneka ett barn rätten till sin far är barnmisshandel. Sen oktober 2012 har min son umgåtts med mig 3-4 timmar.

Är nykter och drogfri, promenerar 1 mil om dagen, äter bra, men var i ett mentalt helvete så länge att hjärnan brann till sist. Livsfara.

Livsfara för en sons far! Eftersom myndigheter låter en moraliskt efterbliven människa härja helt utan hämningar, utan konsekvenser. FY FAN!

Den mest vedervärdiga och elaka människa jag känner till, MB, har egenmäktigt bestämt att inte lämna ifrån sig vår son till mig.

Detta trots att det finns ett Tingsrättsbeslut om att sonen ska återförenas med sin far imorgon 10.00. Varken polis eller sociala ingriper.

Son har umgåtts med far 3-4 timmar sen oktober 2012. Hur kan samhället tillåta detta? M hävdar, igen, att jag är ”psykiskt sjuk”.

I realiteteten är Tingsrättsbeslutet helt meningslöst. I realiteten är MB tillåten att fara fram som den vidriga häxa hon är.

Alltså, det ska mycket till innan jag kallar annan människa ”vedervärdig” och ”vidrig”, men när nån beter sig riktigt illa riktigt länge…

MB Jag ber, sluta. Jag har ingen livslust kvar. Allt är trist, eftersom du försvårar/omöjliggör umgänge mellan sonen och mig.
MB Tänker att du måste vara människa. Jag har aldrig knäat inför livet som jag gör nu. Nykter, drogfri är jag ändå helt slut.

Inte säkert att jag orkar. Återgen blev tillvaron så vidrig att jag far in i nån slags förnekelsebubbla: jag är inte far, jag har ingen son.

Dagen efter då sonen inte dykt upp – som väntat.

Min son har umgåtts med far 3-4 timmar sen oktober 2012, men aldrig ensam med far. Hur länge till ska denna barnmisshandel få fortsätta?

Jag är far till en son och han har inte haft ordentligt umgänge med mig på ett halvår. Jag håller på att gå sönder här. Jag kan dö av detta.

Jag hade köpt mat, vikt ihop hans nya fina kläder, fixat en ny fin säng. Nu sitter jag här ensam vid datorn. MB är ett geni.

Ingen depression far omkring i min hjärna längre. Läkarna på St Göran sa att min kollaps till 100% berodde på denna djävulska vårdnadstvist.

”Under påsken 2013 ska x ha rätt till umgänge med JI från skärtorsdag kl 10.00 till dag efter annadag påsk kl 10.00″

Oskyldiga lilla son. Det får inte vara så här. Lagen måste ingripa nu. Barnets mor bryter ju mot den. Jag är så orolig, så förtvivlad. Nåd.

Men det finns då folk som stöder hans ex – och honom. Och han far genast ut på sätt som jag faktiskt inte sett maken till. Plötsligt ser jag det här näthatet jag hör om men egentligen inte sett. Och detta från en känd person under sitt eget namn.

Ännu en normalbegåvad pojk som stöttar M. RT ‏@H MB Låt folk tro vad de vill! Det är i slutändan deras förlust!

Här är hon! Twitters sämsta mamma —> @A.

Twittrare som stöttar MB i hennes kriminalitet – har ett lättare förståndshandikapp. Läsa dessa tweets är som att besöka Skansen

Dumjävlarna bestämmer. Jag är mer intelligent än dumjävlarna. Och jag beter mig inte kriminellt. Men det är MB som bestämmer.

Vet? Ej knullat din fitta. RT @L @A MB Stå på dig Marie. Skydda barnet från J. Jag vet.

Vidriga kärringar. Tre stycken. Att dom får leva.

@L Snälla, kan du inte bara dö? Ta en åtta blåsyra, ditt liv är ändå helt meningslöst. DÖ! NU!

Nu ska jag kolla om den där vedervärdiga fläskfittan @A är igång även idag och stöttar M i hennes umgängessabotage.

Hoppas att en långtradare krossar @p:s kropp idag, hoppas hennes skalle krossas mot asfalten så hjärnsubstansen sprutar. The End.

Undrar om det är fler dumma jävla brudar som tänker peppa sociopaten MB idag. Jag sitter redo här. Redo att mörda dom jävla asen.

Så här @A: Du är vidrigast hittills. Ser jag dig twittra till M igen, så ska jag aktivt gå in för att förstöra ditt liv.

Du förstår,jag är rätt skicklig när det kommer till karaktärsmord. Fråga MB föräldrar. Ligg lågt, äckelfitta.
Jo, jag tycker att det är rimligt att önska livet ur @p. Känslokalla kräk som hon gör ingen nytta i vårt land.

Bara det att det räcker inte med att man stöder MB för att förtjäna hat – utan även de som ber honom lugna ner sig får finna sig i hån och hat.

Ännu en funktionshindrad med facit. RT ‏@B dessa föräldrabråk, förödande för alla inblandade, inte minst barnen.

