Tankar om olika världsbilder

Jag är glad att jag lever i min värld – tolkat på mitt sätt. Jag tänker på det när jag läser Not-so-hot-Lamottes försvarstal för att det minsann är så att barnens säkerhet som är viktigare än männens stolthet och ergo – män ska hålla sig borta från förskolan. Män på förskolan bekymrar Jocke. Och han får medhåll till och med av sina feministvänner (detta skriver han med viss förvåning – för en som har lärt sig att den nya feminismen är den radikala där Mannen är fienden den onda förövaren, är man inte alls lika förvånad att det är bland dessa han får medhåll..).

Läser man i AB debatt bland kommentarerna (numer borttagna, suprise!) så märker man att det inte är så många som håller med honom utanför denna snäva krets. Men det var inte det jag tänkte på nu egentligen. Jag reflekterade på hur det måste vara att leva konstant med den känslan att alla okända män som kommer i kontakt med hans barn ser dem som sexuella varelser, som presumtiva offer för sina lustar. Det måste vara fruktansvärt att leva med den oron. Ärligt talat. Tyvärr så skapar människor som han även känslan för mig. Inte så att jag oroar mig – men jag kan plötsligt fundera hur människor som han skulle reagera i samma situation. Som killen som tittade på min son som cyklade och log stort. Själv ser jag det som ett svarsleende för ett barn som är glädjestrålande för att det är vår och att han får cykla igen. En kille som iklädd i sin bedårande one-piece med öron som sticker fram under hjälmen som Tokers öron. Hur kan någon motstå ett sådant leende? Och jag undrar om killen mött ett lika glatt, och stolt, leende från Jocke sen som han fick från mig?

Eller killen som tog emot och lekte med barnen på gymmet. Hur hade han sett på honom? Hade han vågat läma sina barn till denna person – eller hade det varit skäl att hoppa över gymmet för att det inte var rätt kön?

Jag tänker på när vi hade kalas på ett lekland. Barnen i ålder 5-7 år for omkring där inne. Vi föräldrar tog en tur in förr att se vilka av barnen vi hittade lite då och då. Plötsligt kom en man bärande på ett gråtande flickebarn. Ett barn som var väldigt likt ett av barnen på kalaset. Både jag och en annan av föräldrarna reagerade och började resa sig för att halvt gå – då vi insåg att det inte var rätt kläder. Och frågan var då hur vi skulle reagera på om en okänd man kom med barnet. Och jag insåg att min reaktion var: ”Det har hänt något, barnet har gjort illa sig och personen försöker ta med sig henne där det finns mer personer och antingen förälder var där, eller personalen kan ropa ut”. Tanken att någon skulle försöka kidnappa barnet fanns inte alls. Jag tror inte heller det var första tanken för andra föräldern heller. Den tanken kom efteråt. Själv har jag svårt att tro att det bästa sätter är att försöka kidnappa random skrikande barn och försöka bära henne genom ett hav av vuxna – med risk att barnets föräldrar eller någon som känner henne sitter där

Det finns övergrepp tyvärr. Jag vet inte hur jag skulle känna igen en sådan person. Kanske är det så att någon av alla dem jag mött verkligen varit ute efter mina barn. Men att leva mitt liv med den oron hela tiden? Det måste vara fruktansvärt. Varje gång jag läser om barn som far illa så mår jag dåligt. Jag blir arg. Frustrerad, och rädd. Jag vill kunna skydda mina barn från allt. Samtidigt inser jag att det inte går. Även om jag skulle skydda dem nonstop så kan det ske bilolycka, de kan få allvarliga sjukdomar, det kan börja brinna. Varje gång jag läser om ett barn som skadats, eller dött så tänker jag med ångest ”tänk om det var mina!”. Jag vet inte vad jag skulle göra då.

Det finns en till aspekt. När jag växte upp så hade jag uppfattningen att jag skulle kunna bli vad jag ville. Min mor pratade om vilket nobelpris som vi skulle komma hem med. Men ganska snart insåg jag att jag inte skulle bli elitidrottare – och det här med nobelpris insåg jag inte riktigt låg i framtiden. Modell eller sångerska försvann snabbt som yrke med av naturliga skäl. Skådespelare drömmen försvann efter en sketch på högstadiet. Så i slutändan är jag nöjd med vad jag blev. Det fanns begränsningar – men mitt kön var aldrig del av dessa.

Om Jocke får som han vill så kommer mina söner inte ha samma möjlighet. I hans värld så får inte pojkar jobba som förskollärare. Så om detta är mina barns dröm – så ska jag tala om för dem att de kan glömma den. Jag vet inte riktigt om det var det feminismen handlade om.

