Lite olika feminister

Etiketter

Bahareh Andersson, feminism, hederskultur, monica antonsson, Sakine

Jag kände mig håglös och oinspererad och visste inte riktigt vad jag skulle skriva om. Ingenting som riktigt brinner för mig just nu. Eller ja, vissa småeldar som jag inte kan formulera och därför inte kan skriva om i dagsläget. Men något att skriva om. Det känns som det varit alldeles för lång stiltje för mig.

Jag läser vissa inlägg om jämställdhet och så utan att reagera så starkt. Men så besöker jag då Monica Antonssons blogg. Den här som jag bör hålla mig undan. Men jag har smugit mig dit ibland och faktiskt upptäckt saker som faktiskt varit vettiga i hennes inlägg. Men hon har inte gjort mig besviken. Några rader in i senaste inlägget så går blodtrycket upp.

Monica väljer att hylla Maria Sveland och Gudryn Schyman – och trasha den mycket ”suspekta” Bahareh Andersson. MA sammanfattar:

Själv ska hon och hennes olyckssystrar och bröder alltså inte göra något alls! Det är Gudrun Schyman personligen som ska utrota den tusenåriga hedersproblematiken, ställa upp på alla debatter och skriva debattartiklar som passar Bahareh Andersson. Hon vill till och med att de ska bränna kyskhetsbälten tillsammans!

Nej Monica! Det är absolut inte det Bahareh på något sätt förespråkar. Hon försöker be Gudrun och co att inte motarbeta de muslimska kvinnorna. De svenska feministerna tar på sig offerrollen i alla sammanhang. De likställer hedersproblematiken med den ”mäns våld mot kvinnor”. En inställning som bara ger klirr i kassan till vissa grupper som tjänar pengar på detta. Det hjälper inte kvinnor som misshandlas av alkoholiserade män, hustrur/döttrar/söner som misshandlas i hederns namn, män som misshandlas av sin partner. Ingen blir hjälpt. Kanske vi någon gång börja titta på olika mekanismer som ligger bakom istället för mantrat ”alla män slår kvinnor”.

Det Bahareh försöker få fram är att man i Sveriges riksdag har en man Wabari. Som inte tycker att kvinnor får vistas i samma rum som en man som de inte är gift med. Som inte tycker dans ska tillåtas. Är det inte att ta Sverige tillbaka en massa herrans år? Är det inte ett problem för Monica i och med att det i nuläget inte är ”vita” som drabbas?

Och Monica tycker att Bahareh är den suspekta? Hon tycker att Bahareh ska lösa sina problem själv med sina muslimska medsystrar. Och det säger väl ganska mycket om feminismen i Sverige. I stället för den vita kränkta mannen så har vi den vita kränkta media kvinnan som bara bryr sig om sin egen klass. Och de är väl i en klass för sig inser jag. Kvinnor är bara intressanta i den mån de stämmer in i deras världsbild. Det är riktigt intressant hur man börjar mobba ut Sakine och Bahareh som suspekta högerkrafter. Kvinnor som faktiskt har levt i verkligheten. Långt ifrån Söders lattehak. De som har erfarenheter av olika kulturer på riktigt – inte den här städaren som man nedlåtit sig att prata med. Dessa människor är de nya som Åsa Linderborg och Monica ger sig på. Och plötsligt hör man ingen säga ”rasist” för när det är vita media kvinnor som kritiserar färgade kvinnor – då är det en heeelt annan sak.

Det finns ingen normalbegåvad svensk som inte stöttar de muslimska kvinnorna och männen mot hedersförtrycket. Ingen! Av det följer att inte bara Gudrun Schyman utan hela den svenska normalbefolkningen står bakom ett totalförbud av sharialagarna. Vi vill inte ha in denna pest i landet. Tvärtom. Vi kräver att de som invandrar för att leva i Sverige ska lämna dessa orättfärdiga, hedniska vansinnestraditioner bakom sig. Basta!

Och hur kräver vi detta när Gudrun är så jäkla tydlig att det inte finns något sådant specifikt fenomen? Vill återigen passa på att påminna om att man hade en konstutställning för att visa hedersvåldet i Sverige i Uppsala för inte så länge sedan. Sakine var mindre imponerad. Jag har tidigare sammanfattat lite av diskussionen om hedersvåld och hur politiker står – och även om de flesta folk inser att detta är en reell faktor så framgår inte det från politikers görande och sägande. Nu vet jag ju inte om Monica sätter ”normalbegåvad svensk” och politiker som samma sak. För om hon skiljer på dessa så kan det nog stämma att de flesta vet det – men det gör inte någon stor skillnad för de som drabbas och inte får någon hjälp.

Monica fortsätter i ösa ur sig:

Bahareh Andersson är helt enkelt ute och cyklar. Är hon alls feminist? Det undrar jag verkligen så egoistiskt och osolidariskt som hon framträder. Vill hon verkligen få bort hederproblematiken eller agerar hon bromskloss åt de extrema högerkrafterna?

Jag har aldrig fått uppfattningen av Bahareh är egoistisk och osolidarisk. Tvärtom så framstår hon så väldigt mån om andra kvinnor i hennes situation. Att jämföra med andra feminister som tycker att bränna pengar är ett bra statement. Vilket det väl var. Pengar givna av män i en grill hanterat av en man. Jepp. Kommer inte glömmas i första taget. Och hur har det hjälpt någon kvinna…? Jag menar förutom Gudrun själv då som fick en hel massa löpsedlar och artiklar.

Och Maria Sveland blir också hyllad av Monica.

Maria Sveland har analyserat kvinnohatet och kommit fram till att TV-dokumentären Könskriget var den utlösande faktorn, själva dörröppnaren till det kvinnohatet som nu flödar över oss. Från att det i början av 2000-talet var poppis att kalla sig feminist blev ordet ett av de mest avskydda någonsin över bara en natt 2005.
Vilket björntjänst hon gjorde oss, Evin Rubar.

Japp. Problemet var att Evin gjorde dokumentären. Inte att det fanns så många stolpskott som uttalade sig.

Tänk så mycket UG har ställt till med för social sekreterare genom sina program där de visat hur barn misshandlats i olika sammanhang. Det hade varit mycket bättre att de inte visar detta – för att visa sanningen gör att folk tappar förtroendet och det är deras fel då. Jag kan inte tolka Monicas logik på något annat sätt faktiskt.

Undrar om man ska tipsa Monica om att läsa Sakines ledare om dagens jämställdhet: Feminism är mer än vit medelklass

Så där ja. Nu tar jag mig en kopp kaffe och försöker få ner trycket igen.

Uppdaterat 9/3:

Har nu läst ytterliggare kommentarer hos MA och konstaterar att det finns tre kvinnor, (vita?) som verkligen inte gillar BA. Monica, Noboytoy samt Joy. M

1. Är det verkligen BA själv som skriver artiklarna – helt klart är de skrivna av hennes man anser NBT och MA hoppar genast på tåget. Liksom Joy.

Ursäkta mig?! Varför tvivlar man på att BA själv kan uttrycka sig? För att hon är kvinna? För att hon inte är infödd svenska? Eller för att hon är muslim?
Dessa människor sitter alltså på fullaste allvar och tror att denna kvinna som har hjälpt så många offer inte kan tänka själv.
2. Varför ska Reinfeldt bry sig om balkongflickorna frågar sig MA apropå en annan artikel från Newsmill av BA:

Är det alltså Reinfeldts fel att muslimerna (ursäkta om det är fel ord) tvingar sina döttrar att begå självmord genom att kasta sig från balkonger för att släkten hemma i någon by i tjottaheiti har fått för sig det? Det är horibelt. Dylikt beteende är så primitivt att vi i den civiliserade världen inte ens kan tänka oss något dylikt. Hederstänket finns inte i vårt land. Det är brottsligt. Nu har det kommit hit illegalt med invandringen och det är för jävligt.

Till att börja med så frågar BA varför det är olika jämställdhet och frihet som gäller för de invandrade flickorna. Varför får man ha friskolor där det kommer varningar på varningar om missförhållande och moderaterna tar in rektorn i riksdagen. Det blir då för mig verkliget relevant att fråga sig hur han vill lösa problemet. För mig känns det som lösningen är att skapa samhällen sharialagar i vissa delar är vad man är på väg till. Alltså är det väldigt relevant att ställa honom till svars för vad som sker.

Det är intressant att det MA säger att hon blir ledsen över att BA tagit illa upp av vad hon skrivit som svar när BA väldigt vänligt försöker förklara sig – och sedan fortsätter på den här nivån. Den lilla ursäkten kändes verkligen som det kom från hjärtat. Verkligen.