@B Kan du inte läsa? Jag skrev att du är funktionshindrad. Alltså, du är en mjukglass, ett trollmongomiffo utan framtid.

- @ap Hur? @B har samma människovärde som du, men eftersom han är efterbliven kanske han ska bada varmbalja istället.

(@ap ifrågasätter användande av efterbliven/funktionshindrat som skällsord, då han har en son som faktiskt har handikapp)

Äh, håll käften med din son! Blanda inte in honom i det här. Han är oskyldig. Eländiga futtiga människa.

Oj, blev det jobbigt nu när jag avslöjade din narcissism, att du ger blanka fan i ungen din, bara du får tajja loss med tweets.

Min son är inte hos mig, ditt känslokalla kräk. Jag hoppas att du dör snart.

(till @ap på svaret: ”Hahaha! Look who’s talking.”)

Till någon som ifrågasätter hans lämplighet att ta hand om barn efter ovan:

Gymnasielärarinna. Mor till söner. Förklara dig, vedervärdiga manshatande jävla stinkfitta, som skriver så empatilöst till mig.

VAD säger jag så tydligt själv? Att din nuna är den fulaste äckligaste jag nånsin sett poppa upp här på Twitter? Jo, så är det ju.

Angående att ta sitt hat någon annanstans:

Nä, jag ger det till dig meningslösa PK-padda.

Men det fortsätter att spy ut till alla som skriver något till honom…

Om du inte bryr dig, håll käften då! Hur många efterblivna människor hänger här på Twitter egentligen? H Hjärndöd. Idiot.

@C Det där var det äckligaste sjävgoda jag läst här på Twitter. Någonsin. Är du pedofil?

Här! En pedofil. Han bor i Riyadh och våldtar småpojkar. Stoppa honom! —> @C

Föredöme? Okej. Själv är jag nöjd med att vara far till min son. Men jobba vidare på din image du.

Dumma jävla brud. Du fortsätter. ”förstå att du bara gör saken värre för dig själv”? Har du facit? Är du Gud? Nä. Du är idiot.

Din dumma fan. Jag tvålar tilll VUXNA MÄNNISKOR som borde veta bättre. Är du hjärnskadad? As.

”Du verkar inte må bra”. KLART JAG MÅR FÖR JÄVLIGT! Samhället tillåter misshandel av min son. Gå och häng dig, idiot

”kära hjärtat” Du är inte snäll och du är inte läkare. Dö i en våldsam bilolycka ikväll, snälla.

Nu var du lite kul, P. Snart så, får du knulla med kvinna. Känna den där härliga friktionen mellan penis och slidvägg.

Herregud, jag ser på bilden att du är en vuxen kvinna. Min son är drygt ett år. Gå och häng dig, vidriga jävla subba

Men mitt i hatet så kommer de kommentarer som skär mig i hjärtan ändå. Det som får mig att blöda för honom. När en person tycker att han ska komma dit in person och kalla folk idioter till deras ansikte istället för att vara tuff bakom tangentbordet.

Tuff? Du är inte så smart va? Jag är förtvivlad så att hjärtat kan explodera. Jag upplever mitt livs helvete. Samhället ser på.

Självklart så har folk noterat att han gett sig på kvinnor med ord som fitta – och kvinnohat ropas det från vissa håll. Att han också har önskat livet av män och kallat dem för hjärndöda och pedofiler är i vanlig ordning oväsentlig för dessa.

När jag läser igenom hans rants nu så undrar jag lite om det är en önskan att någon ska komma och göra något med honom? Att det är ett rop på hjälp känns rätt självklart, även för en amatörpsykolog som mig.

Och jag hittar också tweets som pekar på detta…

Är det inte läge för en stilig martyrdöd i Sverige? En vuxen man som dör helt åt helvete: jag. Kom med pistolen, pojkar. Skjut mig i pannan.

Jag vet inte vad man ska göra. Samhället sviker barnen, ja. Men hur ska personerna som dömer veta vad som är sanningen? Litar alla alltid på att rätten har rätt? Att en frikänd person är oskyldig – och inte friats på grund av brist på bevis?

Och tar man då bara några av tweetsen och visar folk – ja, jag tror inte alla kommer känna att det är en stabil person som kan ta hand om ett barn. Å andra sidan så när man ser helheten så inser man hur pressen har knäckt honom. Men kommer verkligen folk orka gå igenom helheten? Eller döma honom för att han önskar livet ur folk till höger och vänster?

Uppdaterat 2/4

Har själv inte sett dessa – men kanske kan detta vara en hjälp för mig att förstå hans agerande just nu. Känns som barnet blev hans ankare – och just nu är det fritt fall ner i avgrunden igen.

Lite mer reflektioner om rasism och fördomar

Jag läser om Niklas Derouches upplevelse och lider med honom. Men ska vi vända på det? Ska vi döma alla svenskar efter en del idioter?