Lösa tankar kring dagis

Det är så mycket tankar nu om olika saker så jag har svårt att få ihop ett riktigt blogg inlägg. En reflektion jag har är att efter att bloggat i så många år, och även läst andras bloggar så reflekterar jag hur jag ser på vissa bloggare. Ibland kan en peson som jag tycker ha väldigt vettiga åsikter plötsligt, i min mening, byta track och ha åsikter som jag inte alls kan hålla med om. I dag fick jag väl den känslan av Joakim LaMotte som jag tyckte hade en hel del bra inlägg från början, för att sedan enligt min mening bli sämre och sämre tills han idag hoppar på den åsikten att det vore bäst att män inte jobbade på förskolan då de var potentiella pedofiler. Han skriver också att han, och många av hans feministvänner, helst inte ser att man har män som jobbar där. En fråga som är ”tabu” i Sverige enligt honom.

Och ja, jag tycker att varje barn som utsätts är ett för mycket. Jag kan tycka att en människa (man eller kvinna) som utsätter barn för detta förtjänar nackskott. Men samtidigt så har jag starkt positivt minne av en enda av mina dagisfröknar. Han hette Staffan (och var förvillande lik en annan Staffan som var känd under samma tid). Staffan lekte med oss alla, och spelade gitarr. Vi fick också komma hem till Staffan som bodde ute på landet.

Visst, jag har väl andra minnen med. Som den fröken som hatade mig då jag skällde ut hennes älskade son då han mobbade en tjej. Att han efter detta fick stor respekt för mig och beskyddade mig mot alla spelade ingen roll. Det var väl första gången jag kände att en människa inte gillade mig. Och det var en obehaglig känsla för ett barn. Jag tror inte att hon gjorde något speciellt, men det var just den här känslan av att någon tycker du är mindre värd som är jobbig i sig.

Det har funnits män på båda av mina barns dagis. Tyvärr har ingen av dem varit där länge, men de har varit uppskattade av barnen. Efter alla år på dagis så är det få gånger jag sett fröknarna vara med och spela fotboll. Ok, min ormrädde son hade väl en skräckblandat fascination för vildmarksäventyraren som vickade på hans dagis som tog med sin orm en gång.

Ja. Joakim har rätt i att detta yrke (samt föreningsliv) tyvärr har en förmåga att dra till sig pedofiler. Men det han glömmer är att det också drar åt sig folk som brinner för att jobba med barn. Inte för att de ser dem som sexuella varelser, utan helt enkelt för att barn är äkta. Det ger så mycket tillbaka om man har något att erbjuda dem.

Senaste året har vi haft sonen på ett föräldrakooperativ där man får rycka in och jobba ibland. Det är ganska roligt. Men ärligt talat så inser jag att jag inte riktigt är en person som skulle klara av det. Det är fantastiskt bra ungar (i stort sett..) på dagiset och det är 23 barn just nu som hjälper varandra vid behov. Men jag har inte riktigt det tålamod som skulle behövas. Kan också tillägga att till skillnad från en del pappor som lyriskt pratade om hur positivt det var så anser väl min man att det enda fördelen med hans hjärntumör är att han inte behövt utsätta sig för detta. Det handlar helt enkelt om individers böjelser. Våra handlar mer om datorer och nätverk och mindre att hantera människor.

2005 introducerades vår första son in på dagis – så det har varit en hel del fröknar som passerat där. Mestadels kvinnor som sagt. En del är väldigt, väldigt bra och har kommit på rätt plats. Och en del skulle jag vilja säga är mindre bra. Nu har det inte varit så himla mycket som hänt för mig, det enda var väl dagisfröken som ansåg att jag var en dålig mor som jobbade – och inte hade något problem att ta upp detta framför min son. Men det var ändå tydligt att det var mig hon ogillade – vilket är lättare att hantera än om det vore sonen. Men jag har en kollega som har haft mindre lyckade erfarenheter av dagis. Som att hennes son placerades in i en garderob så han inte skulle störa när han var 3 år. Många saker som hände som berodde på att en kvinna inte gillade honom och spred den känslan i personalgruppen samt de andra barnen. Och ingen av de övriga i personalen (också kvinnor) klarade av att stå emot. Min kollega hade inte riktigt tid och ork att bråka då (och dels var hon inte helt på det klara med vad som hände!) så det har inte blivit någon anmälan ännu. Nu har han kommit på ett annat dagis och trivs väldigt bra. Förhoppningsvis har kvinnan inte hittat någon annan som hon riktar sin frustration emot. Jag tror det dagiset hade tjänat på en man som Staffan, Äventyraren eller fotbollsspelaren istället för en manipulerande hagga som absolut inte skulle få jobba med barn.

Jag vet inte hur man ska komma tillrätta med problemet med pedofili. Jag vet att det inte bara är män som sysslar med det dock. Men varje fall är ett för mycket. Men jag tänker på min kusin, tatueringar, långt hårdrockshår som drömde om att jobba med barn. Men pedofilskräcken skrämde honom. Han blev istället poppis när han jobbade inom äldrevården av de gamla som först förskräcktes – men sedan lärde känna honom. Idag jobbar han som sjuksköterska på akuten istället och nöjer sig med att leka med sina 3 barn och deras kompisar. Men nog var det de framtida dagisbarnen som gick miste om något när han sadlade om. Och jag är rädd att Joakims populistiska text bara kommer att öka rädslan.