 

Trötta tankar om vårdnadstvist debatter

Etiketter

monica antonsson

Pedofili är på tapeten en massa nu. Vad jag förstår så är det ett stort problem i vårt samhälle. Och då i synnerhet bland pappor. I alla fall om man får döma av en kommentar från MA när hon berömmer att det kommer en pappa tidning. Något för schyssta pappor. Men:

Det är viktigt att lyfta fram farsorna så att de verkligen syns. Och så att de dåliga också syns. Särskilt de som idealiserar sex med barn. Dem ska vi alla med kraft ta avstånd från. ALLT ljus på dem med andra ord.
Var det en onödig kommentar?
 Dessvärre inte.
Det vimlar av dem här i bloggvärlden. Låt oss gemensamt skona barnen och skrämma fram förbrytarna i ljuset så att de kan tas omhand av Lagen! Otillbörlig beröring av barn är FÖRBJUDET!

Man säger att det inte går att påverka barn att ljuga. Därför ska man alltid tro på en mamma som berättar att ett barn har berättat om sexuella övergrepp. Samtidigt så är det lätt att få barn att berätta osanningar. De kan berätta saker för att vara till lags, det vill säga lyssna på ledande frågor och svara det som är tydligt att man vill ha fram. Det var det jag såg i förhöret med Daddys dotter. Jag läste hur ord lades i hennes mun.

Men om man nu säger ifrån. Om man tycker att något verkar fel i ett förhör då handlar det plötsligt om att man är ”propedofil”. Att man tycker att det är bra att barnet utsätts för sexuella övergrepp (!). Eller också är man kvinnohatare. Jag tycker det är väldigt tydligt hur barn kan utnyttjas om man ser hur mamman till barnet i Catrine De Costa fallet lyckades (med stor hjälp av rättsläkaren) förstöra två människors liv samt förhindra att den riktiga mördaren någonsin straffades för mordet. Hur många tror idag fortfarande att ”barnet” berättade allt detta?

Det är svårt att debattera dessa frågor för mig. För på något sätt så är det väl så att man aldrig vet. Det är lättare att helst tro på barnet. För vad kan vara värre än att bo hos en pappa som gör sexuella övergrepp på en? Å andra sidan – kanske att totalt vara i klorna på en människa som kan ljuga om detta. När en anklagelse har lagts ner och man ser att det inte finns bevis borde det kanske göras någon undersökning på mamman. På den man lämnar barnet hos. Hur bra mår ett barn hos en mamma som ljuger om ens far? Vad är det för människor som gör sådant? Men visst ja. Sådana finns inte.

Men de finns. Liksom det finns män som skiter i sina barn. som när förhållandet med mamman väl är över inte ägnar så mycket tankar åt barnen. Jag märker på Daddys blogg att han ibland förutsätter att alla dessa pappor egentligen har drivits iväg av mammorna. Men så är inte alltid fallet. Ibland är det självvalt. Det är svårt att förstå – liksom det är svårt att förstå att pappor sexuellt förgriper sig på sina barn – precis som mammor kan göra, men båda sakerna förekommer det måste alla inse. Det är även svårt att förstå, att mammor och även pappor slår sina barn. Att de kan kalla sina barn jävla missfoster och idioter. Många saker som jag har svårt att förstå kan hända.

Vårdnadstvister ska nog inte offentliga. Å andra sidan är det frågan hur en person som anser sig vara den som förlorat använder nätet för att få sympati är nog ganska förståeligt. Och eftersom det är mest mammor som tilldöms enskild vårdnad så är det väl naturligt att det är papporna som hörs mest. Det känns naturligt. Hade de inte hörts så hade de varit svikarfarsor, och när de hörs så är de pedofiler. Det finns naturligtvis bara en anledning till att de kämpar om vårdnaden av barnen.   

Jag får väl vara hemskt glad att jag haft en pappa som aldrig någonsin rörde mig otillbörligt, och nog aldrig skulle ha funderat på det. Trots att vi bastade hela familjen tillsammans i många år. Att se mamma och pappa nakna var liksom inte något konstigt när jag var liten. Men idag ses det som ett problem om ett barn erkänner att de sett pappas snopp.

Tankar om en ”tidning”

Etiketter

bloggkrig, monica antonsson, Yakida

Jag har lite då och då stött på Yakida som begrepp. Catta har varit väldigt emot tidningen, Daddy har verkat positiv. En gång i tiden läste jag att Yakida anmält MA och blev aningen skadeglad, kan medges. Nu haglas det anklagelse åt alla håll där så jag försökte in och titta lite vad som händer och få någon uppfattning. Yakida gör ju sitt bästa för att lägga in en annons hos Catta för sin sida.

Monica har då gjort en blogg där hon har beskrivit en advokat och bilhandlare och vad han gjort. Det är då MA och exfruns bild som kommer fram här. Ska jag välja sida så kan jag säga att jag köper denna bild. Plötsligt får jag tillbaka aha upplevelsen från Sanningen om Gömda. Det känns som det är äkta grävande och mindre tyckande. För några år sedan hade jag nog köpt detta rakt av.

Jag kan dock förstå att mannen känner sig utpekad och rent ut sagt förbannad. Och är det så att allt är hittepå så kan man väl förstå det. Men jag inser snabbt att använda Yakida som hjälp att bevisa det hela falskt är nog den absolut sämsta metoden – om man nu är oskyldig.

Yakida har då spenderat pengar på utgivningsbevis för att få vara tidning. Själva layouten är pinsamt dålig. Som illustration av MA har han använt en hemsk bild som är dåligt urklippt. Det är tydligt att man bara använder det för att vara elak – lite barnsligt sätt enligt mitt sätt.

Texten är i bästa ”Extra, extra” stil där saker påstås och man länkar till bevis. Men följer man bevisen så blir de skrattretande.

Monica Antonsson anses som den värsta nätmobbare i modern tid och det har visat sig att hon anonymt själv skriver de flesta hatiska kommentarerna i sin egen debattblogg, ofta för att för att skrämma, skada, hota och ljuga om människor.

Ok – var tar man det från vem har kommit fram till att hon är den värsta nätmobbaren? Och hur har man kommit fram till att det är hon som kommenterar? Själv har jag aldrig sett något som pekar på det och faktum är att jag tycker hon är rätt bra att skriva under sitt eget namn. Och sen har man det där att det alltid, från allas håll, anses att om två människor har likartade åsikter så är det per default samma människa (senast Hmm = Catta). Visst händer det ibland – men jag tror nog att MA har tillräckligt med anhängare för att inte behöva ta till det.

Monica Antonsson samarbetade även med grov kriminalitet och är en av de kvinnliga bloggare i Sverige som har genomfört flest uthängningssidor som pekat ut och misstänkliggjort ett antal oskyldiga namngivna människor som pedofiler på internet.

Samarbetar = Länkar till en site, kanske inte det smartaste, men inte det samma som samarbete i mina ögon. Dessutom visade det sig att det var folk från siten som gick in och kollade hennes sida med länken. Wow.

Monica har till och med hängt ut ett namngivet litet oskyldigt dagisbarn då hon uppenbarligen blev arg på en man.

Beviset är hysteriskt roligt. Det är sidan när MA hotade Profanum-Vulgus som jag också reagerat emot. Och uthängningen  är att hon talar om att det finns ett barn i Norge som heter det. Jamen tjena….

Och sedan:

Monica Antonsson har dessutom, som enda person, försökt förmå Yakida att publicera en ”nakenbild” på en liten 3-årig flicka.

Beviset: Ett mail från Yakida om huruvida han skulle publicera en bild från Max Sharnbergs böcker. Inget svar från MA. Och låt säga att hon sagt att det är ok, är verkligen ”förmå” det rätta ordet?

Nej, ungefär där gav jag upp all övrig analys av sidan. Jag tycker det är synd att en del vettiga människor inte ifrågasätter mer och förstår att det inte är en fördel att liera sig med denna person. Risken är att han drar ner en själv på samma nivå.

Det jag tycker är synd är att istället för att MA plockar sönder argumenten och visar exakt hur lite han har på fötterna, så väljer hon att gång på gång skriva ner var han jobbar och så. Kanske för att man ska utöka tryck på hans arbetsgivare för att de ska sparka honom, eller vad vet jag…men för mig känns det som helt fel sätt att bemöta saker och ting. Så, bra att en polisanmälan är gjord om man nu har på fötterna. Men sedan, ge honom inte mer möjligheter. Gör honom inte till en martyr.