I så fall tar jag min historia. Jag har skrivit om det en gång tidigare. Om att min pappa tog upp liftare ofta på sina turer. Ofta tog han med dem hem till oss. Vi har haft folk från Australien, Finland, Tyskland och andra länder som bott över och bjudits på middag. Tills han fick tag i en man från Tunisien. Mycket trevlig man och berättade om sitt land på kvällen. Men han var lite för översvallande så mamma var mycket tydlig att pappa skulle ta med honom hemifrån på morgonen. Vilket han gjorde. Men det dröjde inte länge förrän han kom tillbaka.

Han kom in till mig när jag klädde på mig. Jag minns fortfarande den här känslan av skam då jag fått en korsett och stod och provade den och speglade mig. Det var mycket obehagligt att då få en man som stod och tittade på mig då. Min mor lyckades i alla fall fösa iväg honom från vårt hem. Det var inte förrän efteråt vi fick veta att han stått och onanerat framför min 6-åriga lillasysters säng.

Jag erkänner att denna händelse har satt sina spår i en viss reservation att vara ensam med folk jag inte känner från andra kulturer. Å andra sidan har jag aldrig sett detta som något typiskt för tunisier – utan såg denna sjuka individ som representant för sig själv. Min äldre syster har inte haft samma rädsla. Så hon umgicks med en kille för länge sedan som vi träffade vid ett besök i Stockholm. De brevväxlade och nästa gång så spenderade hon dagen med honom. Vänskapen dog väl ut när han bad henne gifta sig med honom när han var på väg att utvisas. Vet inte vad som hände med honom senare.

Ibland blev jag frustrerad över min systers tilltro till folk. Killen var trevlig och det hände ingenting när de umgicks utan allt gick mycket kyskt till. Lite värre var det väl för syster när hon var i Frankrike på en fest. Hon gick ut för att få luft och pratade en del med en killkompis av arabiskt ursprung. Trots att syster var tillsammans med en kompis med honom så tyckte han att det var en bra idé med sex. Syster var inte med på noterna, så han försökte då med våld. Hon klarade sig ifrån detta med blotta förskräckelsen. Och det dröjde många år innan hon berättade det för sin nojjiga lillasyster förövrigt. Men nästa gång så var hon mer försiktig hon med.

I början av 90-talet kom det många invandrare till vår bygd och jag minns hur många försökte vara trevliga och prata med oss svenskar. Men jag är en försiktig person och kan tycka det är obehagligt när främmande människor är för ”på”. Och det är rätt obehagligt när folk säger något till en och sedan ler mot varandra och säger något på ett språk du inte förstår och skrattar. Man kan känna sig väldigt utsatt av detta,

Niklas Derouche pratade om Hitler porträtten som fanns i svenska folkhemmen – och det är för mig väldigt främmande – inte någon beskrivning jag känner igen från min släkt. Men kanske var det för att det inte var så politiskt färgade?

Om vi nu ska titta på olika partiers historia så är det väl även detta, så det vore väl här intressant att veta i vilka kretsar Niklas farfar rörde sig i.

1940 Sveriges Kommunistiska Parti stöder Nazitysklands ockupation av Norge och Danmark. (Hitler och Stalin är ännu allierade.) Dagen efter Tysklands invasion av Norge och Danmark skriver partiorganet Ny Dag: ”Det är de små staternas beskyddare England och Frankrike, som med sin flagranta kränkning av Norges suveränitet framkallar detta läge.”

Men bortsett från enstaka händelser jag varit med om eller sett så har jag sett mer nysvenska människor som är som vem som helst. Jag såg kvinnan i en slöja som likt mig väntade på någon annan förstrött petande på sin smart phone medan hennes barn – liksom mina – jämförde Skylander figurer på en affisch och diskuterade vem som var coolast. Uppväxta i två kulturer men ändå så lika.

Jag kommer ihåg när jag bodde i en invandrartät förort. Temporärt var det tänkt, men det blev närmare 10 år. Förutom grannen mittemot och vårt var inget namn svenskt. Mannen mittemot hälsade aldrig på oss. Sällsynt otrevlig människa. I övrigt så var folk väldigt trevliga. Tills man kom till tvättstugan. Och efter att ha varit med om en gemensam tvättstuga så kan jag nästan förstå att det finns viss rasism. Snacka om kulturchock några gånger. Å andra sidan så var det även i tvättstugan vi mest pratade med vår somaliske granne. Halvdöv och amputerat ben efter att ha gått på en mina. Mycket trevlig människa. Tyvärr ledde hans dövhet till att han hade TV på hög volym vilket inte alltid gillades så någon (jag hade mina misstankar) klagade lite då och då på detta till hyresvärden. Och mannen kom ner och bad om ursäkt.

Under dessa 10 år så såg jag en del barn växa upp. Blonda och svarthåriga som lekte tillsammans. Tyvärr var det även under denna tid jag hörde om balkongflickor och mäns som misshandlade sina hustrur. Vi hörde om busschaufförer som misshandlades. Om rån mitt på ljusa dagen när äldre tagit ut pengar i bankomaten.