Jag hoppas verkligen att Joakims barn kommer hamna på bra dagis, med bra personal. Men om det är så att hans barn blir ogillad av någon fröken som stänger in dem i torkskåpet – då kan han i alla fall trösta sig med att det är en kvinna som gör det. Det måste väl kännas bättre.

Inte så bra nu

Detta blir inte bara om tumören utan om rent allmänt vad som händer i mitt liv. Sen 29 december har jag haft ont i ryggen. Det började som falsk ischias men har sen i mitten av februari uppgraderats till ett äkta diskbråck. Läget blev väl bättre till slut. Men nu har det blivit sämre. Samtidigt så är min man sämre. Just nu kan han inte hitta ord så det blir inte mycket kommunicerat hemma. Det är väl inte så svårt att räkna ut att stressen som jag hanterat så bra nu har kommit i kapp mig och det är kroppens sätt att tala om det. Vet inte vad jag förväntas göra åt det dock. Prata med en psykolog eller kurator? Känns inte riktigt som något jag kan göra.

Förra veckan dog också vår katt. Hon blev bra precis 17 år. Det är en blandad känsla av sorg och lättnad. Lättnaden för att hon det senaste halvåret har skrikit högt lite då och då. Framförallt på natten. Och en katts skrik skär genom märgen. Hon har inte haft smärtor men bara ropat olyckligt. Inte helt ovanligt bland äldre katter. Demens sa veterinären. När hon sen blev sjuk gick det fort. Hon kunde plötsligt inte ta sig  fram utan kunde inte röra bakbenen. Jag hörde det melankoliska ropet nere och insåg att hon inte tog sig upp för trappan. Så några timmar senare under natten insåg jag att det inte blev bättre. Och att även om hon inte hade ont så var det inte rätt mot henne att vänta på att naturen hade sin gång. Så jag tog med henne in. Hon fick en spruta med sömnmedel och 30 sekunder senare hade hjärtat slutat slå.

Tillbaka till mannen. Jag ringde in till onkologen i helgen för råd. Jag är rätt övertygad om att tumören växer just nu. Men de sa inte det jag ville höra ”kom in så får vi titta hur det är”. Utan det blev utskrift av betapred då man misstänkte en svullnad som kan trycka på. Och det kan väl stämma. Och kanske är det en bieffekt av cellgifterna att det blir svullnad? Man skulle försöka boka en röntgen till i samband med nästa läkarbesök (på tisdag). Man säger i ett andetag att man ska upptäcka saker så fort som möjligt för att lyckas med behandling om det behövs ändras – och sen säger man att man ska avvakta. Eftersom det inte är en plötslig förändring så är man inte så orolig. Men jag tänker att det är precis som i december. Gradvis förändring som blir värre och värre – och sedan så gick det snabbt och hamnade i akutläge. Och nu känns det som vi väntar på det akuta igen. 

På jobbet har vi problem med japaner som behöver support. De har enormt tafflig engelska, de förstår inte våra frågor och de svarar inte på det vi frågar så det känns frustrerande att försöka hjälpa dem. Just nu känner jag mig som dem. Jag känner inte att vi pratar samma språk och jag har ingen aning om jag ger rätt information eller inte. Och det känns fruktansvärt att veta att det är mitt ansvar att allt blir rätt. Tack och lov är svärmor på besök denna vecka med så blir det akut på dagarna så kan hon ta med honom in. Och eftersom hon är sjuksköterska på IVA så har hon väl lättare att förstå språket och kunna kommunicera det rätta. Jag märker att hon är skärrad efter att ha träffat honom med. För det är illa. Men vi får se hur det går med betapred. Han har ätit det ett dygn nu, så kanske blir det bättre.

Lite tankar kring melodifestivalen

Etiketter

Melodifestivalen

Efter att ha lidit mig igenom melodifestivalen nu i två veckor så läser jag lite i tidningarna om programledarna. Jag menar, efter alla dessa år har jag på något sätt börjat acceptera att det är förvånansvärt låg kvalitet på låtarna som tar sig fram. Man kan undra hur Sverige som har så bra renommé på musik utomlands presterar det som kommit hittills. Visst finns det bra låtar, men även bra låtarna hade kunnat vara bättre. Tycker t ex både Yohio och Helena Paparizou var bättre än låtarna. Å andra sidan kan jag ibland upptäcka att låtar jag sågat i första lyssningen faktiskt är helt ok när jag hör dem på radion så småningom. Men nåväl, i år har man tagit Melodifestivalen till en helt ny nivå. Programledarna. Men vad är problemet? Som sagt tidningarna har lite teorier.