När det gäller den här Pedofillistan som MA hänvisar till så vete katten vad man ska säga. Någon (Kim) skrev hos Catta:

Pedofillistan är inte fejk. I så fall får du anmäla Flashback som publicerade den på 1990 talet för att ha hittat på en lista med personer som beställde ut barnporr från en ökänd barnvåldtäktshärva.

Wow, publicerad på Flashback….

Är man inte dömd/misstänkt för barnporr så tycker jag inte att det är någonting som Monica ska börja publicera/hota att publicera för att skada någon. Hela den debatten tycker jag man ska släppa helt. Men att Yakida tycker att MA ingår i en Pedofilliga för att hon jagar pedofiler och anser att det inte alls ska tas som att han anklagar henne för att vara pedofil är lika korkat det.

Apropå den ”trivsamma” bloggens förfall

Etiketter

monica antonsson

Japp, det blir ännu ett inlägg om Monica. Det var Maukonen som skrev lite om hennes nya inlägg vilket gjorde att jag måste läsa det. Stackars Monica spammas fortfarande av Genusnytts nya inlägg och hittade då inlägget om samtycks lagen. Och som en kobra så hugger hon direkt och ojar ut i ett inlägg. Absolut inget sex utan samtycke skriver hon. Precis som det vore något revolutionerande. Jag håller helt med. Poängen är hur man ska bevisa att man har samtycke. Kommer det hela förändras med det nya lagförslaget?

Första kommentaren som jag redan reagerat emot var då denna. Sätter lite nivån på resten:

Nej, jag ser verkligen inget fel i det.
Ha ha ha…
Ni genusnissar med er vidriga kvinnosyn kan ju sätta på varandra istället för att besvära kvinnor.
Eller håller till tanterna i gänget. Med dem behöver ni inga intyg. Dem kan ni våldta hur mycket som helst, det är ändå inte våldtäkt. Ni är alltid oskyldiga som lamm.
Jag skämtar som du förstår…

Och snabbt får hon medhåll vilket gör att hon förtydligar ännu mer:

Jag menar att med så usel kvinnosyn som surnissarna visar upp står det helt klart att de ser kvinnor som bruksföremål eller sämre. Det är ett stort misstag. Inga riktiga män resonerar så.
Kvinnor är människor med samma rättigheter och skyldigheter som män. Ett förhållande med en surnisse är följaktligen omöjligt för en kvinna då hon faktiskt är mycket mer än ett bruksföremål. Utbudet för surnissarna är följaktligen mycket begränsat till de intelligensbefriade surnissor som redan finns i beundrarskaran.
Så de kan gott skriva kontrakt. Annars är avhållsamhet för surnissar att föredra för deras del.
Hårt men rättvist.

Fortfarande skämt månntro? Och det är alltså dessa ”surnissar” och ”genusfjantar” som kommer behöva kontrakt. Vettiga människor kommer inte att ha sex utan samtycke, och därmed inget problem.

Hon fortsätter sedan på samma dryga sätt:

Vi som tillhör 68-generationen (slå upp det om du inte förstår) vet och kan allt i ämnet. Vi tar initiativ och vi tar för oss. Svaga män klarar inte det. Synd. De vet inte vad de går miste om.

Okidoki. Undrar om de respekterar männen när de tar för sig? Ser de männen som objekt här? Skulle en man skriva att de tar för oss så skulle man nog skriva mycket om objektifiering av kvinnor. Men olika regler gäller som alltid. Och kan man allt i ämnet sex? Det var kanske därför hon fördömde barnflickan en gång i tiden som la sig ut för Tito Beltran. Direkt citat från då:

Hur kan en 18-årig ”barnflicka” gå och lägga sig spritt språngande naken i en mans säng på hans hotellrum klockan 00.30 på natten och tro att det inte ska leda till sex på ett eller annat sätt? Så dum får man faktiskt inte vara. 

Nåväl, tillbaka till dagens diskussion.
Det finns ju vissa då som inte håller med och ger mothugg. Detta gillas i vanlig ordning inte.

Och Maukonen,
Du är verkligen en av de allra värsta. Feg, tarvlig och korkad på samma gång är ingen bra kombination. Men jag erkänner att jag ibland förväxlar dig med ”anders” och några till.
Skippa anonymiteten och jag ska åtminstone försöka respektera vad du skriver.
Anna
Du påpekar det märkliga i att surnissarna inte klarar av lite ironi från mitt håll. De går märkligt nog helt i spinn så fort jag säger något och måste hata, hata, hata.
Jag skrattar på mig.
Bättre bevis för deras litenhet finns inte.

Jag hatar verkligen inte Monica. Däremot kan jag ärligt säga att jag har gått från att respektera henne till att anse att hon är patetisk. Hon känns mycket osympatisk som person. Jag är övertygad om att hon har en massa positiva drag, tyvärr kan jag inte se att dessa kommer fram i bloggen. Precis som hon skrattar gott åt Genusnytt och genusfjantarna så skrattar jag gott åt henne. Med viss bismak i skrattet. För en sådan människa som Monica är egentligen rätt otäck i sitt sätt att se på andra.

Så ännu lite senare så förtydligar hon vad hon egentligen menade i sin första kommentar:

Henrik J
Du uttrycker det jag från början ville skriva men avstod från då det är rätt läskigt.
Den syn på sex som surnissarna uttrycker är att sex (deras sex) är ett behov de har rätt att tillfredsställa på en kvinna oavsett vad hon tycker. Det är äckligt. Ungefär som att gå på toaletten.
Därför tycker jag att de kan uträtta sina behov i den egna gruppen.

Hur hon utifrån kommentarerna på Genusnytt har kommit fram till denna slutsats framkommer inte. I vanlig ordning har damen hållt sig i sin lilla ankdam och där spekulerat i vad som sägs och diskuteras. Ivigt påhejad av de andra ankorna som plaskar omkring. Men den här brasklappen om att hon naturligtvis skämtade verkar mer och mer försvinna.

Och hon fortsättet då att attackera Maukonen som hon tydligen ett horn i sidan till:

Anonym lektör
Himla kul!
Tur att vi har truckföraren att skratta åt.

Och lite senare kommer det igen:

Vad gäller fel och brister så får man kompensera sig så gott man kan genom att omge sig med folk som är bättre.
Ohyra går bort.
Personligen har jag det väldigt bra, tycker jag. Jag kör i varje fall inte truck.

Undrar om Monica har emot alla människor som kör truck? Är de sämre värda en en journalist månntro?

Och apropos bildning. Se Maukonens blogg och hennes valspråk:
”Att läsa vad folk skriver på parkbänkar kan lära dig mycket.”
Det säger väl allt.
Ha ha ha…
Med den bildningsnivån kan det bli hur som helst.

Ja, man kanske kan lära sig se världen från ett annat perspektiv, något som kanske Monica skulle gynnas av ibland. Men hennes bildning tycks ske inom sin egen snäva världsbild. Men å andra sidan, det tyder ju på att Monica faktiskt har lämnat sin ankdamm för att plaska över till Maukonen och läsa hennes blogg. Pluspoäng för det då.

Mera attacker – och det här med truckförare är tydligen helt ok att använda emot någon. Och om någon har problem med stavning/särskrivning så kan man ju gärna köra hårt med det. Herregud, alla vet ju att dyslektiker är korkade, eller hur. Och om man dessutom är truckförare då är man väl helt utdömd. Själv tycker jag personligen att jag har funnit bra och intressanta analyser på Maukonens blogg. Till skillnad från den här trivsamma bloggen.

Anna
Det är kanske synd om truck föraren som sitter där i Gävle och är så bit ter. Det kanske man blir om man får all sin sk bild ning på park bänkar och tvingas köra truck. Verkar inte så kul. En pick nick i Haga parken är kanske precis vad som be hövs.

Tillbaka till det här med ämnet. Sex och sådant. Det här som 68-generationerna vet allt om.

Du har helt rätt. Man kan inte ta tramsnissarna på allvar. Kärlek och sex är något vackert och privat. Är man osäker på det bör man kanske avstå eller skriva kontrakt. I det senare fallet tappar man säkert lusten medan man skriver eller jagar vittnen och det är väl lika bra det.
Vad gäller truckföraren så får hon finna sig i att vara symbol för de töntigaste kommentarerna så länge hon inte vågar stå för sina åsikter.

Japp, jag håller helt med att kärlek och sex är vacker och privat. Men alla kanske inte tycker det. Hur kommer det sig att folk i Big Brother kastade sig över andra för att ha sex i TV? Tylösands kungarna? Var det också vacker och privat?

Man kan liksom ha sex av olika anledningar. Kanske är det inte alltid vackert och romantiskt, eller ens privat. Om så vore, varför förekommer sex på toaletterna på krogar, 10000 m klubben? Sex kan även vara spännande och förbjudet, utan att vara våldtäkt. Kanske en del bara känner att det är rätt.