Om kvinnan som rånades när hon var ute och gick med sitt barn i barnvagn. Vi såg aldrig något – så det var surrealistiskt att läsa om vad som händer i tidningen. Så när vi kommit fram till att vi ville ha barn så flyttade vi därifrån. Det var inte en miljö jag ville ha mina barn växa upp i.

Förutom invandrare så fanns det även sociala lägenheter så det var de sk vita som hade det svårt som bodde där. Det kunde vara missbrukare, folk som var fattiga av olika anledningar, folk som helt enkelt inte klarar sig utan stöd. Området var delat på olika ställen – vi bodde i det ”bra” området där det inte var så mycket problem. I de ”sämre” lekte inte de vita och nysvenskarna tillsammans på samma sätt.

Det var när jag bodde där jag träffade och pratade med en skinhead. Det kändes så märkligt att prata med honom. Han var rätt ung kring 20 och var trevlig och vältalig. Och för honom var det normalt att vissa helger så sprang hans gäng och jagade invandrarna med batonger – och andra helger så var det invandrarna som jagade. Och ibland så kom polisen som ingen gillade. Och jag fick en känsla av att jag levde i West Side Story plötsligt.

Det var bara den enda gången jag träffade killen – och jag undrar lite vad som hände med honom. Det finns så många människor som passerat i revy genom livet som påverkat en.

Men även bland svenskar fanns och finns det utsatta människor. Kommer ihåg ”socialfallet” i hembygden. Paret som hade 10 barn. Mamman jobbade som städerska. Barnen blev en del i ett kollektiv. Man visste ju hur familjen var. Pappan var den enda som bråkade på vår libanesiske granne för att han ”kom och snyltade på hederliga svenskars pengar”.

Jag undrar hur det gått för denna familj. Hur stor chans hade de? De kan inte skylla på rasism, men de var dömda i förtid där de bodde. Deras enda chans var väl att komma därifrån. Å andra sidan – om de hela tiden får reda på att det är samhällets fel, att de tillhör en underklass och inte kan ta sig därifrån – vad finns det för incitament att kämpa? Och kanske var det ifrån den miljön skinheads killen kom? Dömd av alla – och med ett behov att hitta en fiende, någon att straffa för problemen man har?

Jag tänker på Niklas som berättar om sin far som får glåpord på tunnelbanan. Jag undrar om han tänker på glåporden som blir allt vanligare bland lärare. När elever kallar lärare hora, idiot mm. Även andra yrkesgrupper känner av detta. Det är ingenting som man ska behöva acceptera – men kan vi inse att det är idioter – inte några som representerar ”de svenska” – lika lite som invandrargäng som misshandlade

”Vad ska jag vara tacksam för?” undrar Niklas.

Kanske samma sak som jag är tacksam för. Att födas i ett land utan krig. Att födas i ett land med världens bästa föräldraförsäkring i mitt tycke. Att födas i ett land med gratis sjukvård. Att vi kan studera vidare utan att det är ekonomi som ställer till det för att man måste betala för den.

Det finns negativa saker med Sverige ja. Och kanske är sjukvården inte så fantastisk som jag trodde förr. Skolan är på fallrepet och behövs ryckas upp. Men det är ett land där många vill väl. Visst finns det idioter – men vi är människor. Det ligger i vår natur att vara på olika sätt. Men jag tycker inte det är fel att fundera på vad man kan vara tacksam för.

Men ett stort problem i Sverige som jag tycker är någonting som vi tyvärr har lyckats få många som kommer nya till Sverige är en känsla av att det är ”någon annans ansvar”. Man gömmer sig bakom beslut och utredningar och direktiv från offentliga sektorn – och nu är modeordet ”strukturer”. Och man matar folk med hur förfördelade de är i alla sammanhang.

Jag är tydligen förtryckt för att jag är kvinna. I helvete heller, säger jag. Men då läser jag om hur kvinnor som kritiserar feminism bara gör det för att få pluspoäng av männen – eller för att man är rädd att hamna i kylan. WTF?

Och invandrare som försöker protestera mot saker och ting, som försöker se positiva saker om Sverige, de är husnegrer, husslavar, husblattar. Vilka är det som försöker härska och förtrycka – egentligen? Varför är det så fel att försöka göra det bästa av situationen?

Så Jasenco försökte skriva att man ska försöka att inte se allting svart. Och jag håller med. Men det innebär inte att man ska glömma att det finns rasism. Men man kan försöka se rasismen som en mänsklig svaghet. Något som kan finnas hos alla – inte bara vita. Och ibland – så är det inte rasism.

Det kan vara en dålig dag. Ett missförstånd. Eller en rädsla från tidigare erfaranheter. Eller också är det en idiot. Och varför låta en idiot påverka dig och skapa dålig energi? Vill man verkligen tillföra dessa människor som kommer vara borta från en själv när de väl passerat det värdet?