– De är torsk på manus. De får skitmanus i sin hand.
/../
Lars Wickström, 37, är manuschef och ansvarar i år för arbetet. Hans grupp består av programledarna Nour El Refai och ­Anders Jansson, innehållsproducenten Henrik Jonsson, Christer Björkman och ståuppkomikern Ola Söderholm.
/../
– Vi har förutsatt kritiken, det är ett självvalt steg vi har tagit att vi ska lämna det underhållningsbaserade uttrycket, i alla fall för i år. Jag tycker att Nour och Anders är på rätt väg, ­säger han.

Känns väldigt hoppfullt för framtida programmen att man förutsatt kritiken och väljer att köra den vägen ändå. Det var väl lyckat. Och att Christer Björkman känner att de är på rätt väg känns väl tryggt. Svenska folket däremot tycks vara lite osäker på var den rätta vägen ska leda då.

Det finns även fler ställen där man tar upp problemen:

Och lite mer:

Nöjesbladets Markus Larsson pekar ut manuset som det stora problemet.
– Programledarnas manus ligger och kvider och kämpar för sitt liv just nu. Urk. Nour är bra. Men hon förtjänar ett vassare manus, skrev han.

Och det var just det där ”Nour är bra” som jag reagerar på. För ärligt talat. Nej. Hon är nervös, stirrig, fånig. Anders Jansson lyckas lyfta vissa skämt som är dåliga. Till och med den här web tjejen som jag inte vet vem det är lyckas ro manuset i land, även med ”nu kom det kiss i trosorna”. Nour, nej, inte någonstans. Visst jag är jäkligt imponerad över hennes gående på händerna. Och jag kan inte på något vis säga att jag skulle kunna göra ett bättre jobb än vad hon gör. Jag skulle säkerligen göra ett ännu sämre jobb för att vara ärlig. MEN grejen är att jag anser att när jag nu betalar TV-licens och har gjort det i en hel massa år och det enda jag ser regelbundet på i public service är Melodifestivalen så kan jag åtminstone få lämna skämskudden när jag tittar på det. Jag vill ha ”underhållningsbaserade uttrycket” Christer Björkman om detta är alternativet. Det är lite av poängen med underhållningsprogram.

Vem är målgruppen? Ja, vissa gånger känns det hela så infantilt att jag misstänker att det är min 5-åring som är huvudsaklig målgrupp. Jag kan dock meddela att det inte fungerar för honom heller. 9-åringen skrattade en hel del när kameramännen körde fel vinklar i första programmet (och pratade om det några dagar senare, så det fungerade bra). Däremot fattade han noll när det handlade om flöjtbranden eller Danmarkssketchen. Varför gör de så? Frågade han, och jag kunde inte ge något bra svar. Vad var poängen? Egentligen? Helgens sketch med ”ABBA-hyllning” drog bara ett smil från oss vuxna. Det var den stackars hotell receptionisten min när de börjar sjunga vid telefonen. Det var en väldigt talande min. Barnen var inte imponerade. Utom att man dansade på olika ställen då.

Nåväl. Man kunde som sagt se att det var fler än jag som reagerade på det hela. Och någonstans märker jag en liten oro. Det är manusets fel. Sorry, men var inte de med på att skriva manuset?? Det är många som fått skit genom åren, till exempel Danny förra året. Men jag tyckte ändå han hade en självdistans och humor som gjorde att det blev bra. Dessutom kemin med Gina var riktigt bra.

Denna omgång finns det ingen kemi. Ingen självdistans. Det finns en ”kiss och bajs” mentalitets humor som inte fungerar någonstans.

Men återigen – är Nour så bra som man säger? Jag kommer väl ihåg henne från en tidigare melodifestival när hon dök upp som ”reporter” frågorna var fåniga och även då drog det ner kvaliteten betydligt. Jag vill minnas att det fanns fler som klagade på henne då med:

Medan Björn Gustafsson har hyllats i oändlighet för sin komiska tajming i pausunderhållningen har Nour El-Refai snarare blivit utskälld. Framför allt har hon omskrivits för att ha den mest otacksamma rollen i hela Melodifestivalen.

Kristian Luuk sa t ex:

– Nour är så rolig och begåvad så jag skulle vilja se mer av henne, men det är en producentfråga och en körschemafråga, vi håller på och testar oss fram.

Jag ser som sagt inte mycket på TV, så jag har säkert missat en hel del som skulle visa hur begåvad hon är, men jag känner även till en annan sketch som Nour körde. Då handlade det om att visa brösten i programmet Raj Raj. Något som hon sedan dömdes för. Och ärligt talat, jag anser inte att sexuellt ofredande är så vidare lustigt. Lika lite som jag uppskattade Naken-Jan eller vad han nu hette från farmen så uppskattar jag andra människor som vill göra folk obekväma genom att blotta sig.