Och även om jag tror många yngre killar skulle springa åt andra hållet om Monica nu skulle agera utifrån 68-generationen och försöka ”ta för sig”, så kanske de inte tackar nej om det är en yngre tjej. Men kanske denna yngre tjej faktiskt har ett problem. I Monicas värlsbild finns liksom inte risken för att denna tjej senare skulle ångra sig och anklaga killen. Men är det vackert och rätt, men de har sex och det sedan visar sig att man skulle behövt ett kontrakt. Vad gör man då? Den frågan besvaras inte.

Att Monica snuddar på att bli paranoid ibland märks tydligast när hon då svarar Maukonen. Hon blir nämligen mycket upprörd i texten:

Att du Maukonen tar dig friheten att komma med hotelser är däremot inte acceptabelt. Av ditt blogginlägg kan man idag utläsa, att om jag inte skriver som det passar dig så kommer jag att drabbas av ”elaka smeknamn och person och åsikts förlöjligande texter”.
Vad menar du människa?
Med vilken rätt ska du skriva ELAKA SMEKNAMN OCH PERSON OCH ÅSIKTS FÖRLÖJLIGANDE TEXTER i min blogg?
Jag ska dessutom vara namngiven medan du gömmer dig och feg som en fjärt är anonym.
Du bör nog beakta att olaga hot faktiskt är straffbart.

Japp, men att kommentera att människor med en annan åsikt förtjänar att våldtas är däremot helt ok. Och olaga hot att få löjliga namn känns, ja, patetiskt är väl det som kommer närmast även här. Jag kommer inte med elaka smeknamn. Jag anser att hennes beteende är patetiskt och paranoid. Och ja, jag börjar luta åt att Monica som person är patetisk och osympatisk baserat på de texter och kommentarer hon skriver. Och även om jag inte skriver åsiktsförlöjligande texter i Monicas blogg, så väljer jag att publicera dem här. Jag respekterar folks åsikter, men jag har svårt att hitta rätt på vad Monicas åsikter egentligen är då det inte finns någon röd tråd i dem. Hennes åsikter presenteras osakligt och kryddade med förlöjligande humor, som åtminstone uppskattas av kärngänget på bloggen. Det är svårt att se detta på annat sätt än löjligt.

 Min fundering är väl om inte någon kan hjälpa stackars Monica att ta sig ur den där Facebook gruppen?

Visserligen ger det ju henne många skratt, så hon vill nog gärna fortsätta där:

Åh nej! Genusfjanten får helt enkelt låta bli att skicka sitt trams till mig. Jag tycker det är jättekul och skrattar gott åt alltsammans. Om du tycker det är tröttsamt behöver du inte läsa här. Lätt som en plätt.

Och visst har hon rätt. Jag behöver inte läsa där. Men visst kan jag göra som henne och skratta gott åt allt hon skriver.

Tankar om en bokdiskussion

Etiketter

Glenn Forrestgate, monica antonsson, Ramona

Noterar att Ramona inte riktigt håller med Monica. Eftersom jag aldrig trott at den dagen skulle komma var jag tvungen att läsa Monicas blogg igen för första gången på länge. Hon har då recenserat (sågat) boken ”När mardrömmen blev sann” av Glenn Forrestgate. Jag har inte läst boken, och det är väl inte riktigt den typ av bok som jag kommer att läsa heller, däremot tycker jag det är bra att frågeställningen kommer upp. Men det är något som jag reagerar på av det som Monica skriver.

Hon skriker, hon slår och hon hugger honom med kniv. Ändå gör han ingenting åt sin situation.
”Jag slår inte kvinnor” är hans förklaring.
Det är ju sympatiskt men känns samtidigt konstigt. Varför lyfte han inte bara undan damen och gick?
Han gjorde inte det.

Men var händer om personen man bråkar lyfter undan en? Är Monica helt säker på att man kan göra detta utan att skada henne? Om jag inte vill bli stoppad, räcker det med att lyfta undan mig? Skulle det göra mig mildare stämd? Jag funderar alltid på varför tjejer stannar kvar när personen misshandlar dem. Varför gör man ingenting? Jag tror de flesta kan acceptera att det inte är så enkelt. Men alltså inte när det gäller en man. Hade han då lyft undan henne eller försvarat sig så är risken att hon skulle ha blivit skadad i alla fall med blåmärken. Vem hade haft förståelse för en sådan stark man som skadar en kvinna? Känns lite som loose-loose situation för en man som hamnar i den här situationen.

Fundering över en debattör

Etiketter

Alexis, Marks kommun, monica antonsson

När det stormade som mest över MA så fanns det en person som till 100% ställde sig bakom hennes uttalande. Det var en som kallade sig Alexis. Alexis var mycket intressant i en del av sin debattering på just det enögda sättet att han inte kunde se att MA gjort något fel. Att det hela handlade om att MA misstolkats, men egentligen har hon då rätt. De som var emot henne var korkade. Speciellt jag.

En person som han då inte har förlåtit är Ingrid (liksom MA inte har). Jag antar att det bottnar i att Ingrid inte smörar eller försöker komma på god fot med MA igen. Personligen har jag inte sett något påhopp från Ingrid på MA, utan det handlar om presentation av fakta, men Alexis tycks ha sett det som så (å andra sidan är väl inte fakta så smickrande för MA). Hur MA har läst in det vet jag inte. Hon har ju nämligen uttalat sig att hon inte läser andras bloggar om de kan vara kritisk mot henne.

Nu har då Ingrid engagerat sig i fallet med barnen i  Marks kommun. Det som jag själv tycker är helt skandalöst. Men plötsligt är Alexis där och kommenterar. Naturligtvis har han inte tagit ställning. Han letar bara efter plausibla anledningar till att kommunen har agerat som den gjort. Det lustiga är att han dessutom hittar en massa orsaker. Till skillnad från de flesta andra som debatterar så ser han inte något märkligt i att man från Marks kommun enbart ser problemet som att det handlar om att man missat att dokumentera. För en enskild socialarbetare kan väl inte missa problem eller?

Min fundering i det här läget. Vad händer om MA skulle lägga sig i debatten? Om fd fostermamman skulle ha kontaktat MA med historien så tror jag allvarligt att hon skulle ha skrivit om detta och ondgjort sig över hanteringen. MA säger gärna att hon ställer sig på de svagas sida, och i det här fallet måste väl detta vara barnen?

Det som talar emot att MA skulle stödja barnen är väl att hon anser att den biologiska mamman alltid är bäst för barnen (eller något sådant), men i fallet pappa C så bortsåg hon från detta, då det var han som kontaktade henne med sin gråthistoria och då fick hennes sympati. En annan detalj är väl att MA inte alltid är så partisk till mångkulturella människor så mamman skulle inte få extra sympati på grund av detta.

Så vad skulle hända om MA skrev om det? Hur skulle Alexis klara en sådan sak? Han som alltid måste hålla med sin husgud? Kommer han debattera på olika sätt på de olika bloggarna (faktum är att det är väl det jag tror han skulle göra) utan att inse hur han framstår? Inläggen hos MA skulle väl också bara vara hur fantastiskt skrivet det är. 

Nåväl, på något sätt tror jag inte detta kan hända, eftersom MA av princip nu inte skulle vara på samma sida som Ingrid så jag får väl inte uppleva hans förändring. 

I morgon ska det enligt rykte komma en artikel om ärendet. Jag ser framemot att läsa den. Tillsvidare rekommenderar jag att läsa Lisbeth Pippings artikel på Newsmill som tar upp ärendet.

Jag har 2 barn. Ibland tänker man att det skulle vara kul med lite fler, men så inser jag att jag är inte gjord för detta. Jag vill kunna ha tid med båda mina barn. Jag är imponerad av folk som har 4 och flera barn, men jag är inte avundsjuk. Det är jättebra att de klarar av livspusslet. Men bara tanken att gå från 1 barn till 6 på en kort tid, då de 5 äldsta är barn jag i princip inte känner. Eller i alla fall, barn som inte känner mig. Hur skulle det gå? Detta skulle vara svårt för vem som helst att handskas med. Och vilka som riskerar att komma i kläm, det är barnen. Det trodde jag var något som alla människor insåg. Tydligen har man gjort det från socialstyrelsen. Men inte Marks kommun. Och inte Alexis.