Men om man nu vill att Lasermannen och Peter Mangs ska representera svenskarna – då måste det väl på samma sätt vara representativt för de som misshandlade mannen i Kortedala, eller kvinnan som dödades i Landskrona vid parkeringsbråket, eller de som gruppvåldtog kvinnan på asylboendet? Det vore rätt bra med ett rakt svar på detta.

Läs också: Anybody och kika på Rockis fynd.

Uppdaterat 15:40:

Hittade ett till inlägg på ämnet som jag var beredd att dissa rakt av – men samtidigt ligger det lite i det.

Men vem har de här stereotyperna? Är det SD? Skinnskallarna?Ja. Problemet är att det här inte är hela bilden. De här människorna är rasister. Men det är också du, jag, Jasenko och Jonas. Det är det här som Selimovic inte förstår. Vårt samhälle genomsyras av negativa stereotyper. Vi är alla rasister och sexister. /../

Till exempel så föreställer jag mig en man när jag tänker “läkare”, “filosof” och “geni” och en kvinna när jag föreställer mig “elallergiker”, “miljömupp” och “irrationell”. Jag måste aktivt anstränga mig för att mina sexistiska stereotyper inte ska påverka mitt beteende och mina åsikter. Jag lyckas ibland, men inte alltid. Att vara sexist är inte något jag har valt, det är något jag har lärt mig av att leva i en sexistisk värld.

Samtidigt – är det inte så att man riskerar att tro att alla är rasister och behandlar en på ett speciellt sätt också om man då förutsätter att samhället genomsyrar samhället? Skapar man inte nya stereotyper?

Jag har inga svar vad man ska göra åt detta. Men jag kan inte se att gräva ner sig i bitterhet och göra sig till ett offer i många sammanhang är det bästa för att bli lycklig. Men det är jag det. Kanske är det skönare ibland att hata.

Johan Westerholm skriver också om andra sorters diskriminering som finns i samhället förutom rasism. Tycker Henricos slutsats är lysande:

Nej, jag har haft dålig hörsel sedan jag var 6 år gammal och är faktiskt stolt över mig själv, har ett så pass gott självförtroende och självkänsla att jag blir inte kränkt för jag vet ju att jag inte bara duger utan är skitbra som person.
Jag önskar att alla som känner sig kränkta har eller får den styrkan för i grund och botten är vi människor och som människor har vi ett enormt värde i sig.

Uppdaterat 17:10
Funderat lite mer på det ”sexistiska” samhället. ”Mijömupp” för mig t ex är en man. Läkare är väl idag kvinna mer. Vi skapar stereotyper efter vad vi ser omkring oss och läser. Efter att erfarenheterna breddas kan även stereotyper ändras.

Uppdaterat 1/4

Missa inte Martins svar till Jonas heller. Mycket tänkvärt och bra funderingar på hur Jonas själv sprider fördomar.

När du skriver ”en person som skjuter elva svarthåriga män på sju månader utan att polisen ingriper”, inser du då att du med en liten bisats har fått det att framstå som att polisen är så rasistisk att den sitter och rullar tummarna medan människor skjuts, bara för att de skjutna var lite mörkare? Tror du att det gick till så?
/../
Jag kan inte byta skinn med dig, Jonas, och jag kommer aldrig att kunna dela dina erfarenheter av att ha blivit utsatt för rasism av polisen, av samhället, av någon. Men jag kan försöka förstå. Och jag skulle vilja att du försökte förstå. Låt mig dela med mig av erfarenheter som du inte har. Som erfarenheten av att välja ett hårt och dåligt betalt yrke i princip enbart för att man vill hjälpa människor, och mötas av hot, hån och hat. Eller att åka till en tunnelbanestation för att försöka rädda livet på en självmordskandidat, och då man kommer upp till bilen igen så är den sönderslagen för att den stod parkerad på fel torg. Att gå och bära på ett litet bortsprunget barn som man har hittat och på väg tillbaka till dess oroliga föräldrar höra hur glåporden haglar och se spottloskorna komma. Att en del barn vägrar hälsa på en, att andra barn skriker ”fuck aina” då du är i närheten. Att regelbundet bli kastad sten på när man åker in i vissa områden, att ibland bli träffad. Att veta att en del larm i dessa områden är rena bakhåll. Att höra att samma kollega blivit attackerad igen, träffad igen, att förstå hur utsatt hennes situation måste ha varit då stenarna haglade. Att inse att de kollegor som satt i bilen en sen natt och väntade på låssmed för att ta sig in i en lägenhet där en person befarades vara död hade kunnat invalidiseras av den stora gatsten som plötsligt kastades på deras bil ifrån hög höjd. Att inse att risken är stor att någon faktiskt dör snart i de här bakhållen och attackerna.

Och även Joakim LaMotte skriver bra om hur pratet om rasism i alla sammanhang är kontraproduktivt.