Kanske är hon väldigt rolig och begåvad. Men ärligt talat föredrar jag personer som kan göra mycket av liten tid. Det finns nämligen väldigt många sådana med. Och någonstans så känner jag personligen att det handlar om att ”lyfta en kvinna”. Men kanske man ibland kan acceptera att vissa inte platsar på alla ställen. Det finns faktiskt hemskt mycket roliga kvinnor som man skulle kunna satsa på istället.
Uppdaterat: Länkar om diskussionen Melodifestivalen 2008:
Från artister och även andra. Så illa att hon kollapsade och skippade genrepet en vecka.
Och visst kan jag ha sympati för Nour, det kan inte ha varit lätt att växa upp med vetskap om att ens mor försökt framkalla missfall. Men jag kan inte på något vis se det som en bra revanch att återigen hamna i en roll man inte klarar av och utsättas för hela svenska folkets kritik. Igen. Hon litade på att man visste vad man gjorde när hon valdes ut. Men frågan är om hon egentligen litar på sig själv tillräckligt mycket. Det känns inte så när jag ser henne på scenen.

Fler tankar kring abort

Etiketter

abort

Jag läste Maukonens inlägg om kvinnan som inte fick bli barnmorska för att hennes tro inte tillät henne mörda, eller ja utföra abort. Det blev sedan lite diskussioner huruvida detta är rätt eller fel. Ska man jämställa det med ingrepp som omskärelse som en del läkare inte vill göra? Eller är det inte så då ingreppet nu sker på en vuxen människa som har rätt att bestämma över sin egen kropp? Eller är det ingrepp på ett barn som aldrig får se dagens ljus?

Ja, efter ganska många år med fri abort i Sverige så är detta fortfarande en tabufråga. En del hävdar, med all rätt, att de som är emot abort misstänkliggörs och hånas. Och ja, det gör det. Men låt oss inse att abort kommer alltid ske. Oavsett vad folk tycker. Vill en person inte föda ett barn så kommer kvinnor dö när de själv försöker, eller låter någon suspekt typ göra abort. Barn kommer födas, och sedan kanske överges eller dödas. Min man berättade när han gick i gymnasiet i en klass med bara killar hur man kom in från RFSU och talade om sex och en kvinna hade sagt att ”2 av 3 av er kommer hamna i en situation där ni kommer att diskutera abort”. Han tittade sig omkring på sina klasskompisar och försökte tänka sig vilka det skulle vara. Han hade aldrig anat att han var en av dem…

Jag har tidigare skrivit lite om mina tankar kring aborter här och här.

Nåväl. Tillbaka till denna barnmorska då. Handlar det bara om hennes motvilja att själv vara med och utföra abort? Är det detta samvetet säger henne?

Nja…läser i Aftonbladet:

Någon måste stå på de små barnens sida, någon måste ta upp kampen för deras rätt till liv. Argumentet att kvinnan skall ”ha rätt till sin kropp” håller inte. Det är ju två människor det handlar om.

Här känner jag verkligen inte att det handlar om att hon själv inte vill vara med och utföra, utan även påverka de som kan ha bestämt sig för att göra abort.

Jag förstår att folk kan se det som mord. Jag kan förstå om man själv aldrig någonsin skulle kunna tänka sig göra det. Och kanske att man själv inte vill utföra det också. Men det här med ”kampen för deras rätt till liv”. Nej, den barnmorskan skulle inte jag vilja ha som möter en rädd 16-åring som inser att hon är gravid. Det är svårt. Barnmorskan får inte påverka mamman till att ta abort – även om hon kanske anser att barnet inte skulle ha så stora chanser i livet. Men inte heller ska påverkan vara att det vore mord. Att anse att barnet har rätt till liv. Ett barn ska ha rätt till att vara önskat och älskat. Och ibland blir ett barn till vid tillfällen då detta inte kan tillgodoges. Det behöver inte vara vid våldtäkt. Det kan handla om kondom som gått sönder – och att det handlar om tidpunkt i livet då man inte har förutsättning att ta hand om barn. En del kommer älska barnen och se dem som en gåva i vilket fall – andra kanske anklagar barnet för att ha förstört deras liv.

Tycker man skriver väldigt bra i GP:

Aborter är en självklar del i barnmorskors profession vare sig det gäller själva genomförandet eller att stötta och ge råd till kvinnor som funderar på eller genomgått ett ingrepp.
/../
Kvinnan får vara emot aborter hur mycket hon vill. Hennes privata tro får se ut hur som helst. Det råder åsikts- och religionsfrihet i Sverige. Däremot kan hon inte kräva att få utöva just det yrke som har som har som ansvarsområde att se till att alla kvinnor vid behov får genomgå trygga och säkra aborter. Det finns tusen yrken där kvinnan och hennes abortmotstånd säkert passat bra. Och det finns ett stort antal andra sjuksköterskespecialiteter hon kunde ha valt. Men som barnmorska har hon inget att göra.

Tankar kring genusmedvetenhet som förälder

Jag har hört, men inte läst, om folk som orerar om problemet med att se sina söner som potentiella våldtäktsmän och det chockar mig stort för att vara ärlig. Men visst, jag kan erkänna att jag tänker genus jag med. Jag funderar lite på hur mina barn kommer att bli som vuxna. Så hur lär man folk att inte våldta? Vad kör man för approach? Ok, nu är jag en person som inte riktigt är bekväm med att prata så mycket om sex – och jag har väldigt svårt att se en naturlig diskussion med min 9-åring när vi diskuterar att man måste vara villig.