Debattering på låg nivå – eller vissa har alltid rätt

Etiketter

monica antonsson

En gång i tiden hörde jag en intervju med Christer Pettersson som var fruktansvärd stel. Han svarade på varje fråga med ”Jag citerar mig själv….” och sen läste han då upp ett uttalande som kändes intetsägande redan första gången. Sen dess hatar jag när någon börjar med dessa ord. Men nu gör jag det själv. Jag ber om ursäkt till alla de som är ointresserade av såpoperan MA, men nu blir det återigen ett inlägg om henne. Jag tänkte nämligen utveckla mitt resonemang som jag hade på Ingrids blogg lite mer. Jag citerar alltså mig själv:

Det blir rätt tydligt att MA är ”den gamla stammens” journalist. Hon ser bloggen som ett sätt att publicera sin material. Fine. Men när man pratar om de nya sociala medierna så handlar det även om att förhålla sig till kommentatorerna. Få ny input utifrån mottagarna av texten. Där känner jag att MA står i lä. Så länge kommentatorerna håller med henne, eller kan förstärka det hon säger med egna erfarenheter, så är hon positiv, i annat fall kommer genast gadden fram.

Faktum är att det var någon annan som satte mig på denna idé. Det var Encee som diskuterade Twitter och Annika Lantz. Ganska snabbt upptäckte jag att Annika inte svarar om man skickar någon fråga eller kommentar till henne. Detta har lett till en stor frustration från de som följer henne. Hon har liksom missat att Twitter är en tvåvägskommunikation, till skillnad från radio. Men samtidigt så twittrar hon så underbart med onelines som är fullständigt underbara, och utan att provocera, så att man kan lära sig acceptera det när det gäller Annika.

Men på samma sätt så tycker jag det verkar som MA är van att sitta och skriva reportage i tidningar. Hon är inte van vid att behöva förklara sig. Och hon ser inget skäl till detta. Det behöver man väl inte göra som en journalist egentligen. Man kan väl bara hänvisa till hemliga källor och källskydd så kan man egentligen få påstå vad som helst.

Men på en blogg så är det svårare att komma undan med detta. Hade inte MA haft sin blogg – så hade inte hennes bok fått ett sådant genomslag som den ändå har haft. Och säga vad hon vill, men utan diskussionerna på kommentatorsfälten så hade inte spridningen blivit så stor. Det var en viktig skandal hon kunde peka på. Att lagar i Sverige hade ändrats efter sanna berättelser ur verkligheten. Men att dessa berättelser var ett falsarium från en mytoman (?) samt en skrupellös författarinna med en agenda.

När boken var utgiven och det liksom inte fanns något annat att skriva om i historien så skapades en ny blogg. ”MA trivsamma lilla blogg”. Där var inte Internethäxor och troll välkomna. Den var väl rätt mesig från början. Så fort det blev mothugg så kom det extremt fåniga ”libbsticka, libbsticka” fram.  Där har hon ventilerat lite tankegångar av skilda slag. Vissa saker kanske jag inte tycker kan definieras som så trivsamt.
Typ att hänga ut ME som pedofil som jag skrev om här och här. Men det var väl på något sätt så typiskt MA.

På senare tid har då debatten om GP blossat upp. MA tycker inte att han är så schysst. Anledningen:

Jag ”angriper” ENBART dessa uttalanden, förekomsten av boken och skadeståndskravet = sättet att sparka på en som redan ligger.
Ingenting annat.

Detta ledde då till en massa diskussioner. Bland annat med Profanum_Vulgus.

Han körde samma taktik som han brukar – genom att ställa logiska frågor. Dessa gick inte att svara på utan att erkänna sin dubbelmoral. Alltså handlade det om att Profanum_Vulgus var ett anonymt troll som det inte var någon mening att debattera med. Så utan namn så skulle hon då inte debattera med honom.

Eftersom Profanum_Vulgus respekterar MA så väljer han att fortsätta mailledes att diskutera med henne. Respekterar henne? Var har jag fått det ifrån? Lite kommantarer från Ingrids tråd av Profanum_Vulgus, som MA då väljer att inte läsa:

..Jag tycker att det är ganska många överreaktioner på MA:s uttalanden i Pesor-fallet.

..När jag började jämföra det med saker hon hade gjort så gjorde hon något som jag absolut inte hade väntat mig av en ärlig person med integritet (som jag fortfarande nu uppfattar MA som).

..Min uppfattning är alltjämt (oavsett hennes senaste inlägg på bloggen) och kommer nog alltid tycka att MA verkar vara en empatisk och ärlig person i största allmänhet och i synnerhet som journalist. Jag har själv en benägenhet att alltid försvara den svaga parten (jag har ju t.ex. här skrivit att jag inte tycker att det finns något värde i att mamman får ett högre straff), och det tycker jag att man alltid ska gör om man kan.

De mailar då fram och tillbaka. MA slår upp namnet. Kommer fram till att det inte finns någon sådan (Eniro? Ratsit?) så hon lägger då ut initialen och efternamnet och IP adress från mailen.Lite senare så lägger hon ut mailadressen och namnet. Så mycket respekt visar MA sina läsare.

Och hon har mage att skriva att hon förväntar sig en ursäkt av Profanum_Vulgus för att han farit med falskt namn. Där lägger hon först ut ett mail från en läsare som påpekar att det finns en person med det namnet så att det kanske inte var så lämpligt. Vad personen inte insåg var att maila MA innebär att det publiceras på hennes blogg, MED ort som IP pekar på samt hans namn. Sen har MA goda kålsupar vänner mage att säga att det är denna person som hänger ut den oskyldiga eftersom namnet nu är publicerat. Logik? Intelligens? Döm själv.

Men naturligtvis får MA stöd. Alexis. lena. Ramona Fransson samt Ann Helena Rudberg. Suprise! Oavsett vad översteprästinnan säger så jamar dessa människor med (ok, jag kan ge Ann Helena att hon faktiskt försökt resonera med MA för att förklara varför folk reagerat som de gjort, och då fått samma avspisning. Rättning i ledet!)

Jag hade tänkt avsluta med citat från en ”anonym” hos MA från första Profanum_Vulgus inlägget, men tyvärr var det borta nu (suprise!) så jag får väl ta andemeningen istället.

Grattis, du har nu jagat bort de sista intelligenta från din blogg.

Nåväl. Nu åker hon från min bloggroll med. Libbsticka, libbsticka!

Uppdaterat 23:15: Hittade precis en annan blogg som man kan få ösa ur sig alla sina frustrerade tankar om hela situationen. Diskussionsbloggen – En trivsam liten censurfri blogg.

Svar på tal – eller nåt

Etiketter

George Pesor, monica antonsson

Efter att ha skrivit ett par inlägg om Monica så valde jag att (aningen provocerande) ta diskussionen till hennes blogg. Någonstans hoppas jag fortfarande på ett svar från henne, höra att hon tänker efter.

Borde väl naturligtvis veta att det var kört, trots allt har jag följt Monica en del och sett hur hon fungerar. Men här är då lite analyser av mina och andras kommentarer som då Monica svarat på.

Poängen handlar då om att George Pesor tar med sig sina barn till Australien när han fått vårdnaden, plus att han skrivit en bok om sin kamp samt att han uttalat sig om att skadeståndet var lågt och att hon borde få vård istället för fängelse. Detta är vad som Monica reagerat mot om jag förstår allt rätt.

 Eftersom de flesta som skrivit kommentarer är folk som stött och imponerats av Monica så är de flesta skrivet med all respekt: 

Hannas kommentar:
/../Men vi är inte djur. vi är människor och det gör att vi i en separation behöver se till barnens bästa och inte bara följa våra driftsimpulser.

Att George flyttade till Australien var ju inget huxflux-beslut, som man kan tro av ditt inlägg. Den händelsen föregås av åravis med falska anklagelser och sabotage från mamman. Och dessa är inte Georges ”sida av myntet”. Allt finns belagt i myndighetspapper. Och att hon gjorde så mot honom gjorde ju också att han fick vårdnaden till slut, vilket möjliggjorde flytten.

Jag tycker också att man kan ifrågasätta flytten till Australien. Men jag tror inte det hade spelat nån roll om han hade valt att bo i Trollhättan eller Kalmar heller. Mamman är ju i det här fallet helt övertygad om att hon räddar barnen från en farlig pedofil och potentiell barnamördare. Skulle hon ha låtit en sådan bo med barnen ens på gatan brevid tror du?

Det finns bara 2 möjliga lösningar på ett sådant här scenario (vilket är en exakt kopia på det scenario min man befinner sig i):

1) Antingen har hon rätt att han är livsfarlig för barnen och då bör inte barnen få bo hos pappan.

2) Hon har en förvanskad bild av verkligheten. (Vilket inte nödvändigtvis måste betyda psykisk sjukdom. Man är ju lite till mans bra på att  övertyga sig om det man vill tro).