Bästa Internet och mina vänner bloggläsare

Etiketter

Jasenko Selimovic, rasism, twitter

För ett tag sedan så blev hashtaggen #BästaBeatrice populär efter att Jonas Hassen Khemiri skrivit. Och de upplevelser som han beskrivit. Vilket känns som en väldigt jobbig uppväxt. Jag blev lite illa berörd när jag läser hans ensidiga upplevelser av allting som var riktat mot honom. Jag tänker på vår libanesiske granne som körde för fort och stoppades av polisen. Som pratade snabbt på arabiska och fick sina barn och fru att göra samma sak och som då viftades vidare. Faktum var att han pratade utmärkt svenska.

Jag kommer ihåg hur det var att växa upp. Jag kände mig fet och ful. När en kille i klassen kallade mig benrangel så blev jag smickrad – inte förolämpad. Det var inte förrän många år senare jag insåg att jag faktiskt var smal som liten. Jag var bara inte pinnsmal. Men då jag hade den bilden tolkade jag mycket utifrån min självbild. Det som räddade mig från ett svart hål var väl det faktum att jag faktiskt hade en viss självironi och självdistans.

Det pratas mycket om folk som stoppas i tullen på grund av sitt utseende. Men jag tänker då på min kusin som ofta blev stoppad. Min enormt vackra kusin med det långa blonda håret och de stora blå ögonen. ”Du ser ut som en Lucia” sa en kvinna en gång till henne. Hon blev stoppad många gånger och kroppsvisiterad i Israel. Varför vet jag inte. Det var när hon var ung – under 16 år.

Jag tänker på mitt besök i Egypten då vi åkte en liten buss och stoppades av polisen. Och polisen kollade papper på alla personer i turbaner i bilen. Då blev jag illa berörd faktiskt. Och jag förstår därför folks reaktion mot utseende profilering. Men jag har också något emot att man anser att det är ok att stanna i Sverige år ut och år in utan att ha tillräckliga med skäl.

Så som sagt, jag förstår att Jonas har upplevelser från sin ungdom. Samtidigt så läser jag vissa saker och förvånas över hur vi har så olika erfarenheter:

”Att vara elva och läsa seriealbum där orientaler är mystiskt exotiska, vackert brunögda, sensuella (men samtidigt svekfulla).”

Och jag tänker på hur gärna jag ville se ut som mina favorit personer. Den mörka i Det var en gång. Tigerlilja ifrån Peter Pan.

Och ärligt talat – vem kunde förstå att Ivanhoe valde Rowena över Rebecca?

Och visst, exotiska, vackra och brunögda – men svekfulla? För mig var det mer  de ryskbrytande blonda galningar jag såg framför mig som de onda. Jean Claude Van Damme bland annat.

Nåväl, liksom den tidiga #blatteriot, så kommer de en massa egna upplevelser på samma stuk med taggen #BästaBeatrice.

I dag har då Jasenko Selimovic skrivit ett svar till Jonas. En mycket tänkvärd text där jag känner att han sätter ord på de tankar jag haft.

Vissa av de här, min vän, var mer förtryckta, diskriminerade, vissa mindre. Men alla kände att de, just de, var mest utsatta, mest missgynnade. Mångas pappor hade sagt att de måste jobba tre, fyra, tio gånger mer än andra. Många av dem försöker, precis som du, se ”stöldobenägna ut” i en affär. Fråga romer, hemlösa, arbetarklassen, äldre, svarta, ungdomar, kvinnor med burkor, blyga, överviktiga.

Vems diskriminering är större, viktigare? Vilken grupp kan vi förneka rätten att känna så?
/../
Missförstå mig inte, min vän. Jag säger inte att diskriminering och diskriminerade inte finns. Men när jag försöker byta kropp med dig, ser jag ett land uppdelat i grupper, och på andra sidan ett Sverige fullt av rasister, kvinnoförtryckare, islamofober, antisemiter, homofober, folk som föraktar äldre, afrikaner, invandare, arbetsklassen, konstnärer, jag såg elaka, själviska människor som hade endast kränktheten gemensamt. Ingen vacker syn. Är vi verkligen sådana?
/../

Plötsligt kom det, från sista bänken.
– Vår enda chans i livet är att vara inkvoterade, som du.
Jag försökte le.
– Det är klart att det är så. Du kan inte ens prata svenska.
Jag stannade upp. Han har rätt. Om vi lever i ett så pass rasistiskt land, som du beskriver, då är du och jag, min vän, bara ett alibi som tjänar för att gömma den existerande rasismen. Tidigare såg jag oss som två som har förtjänat sin position. Men nu, i din kropp, insåg jag att det är omöjligt. Du var plötsligt en medelmåttig författare som kompenserar genom att skriva om ”invandrarämnen”. Och jag var en nolla. Nichts. Folkpartiets invandraralibi. Om rasism är överallt, min vän, då måste också vi två vara del av den.
/../
Då, när jag lämnade dig, började jag misstänka att du, Sveland, och många andra väljer att tolka världen så att den bekräftar er världsbild. För sanningen är att när polisen var brutal mot dig, som du beskriver i artikeln, kan det ha haft många orsaker. Vi vet sällan varför folk beter sig som idioter. Han kanske bråkade med sin chef hela dagen, fick utskällning som du skulle betala för, han kanske var en allmänt jobbig typ som klipper till allt och alla. Eller så var han rasist.