Tänker litegrann med äckel på när jag läste om Chris Brown (tror jag det var) som skröt med att hade blivit av med svendomen när han var 8 år med en av sin mors väninnor. Jag vill inte att mina barn i tidig ålder ska behöva ta ställning till det. Men för att vara ärlig så kan man också se intresset från olika barn. På dagis var det en kille, jämnårig med yngre sonen, som pratade väldigt mycket om ”snippa”. Man märkte att det var ett spännande och laddat ord för honom när han pekade ut på en bild där man ritat av konturerna av en annan dagiskompis att det där var hennes snippa. Inget av mina barn har visat några sådana tendenser ännu. Snippa är något som tjejer har och de har snoppar. Men funktionen handlar bara om att kissa med dem. Och att akta sig för att få något slag på kulorna (tror inte att sonen har fått det, men han har lärt sig att det ska göra ont i alla fall).

Men som sagt. Genus är intressant. Just nu har jag precis läst ut ännu en Fem-gänget för honom. Och liksom denna serie en gång väckte upp mitt intresse för jämställdhet så märker jag även att den väcker frågetecken för honom. Och jag märker också hur han påverkats utifrån.

I denna bok är det en man som kastar slagg efter Anne. Sonen utropar ”Fegis, han attackerar en tjej”. Jag reagerar direkt och frågar om det inte är lika illa när han tidigare kastat något på Dick. Om en vuxen man attackerar ett barn är det väl fegt oavsett könet på barnet? Sonen fann sig kvickt och tog argumentet som jag kört tidigare – att på den tiden som boken skrevs så hade man en annan syn på pojkar och flickor, och utifrån det så var det ju fegt. Och det ligger det väl något i. Men man märker att denna attityd ”det är fegt att ge sig på flickor” fortfarande är så stark.

Men är könet så viktigt? Jag tycker ju att det känns mer viktigt nu än tidigare. Med allt snoppräknande i alla sammanhang (vem skriver på Wikipedia, musikgrupper, den som skriver musiken etc) så skapar man bara en större känsla för att könet är det viktiga.

Men en del män våldtar kvinnor. En del män misshandlar. En del män blir rånare. Det gäller självklart även kvinnor. En del kvinnor begår brott. En del kvinnor får självskadebeteende. När du läser i tidningen så finns det många gånger du läser där du inte riktigt kan tänka dig att det skulle handla om ditt barn.

Så hur lär du dem att inte begå brott? Ska man prata om att ”låsa in kuken”?

Min filosofi är att lära barnen rätt och fel. Att lära barnen förstå att det finns konsekvenser, både positiva och negativa. Att lära dem förstå att det de gör kan även påverka andra människor och att de måste respektera andra människor. De måste också respektera sig själva. Fundera över vad deras kompisar gör och stå upp för vad de själv vill och inte gå med på något som de inte känner sig bekväm med (i dag kanske det handlar om att säga nej till att titta på den där combat soldier youtube filmen kompisen vill se – men i morgon kanske det handlar om droger, så det gäller att tidigt lära dem sätta gränser).

Men i slutändan vet jag inte hur deras liv kommer bli. Men jag har svårt att tro att de skulle bli våldsamma. Trots allt så har de en hel massa manliga förebilder i sin far, morfar, farfar, J. Ingen av de jag känner har dömts (eller ens anklagats) för något brott som man anser att ”män” gör.

Så. Respekt för andra – även om du inte håller med. Respekt för dig själv – låt inte andra utnyttja din respekt och välvilja.Och döm inte hunden efter håret – utan försök se innanför det yttre.

Detta är vad mina föräldrar lärde mig. Och ärligt talat, denna filosofi är faktiskt könlös och kan appliceras på alla.

Fler småtankar

Jag blev rekommenderat något starkt via Facebook idag som berörde mig djupt. En kvinna med god portion humor och självdistans – och helt makalöst handikapp att leva med.

Jag tror inte det är någon som kan låta bli att röras vid hennes beskrivning när hon som 5-åring knatade in på dagis och upplevde de andra barnens reaktioner. Hon sågs som ett monster.

Och jag tänker på min son då 3-år som frågade 7-åringen med stora öron om han var en apa. Inte otrevligt eller mobbande, utan en ärligt undrande fråga. Och jag inser att barns naturliga reaktioner mot något som de inte sett kan bli fruktansvärt jobbigt. Det som gäller är väl att man som förälder tar upp och pratar om det hemma, men traumat för det barn som kommer in första gången försvinner inte för det.