Tror du att det i ett sådant fall finns möjligheter för ett konstruktivt samarbete?

Daddys kommentar:
/../Att lägga detta på George som har gjort allt och till och med mer, som stått i hans mänskliga makt för att barnen skulle ha både mamma och pappa i sina liv är rent av fult. Att dessutom göra det det utan att sätta sig in i historien är också ett journalistiskt magplask. Och det blir tyvärr inte bättre av att du attackerar Ingrids yrkesskicklighet. Hon har belägg för det hon skriver i detta fall. Jag känner George, var själv involverad i hans kamp för att hitta sina barn, OCH jag har läst boken.
/../
Det du fortfarande inte har förstått är att vissa människor inte är ett dugg intresserade av att samarbeta. Hur samarbetar man med en person som endast arbetar för att skilja dig från dina barn för gott? Som möter alla försök till samarbete med bizarra anklagelser om dom mest vidriga brott, väl medvetna om att detta beteende lönar sig i vårt statsfeministiska samhälle?

Medborgar X

/../ Det var ju här det gick fel för Ann-Louise Valette från början. Hon kunde inte acceptera att kärleksrelationen var slut och att de trots detta fortfarande hade ett gemensamt ansvar för sina barn.

Istället för att se till barnens bästa och att de skulle få en fortsatt god relation med båda föräldrarna började hon falskanklaga Georg Pesor för än den ena hemskheten efter den andra. Hon gjorde allt för att bryta relationen mellan Georg och barnen. Det gick så långt att barnen hamnade i fosterhem en tid. Hennes agerande gjorde att inte ens hon själv fick träffa barnen!

Under flera år försökte Georg få till en situation där han och Ann-Louise kunde ha gemensam vårdnad i Sverige. Men efter år motgångar kom det till en punkt där han kände att det inte fungerade. Först då beslutade han sig för att ansöka om enskild vårdnad och flytta tillbaka till Australien. Det var han också tydlig med i rätten. Och de dömde till hans fördel

Profanum_vulgus

Är det alltid så att vårdnadsföräldern ska flytta till umgängesförälderns hemland, eller varför skulle GP bosätta sig i Sverige? Hade det inte varit lämpligare att mamman flyttade till Australien?
GP la ju 150 000 på barnens umgängesresor, varför skulle han ha gjort det om han bara försökte ge sken av att han ville att de skulle träffa mamman?

Om du lyssnar på vad mamman säger i TR (går att beställa) så kanske du förstår varför ingen skriver hennes version. Det skulle helt enkelt inte gagna henne.

Så kom då min första kommentar:

Jag har skrivit ner mina funderingar på den nya vändningen hos dig på min blogg.
https://trollan.wordpress.com/2010/02/27/och-historien-blir-alltmer-bisarr/
Min fundering är väl hur du kan tycka att det är ok att sätta dina behov framför barnens behov av en stabil uppväxt? Är det en bättre lösning att kidnappa barnen kontra att flytta till det land de bor i? Men fortsätt gräv du Monica.

Som en grävande journalist visar du hur bra du är att gräva en grop för dig själv.

(Ok, jag kan redan nu säga att det inte var så smar att skriva den sista meningen, men jag var aningen trött på Monica. Dels på detta fall och fallet när hennes ”grävling” kom fram till att Marina Engan var en pedofil. Någonstans känns det som även hennes största supportrar inser att hon kanske inte är en så fantastiskt grävande journalist som hon hävdar.)

Svaret jag får då är från en av Monicas supportrar

Kjell G. Alexis A. A.:

Trollan fattar inte vad det ytterst rör sig om. Monica har inte sagt att det var ”rätt” av mamman att kidnappa barnen, bara att hon kan förstå vad som kan driva en förtvivlad mamma till något sådant. Förstå – inte ”godkänna”. Hon kritiserar G Pesor för att han offentligt gett sig på en redan slagen, fallen och tillintetgjord stackars människa. Hon har väl rätt att tänka så – även om t ex jag kan ”förstå” Georges första reaktioner där.
Jag tycker du Trollan gräver ner dig själv med din skadeglada kommentar här, i ett verkligt tragiskt fall.

Jag svarar då:

Monica säger att det ligger i en mammas natur, vilket för mig innebär att man rättfärdigar det.

Ok, erkänner att den sista kommentaren var onödig.

Nästa som svarar är en Anonym:

Jag håller inte med allt Monica skriver här. Men Trollan: varför skulle man inte kunna tycka synd även om en mamma som lider av en psykisk sjukdom (lägg till detta att hon faktiskt aldrig fått någon sådan diagnos). Hur ska det kännas för barnen att deras mamma blir utfläkt – varför räckte det inte med att pappan fick tillbaks dem? Dessutom fyller mig historien om avlyssningsapparatur utanför svärföräldrarnas hus med ett starkt obehag. Vad är det som säger att någon som gör så är riktigt frisk?

Jag svarar då Anonym med lite förtydligande:

Jag tycker visst att man kan tycka synd om en mamma, och för mig är det lättare att ha medkänsla med en person som gör något på grund av psykiska problem kontra ondska?

Hur skulle pappan annars få tillbaka barnen? Polisen hjälpte ju inte till. För dem var det viktigare att barnen fick ”ha julafton varje dag” utan skola, eller delta i samhällslivet?

Om man skulle åkt hem och skitit i det hela och hoppats på att barnen ev dyker upp någon gång skulle för mig kanske inte vara riktigt friskt. Hade han brutit sig in, misshandlat sina fd svärföräldrar för att tvinga dem berätta sanningen hade inte varit friskt. Men att krypa i buskarna och använda avlyssning känns som den bästa lösningen. Har du någon annan idé hur han skulle fått tillbaka barnen som varit sundare så skulle jag gärna höra det.

Att hon är tokig (vet faktiskt inte varför jag skrev tokig, menade psykiskt sjuk) är ju ett försvar av henne och inte ett angrepp.

Så svarar då Monica litegrann:

Till Hanna:

Jag tycker verkligen inte att det är dåligt att Ann-Louise får hjälp av en psykolog. Det har jag heller aldrig sagt. Jag skrev bara att det är en läkare som ska ställa diagnos. Inte en journalist. Jag tror faktiskt inte ens att det räcker med en psykolog. Det bör vara en psykiater.
Precis som du tycker jag att man först och främst ska se till barnen. Det skriver jag ju också.
Och visst, vi står kanhända högre än djuren. Men det finns en naturkraft som gärna tar vid när livet krisar och vi känner oss trängda.
Vad gäller sånt som ska ha hänt mellan AL och GP tar jag inte ställning till förrän jag fått höra även AL:s version.
Det räcker verkligen inte med den offentliga dokumentationen.
/../
Jag bara reagerar som medmänniska. Jag blir alltid väldigt illa berörd när man sparkar på en som redan ligger. Det är hela saken.

 Till Mikael Karlsson:

Där sa du något klokt.
En vårdnadstvist kan nog göra vem som helst psykiskt sjuk. Det finner jag inte alls för otroligt. Och då har ju motparten en stor del av skulden. Visst är det så du menar?
Det är ändå inte upp till någon annan än en läkare att fastslå detta. Det har man helt enkelt inte rätt till.
Jag vet ingenting om skillnaden mellan hur män och kvinnor behandlas i domstol vid exempelvis egenmäktighet med barn. Har du rätt måste lagen ändras. Vi ska självklart vara lika inför lagen. Då är det DET man ska kämpa för. Att trycka till en enskild kvinnan som man är arg på och som redan är vingklippt leder ingenvart.
Och även efter en dom måste barnen ha tillgång till båda föräldrarna. Som till exempel GP:s barn. Men hur i all världen ska de få tillgång till sin mamma nu?

Till Daddy:

/../Varken hon, du eller någon annan har satt sig in i hela historien. Ni har gapat och svalt George Pesors version = dvs den ena partsinlagan. Den andra föreligger inte ens. Du och ett antal andra tycker att det räcker för att det passar dina syften. Tyvärr, det räcker inte för mig

 

Medborgar X

I tredje stycket och framåt diskuterar du AL. Jag har inte hört hennes version (inte du heller)och vill inte diskutera detta förrän jag just gjort det. Då kommer jag kanske fram till att ni har rätt. Men det kan ju faktiskt hända att ni har fel också. Har du tänkt på det?
Jag har reagerat över GP:s uttalanden i media, den dåliga smaken att ge ut sin partsinlaga i bokform och kravet på skadestånd – kort sagt att sparka på en som redan ligger.
Det gillar inte jag.