Det finns miljontals möjliga svar. Vi vet inte vilket är det sanna. Men du //väljer// att tolka det som rasism. På samma sätt som Sveland //väljer// att tolka att Josefssons syfte är att ”få utlopp för sina aggressioner”. Kanske. Men //vi vet inte//. Vi //väljer// och ofta väljer vi det som bekräftar den sanning vi vill se. På samma sätt som Avpixlat, som skapar den sanning de vill se.

Jag läste detta och blev alldeles andäktig. Jag ville dela denna upplevelse så snabbt delade jag den – men jag ser att andra har fattat det på annat sätt. Framförallt folk som jag har börjat sammanknippa med media.

Hur kan människor förstå det så olika? Välja att tolka så olika? Jag förstår inte. Jag försökte svara vissa, ifrågasätta deras analys. Men det ledde till att jag blev blockad av @ehsanfadaker. Utan svar. Våga vägra debatten. Tysta oliktänkande. Osynliggöra.

Undrar hur jag ska välja tolka det. Ska jag tolka det som att @ehsanfadaker inte gillar kvinnor? Att han har fördomar mot mig för mitt kön? Eller är det mitt handikapp som etnisk svensk och därmed en rasist? Eller ska jag tolka det som att han inte har svar? Att han inte klarar av att få kritik? Det är den tolkning jag väljer att lägga på det. Det finns så många i hans kretsar som klappar på ryggen och tycker att han skriver så bra – så varför ska han bry sig om någon som påtalar att det kan vara bra att *läsa* texten man kritiserar och inte bara fokusera på att det ett är en lång text (varför tror man inte att svenskar kan läsa texter som är mer än fem rader, är det vad problemen i skolan lett till?) och dels att det inte står att han är folkpartist och statssekreterare i ingressen (att det står i texten är tydligen oväsentligt – det var som sagt för långt att läsa!).

Förövrigt har jag även hört kritik mot Jasenko Selimovic från ”andra sidan” då han ska förneka ”svensk identitet”. Detta då baserad på detta tal och denna krönika. Själv var jag positiv till båda – men lägger in lite citat som jag gillade från talet för andra att komma med sina tankar runt det:

Vi och de är nämligen varandras ömsesidiga förutsättningar
/../
Vad detta samhällskitt än må vara, hur litet det kan än vara och vad än det grundar sig på – så måste de flesta människor i ett land omfatta en grundläggande överenskommelse om att detta land bör existera.
/../
I ett mångkulturellt samhälle bör man inte hävda att det är en kultur, en etnicitet eller religion som ska hålla ihop landet. Vi har för många kulturer, etniciteter, religioner etc. för att en sådan homogenisering skulle vara möjlig att genomföra.
/../
Helt enkelt kan man säga att den konstitutionella solidariteten hävdar att vi inte är tillsammans för att vi är etniskt lika, utan för att vi handlar lika. Vi som bor i detta land lovar genom medborgarskapet att handla i enlighet med de normer som finns nedlagda i grundlagen och opinionsbilda på ett demokratiskt sätt i de fall vi inte gillar dessa normer. Vi hör därför ihop för att vi tror på samma politiska grundidé (demokrati) och de normer som kan destilleras fram från våra grundlagar.

Uppdaterat 15:00: Jasenko Selimovic artikel fortsätter få ris och ros. En av de mest hyllade tweeten höll på att få mig att gå i taket.

Rosa, min vän. Sätt dig ner i bussen. Att prata om svarta o vita minskar bara gemenskapen. Vi skall ändå leva tillsammans.—
Lena Sundström (@LenaSundstrom) March 27, 2013

Och för den som faktiskt är intresserad av historia så var väl grejen att hon inte stod upp. Hon vägrade ge upp sin plats. Så om man nu tänkte hänvisa till Rosa Park i detta sammanhang, så kanske man kan ha åtminstone den kollen. Eller?

Parks moved, but toward the window seat; she did not get up to move to the redesignated colored section. Blake said, ”Why don’t you stand up?” Parks responded, ”I don’t think I should have to stand up.”

Det var skönt att direkt efter jag läste detta läste Sanna Raymans balanserade inlägg.

Något jag inte sett i Sverige i alla fall – än

Hittade en artikel på Facebook som vänner delat. Det kändes som en knytnävsslag. Kan detta verkligen vara sant? Men personer runtomkring vittnade om att man sett detta både i Paris och Kina. Och det svindlar för mig. Kommer detta ske i Sverige så småningom och kommer vi reagera då? Eller kommer det finnas de goda som bråkar på poliser som bråkar på dessa stackars ”mammor”? Jag tänker på boken ”Vem kan älska Ella” på något sätt. En bok som gör livet på gatan för ett spädbarn vackert och trevligt. Man brukar prata om att ”normalisera våldet” men frågan är vad en sådan bok skickar för signaler då den är riktad till barn? Men verkligheten är troligen inte sådan för barnen – det kan vara bra att inse. Men läs.