Men det var en väldigt tänkvärd och stark presentation. Och det är väl detta jag ibland tänker när jag upplever att man räknar ner folk som förlorade av olika skäl. Maskrosbarn kallas de barn som mot alla odds kan göra motgångarna till framgångar. De som själva kan definiera sig själva utan att bry sig om andra. Människor kan ha en enorm styrka och tamejfan. Jag har min guru på Facebook som kan ge mig de här aha upplevelserna som jag behöver med sina tänkvärdheter. Han har själv skrivit ett inlägg om sina tankar om vikten att försöka vara positiv. Man kan även läsa lite mer om en händelse i barndomen som påverkat honom väldigt starkt. Han är inte någon som är född med silversked i munnen. Men han känns som en väldigt lycklig och nöjd person. Och för mig är att vara lycklig och nöjd med tillvaron något som är viktigare än hur mycket pengar man har på kontot. Visst kommer för lite pengar alltid skapa oro och vara till hinder för lycka – men bara för att man har pengar så innebär det inte per automatik lycka vilket glöms bort ibland.

Jag har inte haft många motgångar i livet. Inte för att jag har varit så väldigt framgångsrik heller. Visst var jag utstött som liten – men jag hade ju mina böcker och fantasi att hålla mig sällskap. Och min äldre syster som var min bästa vän (förutom tiden när hon kom i puberteten och blev hin håle istället ett tag). Mammas olycka var jobbig – men hon kom tillbaka ganska snabbt. Mycket tack vare hennes positiva inställning skulle jag vilja säga. Men visst, hennes liv är fortfarande väldigt påverkad av den där olyckan 2004. Men det hade kunnat vara värre. Därför tycker jag inte riktigt jag kan lägga sig i diskussioner om folks utsatthet. Det finns andra med betydligt mer ”tolkningsföreträde” som får ta diskussionen. Men ibland tycker jag nog man räknar bort folk lite väl snabbt när man ger ursäkter varför de inte kan klara olika saker.

Lite saker som jag då tagit med mig från ”Personligt Ledarskap”, ja vad sägs om denna?

15 sätt att förbli olycklig

1. Förvänta dig att andra ska göra dig lycklig.
2. Skyll din olycka på andra.
3. Använda ”om bara” så ofta du kan när det gäller,tid, pengar och vänner.
4. Jämför det du har med andra.
5. Var alltid allvarlig.
6. Försök alltid göra alla till lags.
7. Säg aldrig nej.
8. Hjälp andra, men låt ingen hjälpa dig.
9. Betrakta dina egna behov som oviktiga.
10. Om någon ger dig en komplimang,avfärda genast.
11. Om någon kritiserar dig,förstora det.
12. Behåll alla känslorna på insidan.
13. Förändras aldrig.
14. Var aldrig nöjd med något annat än absolut perfektion.
15. Tillbringa all din tid i det förflutna eller i framtiden.

”Text från boken Det är aldrig kört – Kristina Reftel”

Eller varför inte denna bild?

Bara lite småtankar

Bara lite reflektioner. Man pratar väldigt mycket om hur onda människor är. Människor bryr sig inte om varandra. Folk går bara förbi när någon blir nerslagen. Skit i andra är vad som gäller. Men är det så?

Jag har fått mycket stöd från ytligt bekanta efter att min man blev sjuk. Även personer som jag inte känner har varit beredda att hjälpa mig och ta hand om mina barn när han fått anfall och måst åka in på sjukhuset.

Jag läste också från en vän som skulle till sin mormors begravning när tågen var inställda. De fick då hyra en bil och sedan åkte mannen på sin lediga dag ner och hämtade bilen dagen efter. Något han inte bad om extra pengar för (men fick ändå…). Jag läser på ett annat ställe om en tjej vars mamma tog livet av sig och som hon hittade i lägenheten. Nu, ett år efter vågade hon sig till huset för att besöka grannarna som hon haft kontakt med. Utanför dörren till sin mors lägenhet blev hon stående, förstelnad av minnen. Den nya hyresgästen hörde henne och kom ut och förstod väl av hennes minspel vad det handlade om. Han erbjöd henne komma in i lägenheten om hon kände att hon behövde det för sin sorgbearbetning. Något hon inte var beredd på i det läget – men just det här att öppna sitt hem för en främling är imponerande.

Och när mamma ramlade i somras och alla stannade upp. Det var ingen som gick förbi då inte.

Sådana saker kommer aldrig upp. Men det känns som det är naturligt att folk försöker hjälpa och stödja i många fall. Men kanske man ibland inte vet vad man ska göra?

Liten sammanfattning av personliga läget

Jag har inte skrivit så mycket på sista tiden, men jag tänkte väl ge en lite uppdatering till vad som händer på hemmafronten. Det är svårt att skriva då det inte riktigt går att sätta ord på känslorna för mig. Det var lättare från början på något sätt att kämpa. Motståndaren var döden. Och det fanns ingen möjlighet att döden skulle ta min man. Förra året på annandag jul var den enda gången jag verkligen tvivlade på att resultatet skulle bli lyckat. Då jag insåg att den enda fienden inte är döden.