Profanum Vulgus

Jag har inte sagt att AL inte kan flytta till Australien, så den diskussionen ger jag mig inte in i.
Din bedömning av hennes psykiska hälsa får stå för dig.

Och vad får jag för svar? 

Jag är inte bekväm med att du uppehåller dig här på min blogg.
Jag vore tacksam om du höll dig i din egen eller någon annanstans.

 Wow. Vilken debatt teknik. Jag är portat från en blogg. Såpass. Inget svar, ingenting vad det är hon reagerar emot. Hon föredrar att hänga i sin egen ankdamm med folk som håller med henne.

Så eftersom Monica väljer att inte ställa frågor till mig eller någon annan som argumenterar emot henne så fångar jag upp en av hennes vettigare supportrar som ställer lite frågor. Av respekt för Monica så lägger jag inte svaren i kommentarerna, utan väljer att svara här, i min egen blogg där hon föredrar att jag håller mig.  

Carstoned

Jag förstår inte varför det blir så starka reaktioner och folk säger sig vara ”besvikna” på Monica osv.

Min personliga åsikt är väl att plötsligt så visar Monica att dokumentation mm behöver man inte sätta sig in i. Hon dömer en man utan att på något sätt sätta sig in i problemet. Efter hennes jobb med boken om Gömda så trodde man att hon inte skulle lyssna på en ”subjektiv sanning” hon skulle inte låta någon hitta på en egen sanning för att gynna sig själv. Hon skulle stå upp för barnen. Nu förstår man än mer kritiken ”veckotidningsjournalist”.

 Tycker bara detta visar på att Monica varken är kvinno eller manshatare, utan verkligen förespråkar SANN jämställdhet.

Det finns ju de som hävdar att Monica skulle ha ngn kvinnoförakt i samband med att hon avslöjade Mia, tror detta visar ganska starkt att oavsett kön, så ställer monica sig på den svagas sida.

För mig är det viktiga jämställdhet. Men på något sätt så känns det som oavsett jämställdhetstankar så har Monica nu visat att kvinnor är offer. Hon gör precis som Liza Marklund gjorde med Adam. Vad hovrätten och tingsrätten kom fram till spelade ingen roll för henne. Hon lyckades med sina krönikor i Expressen piska upp stämningen mot pappan som då förlorade vårdnaden. Alltså blev han den svaga partern och Monica ställde sig på hans sida. Om mamman hade vänt sig till henne, vad hade hänt då?

Om det hade varit ombytta ”könsroller” i detta nämnda fall (George, Australien), så hade hennes reaktion varit likadan, oavsett kvinna eller man.`

Kanske. Jag vet inte det.

Ni som säger att ni är besvikna på Monica, hur hade ni ställt er, om det var ombytta roller?

För mig är det lika illa vem som än kidnappar barnet. Har man kommit fram till att det är pappan som ska ha vårdnaden, då ska man respektera det. Men det ska finnas väldigt tydligt uttalat VARFÖR en person får vårdnaden. Dvs det ska inte vara som i många fall i dag där mammor får vårdnaden p g a anklagelser om övergrepp. Men även där så blir barnen förlorare om mannen är oskyldigt anklagad och sedan kidnappar barnet.

Hade ni fortfarande varit besvikna på Monica om det hade handlat om en mamma som åkt till andra sidan jorden med sina barn, så att pappan inte kunde träffa barnen, och att mamman sedan skriver en bok och pappan inte får en syl i vädret?

1. Boken handlar inte bara om elaka mamman. Den handlar även en hel del om Svenska samhället och hur mycket de hjälpte (kvinnojouren) Ann-Louise och bristen av hjälp till George från polisens sida. Det är det som jag ser intressant i debatten.

2. Skulle en kvinna som Mia lämna sitt Sverige för USA och rota sig på nytt så tycker jag det är illa. Om en en kvinna som är uppväxt i Australien eller något annat land väljer att lämna sitt nya land Sverige för att återgå till sina rötter där hon har sitt sociala nätverk sen gammalt, då kan jag förstå det. Det är ju som sagt det som är risken när man blir tillsammans med någon långt ifrån. Vad händer sedan?

Bara undrar..

Uppdatering 13:55: Monica har nu lagt ut ett till inlägg där hon på något sätt definierar kritiken att det handlar om pappa-rörelsen, att det är denna som är emot hennes argumentation:

Min personliga agenda är jämställdhet för alla, människors lika värde och att likhet inför lagen. Jag är emot all form av våld och övergrepp och tar alltid parti för den som är svag och utsatt. Kosta vad det kosta vill.
Jag känner att jag får tjata om detta. Ändå går det liksom inte in. När jag som i kommentaren nedan kritiserar GP:s behandling av barnens mor så får jag till exempel hela papparörelsen på mig. Varför? För att jag plötsligt kritiserar en man? Är det verkligen så lågt i tak i ert gäng? Jag tror och hoppas inte det.

Själv ser jag mig inte som en del av papparörelsen. Jag tycker att det är en självklarhet att man ska se människors lika värde. Oavsett kön. Men jag frågar mig vad Monica menar med ”parti för den som är svag och utsatt”.

Hur kan hon ha hängt ut Marina Engan i sån hög grad som hon gjorde, inklusive peka ut henne som pedofil inte anse att Marina Engan var svagare? Hur blir man i Monicas bok svag och utsatt? Vem bestämmer det?

Nåväl i kommentarerna hittills så finns det en massa bra kommentarer som tar upp mina tankar. Alla diskussionerna sköts enligt min mening med enorm respekt och hänsyn. Man märker att det är personer som har respekterat Monicas arbete tidigare som nu är helt ställda. Jag är väl en av de som gått hårdast fram, eftersom jag redan tidigare har retat upp mig på henne. Men ingen får ett bra svar.

Dessutom retar hon sig på att folk inte skriver om papparörelsen. Det faktum att folk inte pratar om papparörelsen borde väl ge en ledtråd. Det är faktiskt inte bara hon som ser jämställdhet som det viktigaste. De flesta som jag har läst inlägg av och respekterar anser detsamma. Så varför håller inte folk med henne? Kanske borde hon ta en funderare igen på det.

Mikael Karlsson ger återigen en extremt bra kommentar till hennes inlägg:

/../När det gäller din bok och dig som person. Ja jag var med och tyckte att Monica, De e en tuff brud. För att sedan läsa detta du skrev om Ingrid. Du inte bara gör att du blir misstrodd för din bok i framtiden utan du visar också på att du som vän inte kan hålla isär vad du ska publicera offentligt och vilket du bör föra en dialog om med vederbörande.

Vågade du inte ta polemiken med Ingrid eller?

Du kan inte ursäkta dig med att du skrivit den boken.

Vad skulle Hitlers ursäkt vara? Arbetstillfällena? Nej.. den funkar inte.

Hur som helst Monica, Att fortsätta diskutera med dig i sakfrågorna tror jag att både du och jag anser är lönlöst. Jag har fasta och raka principer och moral emot de som är mina vänner. Jag sviker inte dem igenom att hänga ut dem. Ej heller sviktar jag i min åsikt om olika saker. Jag kan aldrig till exempel påstå att jag förespråkar ett kriminellt agerande för att få behålla mitt barn. Tvärt om. Jag ska ju vara en förebild för mitt barn och för andra. /../

Och historien blir alltmer bisarr

Etiketter

George Pesor, monica antonsson

När boken sanningen om Gömda var på tapeten så fanns det många diskussioner. Många diagnostiserade henne som borderlines, och mytoman mm på Monicas blogg. Helt utan protester från Monicas sida vill jag minnas.

Men nu har det då utvecklats ”strid” mellan de forna vännerna angående fallet Pesor-Valetta. Monica är mycket upprörd över att Ingrid påpekar att mamman i fallet är psykiskt sjuk.

Jag har frågat Ingrid vilken diagnos Ann-Louise har. Utan fastställd diagnos kan man nämligen inte skriva att hon har en sådan. Det är grovt förtal.
Hon svarade:
”Monica,
detta rör sig om en kvinna som aldrig varit hos en psykolog eller psykiater. Vad vi vet. Givetvis har hon då ingen diagnos. Men experter jag talat med gissar att det rör sig om det som numera samlas under begreppet vanföreställningssyndrom. Tidigare talade man om förföljelsemani t ex.”
Gissar?!
Jag blev faktiskt riktigt illamående.

Plötsligt är det noga med en diagnos innan man skriver något.

