Etiketter

, ,

I Uppdrag granskning så fick Andrea Edwards, skådespelerska från SCUM uppsättningen, berätta om sina erfarenheter av näthatet och i sin berättelse så raljerade hon om mannen som hade en elak flickvän som köpte en katt, trots att han var allergisk.

Den var säkert en lyckad vinkling för att visa hur dessa hatande män fungerar. Hur småsinta de egentligen är. Men den som hon pratade om lade ut konversationen som han haft med Andrea, och det var en enorm brist på hot från hans sida tycker jag. Och katthistorien hade liksom ett annat djup. Så är detta ett problem? Att Andrea tolkar något på sitt eget sätt och får detta som exempel på näthat? Jag kollade med en av de som låg bakom UG och för honom var det inte ett problem:

ug

Men grejen är den att det blir ett problem för mig vad gäller trovärdighet på folk. Om det finns tillräckligt med sanning att basera analyser på så borde det för mig inte behövas ljugas. Varje gång man känner ett behov att brodera ut sanningen – så blir det svårt att avgöra vad som är sanningen, och vad som är extrakrydda för att sälja det bättre.

Så för mig tycker jag inte att man har rätt att föra fram sin egen sanning utan att folk kontrollerar sanningshalten i bästa sändningstid. Framförallt inte när man utger sig för att granska ett beteende. Det känns ohederligt och knepigt för mig.

Dessutom så hade jag läst att Nicke Nordmark i chatten med Erik W efterfrågade saklig kritik i fallet Julia.

OK. Men det hade ju varit så enkelt för någon att sakligt redogöra för varför de tyckte att Julia hade fel i just den delen.

Men när sedan någon sakligt kritiserar SCUM teaterns som uppsättning så är det ok att man får sätta dem som ”hatare”. Nicke ser inte något problem med detta. Själv ser jag ett visst problem med att man från TV, media och sådant tystar ner och förvränger den sakliga kritiken – så  att det enda sättet man får höras är om man är otrevlig, hatisk och högjudd. Sen klagar man över ”näthatet”.

En liknelse så är det barnet som inte ses, som ingen bryr sig om. Som lär sig att det enda sättet man får uppmärksamhet är att förstöra. Du blir i alla fall sedd då.

Men tillbaka till de egna sanningarna som får utrymme på olika ställen.

Jag läser nu om en kvinna som druckit sprit – fått någon sorts knäpp och sprungit ut i linne och trosor och tagit bilen:

En 43-årig kvinna körde i 145 km/h på en 90-väg med 1,63 promille alkohol i blodet, alltså klart över gränsen för grov rattfylla som går vid 1,0 promille. Inte nog med det, hon åkte fast efter att ha krockat med en annan bil och därefter voltat.
Detta förfarande är vanligtvis synonymt med straff så som indraget körkort och kraftiga böter, ibland även fotboja och till och med fängelse kan vara ett alternativ beroende på olika faktorer.
Men den 43-åriga kvinnan slipper helt påföljder, det har Helsingborgs tingsrätt beslutat.

Hennes sanning mitt i fyllan var att hon var jagad av sin man – och på grund av detta så frias hon. Hennes sanning räckte tydligen i rätten. Mannen får väl vara tacksam över att han inte fängslades på denna hennes inbillade fara. Och den som hon krockade med kan väl vara glad att överleva. Och jag försöker fundera hur jag hade känt det om det var någon närstående till mig som blivit skadad i en olycka och detta är resultatet.

En del människor använder ”sin sanning” som vapen för att få sin vilja fram. Det kan vara anmälningar för att hämnas en oförrätt, det kan vara för att man vill kontrollera det som man ser som sitt (framförallt sina avkommor då). Och för folk som står runt omkring kan det veta svårt att man kan ha en sanning som är så långt i från verkligheten.

Det kan vara en upplevelse av ett samlag som man ser som våldtäkt då man inte var säker på att man ville – men inte ville bråka och säga nej. Men som man senare tänker ”han borde ha vetat”. Och det blir plötsligt den sanning man kan använda för att göra karriär som offer.

Och jag blir rädd när jag inser att alla dessa egna sanningar ska kunnas användas för att skapa lagar. Vad är det för samhälle det kommer att bli?

Advertisements