Nu har det gått ännu ett år sen första tecknet på tumören kom. Vi har kommit in i vardagen och inser att det är nästa problem. Mannen vill bli frisk och börja jobba. Det är väl så för många att man vill tillbaka till arbetslivet. Få utmaningarna där, känna sig nyttig och allt sådant. Det gick bra från början med 10 timmar i veckan och i september så gick han upp till 50%. Detta visade sig inte fungera alls något bra. Han känner sig närmare attack, han blir stressad och tappar ord och är konstant trött. Det är svårt att veta hur man ska göra. Jag är själv en otålig person som känner att jag har svårt att vara det stöd jag skulle vilja vara. Det finns så mycket som pockar på min uppmärksamhet så även samtalen med mig blir säkert stressande för honom. Han hittar inte ord att uttrycka sina problem – och när han letar efter ord så inflikar barnen någonting. Höga ljud blir störande så det är svårt att ha barn på besök.

Saker som behövs göras måste jag tala om för honom, ibland ringa och påminna. Det är jag som måste organisera vad barnen ska göra och aktiviteter och ofta få dit dem. Min räddning har varit träningen och det kastar jag mig in i med hela min själ, så jag har blivit i det närmaste en träningsnarkoman. Vilket gör det att min stress inte är så farlig. Jag känner mig rätt ok, det är bara det att det är svårt att inse att den person jag lever med inte alls är samma person han var för några år sen. Och jag har börjat inse att han aldrig kommer bli densamma heller. Kanske kommer han kunna köra bil igen – men troligare inte. Men det är även de personliga delarna som kan vara svårt att inse att vi förlorat. Han är den som var min backup så fort jag har problem med IT så kan jag vända mig till honom. Idag är mitt skyddsnät borta.

Just nu är synen värre än vanligt, han har svårare att hitta ord. Och, vad värre är, han kan även ibland använda fel ord och tro att han säger rätt. Vilket kan leda till lite surrealistiska samtal. Som telefonsamtalet igår. Detta efter en natts sömn där han borde vara utsövd och ganska tidigt på morgonen:

Jag: ”Kom barnen iväg ordentligt i morse?”
Han: ”Ja, D drog iväg redan tio över fem”
Jag: ”Inte tio över fem väl?”
Han: ”Nej, tio över fem?”
Jag: ”?!”
JAg: ”Menar du fem över halv?” (ca 10 minuter innan han vanligtvis går)
Han, modstulen när han inser att han sagt fel:”Ja”

Han har nu gått ner tillbaka på jobbet tillbaka till 10 timmar i veckan – och han skulle heller inte komma tillbaka under juldagarna. De insåg väl att han behövde vila ut. Med tanke på problemen för vår kommunikation kan jag tänka mig att det är svårt på jobbet med.

Jag vet inte vad det är som ställer till det för honom. Men det har blivit sämre de senaste månaderna, synen, huvudvärk som han tidigare inte lidit av, och så den enorma tröttheten.

Egentligen vill han inte åka till min syster på julen då han har lite dåliga minnen därifrån från förra året – men det känns som jag för barnens skull vill ha en normal jul så vi kommer åka dit ändå men åka hem redan på juldagen.

I somras flaggade man från försäkringskassan att han skulle bli utskriven från sjukförsäkringen därifrån i juli nästa år. Jag såg väl inte det som något problem – då. Det kändes naturligt att han skulle trappa upp. Idag vet jag inte hur det kommer gå. Och det känns lite konsigt att faktiskt hamna i dessa diskussioner. Jag funderar på vilket jobb man förväntar sig att han ska kunna klara av i dagsläget. Och kommer det vara ok till sommaren? Plötsligt är jag inte längre lika säker på detta.

Tankar om skolpeng

Jag jobbade en gång på ett företag där man skulle ISO certifiera sig. Det handlade då om att se till att alla följde samma processer. Jag minns väldigt tydligt när vi fick reda på att det inte nödvändigtvis var det bästa sättet – utan att man hade samma process. Det spelar ingen roll om det är bra eller dåliga – bara det är samma.

Jag gillade inte det då. Och jag får ungefär samma vibbar när jag läser om den här socioekonomiska fördelningen. Jag vet inte hur väl det stämmer att man ska minska pengar till högavlönade gruppers barn de för att ge till de mer utstötta, jag har väl trott att man ger mer till de behövande. Nu har jag då haft barnen på ett dagis tidigare där man fått sådana pengar och det har varit ett sätt att få dagiset att gå runt. Det och att det är bland de högsta snittet av barn/personal i landet och barngruppsstorlek…

Å andra sidan kanske det nuförtiden innebär att man använder den befintliga skolpengen då, vad vet jag. Man vet ju inte riktigt hur mycket pengar det finns kvar när man har internfakturerat för de dyra hyrorna…Men känslan jag får är att det är precis samma sak som ISO certifieringen. Det handlar inte om att det ska bli så bra som möjligt – utan likvärdigt. Och jag undrar om man satsar på att ta bort de stora skillnaderna man såg i PISA rapporten mellan olika grupper. Inte genom att höja de svaga – utan att sänka de höga till samma nivå. Och för mig känns det inte alls som en smart väg.