Är det sant eller falskt? Ja, jag försökte se vart artikeln kom ifrån, och hittade den på Hoax or fact – som bekräftade det här.

Near the metro station sits a woman of uncertain age.
Women’s hair is confused and dirty, her head bowed in grief.

The woman sits on the dirty floor and next to her lies a bag. In that bag
people throw money. On the hands of a woman, asleep, is a two year old baby. He’s in a dirty hat and dirty clothes.

“Madonna with baby” – numerous passers-by will donate money. The people of our kind- we always feel sorry for less fortunate. We are ready to give unfortunate people the last shirt, the last penny out of your pocket and never think another issue. Helping, seems like. “Good job done”…

I walked past a beggar for a month. Did not give any money, as I knew that this is a gang operated scam and money collected by the beggar will be given to whoever controls beggars in the area. Those people own numerous luxury properties and cars. Oh and beggar also gets something, of course “ A bottle of vodka in the evening and a döner kebab”.

A month later, walking past the beggars, as shock, it suddenly
hit me…. I’m staying at a busy crossing, stared at the baby, dressed as always- dirty track suit. I realized that it seemed ”wrong”, finding a child in a dirty underground station from morning to evening. The baby slept. Never sobbed or screamed, always asleep, burying his face in the knee of a woman who was his MUM.

Do any of you, dear readers, have children? Remember how often they
slept at the age of 1-2-3 years? Hour two, maximum three (not consecutive)
afternoon nap, and again – movement. For the whole month, every day of my
walking in the underground, I’ve never seen a child awake! I looked
at the tiny little man, with his face buried in the knee of his mother, then at the beggar, and my suspicion was gradually formed.
– Why he sleeps all the time? I asked, staring at the baby.

The beggar pretended not to hear me. She lowered her eyes and
hid her face in the collar of her shabby jacket. I repeated the question. The woman again looked up. She looked somewhere behind my back, tired with utter irritation. Her look was similar to the creatures from a different planet.
-F **k off … her lips murmured.
-Why is he asleep?! I almost cried …

Behind me someone put his hand on my shoulder. I looked back. A some old man was looking at me disapprovingly:

– What do you want from her? Can’t you see how hard she’s got it in her life… Eh …
He gets some coins from his pocket and throws them in the beggar’s bag.

Beggar made a hand wave of a cross, portraying the face of humility and universal grief. The guy removed his hand from my shoulder and strolled out of the underground station. I bet, at home, he will tell how he defended poor, distraught woman from a soulless man in a tube station.

Next day I called a friend. It was a funny man with eyes like olives Romanian nationality. He only managed to complete three and a half years of education. The complete lack of education does not prevent him from moving around the
City streets on very expensive foreign cars and live in a “small” house with countless number of windows and balconies. From my friend I managed to find out that this business, despite the apparent spontaneity, clearly organized. Its supervised by begging organized crime rings. The children used are in ”rent”
from families of alcoholics, or simply stolen.

I needed to get the answer to the question – why is the baby sleeping? And I received it. My friend Gypsy said the phrase, completely ordinary with calm voice that twisted me in shock, just like he was talking about weather report:
-They are on heroin, or vodka …
I was dumbfounded. ”Who is on heroin? Whom – under vodka?! ”
He answered
-The Child, so he doesn’t scream. The women will be sitting whole day with him, imagine how he might get bored?

In order to make the baby slept the whole day, it pumped up with vodka or drugs. Of course, children’s bodies are not able to cope with such a shock. And children often die. The most terrible thing – sometimes children die
during the ”working day”. And imaginary mother must hold another dead child on her hands until the evening. These are the rules. And the by passers-by will throw some money in the bag, and believe that they are moral. Helping
”mother alone” …
… The next day I was walking near the same underground station. I stocked up journalistic identity, and was ready for a serious conversation. But the conversation didn’t work out. But turned out the following …

A woman was sitting on the floor and in her hands she was holding a child. I asked her a question about the documents on the child, and, most importantly, where was yesterday’s kid, which she simply ignored. My questions were not ignored by passers-by. I was told that I was out of my mind screaming at poor beggar with a child. All in all, I was escorted out of the tube station in disgrace. One thing remained was to call the police. When police arrived, beggar with the baby disappeared. I stood with a full sense of – “I’m trying to fight windmills”.

When you see in the subway, on the street whether women with children,
begging, think before your hand climb for money. Think about that, if it wasn’t for your hundreds of thousands of handouts, the business like this would have died. The business would die and not the children-inflated with vodka or
drugs. Do not look at the sleeping child with affection. See horror… Since you’re reading this article, you know now- why the child is sleeping in beggars hands.