Sen fortsätter Monica skriva att hon gjort samma sak. Dvs utsätta sina barn för fara och utstötthet om pappan tagit med barnen utomlands. Jaha. Plötsligt klarnar orsaken till avskyn för Mia fram. Det handlar om att hon lämnade sin son självmant. En mamma som gör detta är bevisligen sjuk, enligt Monicas sätt att se det. En mamma som kommer med lögnaktiga påståenden om att ens man har begått övergrepp mot sina barn, hon agerar helt enkelt utifrån sin natur? Det handlar ju om att behålla sina avkomma nära.

Det finns faror när man träffar någon från något annat land. George bodde i Sverige med sin älskade. Sen blev han anklagad för en massa saker av henne då ältenskapet sprack. All hans trygghet och sociala nätverk fanns i Australien – var kan han uppfostra barnen bäst?

Är det bättre att lämna barnen hos mamman? Är hon så bra för dem? Började inte diskussionen med en labil mammas hantering av barn?

Hur f*n kan du göra detta mot dina barn, George Pesor?
Det är för mig en gåta.
Hur f*n har du mage att begära skadestånd av en kvinna som redan är berövad precis allt.
Vad återstår?
I mina ögon har du sjunkit så lågt att du inte borde ha vårdnaden om era barn.

Vem ska då ha hand om barnen? Mamman som ganska klart skadar dem? Ska de lämnas till fosterhem? Har inte du själv precis skapat en blogg för att belysa problemen här? Det är rätt stora barn, de kan själv uttrycka sin önskan, och det tycks att vara i Australien, spelar inte det någon roll?

Ja, jag skulle göra allt för mina barn! Skulle mina barn tas med pappan någon annanstans så skulle jag göra allt för att vara nära dem. Hur? Jo, jag skulle flytta dit. Till och med till Alaska om det krävdes. Det är väl skillnaden mellan ditt sätt att resonera, Monica,  och mitt. Jag anser inte att jag har rätt att sätta mina behov framför barnen på grund av ”djuriska drifter”. Jag är en mänslig person och kan bedöma mina handlingar och konsekvenser.

Jag tycker det är sorgligt att du har visat att du inte kan göra detsamma.

Uppdatering 28/2:

EFter att domen fallit mot ALV i tingsrätten så skrev Monica ett annat inlägg om GP. Jag hade även då lite tankar om detta.

En hemsk historia – och en sällsam en

Etiketter

monica antonsson

Häromdagen så läste jag ett långt inlägg hos Monica Antonsson som handlade om en nättidning som inte är så imponerad av sanningen utan gärna hittar på en egen historia. Inlägget är mycket bra och för första gången på länge så kände jag mig positiv stämt mot Monica. Hon har helt enkelt sina ljusa stunder, där hon är klar, tydlig och kan formulera sig. Men så kom i dag.

Det hela började väl när jag läste Daddys inlägg om en mamma som dödat sina barn.

Denna tragedi är en i raden som aldrig hade behövt hända. Om barnen hade fått den hjälp och stöd av myndigheterna som dom påstår sig ge, så hade detta kunnat undvikas. Istället tycks myndigheterna mest inriktade på att till varje pris förskjuta fäderna ur deras familjer. Vem av föräldrarna som är mest lämpade som vårdnadshavare struntar man fullständigt i.  Istället för att lösa konflikter och införa klara och rättvisa vårdnadslagar så eldar man istället under konflikterna tills dom urartar fullständigt.

I Sverige dödades 250 barn under 15 år mellan åren 1966 och 1999. I tre av fyra fall var förövaren en förälder. Barn som levde med ensamstående föräldrar var signifikant överrepresenterade som offer jämfört med deras frekvens i befolkningen i stort. Det är statistiskt lika vanligt med kvinnliga som manliga förvare. Likaså var det en jämn könsfördelning gällande offren med en liten övervikt mot pojkar.

Det är här min fet stil.  För mig visar detta att Daddy faktiskt inte anser att pappan per automatik är ”den bästa” föräldern. Han menar att det viktiga är att detta undersöks med öppet sinne och utan förutfattade meningar.

Lite senare hittar jag samma historia hos Ingrid Carlqvist. Där står det lite mer utförligt om det hela.

Mamman åtalas nu för dråp. Hennes liv är förstört, pappans liv är förstört och de två små pojkarnas liv är till ända. Vi kan givetvis aldrig helt stoppa familjetragedier av det här slaget, men om vi blir bättre på att upptäcka psykisk ohälsa kan många liv räddas. Frågan är hur många barn som måste sätta livet till innan myndigheterna inser att mammor inte alltid är bäst för barnen?

Så hittar jag den första kommentaren. Kommenterat av Monica. Jag kunde inte tro att det verkligen var hon som skrev kommentaren, men eftersom hon med eftertryck talar om att det är hon som har skrivit det hela på sin blogg så är det väl så.

Hej Ingrid,
Här i Vallentuna där jag bor hände det två gånger under mina 15-20 år som lokalredaktör. Två barn båda gångerna.
I båda fallen var pappan den skyldige.
Konstigt va?!

Ok. Vad vill hon egentligen ha sagt med denna kommentar? Det känns som det är tydligt att ett förtydligande kan behövas. Framförallt anser jag att ?! kan framstå som lite hånfullt. I alla fall är det väl det jag själv använder dem när jag kör både och.

Nu förklarar Monica lite senare att det från hennes sida handlar om att balansera debatten. Vilket naturligtvis är sant och vettigt. Men varför gör man det på det sättet? Tror hon verkligen att efter att ex-mannen till Frida Stenberg dödat henne med en slaktmask, efter att Emmas ex-pojkvän misshandlat henne så grovt att det är ett under att hon lever, efter att läst om de 153 kvinnorna i Aftonbladet som dödats av sina män så har vi rätt klart för oss att män kan vara monster. Män kan vara farliga. MEN även kvinnor kan vara det, och även om det inte framgår hos Ingrid lika mycket som hos Daddy, så upplever jag det som att hon är noga att psykisk ohälsa ska kontrolleras hos båda parter – och då kanske se djupare än kvinnans berättelse.

Saken är ju den att det är lika sorglig vem som än dödat ett barn. Oavsett kön är barnet lika död vem gärningsmannen än är. Det känns otäck när främmande människor dödar ett barn. Men på något sätt känns det för mig än värre när det är de personer som ska skydda barnet. En person som är den barnet alltid ska kunna lita på.

Så visst, kanske blir blåslampan lite hård mot kvinnor som begår dessa hemska brott från Ingrid, Daddy och mig. Men för mig handlar det om att belysa problemet. Att faktiskt få myndigheter att inse att även om det finns män som är psykisk störda, så finns det kvinnor, och för barnen är det viktigt att de har en stabil person hos sig, och att mamman faktiskt i en psykisk svacka kan välja att för ”barnen skull” ta deras liv.

Så visst, Monica kan ha rätt i att det är bra att ta en diskussion. Att föra upp debatten lite högre. Men man kan väl göra det på ett ödmjukare sätt?

T ex så här:

Hej Ingrid,

Du har rätt i att det här är en fruktansvärd händelse som inte skulle få ske. Men tyvärr händer det. Men glöm inte att det faktiskt inte bara är mammor som kan vara förövaren.  I Vallentuna där jag bor hände det två gånger under mina 15-20 år som lokalredaktör att barn dödats av en förälder. Två barn båda gångerna. Och i båda fallen var det av pappan. Jag berättade om detta som motpol då jag upplever att du fokuserar mycket om elaka mammor som psykiskt sjuka och farliga för sina barn.

Madde uttrycker det väldigt bra i en kommentar hos Daddy på någon annan som klagar på hans fokusering på onda mammor:

/../, tror du att det skulle vara så många kvinnor/mammor som läser, kommentarar på denna blogg med posivitet kring Jockes inlägg om det hade varit så som du beskriver dvs att pappor är helgon och mammor är – ja vaddå??.

Monica ger även en släng av sleven till George Pesar i kommentarerna hos Ingrid. Pappan till barnen som kidnappades av mamman. alltså Hon dömdes i tingsrätten och nu är i hovrätten för att överklaga.

För övrigt är jag väldigt tveksam till dig.
Jag tycker att du behandlar dina barns mor väldigt illa.
När får vi (allmänheten) höra hennes version skriven av en djupt engagerad författare?

Ett visst försök att tolka mammans version gjordes av Ann-Marie som då var på plats i hovrätten. Så nog kan en engagerad författare få ut något av hennes historia. Vem föreslår Monica månntro? Sig själv eller Liza Marklund?

Efter lite sökning på min blogg hittade jag tre av de tidiga inlägg som jag skrivit när jag började reagera mot Monica. Jag känner litegrann igen hennes sätt att kommunicera nu på det sättet. Så länge folk kammar henne medhårs så är Monica mycket sympatisk. Men så fort någon kommer med en avvikande åsikt så förlöljligas man.